Vem betalade och beväpnade Hitler?

En fråga som mycket sällan berörs i borgerliga tidningar, tidskrifter och historieböcker är den om vem som betalade och beväpnade Hitler. Vem betalade nazistpartiets propaganda- och militärapparat? Hitler var korpral under första världskriget och levde både före och efter kriget ett bohemiskt liv utan fast arbete. Hur var det möjligt för Hitler att på bara några år bygga upp en stor propagandaapparat och ett landsomfattande parti samt roffa åt sig makten i Tyskland? Vem fanns bakom honom? Vem betalade Hitler?

Visste du?

Visste du att Fritz Thyssen, Tysklands rikaste man med kapital från stålindustrin, var den förste kapitalist som började betala Hitler? Han gav Hitler hundratusen guldmark 1923!

Visste du att den tyska kemiska industrin upptäckte och tillverkade konstgjord olja, sprängämnen och gummi som gjorde Hitler och Nazityskland helt oberoende av importerade naturprodukter och fria att föra krig?

Visste du att den tyska kemiska industrins upptäckter gjordes med pengar delvis lånade från USA?

Visste du att nazisterna förlorade 2 miljoner röster i det sista demokratiska valet i Tyskland den 6 november 1932 och att kommunisterna hade stora valframgångar och blev det största partiet i Tysklands huvudstad Berlin?

Visste du att efter nazisternas stora tillbakagång i valet i november 1932 skrev 38 av Tysklands största kapitalister en petition till president Hindenburg med krav på att utnämna Hitler till Rikskansler?

Visste du att det tyska storkapitalet i ett hemligt möte den 20 februari 1933 samlade 3 miljoner mark för att betala rikskansler Hitlers valkampanj inför valet 5 mars 1933?

Visste du att IG Farben, Tysklands största företag, var Hitlers främsta medhjälpare i kriget och att IG Farben stal och gjorde till sin egendom alla kemiska fabriker i det av nazisterna ockuperade Europa: Österrikes största kemiska koncern Skoda Werke Wetzler, Tjeckoslovakiens största kemiföretag Aussiger Verein, Polens tre kemifabriker Boruta, Wola och Winnica, Frankrikes kemiska koncern Kuhlmann.

Visste du att IG Farben i Auschwitz hade två fabriker för tillverkning av syntetisk olja och gummi under namnet IG Auschwitz, där man använde slavarbetskraft och att IG Auschwitz hade ett eget koncentrationsläger?

Visste du att Storbritanniens kung Edward VIII, som tvingades abdikera från tronen 1936, och hans amerikanska fru Wallis Simpson var nazister?

Visste du att USA:s största finansinstitutioner som Chase National Bank och National City Bank of New York fortsatte att investera i den tyska rustningsindustrin efter att Hitler kom till makten och under hela andra världskriget?

Visste du att USA:s största företag under andra världskriget hade egna fabriker för tillverkning av krigsmaterial i Nazityskland och i de ockuperade länderna? T.ex. ITT, Ford, General Motors, Standard Oil of New Jersey m.fl.

Visste du att den största delen av denna krigsmateriel gick till östfronten mot Sovjetunionen men att den också användes i kriget mot trupper från det egna landet USA?

Visste du att denna USAföretagens krigshjälp till Nazityskland förmodligen var mycket större än USA:s motsvarande försäljning till Sovjetunionen?

Allt började med Fritz Thyssen

Fritz Thyssen, dåtidens störste industriman i Tysklands stålindustri, gav en serie intervjuer till de kända publicisterna Emery Reves och César Saerchinger vilka 1941 blev till en bok med titeln ”Jag betalade Hitler”[1]. Bokens titel är ett erkännande av Thyssens roll i Nazityskland, men boken är ändå bara en del av sanningen. Thyssen som var Tysklands rikaste man berättar att han lämnade stora bidrag till nazistpartiet. Från sin far August Thyssen hade Fritz Thyssen ärvt stålverk och metallindustrier i Ruhrområdet och utvecklat dem till ett imperium. Från 1900-talets början hade Fritz Thyssen en dominerande ställning i Tysklands industriella och finansiella liv med stort inflytande i flera andra länder i Europa. Fritz Thyssen blev aktiv i politiken efter första världskriget. Han godtog aldrig Versaillesfredens ekonomiska straff mot det besegrade Tyskland och organiserade bland annat det passiva motståndet mot Frankrikes ockupation av Ruhr.

Fritz Thyssen sökte efter detta en ny ledare för Tyskland. Thyssen ville ha någon som kunde bidra till ”Tysklands återhämtning genom att pånyttföda en nationell vilja och framlägga ett modernt socialt program”[2]. Och Fritz Thyssen tilläger, ”i ett land, som vid en tidpunkt hade sju miljoner arbetslösa, var det nödvändigt att avvända massornas tankar från den radikala socialismens falska förespeglingar. Ty dessa extremister hade börjat få överhanden under den ekonomiska depressionen, liksom de varit nära att segra under den revolutionära period som följde på sammanbrottet 1918”[3].

Thyssens val blev Adolf Hitler. Hitler hade som första målsättning att bekämpa kommunisterna och fackföreningsrörelsen och förbjuda dessa organisationer. Vidare ville Hitler att Tyskland skulle erövra den ledande platsen som militärt och industriellt land i Europa. Som ett led i detta ville Hitler utvisa all judar som han ansåg ägnade sig åt en konspiration för att dominera världen och kväsa Tyskland. Fritz Thyssens kapital och politiska stöd var det som vid nazismens uppkomst gav Adolf Hitler en stabil ekonomisk grund och värdefulla kontakter med det tyska storkapitalet.

Hitlers politiska historia startade efter första världskriget. Under kriget var Hitler ordonnans och korpral. Vi krigsslutet 1918 tog han anställning i Münchens armédistrikt som spion åt det tyska Riksvärnet, det som återstod av den tyska armén efter nederlaget. Hitlers uppgift var att spionera på vänstern och fackföreningsrörelsen. Hitlers första uppdrag var att 1919 överta ledningen för det lilla högerpartiet, Tyska Arbetarpartiet, Deutsche Arbeiterpartei. På partiets möten hetsade Hitler grovt mot kommunister, socialister, fackföreningsmän och judar. Han var en utomordentlig demagog som kunde konsten att hetsa upp åhörarna. Han drog till partiet gamla yrkesmilitärer, underbefäl och officerare vilket gav partiet en militär profil.

Hitler tog snart över ledningen av partiet. Han döpte om partiet till Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet – NSDAP och antog ett program som bestod av extremnationalistiska principer och en starkt antisocialistisk, antisemitisk grund. Åren därefter karakteriserades av stor massarbetslöshet och stor social oro. Hitlers hatpropaganda drog till sig anhängare och partiet växte. Konfrontation med kommunisterna och socialisterna var ett av partiets mål som alltid stog överst på dagordningen. Hitler gav Ernst Röhm, en gammal officer, uppdraget att organisera partiets privatarmé SA, Sturmabteilung (stormavdelning), som nazisterna använde vid attacker mot kommunisternas partimöten och partilokaler.

Tyskland efter första världskriget

Den politiska situationen i Tyskland efter första världskriget var väldig spänd och rörig. Vissa områden/delstater dominerades av vänsterregeringar (Sachsen, Thüringen, m.fl. samt delvis Rhenlandet), andra av högern (Bayern). Det fortgick en ständig kamp mellan höger och vänster över hela landet. Ibland attackerades vänsterdelstater av högertrupper för att avsätta delstatsregeringen. De revolutionära stämningarna i den tyska arbetarklassen var inte att ta miste på. Arbetarna ville ha socialism, borgarna försvarade det gamla privilegsamhället. Kapitalisterna betalde för bildandet av frikårer för att sättas in mot arbetarnas försök till organisering och revolt. Frikårerna bestod av gamla officerare som hade slagits under första världskriget och som nu gick arbetslösa. Dessa frikårer färdades omkring i landet, attackerade vilt alla vänstermöten och arbetarnas försök till organisering och satte skräck i Tysklands arbetarbefolkning.

Industrimagnaten Fritz Thyssen var en del av denna rörelse mot arbetarklassen. Thyssen ville bidra till att slå ner den tyska arbetarrörelsen. Thyssen hade få kontakter i de politiska kretsarna. I sina memoarer berättar han att han sökte råd hos sin vän general Erich Ludendorff i München. General Ludendorff var en gammal preussare, en god vän till fältmarskalk Paul von Hindenburg, överbefälhavare för de tyska styrkorna under första världskriget. Ludendorff var en av dem som under kriget utsågs att rädda Tyskland. Som gammal vän av den tyska storfinansen hade general Ludendorff stor prestige bland den tyska överklassen och var en av de främsta representanterna för de så kallade patrioterna i Frikårerna som förföljde och gick till attack mot arbetarna.

Ludendorff fick betalt av industrikapitalet. Enligt Thyssen hade han ”begärt och erhållit hjälp av åtskilliga industriledare, särskilt av Minnoux i Stinnerkoncernen”[4]. Han visste var pengarna skulle satsas för att bäst slå ner arbetarupproret. ”Det finns bara ett hopp” sa Ludendorff till Thyssen. Det var ”frikåren Oberland och framför allt Adolf Hitlers nationalsocialistiska parti. Alla dessa förbund bestod av unga män och veteraner från kriget, som voro fast beslutna att bekämpa socialismen såsom roten och upphovet till hela upplösningstillståndet. Ludendorff beundrade i högsta grad Hitler”. ”Han är den enda man som har något politiskt förstånd”[5].

Fritz Thyssen följde Ludendorffs råd. Han deltog som åhörare på ett offentligt möte där Hitler talade och där hittade han den han letade efter. ”Det var då jag fick klart för mig hans oratoriska begåvning och hans förmåga att leda massorna. Men det som mest imponerade på mig var den ordning som rådde på hans möten, den nästan militära disciplinen hos hans anhängare”[6], skrev Thyssen.

Industrikapitalet betalar Hitler

Adolf Hitlers nazistparti ville bli det ledande högerpartiet. Men Hitler hade brist på pengar. Utan stora bidrag var det svårt att förverkliga nazisternas politiska projekt och även att betala det avskum som var redo att klä sig i SA:s uniform. Thyssen och Hitler fann varandra. De träffades för första gången i slutet på oktober 1923. Thyssens första bidrag till nazistpartiet blev ”hundratusen guldmark”[7]. Det var i rättan tid. Hitler och Ludendorff höll just på som bäst att förberedda en statskupp i München och pengarna kom väl till pass. Med hjälp av frikårernas stöveltramp i stora gatudemonstrationer skulle nazisterna ta över regeringsbyggnaden, få delstatsregeringen att falla och placera Hitler vid makten. Hitler tvingade den bayerska generalkommissarien att ge sitt bifall till demonstrationen ”framför revolvermynningen”[8] och den 9 november 1923 stormade demonstrationståget genom Münchens gator med Hitler och Ludendorff i första ledet.

Men Hitlers statskupp fick ett snöpligt slut. Armén var inte med på statskuppen. Soldaterna väntade vid en gatukorsning och gav eld. Några dog, alla flydde, Hitler också. Ett par dagar senare blev Hitler tillfångatagen, dömdes till fem års fängelse men fick amnesti efter sex månader. I fängelset levde Hitler ett privilegierat liv. Hans sympatisörer bland officerarna såg till det. Under fängelsevistelsen började Hitler att skriva på sin bok Mein Kampf där han utvecklade sitt politiska program. Det blev en handbok i hatpropaganda mot kommunismen och judarna. I boken är demagogin ledstjärnan som ska lura in den omedvetna läsaren i en tankegång av extremnationalistiska påståenden som egentligen inte har något stöd i verkligheten. Kärnan i boken kan sammanfattas i ett kort citat: "Den ryska bolsjevismen måste vi betrakta som ett försök i det tjugonde århundradet från judendomens sida att tillägna sig världsherraväldet"[9].

I den ekonomiska krisens spår och med pengar från stålindustrin växte nazisterna bland de tyska småborgarna och den tyska medelklassen. I maj 1924, sex månaders efter den misslyckade statskuppen, fick nazisterna ett genombrott i riksdagsvalet med 2 miljoner röster och 32 riksdagsplatser. Men lyckan varade inte länge denna gång. Vid nästa riksdagsval i december samma år mera än halverades stödet för nazisterna, de fick 0,9 miljoner röster. Kräftgången skulle fortsätta de följande åren. Vid riksdagsvalet 1928 fick nazisterna 0,8 miljoner röster. Under dessa år var nazistpartiet en mindre högerextremistisk grupp utan inflytande i samhället. Samtidigt konsoliderade vänstern sina krafter. Socialdemokraterna i SPD fick i samma val 9,1 miljoner röster och kommunisterna i KPD, ett parti med 120.000 medlemmar, fick 3,3 miljoner röster. Den traditionella högern representerades av Centrum med 4,7 miljoner röster, Nationalistpartiet DNVP med 4,4 miljoner röster och ett antal småpartier. Ändå blev 1928 års val det sista val där Hitlers nazistparti betraktades som ett av riksdagens mindre partier.

Flera än Hitler och de tyska stålkapitalisterna var intresserade av att ta revansch för det förlorade världskriget och att få Tyskland att återta den ledande platsen som främsta industrination och ekonomiska makt i Europa. Den mäktiga tyska kemiindustrin arbetade sedan länge för en ny tysk erövring av marknaderna i Europa och världen och för en ny militärupprustning som, med vapen i hand, kunde garantera dessa ambitioner. Egentligen hade den tyska kemiindustrin arbetat i den riktningen ända sedan nederlaget 1918!

Inflationen gör den tyska marken värdelös.

Vid förhandlingarna i Versailles 1919 slogs fast att Tyskland skulle betala ett krigsskadestånd för att kompensera för all förstörelse den tyska armén hade orsakat civilbefolkningen i de länder Tyskland hade invaderat. En reparationskommission utsedd av de allierade länderna skulle den 1:a maj 1921slå fast en skadeståndssumma att betala under en period av minst trettio år. Innan 1:a maj skulle Tyskland betala en summa på en miljard brittiska pund. Summan skulle betalas mestadels i varor, huvudsakligen kol.

I slutet av april 1921 fastställde de allierades reparationskommission det tyska krigsskadeståndet till 6,6 miljarder pund, en summa som Tyskland mycket svårligen skulle kunna betala. Det skulle göra den tyska industrin till en del av Frankrikes och Storbritanniens produktionsapparat under en mycket lång tid framöver. Inför hot om ockupation av Ruhr, där 80 procent av den tyska kol- och stålindustrin fanns, accepterade den tyska regeringen ändå den 11 maj 1921 de allierades krav. I slutet av augusti hade Tyskland också betalat 50 miljoner pund som delbetalning för den miljard som skulle betalas omgående[10]. Men den tyska ekonomin hade vid den tiden redan börja dala.

I mitten av 1920 föll den tyska marken från normalt 20 mark för ett brittiskt pund till 250 tyska mark för ett pund. Detta ansågs då vara en svacka som skulle återställas. Men ett år senare, vid sommaren 1921, när Tyskland behövde låna utländsk valuta för att börja betala krigsskadeståndet, började den tyska markens värde försämras dramatiskt. I november 1921 var det redan 1000 mark för ett pund. Under sommaren 1922 fortsatt den tyska marken falla, nu med ökande fart.

De politiska händelserna i början av 1923 ökade ytterligare på den tyska markens fall. I januari gick franska och belgiska trupper in och ockuperade det tyska Ruhrområdet. Anledningen var att dessa länder inte hade fått en delbetalning av krigsskadeståndet. Ockupationen av Ruhr satte igång en stor politisk kris. Den tyska regeringen deklarerade ett officiellt passivt motstånd och förbjöd allt samarbete med ockupationsmakten. Detta ledde i sin tur till att Frankrike som motåtgärd satte stopp för alla kontakter mellan det ockuperade området och det övriga Tyskland. Ingen kunde komma in eller ut Ruhr, centrum för Tysklands storproduktion. Ruhr stannade upp och därigenom det ekonomiska livet i hela Tyskland. Den tyska ekonomin ruinerades mycket snabbt.

Vid tiden för ockupation av Ruhr var den tyska marken nere i 35.000 mark per pund och vid sommaren hade den fallit till en fullständigt otänkbar nivå. Lönen betalades med högar av allt mera värdelösa sedlar som omedelbart måste omsättas i livsmedel. Känd är bilden av den tyska arbetaren bärande sin veckolön i en skottskära. Under hela året fortsatte inflationen med allt större fart och i slutet på 1923 var den tyska marken värd en femhundramiljarddel av värdet 1918![11] Ett brittiskt pund var då värd 50.000 miljarder tyska mark[12]. Det fanns 93 trillioner tyska mark i cirkulation![13] En arbetares veckolön räckte knapp till en måltid. Samtidigt ruinerades den tyska medelklassen när sparpengarna försvann i inflationsexplosionen. Denna ruinerade medelklass skulle bli stöttepelare för den tyska nazismen.

Ekonomisk hjälp till tysk revanschism.

Det tyska storkapitalet spekulerade starkt i valutaaffärer med stor vinst. Man köpte stora kvantiteter utländsk valuta med pengar lånade i den tyska Riksbanken vilket hade som följd ökad inflation och ökat värde av den utländska valutan i förhållande till den tyska marken. Lånet kunde sedan betalas med en mindre del av den köpta utländska valutan när den åter växlades till mark.

Inflationen var också bra för dem som ägde de stora fabrikerna. Varuproduktionen betalades i en värdelös valuta och varorna kunde säljas billigt utomlands för utländsk valuta. Vinsterna var mycket stora. Den tyska exportmarknaden återställdes snabbt. Skulder och skatter i Tyskland, alltid i alldeles för gamla priser, kunde betalas för nästan ingenting. På detta sätt förstärktes den tyska industrin av den katastrofala inflationen. Men låt oss inte glömma att någon fick betala! Den tyska arbetarklassen fick sin levnadsstandard ruinerad, likväl som medelklassen fick se sina besparingar bli värdelösa.

Urartningen av ekonomin gjorde samtidigt det omöjligt att betala något krigsskadestånd. Detta var en stark anledning för den tyska regeringen att låta landets ekonomi ruineras. En värdelös valuta var bra mot krav på betalningar. Sir Philip Dawson, dåvarande medlem i det brittiska parlamentet och en av de officiella observatörerna i Tyskland, skrev 1925: ”Efter många samtal med ledande finansiella, industriella och jordbruksmagnater i alla stora tyska befolkningscentra, ligger inget tvivel i att alltihopa var en beräknad, koordinerad ansträngning för att ruinera landets kredit och försäkra sig om att slippa krigsskadestånden”[14]

Detta förstod även de allierade USA, Storbritannien, Frankrike och Belgien. En radikal förändring var nödvändig. En gemensam kommitté av experter utsågs för att på ett affärsmässigt sätt få igång den tyska ekonomin. Och förstås för att få Tyskland att börja betala krigsskadeståndet. Ordförande för kommittén var USAgeneralen Dawes. Kommittén fick namnet Daweskommittén och hade sitt första möte i Paris i januari 1924. Daweskommitténs första förslag var att skapa en tysk valuta som det gick att arbeta med.

I slutet av 1923 hade den tyska marken helt förlorat sitt värde. Tysklands ekonomiska värden fanns då samlade hos några mycket starka ekonomiska grupper av ägare till industrier, gruvor och skog. Den tyska regeringen ville återställa den tyska valutan till ett stabilt värde. Regeringen gav ut en ny mark under namnet Rentenmark med samma paritet som marken till pundet innan inflationen startade, tjugo mark för ett pund. Men Rentenmark hade inte tillräcklig uppbackning av guld och utländska valuta och var en osäker valuta.

Dawes kommitté förslog då en ny valuta med namn Reichsmark med samma värde i förhållande till pundet som Rentenmark, 20 till 1, men under kontroll av de allierade genom en Utgivnings Bank oberoende av den tyska regeringen. Tyskland skulle då få ett lån på 40 miljoner pund att ha i valutareserv men också som hjälp att betala den första avbetalningen på Dawes plan för krigsskadeståndet på 50 miljoner pund om året. Lånets säkerhet var obligationer i de tyska järnvägarna och industrierna och skatt på sprit, tobak och socker[15]. När Dawes Reichsmark antogs tog inflationen slut. Det tyska lånet fick snabbt avsättning i de allierade länderna där ett mycket stort intresse fanns bland långivarna.

Dawes plan hade den positiva effekten att få ordning på frågan om betalning av krigsskadeståndet. Men med den ekonomiska standardökningen som följde på Dawesplanen ökade betalningsskyldigheten. Detta omöjliggjorde offentliga besparingar. Men lånet i Dawesplanen hade en oväntad sida. Det satte igång en aldrig sinande ström av upplåning främst i USA och Storbritannien.

I stort sett alla viktiga kommuner, institutioner och de stora tyska företagen tog stora lån eller krediter i allt större takt. Denna kapitaltillströmning gav tillgång till mycket utländsk valuta och orsakade ett uppsving i den tyska ekonomin 1925. Från och med detta år ökade den tyska exporten avsevärt. 1927 hade den redan uppnått förkrigsnivån 1913 (beräknad i 1913 års priser). Denna utveckling gav Tyskland möjlighet att betala Daweslånet utan att behöva anstränga sig eller använda egna medel. I själva verket betalade Tyskland sina skulder till de allierade med pengar från USA-lånen. Det gick bra så länge USA-lånen fortsatte att strömma in till Tyskland.

Tillströmningen av utländskt kapital till Tyskland under åren 1924-1929 värderas till 10-15 miljarder mark i långfristiga investeringar och över 6 miljarder mark i kortfristiga investeringar. USA:s investeringar stod för minst 70 procent av samtliga långfristiga lån[16]. Det ledde till en betydande förstärkning av den tyska ekonomiska potentialen och speciellt för rustningsindustrin. Finansiärerna bakom den största delen av de tyska lånen var industrimagnaterna i finanshusen DuPont, Morgan, Rockefeller, Lamont och andra USAmonopol.

Den tyska rustningsindustrin gick för fullt. Revanschisterna i det tyska storkapitalet som ville återerövra en ledande ekonomisk och militär position i Europa och världen gick en ljus framtid till möts. För att starta ett krig måste man ha gott om järnmalm till vapen, olja till drivmedel, gummi till däck och nitrater till sprängämnen. Alla dessa industrier fick en ordentlig knuff av de utländska lånen. Nya investeringar moderniserade järn och stålindustrin och de ökade väsentligen sin produktionskapacitet. När det gäller olja och gummi, vilka Tyskland var tvunget att importera, blev investeringarna i den kemiska industrin avgörande.

I ett unikt världsgenombrott uppfann den tyska kemiska industrin nya syntetiska ämnen, konstgjorda ämnen som kunde användas istället för de importerade råvarorna och naturprodukterna. Tyskland gjorde sig fritt och oberoende av all import! Det skulle visa sig att den tyska kemiska industrin och dess ledande personer skulle spela en avgörande roll i de dramatiska händelserna i världen under 1930- och 1940-talet

Lånen till Tyskland efter Dawesplan var den nödvändiga grundplåten för att starta ett nytt stort krig. Avskaffandet av Dawesplanen för betalning av krigsskadeståndet och uppkomsten av Youngplanen för skadeståndsbetalningarna under år 1929-30 blev, som vi ska se, starten till en nationalistisk våg i Tyskland som öppnade för nazisternas maktövertagande tre år senare. Då, i januari 1933, var den tyska rustningsindustrin redan kraftig nog för att Tyskland på nytt kunde börja utmana de allierade.

Den tyska kemiska industrin.

Från syntetiska färgämnen till giftgas, krut och slavarbetskraft.

Den tyska kemiska industrin har bakom sig en unik historia av stora upptäckter. Det började faktiskt i Storbritannien med upptäckten av syntetiska färgämnen. Fram till mitten av 1800-talet hämtades alla färger som tillverkades för textilier, målning m.m. från växter och djur. Inga konstgjorda, syntetiska, färger var då kända. Men i mitten av 1800-talet i Storbritannien framställde en ung kemistuderande den första syntetiska färgen ur stenkolstjära. Denna världsledande upptäckt fick emellertid ingen kommersiell framgång i Storbritannien. De syntetiska färgämnena kunde inte ta över marknaden från de traditionella. Men tyska forskare som arbetade i Storbritannien tog med sig kunskapen till Tyskland där flera syntetiska färgämnen fortsatte att upptäcktas. Med en modern industriell- och handelsorganisation i Tyskland fick dessa färgämnen stor kommersiell framgång. I början av 1900-talet dominerade 6 tyska företag världsproduktionen och distributionen av syntetiska färgämnen (BASF, Bayer, Hoechst, Agfa, Casella, Kalle)[17]. Framgången bidrog dessutom till en serie upptäckter av andra kemiska produkter (aspirin, heroin, metadon, sulfatpreparat, atabrin) svåra att förutse när man håller på att forska i färgämnen[18].

Forskning i syntetiska färgämnen blev inträdesporten till en allt mer avancerad kemi. Företagen inom den tyska kemiska industrin inledde då en process av närmande och sammanslagningar för att göra slut på konkurrensen dem emellan och mera fördelaktigt kunna exploatera världsmarknaden. Det bildades karteller för gemensamma prissättningar och handel. I början av 1900-talet bildade sex stora tyska bolag två karteller (Bayer, BASF, Agfa och Hoechst, Casella, Kalle) med namnet Interessen Gemeinschaft (intressegemenskap)[19]. Kartellbildningen var även viktig för att samla nödvändiga stora ekonomiska resurser för nya projekt.

BASF inledde ett mycket kostsamt forskningsprojekt för att försöka framställa syntetiskt kväve. Detta ämne som är 78% av den luft vi andas, är mycket viktigt som konstgödsel till jordbruket[20]. Men kväve i naturligt tillstånd som kunde hanteras fanns bara i stora fyndigheter av nitrat och salpeter, i Chile. Alla länder som ville använda konstgödsel i sitt jordbruk måste importera salpeter från Chile där de som ägde gruvorna kände sig fria att höja priset som det passade dem. År 1909 ändrades detta förhållande radikalt. BASF lyckades framställa syntetiskt kväve i ett laboratorium. Forskaren Fritz Haber upphettade luftens kväve och vätgas under mycket högt tryck och fick fram en hanterbar produkt, ammoniak. En ung ingenjör, Carl Bosch, fick sedan uppdraget att bygga upp en fabrik i Oppau för industriell tillverkning. År 1913 var fabriken färdig och började massproducera syntetiskt ammoniak[21]. Chiles monopol var brutet (1923 fick Bosch Nobelpriset för bedriften).

Det finns en annan viktig aspekt på frågan om syntetiskt kväve. Salpeter var också det viktigaste råmaterialet i tillverkning av krut! Således importerade de flesta länder i världen Chiles salpeter för tillverkning av krut och alla dessa länders arméer var beroende av Chiles salpeter för tillverkning av sprängämnen! Tyskland fick då den unika möjligheten att göra sig av med detta beroende. Teoretiskt kunde man få salpetersyra genom att oxidera ammoniak. Carl Bosch var medveten om det. Han fick också fram små mängder salpeter vid experiment i Oppaufabriken. Men mera än så blev det inte. De tyska militära myndigheterna förstod inte betydelsen av Boschs upptäck och fortsatte att importera salpeter från Chile.

Så var läget fram till första världskriget. Då, i början av 1915, mitt i kriget, upptäckte de tyska militärerna att de hade börjat krig utan att ha tillräckligt med salpeter för att tillverka sprängämnen för ett långvarigt krig. Man hade följt krigsfilosofin från kriget mot Frankrike 1871 om ett storskaligt anfall och en snabb seger. Men så blev det inte denna gång. Det blev ett långdraget krig. Den brittiska flottan satte Tyskland i blockad och inga importerade varor kom längre till tyskland. Och, det viktigaste, ingen salpeter kom längre från Chile. Bristen på salpeter blev ett alvarligt hot för den tyska armén. Inom några månader skulle sprängämnena vara slut och kriget förlorat för tyskarnas del. Det måste här sägas att intelligensnivån inte var hög på andra sidan fronten heller. De allierades krigsledning upptäckte aldrig Tysklands problem med bristen på salpeter…

Den tyska kemiska industrin hade varnat militären för denna utveckling, men ingen hade brytt sig. Militären var säkra på en snabb seger. Efter att sanningen om bristen på salpeter hade gått upp för den tyska militärledningen spred sig paniken. Militärledningen kallade till ett möte med ledningen för den kemiska industrin och underställde sig alla industrins krav. Bland annat måste en ny fabrik byggas för industriell tillverkning av salpetersyra. En sådan industriell tillverkning hade aldrig gjorts förr. Det skulle bli ett experiment av industriell omfattning. Det krävdes stora pengar och stor ingenjörskonst. Den tyska kemiska industrin fick de fördelaktiga kontrakten de krävde av den tyska regeringen och ingenjören Carl Bosch fick uppdraget att förvandla ammoniak till salpetersyra i stor skala. Tysklands öde låg i Boschs händer. Genom en stor ansträngning upptäckte de tyska kemisterna en process för masstillverkning av salpetersyra.

Men detta tog tid. Emellertid måste Frankrike stoppas. Lösningen blev giftkriget. Gifter i krig var förbjudet sedan 1907 års Haagkonvention. Det tog Tyskland ingen hänsyn till. Den tyska färgindustrin, Bayer och BASF, kunde tillverka de nödvändiga gifterna och fick uppdraget. Det första gasanfallet ägde rum den 22 april 1915[22]. Det orsakade ett fruktansvärt dödande i de franska leden som var helt oförberedda. Frankrike tvingades på defensiven. Kriget stannade upp och tyskarna fick den tid de behövde för tillverkningen av salpetersyra.

Några veckors senare, i maj 1915, lyckades Bosch med masstillverkningen av syntetiska nitrater i Oppaufabriken. Aldrig mer blev den tyska militären beroende av Chiles salpeter. Om det vore enbart för frågan om tillgång på krut kunde kriget fortsätta i all oändlighet. En ny fabrik byggdes upp i Leuna i Centrala Tyskland. Krig ger profit. Produktionen i Oppau och i Leunafabriken gav mycket stora vinster för aktieägarna. Faktiskt en 25procentig utdelning på investerat kapital under resten av kriget[23]! Produktion av salpetersyra räddade Tyskland från ett snabbt nederlag. Kriget fortsatte i ytterligare tre år. Under tiden fortsatte de tyska kemiska industrierna att närma sig varandra för att försvara sin monopolställning på ett antal produkter. I juli 1916 gick åtta tyska kemiska företag ihop (BASF, Bayer, Hoechst, Kalle, Casella, Agfa, Ter Meer, Greisham) och bildade Interessen Gemeinschaft der Deutschen Teerfarbenindustrie (den tyska färgindustrins intressegemenskap)[24]. Gruppen blev känd som IG-bolagen.

Kriget gick dåligt för tyskarna men bra för den kemiska industrin. Kriget krävde stora mängder krut, en enorm profit för den kemiska industrin. Men det fanns ett problem. För att tillverka krut behövs arbetare, inga arbetare - ingen profit. Det var brist på arbetskraft, många arbetare var ute i kriget. Dessutom ökade arbetarlönen. IG-bolagens ordföranden Carl Duisberg klagade hos den tyska regeringen. Duisberg ställde krav på regeringen att ”öppna den belgiska arbetskraftsreservoaren”. Med andra ord, Duisberg ville att regeringen skulle tvinga arbetare i det ockuperade Belgien att komma till Tyskland och arbeta i de tyska fabrikerna som slavarbetskraft. Den tyska regeringen gick med på Duisbergs krav. Den tyska armén började då en brutal tvångsdeportation av belgiska arbetare.

Tyska soldater gjorde räder mot hem, torg och marknadsplatser. Över 66.000 belgier tvångsdeporterades till Tyskland i IG-bolagens slavarbetskraftsprogram. Men väl i Tyskland och trots hotelser och straff kunde ingen få de belgiska arbetarna att arbeta. Efter några månader måste projektet överges och arbetarna skickas hem. Det var första gången som IG-bolagen krävde att få använda slavarbetskraft. Senare under andra världskriget skulle de tyska IG-bolagen fungera till stora delar med slavarbetskraft i fabrikerna och koncentrationslägren där många människor fick betala med livet för IG-bolagens enorma vinster.

IG-bolagen anpassar sig till freden

Första världskriget gick trots de nya upptäckterna dåligt för Tyskland. Bristen på råvaror och mat var skriande. Oljan började ta slut när Rumänien i augusti 1916 gick över till de allierade. Gummi likaså på grund av den brittiska blockaden. Den kemiska industrin arbetade för fullt för att skapa ersättningar till oljan och gummi. Det var de nya utmaningarna som skulle göra Tyskland oberoende av all import av råvaror nödvändiga för att föra krig och ge IG-bolagen ännu större vinster. Men IG-bolagen lyckades inte med det innan kriget förlorades av Tyskland. En ersättning till gummi upptäcktes och tillverkades men den gick inte att använda till däck.

När vapenstilleståndet kom den 11 november 1918, anpassade sig IG-bolagen och satte som mål att överleva. Anklagelserna för gaskrig var allvarliga. De allierade ville ställa de ansvariga inför rätta och få kännedom om de hemliga processerna för tillverkning av giftgaser, sprängämnen, färgämnen och nitrater. IG-bolagen motsatte sig detta och hänvisade till att det skulle skada deras möjligheter att kommersiellt hävda sig som företag efter kriget. Argumentet kan verka märkligt i en situation av nederlag i ett krig när man har orsakat så stort lidande. Men det är en accepterad åsikt i den kapitalistiska ekonomin. De hårdaste kraven kom ändå från de hårdast drabbade, Frankrike. Bara Frankrike ville att alla tyska rustningsindustrier skulle förstöras, så även färg och nitratfabriken. Det skulle bli slut på IG-bolagen. Men så blev det inte. IG-bolagen kunde med list och mutor slingra sig fram i diskussioner och överläggningar. Även med Frankrike.

När IG-bolagens förhandlare Carl Bosch lämnade Versailles 1919 hade man kommit överens om att få behålla största delen av sina hemligheter och alla sina fabriker. Frankrike köpte man genom att dela med sig av kunskapen och tekniken för färgtillverkning. Det franska företaget Compagnie Nationale fick IG-bolagens tillverkningshemligeter mot femtio procent av nettovinsten under fyrtiofem år[25]. Kunskapen om färgtillverkningen spred sig. I USA hade den stora företaget Du Pont under kriget tagit över IG-bolagens färgfabriker. Genom att köpa upp flera tyska ingenjörer från IG-bolagen lärde sig även Du Pont att tillverka färger.

Några års senare var den internationella konkurrensen på färgmarknaden ett faktum. Så småningom skulle IG-bolagens dominans inom nitrattillverkningen också vara slut. Tanken på ett ökat internationellt försäljningssamarbete i IG-bolagen började då utvecklas. De åtta bolagen var alla positiva till det. Men Carl Bosch i BASF hade ännu större projekt. 1924 föreslog han istället att alla IG-bolagen skulle slås samma i en enda koncern och på det sättet samla all sin verksamhet och finanser i ett enda stort bolag. Det skulle bli ett enormt mäktigt företag. Boschs förslag accepterades av de andra sju bolagen och i december 1925 slogs alla IG-bolagen samman i ett nytt företag med namnet IG Farbenindustrie Aktiengesellschaft. Carl Duisberg blev styrelseordförande och Carl Bosch verkställande direktör. Sammanslagningen blev en affärssuccé. Trots att den tyska ekonomin gick väldigt dåligt mer än tredubblades värdet på IG-aktierna under år 1926. IG Farben var nu det största företaget i Europa och det största kemiföretaget i världen.

IG Farben, olja och gummi från kol

IG Farben var Boschs skapelse och Bosch hade konkreta planer för IG Farben och de nya produkter han skulle framställa genom högtryckskemi. Bosch tänkte nu realisera i stor skala det som tidigare hade räknats ut teoretiskt och gjorts småskaligt i laboratorium. Bosch skulle omvandla de tyska koltillgångarna till bensin! Bensin den finaste av alla oljeprodukter! Det fanns stora profiter att hämta där, ansåg Bosch. Dessutom ville Bosch befria Tyskland från beroendet av utländska oljekällor. Olja var en absolut nödvändighet i krig. Men oljeanvändningen började faktiskt öka markant även i fredstid med ökad bilism. Även i Tyskland. Men också därför att den tyska regeringen i hemlighet hade startat en upprustning av armén och behövde bensin i stora mängder. Målet var att kunna hålla igång en mekaniserad armé av pansarvagnar, bomb- och attackflygplan utan olja från oljekällor[26]. Revanschisterna såg redan fram mot ett nytt krig som skulle återerövra en ledande plats åt Tyskland.

Bosch och IG Farben ville inte ensamma ge sig i kast med kol-bensin projektet. Därtill var projektet för dyrt. Året var 1926, en tid då USA-lånen strömmade in i Tyskland. Bosch sökte en partner i världens största oljebolag, Standard Oil of New Jersey vars finansiella resurser var i stort sett obegränsade. I mars 1926 kom Standard Oils utvecklingschef Frank Howard till IG Farbens laboratorier i Ludwigshafen för att undersöka företagets forskning om kol-olja processen. Howard blev mäkta imponerad och rapporterade till sin chef Walter Teagle hur IG kunde ”tillverka ett högvärdigt motorbränsle ur lignit och andra lågkvalitativa kolsorter i en mängd som motsvarar halva vikten hos kolet. Detta innebär fullt och klart europeiskt oberoende i fråga om bensinförsörjning”[27].

Standard Oil erbjöd 1927 IG Farben ett ekonomiskt samarbete för att utveckla processen. Men redan innan det gick IG Farben in för fullt i projektet[28]. Man började med att i juni 1926 bygga en ny fabrik i Leuna för massproduktion av syntetisk olja. Målet var 100.000 ton om året[29]. Det visade sig att masstillverkning av bensin ur kol var en svårbemästrad process som fick kostnaderna att stiga ordentligt. Mera pengar behövdes. Det som samarbetet med Standard Oil gav var inte tillräckligt. Ett ökat ekonomiskt samarbete var nödvändigt. Bosch berättade aldrig om tillverkningens bekymmer och lyckades få Standard Oil att satsa mera pengar. Bosch sålde rättigheterna till tillverkningsprocessen i hela världen med undantag av Tyskland. IG Farben fick 20 % av de framtida vinsterna. Dessutom fick IG Farben det som räddade företaget för stunden. Standard Oil gav IG Farben 2 % av hela sin aktiestock, 546.000 aktier till ett värde av 35 miljoner dollar[30]!

Bosch slutade inte här i sina ansträngningar att få mera pengar från Standard Oil. Han lyckades även få Standard Oil med på ett gemensamt projekt för att tillverka och sälja syntetiskt gummi, bunagummi, tillverkat ur kol. Tillverkning av bunagummi var fortfarande väldigt kostsamt utan möjlighet att konkurrera med naturgummi. Bosch hoppades att Standard Oil skulle kunna sprida användningen av bunagummi bland däcktillverkare i USA. Men här slutade samarbetet denna gång. Den stora ekonomiska depressionen i USA och senare i världen gjorde slut på alla investeringar i nya produkter. Dessutom upptäcktes ungefär samtidigt stora oljereserver i Texas och priset på olja föll dramatiskt. År 1930 var tillverkningskostnaden för en liter syntetisk olja mellan 40 och 50 tyska pfennig och en liter råoljebensin 7 pfennig[31]. Priset på naturgummi föll ännu mer under depressionen. Alla planer på produktion av bensin och gummi från kol ställdes in i USA. Trots det hade Bosch och IG Farben ändå fått vad de behövde. Pengar så de kunde fortsätta sin forskning och tillverkning. Men nu när priserna på naturprodukterna var så billiga kunde bara en sak rädda profiterna. Bara ett Tyskland i krig skulle behöva olja och gummi tillverkade ur kol. Det blev Boschs och IG Farbens nästa projekt.

Youngplanen och nazisternas maktövertagande.

Dawesplanen för betalningen av de tyska krigsskadestånden var inte en slutgiltig överenskommelse utan bara en temporär plan för att gå vidare i en senare situation. Efter att Dawesplanen satts i verket och den kaotiska situationen med skadeståndsinbetalningarna fått en tillfällig lösning fortsatte de allierade att arbeta för att hitta en definitiv lösning av skadeståndsfrågan. En kommitté av representanter för de allierade nationerna under ledning av den amerikanske diplomaten Owen D. Young lämnade den 7 juli 1929[32] ett förslag till en avbetalningsplan som slutgiltigt fastställde de tyska krigsskadestånden.

Förslaget, Youngplanen, innebar att Tyskland under 37 år skulle betala en årlig avbetalning på i genomsnitt 100 miljoner brittiska pund och därefter under ytterligare 22 år betala en summa för att täcka krigsskulden som de allierade hade till USA. Youngplanen fastställde de tyska krigsskadestånden till ”den astronomiska siffran 20 miljarder dollar”[33], eller 105 miljarder mark, att betala till år 1988[34]. Hela betalningsansvaret skulle nu ligga på den tyska regeringen och betalningarna skulle göras till en ny bank, Bank of International Settlements, BIS. Banken skulle i sin tur dela ut betalningarna till de allierade. BIS skulle också ha sin grund i internationella krediter och fungera i övrigt som en stor internationell bank.

Bank of International Settlements är ett namn att lägga på minnet. I en nära, helt oanad, framtid skulle denna bank bli nazisternas främsta kontaktyta i internationella affärer, även med utländska företag i fientligt land under andra världskriget. Enligt Youngplanen skulle Tyskland, när planen fastslagits, återfå herraväldet över sitt territorium och alla utländska trupper skulle lämna Tyskland. Men den viktigaste sidan av Youngplanen var att den introducerade en avgörande förändring gentemot Dawesplanen vilken gjorde villkoren för skadeståndsbetalningarna mycket hårdare. I Dawesplanen betalades krigsskadeståndet mestadels i varor. I Youngplanen skulle skadestånden i betalas i pengar!

Detta var en ny avgörande skillnad. Upprördheten över Youngplanen i den tyska kapitalisklassen blev enorm. Inte bara för att den stora summan 20 miljarder dollar som skulle betalas under en period på nära 60 år hotade att för all framtid ställa Tyskland under de allierades förmyndarskap. Men främst för att skadeståndet skulle betalas i pengar. I Dawesplanen hade det tyska industrikapitalet garanterade avsättningsmarknader för sina varor. Det var en stor fördel för de tyska kapitalisterna framför andra kapitalister i Europa och USA. Detta avskaffades av Youngplanen. Nu var de tyska kapitalisterna tvungna att sälja sina varor på de inhemska och utländska marknaderna i en situation av internationell konkurrens.

Stålkapitalisten Fritz Thyssen motsatte sig Youngplanen å det starkaste. Han hade ”i intet avseende varit någon motståndare till Dawesplanen, enär denna räknade med en serie skadeståndsbetalningar som huvudsakligen skulle erläggas i varor. Men enligt Youngplanen skulle varuleveranserna helt och hålet ersättas av betalningar i pengar”. Thyssen ”hyste den åsikten, att den skuld man därmed ådrog sig skulle undergräva hela rikets ekonomi”[35]. Vidare ansåg Thyssen att ”Var och en som hade oförvillat omdöme såg att Youngplanen innebar en förpantning av Tysklands hela nationalförmögenhet som säkerhet för att det fullgjorde sin betalningsskyldighet. Följden skulle bli, att amerikanskt kapital skulle översvämma Tyskland”[36].

Fritz Thyssen, Tysklands dåvarande rikaste man, ökade sitt stöd till det nationalsocialistiska partiet, det partiet som starkast attackerade Youngplanen. Thyssens stöd till nazistpartiet spelade en betydande roll i vad som skulle komma. Inte bara för de ekonomiska bidragen till nazisterna. Viktigare ändå var att Thyssen öppnade för Hitler en ny, mycket viktig kontaktkrets, nämligen kretsen av industrimagnater i järn och stålindustrierna i Ruhr, Tysklands industriella och ekonomiska centrum. Och Thyssen tvekade inte att slå fast att ”Youngplanen var en av de främsta orsakerna till nationalsocialismens seger i Tyskland”[37].

Youngplanen orsakade mycket oro i Tyskland. Regeringen ville godkänna och skriva under. Men folket i allmänhet hade inte den åsikten. Kriget hade slutat för över 10 år sedan. Det kändes avlägset att fortsätta att betala så stora summa pengar för, som man såg det, all framtid. Det kändes som de andra länderna ville leva på tyskarnas arbete. I detta läge startade med Thyssens stöd, en kommitté för att tvinga fram en folkomröstning om Youngplanen. Det var den stora politiska öppningen för Hitler. Med kassakista fyllda med Thyssens och de andra kapitalisternas pengar agiterade Hitler på offentliga möten mot Youngplanen. ”Med sin stora demagogiska talang kunde Hitler utnyttja tyska folkets sårade nationalkänsla för sina egna syften”[38].

Från 1929 blev kampen mot Youngplanen den viktigaste agitationsfrågan för Hitler som också öppnade viktiga dörrar. Genom Thyssens bekantskap fick Hitler för första gången kontakt med den traditionella tyska politiska högern i det Tysknationella Folkpartiet och dess ordförande Alfred Hugenberg. Hugenberg hade också Youngplanen som främsta agitationsfråga. Herrarna Hitler och Hugenberg fann varandra. En politisk allians gjordes upp dem mellan. Tillsammans inledde de en serie offentliga möten över hela landet där de uppträdde mot Youngplanen. Genom sitt partis stora kontaktnät gav Hugenberg Hitler möjlighet att, för första gången, på möten och föredrag sprida den nazistiska propagandan över hela landet. Dessutom fick Hitler tillträde till de tyska dagstidningarna som nationalistpartiet kontrollerade. Tack vare alliansen med Hugenberg blev Hitler ett känt namn över hela Tyskland. Den ”ivriga agitationen mot Youngplanen gav Hitlers parti den slagkraft, som gjorde det möjligt att erövra makten”, skrev Fritz Thyssen[39].

I sina tal var Hitler hänsynslös och använde sig av grova, lögnaktiga anfall mot socialismen och rashets mot judarna. För Hitler var kommunister och judar en och samma sak. I Mein Kampf skrev Hitler att "Den ryska bolsjevismen måste vi betrakta som ett försök i det tjugonde århundradet från judendomens sida att tillägna sig världsherraväldet"[40] och att "Kampen mot den judiska världsbolsjevismen kräver en klar inställning till Sovjetryssland"[41]. Några års senare i talet på rikspartidagen i Nürnberg 1936 påstod Hitler att i Sovjetunionen låg "ledningen av sovjet- och bonderepublikerna till 98% i händerna på judar"[42]. Hetsen mot kommunismen, Sovjetunionen och judarna gav eko i den kapitalistiska överklassen. De tyska industrimagnaterna fick upp ögonen för Hitler. Pengarna började strömma in i nazistpartiets kassa.

Youngplanen fastslogs slutgiltigt den 17 maj 1930. Sex veckor senare lämnade alla allierade trupper Tyskland. Under tiden hade rörelsen mot Youngplanen vuxit i styrka och med den Youngplanens mest hänsynslösa motståndare Hitler och nazistpartiet.

De tyska storkapitalisterna som hade kontroll över ekonomiska fonder att använda i den politiska kampen bestämde sig för att stödja Hitler med stora mängder pengar. De såg i honom en kraft som kunde användas till att bilda en stark högerregering med en uttalad politik mot landets arbetarklass. Bidragen använde Hitler till att bygga upp en riksomfattande parti- och propagandaapparat över hela landet med tusentals avlönade partifunktionärer. Bland annat betalades Hitlers Stormavdelningar med storkapitalets pengar.

"Startbidraget" från den tyska storfinansen spelade en avgörande roll i den tyska politiken. Ett år senare, vid riksdagsvalet i september 1930 fick nazisterna 6,4 miljoner röster! En åttadubbling av röstetalet på två år! Storfinansens pengar hade gjort nazistpartiet, ett av riksdagens små partier, till ett stort massparti. Under valrörelsen, i en tid när arbetslösheten passerat 2 miljoner och den ekonomiska och sociala krisen ökade markant, kom hela Hitlers demagogi till användning. Nazisternas valagitation koncentrerades till Hitlers person, Hitler som räddaren. Stora affischer med hans porträtt och rubriken "Hitler skapar arbete och bröd - välj lista 3" var valets huvudpropaganda. Hitler och nazisternas valframgångar sågs internationellt som väldigt märkliga. ”Hundra riksdagsplatser erövrade av ett obetydligt parti, Nationalsocialisterna eller Nazisterna, led av en märklig talare Adolf Hitler, orsakade stor förvåning”[43].

Världens ekonomiska kris 1930-1933

Den ekonomiska krisen i Tyskland fortsatte att förvärras efter riksdagsvalet i september 1930. Ett år efter valet var antalet arbetslösa upp i 4 miljoner! Den politiska krisen efter valet blev än värre med svaga regeringar alltid i ständig kompromiss med eller under nazisternas eld. Politiken var högerpolitik riktad mot den tyska arbetarklassen.

Internationellt började en kris av oanad storlek att torna upp sig redan 1929. Allt började i USA där kapitalismen hade nått en produktionskulmen och en ansamling av varor av aldrig tidigare skådat format. Denna överproduktion hade ingen avsättning i samhället. Köpkraften var för liten. Fabrikernas lager var överfulla. Arbetslösheten ökade lavinartat. Kapitalet drogs bort från investeringar. Senhösten 1929 slutade kapitalisterna i USA att låna pengar till Europa[44].

Effekten i Tyskland och andra länder som hade stora lån i USA och alltid lånat än mer pengar i USA för att betala tidigare lån, var förödande. Allmänt prisfall och brist på pengar att betala lånen med. Många länder blev tvungna att öppna guldreserverna och betala i guld. Detta förvärrade än mer den inhemska situationen med ökad ekonomisk kris. I sin tur ledde det till restriktioner i guldbetalningar och tullavgifter och andra restriktioner av handeln för att försvara den nationella produktionen. 1930 blev den internationella handeln till en rännil och tog nästan slut. Arbetslösheten ökade lavinartat. ”Hälften av Europa var bankrutt, och den andra hälften var hotande nära att bli bankrutt”[45].

Situationen för Tyskland var den sämsta av alla de europeiska länderna. Tyskland var den största låntagaren. Under åren med Dawesplan, från 1924 till 1929 hade Tyskland lånat 900 miljoner pund och betalat 500 miljoner i krigsskadestånd till de allierade[46]. Resten hade man investerat i landet, i reparationer av alla slag efter första världskriget. Den tyska offentliga och privata ekonomin var helt beroende av lånade pengar. Men nu var det slut med lånen och Tyskland måste årligen ut med en betalning på 100 miljoner pund i krigsskadestånd. Dessutom hade landet också andra offentliga och privata skulder i utlandet som krävde betalning till långivarna på ytterligare ungefär 100 miljoner pund om året. Landets betalningsbalans hade ett minus på 60 miljoner pund. Men till råga på allt hade Tyskland förlorat exportmarknader på grund av den internationella krisen. Exportinkomsterna hade fallit från 630 miljoner pund 1929 till 280 miljoner pund 1932. Arbetslösheten i mars 1932 nådde den otroliga siffran av 6 miljoner arbetslösa[47]!

Under våren 1931 rådde ett allmänt ekonomiskt kaos i världens affärer. Den internationella ekonomiska situationen var nära bankrutt. Osäkerheten i affärerna var total samtidigt som allmänhetens misstroende mot det politiska och ekonomiska systemet bara ökade. Just då i maj 1931, ställde den viktiga privata österrikiska banken Kredit-Anstalt in betalningarna, banken var nära bankrutt. Trots ekonomisk hjälp från den österrikiska staten och Bank of England började paniken att sprida sig, den gick över gränserna och intog snart Tyskland. Långivarna krävde pengar tillbaks och under en enda vecka förlorade den tyska riksbanken 50 miljoner pund i guld[48].

Många länder i världen är, på våren 1931, nära en ekonomisk kollaps. I USA, den 20 juni 1931, gör president Hoover ett politiskt utspel i ett försök att stoppa den ekonomiska paniken och kollapsen för den kapitalistiska ekonomin. Och märk väl att vi skriver den kapitalistiska ekonomin. Därför att den ekonomiska krisen fanns bara i denna del av världen. I Sovjetunionen där socialismen rådde fanns ingen ekonomisk kris. Tvärtom, där hade regeringen med planekonomin startat en femårsplan som drog landet från fattigdom och efterblivenhet till ett land med allt bättre siffror för den ekonomiska utvecklingen, ett ekonomiskt språng aldrig tidigare skådat i världen[49].

Den 20 juni 1931 föreslog USA:s president Hoover världen en tidsfrist på ett år för betalning av alla skulder i världen, inklusive Tysklands krigsskadestånd. Hoovers initiativ togs väl emot av nästan alla. Frankrike, det land som hade lidit mest under första världskriget och den tyska invasionen, ville ha ekonomiska garantier för att skadestånden skulle betalas. Efter en överenskommelse med Frankrike den 13 juli blev Hoovers moratorium accepterat. Världens låntagare kunde pusta ut. Så lätt blev det förstås inte. I alla fall inte för alla. Flera viktiga länder, däribland Storbritannien och USA, fortsatte att ha stora ekonomiska problem. När Hoovers moratorium tog slut den 1 juli 1932, fortsatte den ekonomiska krisen i den kapitalistiska världen. I USA var under vinter 1932-1933 den ekonomiska situationen som sämst. Landet hade då cirka 15 miljoner arbetslösa[50]! Det var i denna internationella situation som Hitler och nazisterna erövrade den politiska makten i Tyskland.

Nazisternas valframgångar och nederlag

Efter det tyska parlamentsvalet den 14 september 1930 blev nazisterna den tyska riksdagens näst största parti efter socialdemokraterna. Hitler blev efter valet än mer kompromisslös och började ta avstånd från och starkt kritisera sina forna allierade och vänner i Nationalistpartiet. Hitler hade nu en klar målsättning som han deklarerade offentligt. Hitler ville bli Tysklands rikskansler. Nazisternas agitation och propaganda blev än mer våldsam och riktades alltid mot judarna och kommunisterna som sågs som orsaken till allt lidande och det ekonomiska systemets sönderfall.

Inför det tyska riksdagsvalet 31 juli 1932 var nazisterna välrustade med en mycket stor partiapparat och den nazistiska propagandan trängde in i Tysklands alla byar och städer. Allt betalt av det tyska storkapitalet. Den ekonomiska krisen i landet blev bara större med över 6 miljoner arbetslösa. Hitler använde detta väl i sin populistiska valkampanj. Nazisternas valframgångar i juli 1932 var enorma. Partiet fick 13,7 miljoner röster (6,4 miljoner röster i september 1930) och ökade sin riksdagsrepresentation från 107 ledamöter till 230 ledamöter! Nazisterna var Tysklands största parti.

Efter valet var Hitlers krav på posten som rikskansler givet. Tysklands president Hindenburg vägrade ge Hitler makten med tanke på att han inte skulle respektera den tyska grundlagen. Von Papen, tidigare ordförande för Centrumpartiet fick bilda regering. Men den politiska instabiliteten var stor och regeringen föll. Ny val utlystes till 6 november. Nazisterna såg fram emot en ny stor seger. En egen majoritet i parlamentet var målet och detta var självskrivet för de flesta.

Så blev det inte. Valresultat den 6 november 1932 blev en ordentlig tillbakagång för nazisterna. På tre månader, från den 31 juli till den 6 november, gick partiet från 13,7 miljoner röster till 11,7 miljoner röster. Nazisterna förlorade 2 miljoner röster och 34 platser i riksdagen. Nazisternas framgångssaga hade råkat in i en återvändsgränd. I vissa städer där nazisterna hade haft makten och folket fått erfara deras regeringsduglighet var tillbakagång markant trots enorm propaganda som delvis bekostats med offentliga medel. T.ex. Oldenburg från 47 % till 37 %, Kolberg från 44 % till 39 % och Potsdam från 42 % till 34 %[51]. Valresultatet gjorde slut på samarbetet mellan Centrum och nazisterna vilka tillsammans hade kunnat ha en majoritet i riksdagen. ”Nationalsocialisternas tillbakagång är så stor att de både tillsammans omöjligen kunna nå upp till ett flertal i den nya riksdagen” skrev den svenska tidningen Dagens Nyheter.

Fram till mitten av 1932 hade nazisterna fått allt vad en våldsam populistisk politik kunde ge. Man hade ställt människor i en krissituation inför falska föreställningar om varför samhället gick fel och hade fått så mycket det gick att få av falska löften. Nu var tillbakagången ett faktum.

”Det vansinniga sammelsuriet i det nazistiska partiprogrammet appellerade främst till de mest instabila grupperna i det tyska samhället. Adolf Hitlers förvirrade sinne, med dess overkliga begrepp om blodsmystik och öde, gjorde sitt djupaste intryck på de mest förvirrade och osäkra av hans lyssnare. Bland sådana människor kunde intresset – och röster – gå förlorat lika fort som det hade vunnits. … När nazisterna växte sig starka blev de också utsatta för en närmare granskning. Brunskjortorna avslöjade sig som det de var: grova sadistiska typer organiserade i politiska gäng. Nazistpartiet gick in i en nedgång snabbare än uppgången hade varit”[52]. Nazistpartiet föll som ett korthus. Över hela landet kändes att något stort var på gång, att nazisternas nederlag var mer än en vanlig tillbakagång.

Å andra sidan gick Tysklands Kommunistiska Parti framåt. Framgångarna för kommunisterna var en fortsättning av tidigare framgångar. Partiets politik gick hem hos arbetarbefolkningen som anslöt sig allt starkare till partiets linje. I maj 1928 fick kommunisterna 3,3 miljoner röster, i september 1930 4.6 miljoner röster, i juli 1932 5,3 miljoner röster och så i november 1932 6 miljoner röster och 100 platser i den tyska riksdagen. Kommunisternas framgångar grundade sig på en ökad politisk medvetenhet i den tyska arbetarklassen, en medvetenhet som hade vuxit stadigt under en lång period. I flera tyska storstäder var det kommunistiska valresultatet slående. I Berlin gick till exempel kommunisterna fram från tidigare 721.983 till 860.579. Socialdemokraterna i sin tur backade från 722.064 till 646.266. Nazisterna gjorde densamma, de gick från 756.745 till 719.745[53]. Kommunisterna var det största partiet i Berlin, Tysklands huvudstad!

Petition till Hindenburg

Storkapitalet kräver Hitler som rikskansler

Situationen var kritisk för Hitler och nazistpartiet. De som skulle ta ”minst” 50 % av rösterna, de som var omöjliga att besegra och som, enligt Hitler, självklart skulle ta regeringsmakten efter valet hade plötsligt gått back från 37 % till 33 %! Hitler hade haft fel. Han var inte ofelbar, andra åsikter fick plötsligt ett värde. Diskussioner och kritik i partiet gick inte längre att stoppa. Även mot Hitler! Gregor Strasser, nazistpartiets andra man, fick efter valet den uppfattningen att nazisterna ensamma aldrig skulle kunna ta den politiska makten i Tyskland. Han förespråkade ett samarbete med den dåvarande regeringsbildaren Schleicher, vilken ville köpa åtminstone en del av nazisternas stöd. Brytningen mellan Hitler och Strasser blev total. Strasser hade hand om kontakterna över hela landet och förvirringen i partiet bara ökade. Partiet hotade att brytas sönder av interna motsättningar.

Efter några veckor lämnade Strasser nazistpartiet och partiets sönderfall fördjupades. Goebbels, den nazistiska propagandachefen beskrev situationen i sin dagbok. ”Stor depression över hela organisationen. Man känner sig så utbränd; man längtar bara efter några veckor borta från hela problemet…”, ”Telefonsamtal från Dr. Ley: situationen i partiet blir värre för varje timme.”, ”Under timmar har ledaren gått fram och tillbaks i hotellrummet. Man förstår att han tänker med stor ansträngning…Plötsligt stannar han upp och säger: Jag skjuter mig om partiet faller sönder. Ett förskräckligt hot, väldig nedstämmande”[54].

Även när det gällde partiets ekonomi var situationen väldigt mörk. ”Partiet självt var ekonomiskt bankrutt. I november varnade Fritz Thyssen för att han inte längre kunde ge fler bidrag till rörelsen. Det fanns helt enkelt inga fonder som kunde täcka avlöningslistorna för tusentals partifunktionärer eller försörja SA som ensamt kostade två och en halv miljoner mark per vecka. Tryckarna av den storartade nazipressen hotade att stoppa pressarna om de inte fick betalt för de sedan länge förfallna räkningarna”[55]

I denna mycket kritiska situation kom det tyska storkapitalet till nazisternas hjälp. De hade satsat stora pengar i nazistpartiet som lovade ge storkapitalet en framtid i sin smak och ville inte gå miste om hela stycket. Trettioåtta av de mest framstående tyska industri- och finansmännen gick ut i en Petition till president Hindenburg om stöd till Hitler och nazistpartiet. Trots Hitlers valnederlag ställde de 38 krav på president Hindenburg att ge Hitler posten som Tysklands rikskansler. Bland dessa fanns den riktiga gräddan av den tyska storbourgoisin: Schacht och baron von Schroeder från bankvärlden, Cuno från Nordtyska Lloyd, Krupp, Voegler och Thyssen från stålbranschen och Siemens och Robbert Bosch från elindustrin och verkstadsindustrin[56] (se Petitionen i bilaga i slutet på texten).

Det tyska storkapitalets Petition var avgörande för nazistpartiets framtid. Den var viktig för att stoppa nazistpartiets sönderfall efter valet den 6:e november. Efter Petitionen blev Hitler på nytt ett hett namn i kapitalisklassen och var tillbaka i det stora politiska spelet. Även nazistpartiets ekonomiska bankrutt fick sin lösning. Storkapitalet betstämde sig för att göra Hitler och nazisterna skuldfria än en gång. Bankiren baron Kurt von Schroeder i Köln, en av dem som under flera år var aktiv i finansieringen av Hitler, hade i början på januari 1933 ett hemligt möte med Hitler. Enligt Schroeders egen berättelse under Nürnbergsrättegångarna, lovade Hitler ”att kasta ut socialdemokrater, kommunister och judar från ledande positioner i Tyskland och att återställa den allmänna ordningen”[57]. Stopp för alla strejker och demonstrationer var Schroeders krav, tvinga arbetarna till tystnad och tillbaka till fabrikerna var Hitlers roll. Hitler och Schroeder kom överens om att det tyska affärslivet skulle överta Nazistpartiets skulder. Knappt en vecka efter detta möte skrev Goebbels i sin dagbok att partiets finansiella läge hade ”på ett avgörande sätt förändrats över natten”[58].

Bland de 38 som gick ut i stöd till Hitler fanns ingen från IG Farben. Industrigigantens ledande person Carl Bosch var då fortfarande inte beredd att gå ut i offentligt stöd till Hitler. Under tiden fortsatte den politiska krisen i Tyskland med ännu en misslyckad regeringsbildning, denna gång led av Kurt von Schleicher. Men regeringen hade en svag bas och den föll som tidigare regeringar.

Till slut, den 30 januari 1933, utnämnde Hindenburg Hitler till Rikskansler. Mycket har det skrivits om hur det gick till för att få president Hindenburg att ändra sig. Hindenburg var helt emot att ha Hitler som Rikskansler. Han litade inte på att Hitler skulle följa Tysklands grundlag. Den borgerliga historiebeskrivningen hänvisar alltid till olika sorts intriger som fick presidenten att ändra sig. Än är det von Papen, gammal Centrumordförande och notorisk intrigmakare som hade mycket goda kontakter med Hindenburg. Än är det Oscar Hindenburg presidentens son, som förutom att han inte var särskilt intelligent också hade skulder som hade krävt påstått olaglig statlig hjälp. Borgerligheten försöker bara fly sitt ansvar. När allt kom omkring var det storkapitalet som agerade och krävde Hitler som Rikskansler. Hindenburg böjde sig inför storkapitalets påtryckningar.

Storkapitalet betalar Rikskansler Hitlers valkampanj!

I den nya regeringen ingick förutom Hitler endast två andra nazister (Göring och Frick), det var ett krav från Hindenburg. Nazisternas ställning var svag efter valnederlaget i november. Hitler krävde och fick Hindenburg att utlysa ett nytt riksdagsval till den 5 mars 1933. Med statens alla tillgängliga organisationer skulle valet bli en lätt seger för nazisterna, var det tänkt. Men inte bara. Det tyska storkapitalet var denna gång på ett organiserat sätt direkt aktivt och inblandat i stödet till Hitler och nazistpartiets valkampanj.

Den 20 februari kallade riksdagspresidenten Göring genom Hjälmar Schacht, tidigare ordförande för den tyska Riksbanken och en av de aktivaste medlemmar i finansgruppen som stödde Hitler, till ett möte med de ledande industri- och finansmännen i Tyskland. Det hemliga mötet med 20 personer närvarande hölls hemma hos Hermann Göring. Som ny i gruppen av finansiärer bakom Hitler fanns också ”Krupp von Bohlen und Halbach, ledaren för rustningsindustrierna. Så snart Hitler fick makten blev Krupp en av de lojalaste anhängare till Hitlers parti”[59]. Mötets ändamål var att samla in pengar till stöd för Hitlers valkampanj inför valet den 5 mars. ”När alla väntade att Göring skulle komma och tala inför de församlade, dök istället plötsligt Hitler själv upp, skakade hand med alla och tog plats vid bordsgaveln. Han talade länge, mest om kommunistfaran, över vilken han låtsades just hade vunnits en avgörande seger”[60].

Till detta möte och beredda till aktivt stöd för Hitler kom för första gången en representant för IG Farben. Det var den välkände Georg von Schnitzler vars närvaro gjorde stort intryck på de samlade kapitalisterna. IG Farben var Tysklands största företag och ett av världens största. Schacht föreslog mötesdeltagarna att samla in 3 miljoner mark åt Hitler. IG Farbens representant Schnitzler gav det största bidraget vid mötet, 400 tusen mark[61]. Förutom regeringsmakten och maktapparaten hade Hitler nu hela industri- och finansvärlden bakom sig och ofantliga stora summor pengar till sitt förfogande. Inget kunde gå fel.

Men Hitler garderade sig ändå. ”Fascismen vid makten är en öppen, terroristisk diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element” fastställde Komintern 1935[62]. Den 4 februari 1933 skrev president Paul von Hindenburg under ett nytt dekret som gav Nazistpartiet legal rätt att förbjuda möten, olagligförklara tidningar och andra trycksaker och att arrestera människor för misstanke om förräderi. Klappjakten på oppositionen började. Göring bildade en polisstyrka av tusentals medlemmar i nazisternas stormtrupper med order att vid konfrontation skjuta ner "fiender".

En vecka innan riksdagsvalet, den 27 februari, tände nazisterna eld på Riksdagshuset och anklagade kommunisterna för mordbrand. Det var en propagandakupp för nazisterna för att åstadkomma en total seger i valet. Efter riksdagsbranden skrev president von Hindenburg under ett dekret som gav regeringen och Hitler nästan obegränsad makt. Den 3 mars, två dagar före valet arresterades Ernst Thälmann, ordförande för KPD det tyska kommunistpartiet. Kommunister förföljdes och arresterades i tiotusentals över hela Tyskland. (Thälmann skulle tillbringa resten av sitt liv i nazisternas fångenskap. Han satt i nazisternas fängelse i elva år. Thälmann mördades av SS-män troligen den 28 augusti 1944. Han togs från fängelset i Bautzen till koncentrationslägret Buchenwald där han avrättades. Hans kropp kremerades natten till den 29 augusti 1944.)

Riksdagsvalet den 5 mars 1933 gick trots allt inte som Hitler hade beräknat. Nazisterna ville ha absolut majoritet i riksdagen. De fick 17,3 miljoner röster och 43,9%. Nazisterna var fortfarande beroende av stödet från andra partier. Men den 23 mars 1933, två dagar efter den nya riksdagens första möte, godkände riksdagen nazisternas fullmaktslag med stöd av Centrumpartiet, Nationalistpartiet och övriga borgerliga småpartier. Fullmaktslagen gav Hitler diktatoriska fullmakter med rätt att regera under fyra år utan riksdagens hörande. President von Hindenburg undertecknade lagen och gjorde den giltig.

Kommunistpartiet gjorde ett bra val den 5 mars 1933. Trots att över 20.000 kommunister var arresterade och satta i koncentrationsläger och hundratals av dem redan hade mördats fick partiet över 4,6 miljoner röster. I mitten av juni 1933 var alla politiska partier förutom nazisterna olagliga, pressfriheten var indragen och fackföreningarna förbjudna. Sextiotimmars arbetsvecka blev normen[63]. Utsugningen ökade markant och med det olycksfall på arbetsplatserna och sjukdomar. Judeförföljelserna tog då sin början och judarna började strömma till koncentrationslägren där kommunister och andra vänsterfolk redan fanns.

Hitlers väg till den absoluta makten nådde sin höjdpunkt när President Paul von Hindenburg dog den 2 augusti 1934. Strax efter Presidentens död godkände arméledningen tillsammans med vice rikskansler Frans von Papen, att posterna rikskansler och president förenades i en i Hitlers person, under benämningen führer och rikskansler. Presidenten var den högsta chefen för Tysklands armé och officerskår och soldaterna blev tvungna att svära en personlig trohetsed till den nya presidenten, Hitler. Diktaturen var fullbordad.

Hitler vann kampen om den politiska makten i Tyskland med miljontals mark i bidrag från det tyska storkapitalet. Det var med dessa enorma summor pengar som nazisterna byggde upp nazistpartiet, dess propagandaapparat och stormtrupper. Hitler och nazistpartiets diktatur blev möjlig på grund av högerpartiernas parlamentariska stöd åt nazismen och förräderi mot demokratin.

IG Farben, Tysklands största företag, hand i hand med Hitler

Redan innan Hitler blev rikskansler hade IG Farben etablerat kontakter med Hitler. Efter juli 1932, när nazisterna blev det största partiet i den tyska riksdagen, bestämde sig IG Farbens högsta chef Carl Bosch för att inleda diskussioner med Hitler och undersöka hans inställning till de syntetiska produkter som IG Farben tillverkade eller tänkte utveckla, främst frågan om syntetisk olja och gummi utvunnet ur kol. Tillverkningsprocessen, högtryckstekniken och hydrogenation var väldig dyr, någon vinst skulle det inte kunna ge utan statliga subventioner.

IG Farbens representant i första mötet mellan företaget och Hitler var Heinrich Buetefisch, teknisk chef för Leunafabriken och framstående tekniker inom produktion av syntetisk olja (dömd efter kriget i Nürnbergsrättegångarna för slaveri och massmord till 6 års fängelse). Mötet var en succé för IG Farben. Hitler var införstådd med Boschs projekt och välkomnade IG Farbens syntetiska olja som skulle göra Tyskland självförsörjande. Givetvis till mycket höga kostnader. Men den militära aspekten var det viktigaste för Hitler. Tyskland hade ingen egen olja och med syntetisk olja från IG Farben blev armén oberoende av inköp av olja från utlandet. Tänk att kunna skicka ut en hel armé av pansarvagnar och flygplan utan att behöva importera en enda droppe olja. Folket fick betala vad det kostade. Hitler lovade att stödja Boschs program.

Nästa möte mellan IG Farben och Hitler ägde rum kort efter valet 5 mars 1933 när Hitler redan var rikskansler. Då kom självaste Carl Bosch till Hitler. Återigen fick Boschs program för syntetisk olja fullt stöd av Hitler vilket medförde att Leunafabriken byggdes ut till full produktion. Målsättning blev i fortsättningen en produktionsökning från 100.000 ton syntetisk olja om året till 400.000 ton. I december 1933 var förhandlingarna avslutade och ett kontrakt skrevs under mellan IG Farben och nazistregeringen. Den 14 december kom de överens om att IG Farben skulle investera i Leunafabriken så att fabriken inom fyra år skulle kunna framställa upp till 350.000 ton syntetisk olja om året. Den tyska staten skulle garantera ett pris som motsvarade produktionskostnaderna plus 5 % avkastning på det investerade kapitalet och dessutom avskrivningar med stor vinst för IG Farben. Dessutom förband sig den tyska staten att köpa all olja som IG Farben inte kunde sälja själva[64]. En lysande affär för IG Farben. Från 1933 till 1943 investerade IG Farben över 4 miljarder mark i nya fabriker och utökning av gamla. En stor del av kapitalet kom från den nazistiska regeringen[65].

Nazityskland var nu på väg att bli självförsörjande på olja, första steget inför alla militära äventyr som Hitler och nazisterna hade i sina framtidsplaner. Nästa fråga på dagordningen för att möjliggöra nazisternas krigsplaner var det strategiska råmaterialet gummi. Utan gummi inga däck, slangar och mycket annat till bilar, motorcyklar, lastbilar och flygplan. Utan gummi var det omöjligt att gå i krig. Gummi importerades från Sydasien där det fanns stora plantager av gummiträd. En blockad i krig skulle vara förödande för Tyskland. IG Farben hade utvecklat en teknik, enligt samma process som högtryckstekniken som man framställde olja, för att göra ett syntetiskt gummi från kol, bunagummi, redan i början på 1930-talet. Men priset på naturgummi var då väldigt lågt och tillverkningen av bunagummi olönsam. Men under hösten 1933 började nazisterna att bli intresserade och ville att IG Farben skulle återuppta sin produktion av bunagummi. Hitler pressade på för att göra Tyskland självförsörjande på gummi.

Denna gång ställde IG Farbens högsta chef Carl Bosch krav på den nazistiska regeringen. Bunagummits tillverkningsprocess var dyr, mycket dyr. Det kostade nittiotvå mark att tillverka ett bunadäck, men bara arton att göra ett däck av naturgummi[66]. En ny fabrik för tillverkning av bunagummi skulle kräva mycket stora investeringar. Bosch ville ha ekonomiska garantier av Hitler så att tillverkningen blev lönsam för IG Farben. Företaget ville ha inköpsgarantier av armén. Frågan var inte lätt. Efter prov ansåg arméförvaltningen att bunadäcket inte fyllde militära krav.

Men Hitlers stöd var desto viktigare för Bosch. En ny fabrik för tillverkning av bunagummi började byggas 1936 i Schkopau i närheten av högtrycksanläggningen i Leuna[67]. Efter det att Hitler i april 1936 utnämnt Göring till kommissarie för råmaterial och utländskvaluta var saken klar. ”Om kriget kommer i morgon måste vi lita till syntetiskt framställda råmaterial” ansåg Göring. Han började genast planera för en ökning av produktionskapaciteten i bunafabriken från 200 till 1000 ton i vecka och en ny fabrik med en kapacitet på ytterligare 1000 ton per vecka[68]. Ekonomin skulle riktas in mot ett enda mål och allt skulle satsas på förberedelser till kriget. Affärerna gick lysande för IG Farben och Bosch.

En sak fanns dock som kunde utgöra ett allvarligt problem i kontakterna mellan Hitler och IG Farben. En del av de ledande personerna och tjänstemännen i företaget hade judisk bakgrund. De allra flesta hade troget arbetat för företaget i många år och bidragit till de tekniska och ekonomiska framgångarna. Men affärerna fick även i denna fråga gå först. Alla med judiskt påbrå fick gå. IG Farben blev helt nazifierat år 1937[69]. Chefsposten hade redan 1935 tagits över av Hermann Schmitz, Carl Bosch fick hedersposten som ordförande i styrelsen. Nu var IG Farben färdig för kriget.

IG Farben i nazismens krigsspår.

Från första början var IG Farben förberett att ta hem de stora vinsterna som Hitlers krig skulle kunna ge. Första landet att kuvas av Hitler var Österrike. IG Farben marscherade in med de nazistiska arméerna. Siktet var inställt på att ta över Österrikes största kemiska koncern Skoda Werke Wetzler. Fabriken ägdes av den judiska familjen Rothschild vilket underlättade. All judisk personal blev omedelbart avskedad och IG Farbens ariska tekniker fick fylla de tomma platserna. I övrigt tillämpade IG Farben för första gången taktiken att få övertagandet att se ut som lagligt och juridisk korrekt, allt som en försiktighetsåtgärd i fall det osannolika skulle inträffa, alltså att Hitler skulle förlora kriget. IG Farben startade förhandlingar med platschefen och redan efter några månader var hela Skoda Werke IG Farbens egendom[70].

Hitlers nästa erövring, Sudetområdet i Tjeckoslovakien, skänkte IG Farben en ny stor koncern. I Sudet fanns två stora kemiska fabriker som ägdes av Aussiger Verein, Tjeckoslovakiens största kemiföretag. IG Farben skänkte Hitler en halv miljon mark att använda i Sudet, som bevis för företagets beundran för Hitlers krigföring, han hade gett Sudeterna tillbaks till Tyskland. Sedan startade förhandlingarna för att ta över de två kemiföretagen. Även i detta fall underlättades det hela av att 25 % av de tjeckiska företagsstyrelserna var judar. Därmed hamnade företagen under nazisternas judelagar och kunde helt enkelt exproprieras. Med detta som argument tvingade IG Farben Aussiger Verein att sälja fabrikerna helt på IG Farbens villkor.

Efter Tjeckoslovakien var turen kommen till Polen att slaktas av de nazistiska arméerna. IG Farbens representanter kom i nazisternas fotspår. Målet var denna gång tre fabriker, Boruta, Wola och Winnica. IG vände sig till det tyska finansministeriet för att få ta över fabrikerna men fick denna gång bara halva löften. Övertagandet fick inte bli permanent, IG Farben skulle inte få någon äganderätt. Framtiden i Polen bestämdes av Himmler och SS. IG Farben tog kontakt med Himmlers representant i Polen och efter underhandlingar var saken klar. SS gav IG Farben rätt till att ta över fabrikerna enligt eget förslag. Det var det första samarbetet mellan IG Farben och SS. Flera skulle komma.

IG Farben hade gjort nazismens politik till sin. Företaget såg fram emot att bli den ledande kemiska koncernen i Europa på samma sätt som nazisterna ville leda det nya Europa. Alla kemiföretag i Europa skulle bli IG Farbens ägodelar. Efter Polen kom till slut den stora möjligheten. Frankrike var nästa land som skulle slukas av nazisterna och IG Farben såg fram mot att ta över den franska kemiska industrin, nyckeln till Europas kemiska industri. Så blev det också. Efter nazisternas ockupation av Frankrike startade IG Farben förhandlingar med det största kemiska företaget, Kuhlmann. Några förhandlingar blev det förstås aldrig. Turerna blev denna gång mera komplicerade och diskussionerna längre. Men till slut blev det som vanligt. Alla kemiföretag i Frankrike fick gå med på IG Farbens villkor och bilda ett enda företag, Francolor, ägd till 51 % av IG Farben och till 49 % av de forna franska ägarna.

Även i de andra länderna som nazisterna ockuperade, Norge, Danmark, Holand och Belgien, gick den kemiska industrin samma öde till mötes. Som korpar efter as gick IG Farben efter den nazistiska armén. De blev som en enhet. Gemensamt för alla ockuperade länderna var att i dessa länders regeringar satt folk som hade sina politiska sympatier hos den auktoritära regeringen som nazisterna representerade. I Holland och Belgien skålade t.ex. borgarklassen på huvudstädernas bästa hotell när nazisternas arméer trampade in på städernas gator. Frankrike är nog ändå det största beviset på kapitalistklassens förräderi mot sitt eget folk. Enligt den franska historikern Annie LaCroiz-Riz i sin nyutkomna bok Le Choix de la Défaite (att välja nederlaget), ”blev inte fransmännen helt enkelt besegrade på fem dagar av en oövervinnlig Wehrmacht; de blev istället offrade av de stora arbetsköparna och deras plan för ”Statens reform”, en kopia från den ”fascistiska grannen”[71].

Slavarbetskraft och massmord i IG Auschwitz

IG Farben var berett att göra allt för makt och rikedom. Det mörkaste kapitlet i företagets historia var, trots alla stölder i de ockuperade länderna, inte skrivet. Det gäller slavarbetskraft och massmord i IG Auschwitz. När hela Europa låg på knä för Hitler började nazisterna med förberedelserna för att förverkliga det avgörande målet, erövringen av Sovjetunionen. Ett enormt land som ställde krav på mycket stora resurser till den tyska armén. Det gällde allt från mat och kläder till krigets grundläggande varor, järn, nitrater, olja och gummi. Syntetisk olja och bunagummi var IG Farbens ansvar. Efter övervägande visade det sig att den tyska produktionen inte räckte för en invasion av Sovjetunionen. En stor produktionsökning var nödvändig och nya fabriker måste byggas.

Flera bra alternativ fanns på platser för nybygget, bland annat i Norge och Polen. Allt värderades noggrant såsom tillgång till kolgruvor och vatten. Dessutom transportmöjligheter till och från området. Och inte minst tillgång till arbetskraft i stora kvantiteter som kunde tillfredställa behovet av att bygga de nya enorma fabriker det var fråga om. Den sista frågan fällde avgörandet. Vid den polska byn Auschwitz, i den polska Schlesien, planerade SS att bygga ett enormt koncentrationsläger. Hitler hade lovat IG Farben all nödvändig hjälp och SS garanterade företaget en obegränsad tillgång på slavarbetskraft. Beslutet för IG Farben var enkelt. Den valda platsen blev Auschwitz och fabrikens namn IG Auschwitz[72].

IG Auschwitz skulle bestå av två fabriker, en för bunagummi och en för syntetisk olja. De skulle bli världens största fabriker för dessa ändamål. Med tanken på Sovjetunionens storlek var produktionens avsättning säkrad i förväg och vinsterna att kamma hem enorma. Utvecklingsmöjligheterna när landet hade öppnats för kapitalistisk exploatering verkade oändliga. IG Farben tog beslutet att ensamma stå för alla kostnader för IG Auschwitz. IG Auschwitz skulle bli ett helt privat projekt, inga statliga bidrag skulle tas emot. Då skulle hela vinsten tillfalla företaget! IG Farben beslöt att ensamt investera 900 miljoner mark, den ojämförligt största investeringen i företagets historia[73].

För byggandet av bunagummifabriken, den första att byggas, behövdes mellan 8.000 och 12.000 arbetare. Koncentrationslägerfångar ställdes till IG Farbens förfogande. Man kom överens med SS om betalning till SS för fångarnas mat, kläder och transporter till och från fabriken. Tre mark om dagen för grovarbetare, fyra för skolade arbetare och en och en halv mark om dag för barnarbetare. Man tog dit också kapos, fångar som fungerade som lägervaktkter. Man valde yrkesförbrytare som togs dit från andra koncentrationslägren, riktiga sadister. Det blev en kapo per tjugo fångar. Byggnadsarbeten började men det visade sig snart att effektiviteten var mycket låg. Människorna som togs från fånglägret fick gå upp kl 3 på morgon och var inte tillbaka i lägret förrän långt in på kvällen. Långa marscher, hungersnöd och ständig prygel hade en demoraliserande effekt på fångarna och sänkte fångarnas krafter till ett minimum. Man började frukta att fabrikerna inte skulle vara färdiga inför invasionen av Sovjetunionen. Bunaprojektet låg långt efter tidtabellen.

IG Farben eget koncentrationsläger Monowitz

IG Farben hade investerat nästan en miljard mark men utdelningen uteblev. Problemet var arbetskraften. Då beslöt IG Farben att inrätta ett eget koncentrationsläger i närheten av fabriken. Det skulle kosta fem miljoner mark men om det kunde försvara en investering på en miljard var det ändå billigt, resonerade man. Inga moraliska betänkligheter eller skrupler när vinsten ska försvaras. Ett nytt koncentrationsläger byggdes upp i Monowitz. I IG Farbens direkta regi blev det vakttorn, kulsprutor, hundar, elektriskt stängsel, taggtråd, straffceller och galgar där flera kroppar alltid hängde[74].

Förhållanden i IG Farbens koncentrationsläger i Monowitz var lika fruktansvärda som i de övriga lägren i Auschwitz. Inga bord eller stolar, sovbritsar till en person som fick användas av tre, straff och prygel som beställdes av IG Farbens förmän och genomfördes av SS. Svälten var allmän, fångarna gick ner 3-4 kilo per vecka. Efter två månader var fångarna oigenkännliga. Efter tre månader var fångarna antingen döda eller så orkeslösa att de kördes till gaskamrarna i Birkenau[75]. IG Farben krävde ett arbetstempo, den så kallad ”SS-språngmarschen”, vilket innebar att all byggnadsmaterial fick bäras springande under hot och spöstraff från IG Farbens fabrikspolis och SS[76]. 300.000 fångar användes i IG Auschwitz, minst 25.000 dog under arbetet. Ändå blev fabriken ett stort misslyckande. Det gav bara små mängder bensin och något bunagummi blev det aldrig[77].

IG Farben och Zyklon B

Man kan tycka att botten var nådd för IG Farben och dess jakt efter profit. Inte riktigt. Vid den tiden hade nazisterna slagit fast ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Nazisterna satte som mål att döda alla judar över hela världen. De hade börjat med organiserat massmord av judar vid invasionen av Polen. Speciella SS-avdelningar fängslade människorna i lastbilar och använde koldioxid från avgaser för att mörda dem. SS ansåg att det inte var tillräckligt effektivt. Nazisterna ville ha större kvantiteter människor mördade på kortare tid. I Treblinka byggdes permanenta gaskamrar där koldioxid användes. Men inte det heller var tillräckligt effektivt. Himmler gav Auschwitz kommendant Höss i uppgift att börja massmördandet i lägret. Höss använde i Auschwitz, i lägret Birkenau, samma gaskamrar som i Treblinka men prövade istället en giftgas, Zyklon B, cyanväte, som tidigare hade använts mot insekter. Nazisterna använde 500 sovjetiska krigsfångar i det första experimentet för att mörda människor med Zyklon B. Massmord med Zyklon B blev nazisternas metod i massutrotningen av judar och alla ickeariska fångar i koncentrationslägren.

Zyklon B tillverkades av Degesch (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung, tyska skadeinsektsbekämpningsbolaget) där IG Farben hade aktiemajoriteten och majoritet i styrelsen. Zyklon Bs rekordomsättning gav IG Farben enorma vinster. Efter att judeutrotningen hade startat ökade IG Farbens aktieutdelning i Degesch till det dubbla. Zyklon B som var luktfri, tillverkades tidigare med en luktindikator för att varna människor när gasen användes mot insekter. Men IG Farben tillfredställde SS krav på att luktindikatorn skulle tas bort. Det var nödvändigt när man skulle mörda människor[78].

Politiskt och ekonomiskt stöd till nazismen

Det tyska storkapitalet och även storkapitalet från USA och Storbritannien stödde återuppbyggnaden av de tyska rustningsindustrierna under 1920-talet. Detta välkomnades av det tyska storkapitalet. För dem var målet att återta en ledande plats bland imperialistländerna i världen. En kraftig militär makt var en förutsättning för att sätta sig i respekt bland imperialisterna och även gå i krig i jakt på kolonier. Inte mindre viktigt var att en satsning på rustningsindustrierna gav en garanterad stor och snabb vinstutdelning. Beställaren, den tyska staten, plundrade medborgarna med nya skatter och betalade punktligt.

Men för storkapitalet från USA och Storbritannien borde frågan ha ställt sig annorlunda. De stora och snabba vinsterna var en frestande realitet. Men den politiska utvecklingen i Tyskland borde ha talat för försiktighet. Uppbackad av det tyska storkapitalet var Hitler på frammarsch. Möjligheten av att Tyskland skulle bli en fasciststat som Italien med Hitler som diktator var uppenbar. Och detta skulle i så fall bli ett hot mot deras egna hemländer, USA och Storbritannien. För att inte tala om deras allierade Frankrike. Hitlers centrala budskap var hela tiden frågan om ett ökat territorium för tyskarna, Hitlers livsrum. Och detta skulle med nödvändighet betyda krig. Ett krig som Storbritannien med sina ekonomiska intressen och allierade nationer i Centraleuropa säkert skulle bli inblandad i.

Storkapitalet i USA och Storbritannien valde ändå att investera och stödja den tyska rustningsindustrin. Affärerna gick först, långt senare kom det egna landets intressen. Så är det alltid för storkapitalet. Men i detta sammanhang fanns en annan komponent. Från mitten av 1920-talet växte det fram bland bourgoisin i alla länder i Europa och Amerika en stor sympati för Hitlers politik. Arbetarrörelsens uppgång hotade att göra slut på kapitalismens mest orättvisa förhållanden och nagga vinstutdelningen i kanten. Hitler lovade att göra slut på den tyska arbetarrörelsen, avskaffa fackföreningarna och förbjuda det tyska kommunistpartiet. Den internationella bourgoisin såg Hitler som en idolgestalt och Hitlers politik som något att ta till mot det egna landets arbetare. En stor del av bourgoisin i Europa och Amerika blev nazistsympatisörer.

I Sverige är detta välkänt och väldokumenterat. Exemplen är många. I spetsen för Hitlersympatierna gick självaste kungahuset. Efter Nazitysklands invasion av Sovjetunionen, i oktober 1941, när alla löpsedlar dominerades av Hitler och Göbbels rapport om att Tyskland definitivt segrat över Sovjetunionen (efter knappt 4 månaders krig…) meddelade Gustav V Hitler sin sympati för det förda kriget och ljög när han försäkrade att så var det också med majoriteten av det svenska folket. Gustav V meddelade också Hitler att han hade förhoppningar om att den svenska regeringen snart skulle bannlysa Sveriges Kommunistiska Parti.[79] Den dåvarande kronprinsen Gustav Adolf vistades på Hitlerungdomens läger under 1930-talet och höll tal till nazisterna. På Berlinolympiaden 1936 som präglades av nazistisk propaganda satt kronprinsen Gustav Adolf på hederstribunen mellan Hitler och Göring. I den svenska riksdagen motionerade Högern, dagens Moderaterna för att förbjuda Sveriges Kommunistiska Parti. Vid Hitlers 50 årsdag, 20 april 1939, uppvaktades han av den svenska överbefälhavaren Thörnell, arméstabschefen Helge Jung och chefen för flotten, amiral Tamm[80].

Uppmärksamma att dessa händelser inträffade efter att Hitler definitivt brutit mot Versaillesfreden och alla internationella överenskommelser, efter invasion och ockupation av Österrike och Tjeckoslovakien och efter Hitlers hjälp till Franco och den spanska fascismen för att besegra den demokratiska spanska regeringen. Efter Nazitysklands invasion och ockupation av Danmark, Norge, Belgien, Holland och Frankrike fortsatte och utvecklades denna inställning från den svenska överheten. ÖB Olof Thörnell förslog den 21 april 1941 – ett år efter nazisternas ockupation av de norska och danska ”broderfolken” – den svenska regeringen att gå med på Nazitysklands sida i det förestående kriget mot Sovjetunionen. ”En tysk seger skulle medföra kommunismens nedslående och vara av oskattbar fördel för vårt lands inre hälsa”, sa Thörnell[81]. Bakom sig hade han, nästan utan undantag, hela den svenska officerskåren. En stor del av den svenska borgklassen var protysk och många var nazistsympatisörer.

I Storbritannien, som självt och dess kolonier i Afrika och Indien direkt skulle hotas av ett militärt starkt Tyskland under Hitlers och nazismens ledning, var kung Edward VIII nazist. Han tvingades abdikera från tronen 1936. Historien är nu känd bl.a. genom att hemligstämpeln har hävts år 2002 och 2003 av FBI-dokument i USA. Länge har annars gällt att Edward VIII tvingades abdikera pga att den kvinna han ville gifta sig med, en amerikansk äventyrare med namnet Wallis Simpson, var avskydd och att Edward VIII tvingades att abdikera för att få gifta sig med henne. Men i verkligheten var Wallis Simpson nazist och hade de bästa kontakter med Joachim von Ribbentrop, Nazitysklands ambassadör i London 1936.

USA:s säkerhetspolis FBI rapporterade till president Roosevelt att Wallis Simpson var älskarinna till Ribbentrop och även att hon några års senare lämnade hemlig information till nazisterna inför Nazitysklands invasion av Frankrike 1940. Då hade hon redan varit gift med sin Edward i fyra år[82]. Efter att ha abdikerat blev Edward VIII hertigen av Windsor och guvernör av Bahamas. Wallis Simpson blev hertiginna av Windsor. FBI hade paret under sträng bevakning med bland annat censur av alla brev till USA. Den brittiska ambassaden i Washington försökte i maj 1943 och vid andra tillfällen få brevcensuren upphävd men utan resultat[83]. Hertigarna av Windsor var nazister med många kontakter bland den nordamerikanska storfinansen som under pågående krig fortsatte att göra affärer med Nazityskland. De var viktiga för affärskontakterna mellan den nordamerikanska storfinansen och nazisterna.

Monopolkapitalet från USA och Storbritannien stattsar på Hitler

Med Hitlers maktövertagande i januari 1933 borde intresset för utländska investeringar i Tyskland ha svalnat. Så blev emellertid inte. Investeringsvågen av utländskt kapital från USA och Storbritannien, främst till den tyska rustningsindustrin, fortsatte ohejdat. Hitlers och nazisternas våldspolitik mot sitt eget folk och Tysklands gränsstater inverkade inte på den utländska investeringsviljan från USA och Storbritannien.

Att borgarklassen inte reagerade, när tusentals medlemmar av kommunistparitet och fackföreningsrörelsen spärrades in i koncentrationslägren strax efter Hitlers maktövertagande samt när nazisterna mördade hundratals av de ledande, förvånar oss inte. Borgarklassens tankar om demokrati är till bara för dem själva, inte för hela folket. Men bristen på reaktion fortsatte när nazisterna började förfölja judar med rasistiska äktenskapslagar och vidare när nazisterna efter kristalnatten 1938 började spärra in och mörda judar i koncentrationslägren. En del judar var ledande personer i det tyska näringslivet, affärskompanjoner med kapitalisterna i USA och Storbritannien. Men det förändrade inte investerarnas inställning. Jakten på profit fortsatte som vanligt. Kapitalet fortsatte att strömma från USA och Storbritannien till den tyska rustningsindustrin.

Klartecken för en fortsatt och utökad satsning i de tyska industrierna gavs i de fredsavtal och nonaggressionspakter Storbritannien, Frankrike och Polen skrev under med Nazityskland och det fascistiska Italien under 1930-talet. År 1933 strax efter Hitlers maktövertagande tog Storbritannien och Frankrike initiativ till en ”Samförstånds och samarbetspakt” med det fascistiska Italien och Nazityskland. Året efter, 1934, undertecknade Polen och Nazityskland en icke-angreppspakt på inrådan av England. År 1935 undertecknade Storbritannien och Nazityskland en ”Flottöverenskommelse” enligt viken den tyska örlogsflottan fick byggas ut så den blev nästan lika stor som Frankrikes. Det var helt i strid med Versaillefördraget. År 1938 undertecknade Storbritannien och Frankrike Münchenöverenskommelsen med det fascistiska Italien och Nazityskland som lämnade Tjeckoslovakien i händerna på nazisterna. I september 1938 undertecknade Storbritannien och Tyskland en deklaration om att aldrig mera gå i krig mot varandra. Detsamma gjorde Frankrike i december 1938. Inga av nazismens brott stoppade de så kallade västdemokratiernas investeringar i Nazityskland.

Politiskt var Münchenöverenskommelsen en stor seger för Hitler. Fritz Thyssen skrev i denna fråga i sin dagbok: ”Det var framförallt pakten i München, som omgav den nationalsocialistiska regimen med en historisk gloria. I massornas ögon var den en bekräftelse på att Hitler var ofelbar och satte de nya ledarna i stånd att under följande år driva en politik, som förde Tyskland in i ett krig, som det tyska folket icke förutsåg och icke önskade”[84]

Monopolkapitalet i väst tjänar pengar på Hitlers krig mot de egna länderna.

Att finansvärlden inte har någon moral och etik är välkänt och bevisat. Inte minst genom det ekonomiska stödet som stora investeringar från storföretagen i USA och Storbritannien innebar för den nazistiska ekonomin. Men att dessa affärer skulle fortsätta under kriget mellan de egna länderna och Nazityskland är det nog få som kan föreställa sig. Dessutom ett krig som påtvingades dessa länder av Nazityskland. Så blev det i alla fall.

Historien om dessa affärer och ekonomiska avtal har länge varit ett mycket hemligt kapitel i flera länder. Så är det fortfarande bland annat i Storbritannien. När det gäller USA har de hemliga affärerna avslöjats i och med den nordamerikanske författarens Charles Highams bok ”Trading With The Enemy: An Exposé of The Nazi-American Money Plot 1933-1949” publicerad i New York 1983. Charles Higham är en känd författare som redan då hade publicerat flera böcker, mest romaner och biografier av kända personer inom den amerikanska konst och filmvärlden. Men Charles Higham kommer från en familj med judiskt ursprung. ”Auschwitz är ett ord för alltid inristad i mitt hjärta”[85], skriver Higham. Det var avgörande för det avslöjande som Higham skulle sätta till världen.

Charles Highams intresse för de hemliga affärerna under världskriget startade 1978 när han undersökte påståenden om den kända filmskådespelaren Errol Flynns kontakter med nazisterna. I ämnet skrev Higham en bok – The Untold Story. Men under undersökningarna kring Errol Flynn i arkiv och bibliotek kom Higham över många referenser till välkända politiker och affärsmän som han ”alltid hade trott vara helt förbundna med den Amerikanska saken” men som ”hade fått en anmärkning som misstänkta för subversiva aktiviteter”[86]. Sådana rykten, om storfinansens och politikers kontakter med nazister, hade funnits efter andra världskriget men några bevis hade aldrig kommit fram i ljuset.

Nu fick Higham på sitt arbetsbord referens efter referens till dokument som fanns arkiverade i många olika arkiv i USA. Charles Higham bestämde sig för att gå till botten med hela historien. Higham började leta efter dessa dokument i arkiv efter arkiv men till hans förvåning, när han väl hittade något visade det sig vara hemligstämplat! Higham gav inte upp. Han började det stora arbetet med att få alla hemligstämplingarna upphävda. Med åberopande av USA:s Freedom of Information Act startade Charles Higham den ekonomiskt mycket kostsamma och tidskrävande juridiska processen för att få bort hemligstämplarna. Det tog honom flera års arbete. De första dokumenten han fick läsa ledde till nya dokument och nya krav på hemligstämplingarnas upphävande i en kedja som aldrig ville ta slut. Resultat var omskakande för Higham. ”Det jag hittade var väldigt upprörande”[87], skriver Higham.

Det första Higham stötte på var att President Roosevelt den 13 december 1941, 6 dagar efter Japans attack på Pearl Harbor och 4 dagar efter Hitlers krigsförklaring mot USA, skrev under ett dekret ”Trading With the Enemy Act” där lagliga arrangemang för handeln med fienderna kunde officiellt beviljas av finansministern. Skandalöst att detta var möjligt, tycker Higham. Men det blev mycket värre än så. USA företagen överskred alla gränser för det som hade officiellt beviljats och etablerade stora hemliga affärer med nazisterna[88].

Charles Higham, en man med borgerliga värderingar, hade en solid tro på det demokratiska systemet i USA och kunde inte det minsta tro på att många av dem som han satt på demokratins piedestal var fosterlandsförrädare, sådana som förrådde sitt land och sitt folk för vinningens skull. ”På grund av det hemlighetsmakeriet som hade mörkat hela historian, blev forskningen mardrömmen som föregick den stora mardrömmen av upptäckt. Jag startade en resa som kan liknas att bli nedsänkt i förgiftat vatten i en dykarklocka”[89].

Det som mest upprörde Higham mest var att affärerna med Nazityskland fortsatte även efter den japanska attacken mot USA:s flottbas Pearl Harbor söndag morgon den 7 december 1941 och även efter Hitlers krigsförklaring mot USA den 9 december 1941. För USA:s storkapitalister var kriget inget som krävde ett ställningstagande för sitt land, som krävde att man gick ihop för landets skull. Tvärtom. ”De förenades av en ideologi: ideologin av affärer som vanligt (Business as Usual). Enade av identiska reaktionära idéer, såg de en gemensam framtid under fascistisk makt, oberoende av vilken av världens ledare som kunde genomföra denna deras ambition”[90], skriver Higham. När kriget började gå dåligt för nazisterna och de började förlora stort, blev, enligt Higham, finansmännen mera ”lojala”. Och när kriget var slut ”skyndade de sig till Tyskland för att skydda sina tillgångar, återinsätta nazivännerna i höga poster, hjälpa till att provocera fram det kalla kriget”[91].

Vilka var de, USA:s finansmagnater som tjänade storkovan på affärerna med nazisterna?

Listan är lång! Låt oss ge läsaren en snabb inblick i denna skumma grupp som Charles Higham kallar Broderskapet (The Fraternity). På första plats kommer familjen Rockefeller, ägare till Chase National Bank (senare Chase Manhattan), USA:s största finansinstitution vid världskrigets utbrott. Familjen Rockefeller ägde också det ledande oljebolaget i USA, Standard Oil of New Jersey. Genom dessa företag och en del andra, som National City Bank of New York, gick en stor del av nazisternas import av krigsmaterial från USA. Även en del mindre oljebolag, som Davis Oil Company och Texas Company, var viktiga för att hålla nazisterna med olja och bensin under kriget.

Inom området telekommunikationer och elektronik utmärkte sig USA:s företag American International Telephone and Telegraph Corporation, ITT, för hjälp till nazisternas krigföring. När det gäller avancerade stålprodukter som kullager, var den svenska SKF (Svenska Kullagerfabriken) och SKF:s dotterbolag i USA av största vikt för nazisterna. Allt som rullar eller går runt krävde kullager och de kom från SKF. SKF byggde även en fabrik i Tyskland, Schweinfurt, för att förse nazisternas krigsmaskin med kullager. SKF tillverkade 80 procent av världens kullager. 60 procent av SKF:s världsproduktion gick till nazisterna. SKF:s ordförande Sven Wingquist var en viktig delägare i Jacob Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank som i sin tur hade förbindelser med Hitlers Reichsbank.

Ett till svenskt företag viktigt för Hitlers krig, ett av de viktigaste faktiskt, var Bofors, varifrån nazisterna fick en betydande del av stål och vapen för användning i kriget. Även bilar tillverkade USA:s företag åt nazisterna under andra världskriget. Henry Ford var en känd anti-judisk fanatiker med bra och vänskapliga kontakter med Hitler. Hans Ford Company, tillverkade bilar och lastbilar som exporterades till nazityskland och Fords franska fabriker tillverkade bilar åt nazisterna under Nazitysklands ockupation av Frankrike. General Motors som ägs av familjen Du Pont var också med och försedde nazisterna med bilar och flygplan.

Hur gick affärerna till? Vi ska syna dessa förbindelser mera i detalj. Men först går ordet till Charles Higham: ”Vad skulle ha hänt om miljoner amerikaner och britter, som dagligen 1942 fick kämpa med ransoneringskuponger och köa vid bensinstationerna hade fått veta att ledningen för Standard Oil of New Jersey hade skickat allierat bränsle till fienden? Tänk om allmänheten hade upptäckte att Chase Bank i det ockuperade Paris gjorde miljoner dollar i vinst på affärer med fienden med full vetskap i huvudkontoret på Manhattan? Eller att Fords lastbilar tillverkades åt de tyska ockupationstrupperna i Frankrike med tillstånd från Dearborn, Michigan? Eller att Colonel Sosthenes Behn, huvudperson i det amerikanska telefonkonglomeratet ITT, under pågående krig flög från New York till Madrid och vidare till Bern för att hjälpa till att förbättra Hitlers kommunikationssystem och de robotbomber som föll över London? Eller att ITT tillverkade det tyska flygplanet Focke-Wulf som fällde bomber över de brittiska och amerikanska trupperna? Eller att mycket viktiga kullager skickades till nazisternas kompanjoner i Latinamerika (för vidare export till Nazityskland, min anm. MS) i hemligt samförstånd med viceordförande för USA:s Styrelse för Krigsproduktion (War Production Board), i samarbete med Görings kusin i Philadelphia, när de amerikanska styrkorna hade ett desperat behov av dem? Och att dessa affärer var kända i Washington och godkända eller avsiktligt ignorerade?”[92]

Charles Higham ger oss i ”Trading With the Enemy” ett mycket omfattande material av mycket uppseendeväckande händelser. Vi kommer att mycket kortfattat ta upp en liten del av Highams avslöjanden. Uppmärksamma att allt material finns utspritt i USA:s arkiv och var hemligstämplat ända fram till Highams undersökning. Higham krävde och fick bort hemligstämplarna för en del av materialet. Men mycket är fortfarande hemligstämplat! Vi kommer att återge material om BIS – Bank for International Settlements, Chase National Bank, Standard Oil of New Jersey, ITT – American International Telephone and Telegraph Corporation, Ford och General Motors.

BIS – Bank for International Settlements (bank för internationella uppgörelser).

BIS bildades den 17 maj 1930 av flera centralbanker i Europa och USA. Anledningen till bildandet av BIS var att få in betalning för Tysklands krigsskadestånd enligt Versaillesöverenskommelsen efter första världskriget. Kriget hade ju slutat 1918 men frågan om krigsskadestånden var, som vi har sett tidigare, inte löst i slutet av 1920-talet. Med Youngplanen 1929/1930 fanns ett konkret förslag på hur krigsskadestånden skulle betalas. BIS roll, som det sas då, var att ta emot, administrera och betala ut krigsskadestånden till de allierade länderna som hade varit utsatta för Tysklands krig.

Men så blev det inte. Storkapitalet i de allierade länderna såg en chans att göra stora vinster genom att investera pengar i det krigsdrabbade industrilandet Tyskland. Dessa investeringar började bara något år efter krigsslutet. Men i slutet av 1920-talet blev affärerna mycket stora och en bank behövdes för en säker länk mellan Tyskland och de allierade länderna. BIS bildades. Kapitalisterna använde BIS för att skicka pengar till investeringarna i Tyskland. Istället för att vara en väg för pengar ut ur Tyskland blev BIS en väg för pengar in i Tyskland. I synnerhet för pengar från USA och Storbritannien!

I BIS styrelse fanns representanter för centralbankerna i USA, Storbritannien, Frankrike och även för Tyskland, Japan, Italien och en del andra banker. Gemensamt för dessa representanter var att de samtidigt också satt i styrelser och ledningar i de stora företagen i dessa länder. En av BIS grundare var t.ex. självaste upphovsmannen till Youngplanen, Owen D. Young, en av bankirerna i familjen Morgans koncern som ägde First National Bank of New York. I BIS samlades representanter för världens storkapital. Detta kom givetvis till utryck i BIS stadgar, att BIS ”skulle vara undantag från beslagtagande (utmätning), stängning eller klander oberoende om dess ägare fanns i krig med varandra eller inte”[93]. BIS var representant för politiken om ”affärer som vanligt”, tjäna pengar på kriget, helst på de både krigförande sidorna.

BIS hade (och har) huvudkontoret i Schweiz, Basel. Tyskarna, nazisterna, vann redan från början stort inflytande över BIS. Det var i deras land som investeringarna gjordes och profiten växte och vid tiden för andra världskrigets början var BIS under nazistisk kontroll. BIS president under krigsåren var amerikanen Thomas H. McKittrick en person känd för nazistiska sympatier något som han delade med ett stort antal av storkapitalisterna i USA. I BIS styrelse fanns för Nazitysklands räkning Hermann Schmiz, chef för den tyska kemiska storkoncernen IG Farben, baronen Kurt von Schröder, ledande Gestapoofficer och chef för Stein Bank i Köln, samt Walter Funk och Emil Puhl, ordförande och viceordförande för den tyska Reichsbank och av Hitler personligt utsedda till representanter i BIS[94].

BIS fanns hela tiden som en medhjälpare och finansiär av nazisterna och uppbackare av alla nazistiska krigståg i Europa. Nazisterna använde BIS som hjälp att ta hem alla rikedomar som nazisterna plundrade i de ockuperade länderna. BIS var med från första början när de nazistiska trupperna invaderade och ockuperade Österrike i mars 1938. Allt österriskiskt guld i riksbanken i Wien plundrades och packades ner under kontroll av BIS och skickades vidare till tyska riksbanken i Berlin under överinseende av den tyska riksbankens viceordförande och BIS direktör Emil Puhl[95].

BIS roll under nazisternas invasion och ockupation av Tjeckoslovakien, den 15 mars 1939, var ungefär densamma fast ännu mera avslöjande som internationell storkapitalistiskt samarbete för plundring och piratdåd. När nazisterna kom till den tjeckiska riksbanken hade landets guldreserver, 48 miljoner dollar i guld, redan skickats iväg med en BIS transport till Basel och vidare till Storbritannien och Bank of England. Med en pistolmynning mot huvudet tvingade de nazistiska ockupanterna den tjeckiske riksbanksdirektören att ta kontakt med BIS och be om att få det tjeckiska guldet tillbakaskickat från Storbritannien till Basel. Efter en diskussion mellan den holländske BIS presidenten J.W. Beyen och franske BIS direktören Roger Auboin från Bank of France beslöt dessa två att godkänna den tjeckiska riksbankschefens begäran, väl medvetna om att den hade tvingats fram av nazisternas[96].

Meddelandet gick vidare till Storbritannien där den brittiske riksbankspresidenten Montagu Norman, en man känd för sina nazistiska sympatier, omgående beslutade att skicka tillbaka guldet till Basel. Från Basel skickades guldet direkt till den tyska riksbanken i Berlin. Montagu Norman hade fullt stöd av Storbritanniens premiärminister Chamberlain, en stor aktieägare i Imperial Chemical Industries, den brittiska partnern till den tyska storkoncernen IG Farben. I det brittiska parlamentet ljög Chamberlain öppet när han förnekade att det tjeckiska guldet skulle ha skickats tillbaks till Basel. Som svar på frågan från Labourriksdagsmanen George Strauss om det var sant att ”Tjeckoslovakiens nationella guldreserv har getts till Tyskland” svarade Chamberlain ”Nej det är inte sant”[97]. Den 31 maj 1939 kunde Associated Press rapportera från Schweiz att det tjeckiska guldet hade passerat Basel och redan fanns i den tyska riksbanken i Berlin[98].

Betänk att denna händelse ägde rum bara sex månader efter det att Frankrike och Storbritannien den 30 september 1938 skrev under Münchenöverenskommelsen, en pakt med Nazityskland och det fascistiska Italien som, enligt Hitlers krav, tvingade Tjeckoslovakien att ge bort till Nazityskland en del av landet, det så kallade Sudetområdet, ett område med stor tyskspråkig befolkning. Münchenöverenskommelsen var Frankrikes och Storbritanniens öppna förräderi mot Tjeckoslovakien. T.ex. hade Frankrike och Tjeckoslovakien året innan skrivit under en militärallians där båda länderna förpliktigade sig att försvara varandra i det fall de attackerades av Nazityskland. Alliansen var av intet värde. Samma sak gäller Frankrikes och Storbritanniens förpliktelser och försäkringar till Tjeckoslovakien vid tiden för Münchenöverenskommelsen. Både länderna förpliktigade sig att stå för Tjeckoslovakiens militärsäkerhet efter det att Sudetområdet lämnades till Nazityskland. När det kom till handling var dessa förpliktelser inte värt något. Landet invaderades och ockuperades av nazisterna och delades upp i två nazistiska kolonier. Frankrike och Storbritannien rörde inte ett finger för att försvara Tjeckoslovakien[99].

Historien hann ifatt dessa förrädare och de fick betala för förräderiet. Det tjeckiska guldet användes av nazisterna till att köpa strategiskt krigsmaterial till det kommande kriget mot Frankrike och Storbritannien. Redan 1939 placerade nazisterna stora kvantiteter stulet guld i BIS i Basel för investeringar i Nazityskland. BIS var viktigt för Hitler. Men också för Västs storkapital. Alla tjänade pengar på kriget. Storbritannien fick en regelbunden utdelning från BIS före och efter det att Storbritannien gick i krig mot Nazityskland och under hela kriget. Två av BIS styrelsemedlemmar under hela krigstiden var Sir Otto Niemeyer, direktör i Bank of England och den nämnde Montagu Norman, president i Bank of England[100].

I maj 1940 kom de nazistiska trupperna till Holland och Belgien. Holland gav upp den 14:e maj och landets guldreserver plundrades och skickades iväg genom BIS med destination riksbanken i Berlin. Belgien kapitulerade för nazisterna den 28:e maj. Landets guldreserver på 228 miljoner dollar i guld hade strax före invasionen skickats till den franska riksbanken som då sågs som säkrare. Men i juni var tiden kommen för Paris att kapitulera inför nazisterna. Den belgiske BIS direktören Alexandre Galopin upptäckte den belgiska guldtransporten till den icke ockuperade delen av Frankrike och använde sig av sin makt för att skicka den vidare till Dakar i Senegal därifrån den sedan kunde flyttas tillbaka till Europa och den tyska riksbanken, Reichsbank[101]. Förrädaren Galopin fick betala för sina handlingar, han blev avrättad av motståndsrörelsen 1944[102].

Under hela kriget fortsatte den kapitalistiska moralen av ”affärer som vanligt”. Kapitalisterna i USA och Storbritannien fortsatte att göra affärer med BIS under hela kriget, att satsa pengar i banken och få utdelning på de satsade pengarna. Nazisterna använde pengarna till krigföring mot de allierade länderna och betalade regelbundet ränta till BIS. Pengar till räntan kom från nazisternas stulna guld från plundrade länder men också från miljontals mördade judars egendomar. Miljontals guldtänder, ringar, cigarrettetuier, glasögonbågar, cigarettändare m.m. Judarnas guld smältes ner i 20 kilos tackor och stod för hundratals guldtransporter från Berlin till BIS[103]. Undersökningar utförda efter kriget vid Nürnbergrättegångarna mot krigsförbrytare visade att många guldtransporter till den nazistiska riksbanken i Berlin kom från koncentrationslägren i Lublin och Auschwitz[104].

I maj 1944, när kriget gick in i ett avgörande skede, när Sovjetunionen vann stort och man började skönja ett slut på kriget, kallade BIS till stort styrelsemöte i Basel. BIS direktörerna från Nazityskland, Japan, Italien, Storbritannien och USA samlades under ordförandeskap av amerikanen Thomas H. McKittrick. McKittrick var BIS president med godkännande av USA:s regering under hela kriget. Ämnet för mötet: diskussion om 378 miljoner dollar i guld som de nazistiska ledarna skickat till BIS under krigsåren för att användas efter krigsslutet[105]. Guldet var stulet guld från plundrade länder och mördade judar. Beslutet från mötet är inte känt, det är hemligt än idag.

BIS, den nazistiska banken, har alltid haft mäktiga vänner som har räddat affärerna och hjälpt till att bevara hemligheterna. Under den internationella monetära konferensen i Bretton Woods i juli 1944, under Västs förhandlingar om den ekonomiska utvecklingen efter kriget, när Världsbanken och den Internationella valutafonden bildades, antogs en resolution om att göra slut på BIS. Men så blev det aldrig. Banken finns än idag, affärer som vanligt[106]. 1948 var BIS under stor offentlig press med krav på återbetalning av stulet guld till de plundrade länderna och människorna. BIS lämnade då ifrån sig ynkliga 4 miljoner dollar i guld. Det visar vilka makter som finns inom den kapitalistiska finansvärlden.

Chase National Bank, en bank i nazisternas tjänst.

Under 1930-talet och vid tiden för andra världskriget var familjen Rockefeller ägare till Chase National Bank (senare Chase Manhattan, idag JP Morgan Chase), dåtidens största finansinstitut i USA, och USA:s största oljebolag Standard Oil of New Jersey. Chase National Bank (och även National City Bank of New York) handlade med Tyskland även när landet hamnade under nazistisk diktatur. Chase tog emot betalning för olja och många andra produkter av strategisk karaktär som Standard Oil och andra företag i USA sålde till nazisterna. Lista på dessa företag är lång. Förutom Standard Oil fanns bland de viktigaste Sterling Products, General Aniline and Film, SKF, ITT, Davis Oil Company, Texas Company, Ford och General Motors[107].

Chasesdirektör för Europa var Joseph Larkin, en man med starka sympatier för general Francos fascism och hans krig mot republiken under det spanska inbördeskriget. Larkins sympatier tog sig uttryck inte bara i ord utan i konkreta handlingar. När den spanska ambassadören ackrediterad i USA ville öppna ett 4 miljoner dollar konto i Chase Bank i New York i oktober 1936, blev han stoppad av Larkin. Pengarna skulle användas till att stödja ambassadens verksamhet och Lincolnbrigaden, en grupp av USAmedborgare som gick in som frivilliga på republikens sida mot fascismen i det spanska inbördeskriget. Inget bankkonto i Chase i New York åt republikanerna. Ungefär samtidigt öppnade den spanska ambassadören i Paris ett konto hos Chase Bank. Även detta konto stoppades av Larkin som tvingade ambassadören att avsluta kontot i banken[108].

Men Larkin nöjde sig inte med detta. Han hade en aktiv del i stödet för fascismen och nazismen. I Paris öppnade han bankkonton åt både Francofascisterna och åt den tyska Reichsbank under Hitlers direkta kontroll. Larkin upprätthöll denna tjänst åt nazisterna under hela andra världskriget. Under nazisternas ockupation av Frankrike öppnade Larkin ett personligt bankkonto åt den tyske ambassadören i Paris Otto Abetz och också ett bankkonto åt den tyska ambassaden[109]. Genom dessa konton kom pengar in för att finansiera den militära ockupationen och Gestapo, för propaganda, förtryck, tortyr och mord på det franska folket.

Chase National Bank i Paris förblev öppen under hela den nazistiska ockupationen av Frankrike och även efter det att Nazityskland förklarade USA krig (så gjorde också Morgan Bank). Chases investeringar i den tyska rustningsindustrin fortsatte under hela kriget, affärerna blomstrade och så gjorde också vinsterna. Inte minst från försäljning av olja och andra produkter från Standard Oil.

Efter kriget när Larkin ville försvara sitt handlande avslöjade han att ”den brittiska regeringen hade en positiv attityd gentemot de brittiska bankerna i utlandet” och påstod att ”de brittiska bankerna i Paris gjorde stora affärer under ockupationen”[110].

Familjen Rockefellers startade 1936 även en ny bank tillsammans med Schröder Bank of New York för affärerna med Nazityskland. Banken fick namn Schröder, Rockefeller and Company, Investment Bankers och var enligt Times en ekonomisk medhjälpare till Rom-Berlin axeln[111].

Förutom banktjänster ägnade Chase National Bank sig också åt rena propagandakampanjer i USA åt nazisterna. Banken skickade ut propagandablad för inköp av tyska mark som lovade bra förtjänster efter det att Nazityskland vunnit kriget[112].

Efter kriget blev Chase National Bank åtalade för att ha brutit mot Trading With the Enemy Act. Efter flera veckors rättegång dömde domstolen till bankens favör och Chase gick helt fri från anklagelser. Inga av anklagelserna för samarbete med fienden offentligtgjordes.

Standard Oil of New Jersey, drivmedel till fienden

År 1941 var Standard Oil of New Jersey det största oljebolaget i världen. Det ägdes av familjen Rockefeller. Standard Oils affärer backades upp av Chase National Bank. Detta innebar inbetalningar för olja och annat men också penninglån till Standards affärspartners. Så fungerade kontakterna mellan Standard Oil och regeringen och företagen i Nazityskland.

Standards allsmäktige ordförande hette Walter C. Teagle. Redan tidigt i livet, under åren efter första världskriget, gjorde sig Teagle känd för sin stora beundran av tysk företagsamhet. Detta följdes av stöd till den gryende nazismen.

Teagle etablerade starka personliga förbindelser och affärsförbindelser med Herman Schmitz, huvudperson i den tyska kemikoncernen IG Farben, Standard Oils huvudaffärspartner i Nazityskland. I USA blev Walter Teagle också direktör för American IG Chemical Corporation, ett stort kemiföretag och dotterbolag till IG Farben, där den nazistiska regeringen ägde ett stort antal aktier[113]. I nätet av affärsförbindelser som styr storföretagsamheten är alla bekanta med alla och investeringarna görs kors och tvär över hela fältet. Teagle investerade stort i American IG och American IG investerade stort i Standard. I American IG.s styrelse fanns även folk från andra företag som hade goda kontakter med nazisterna, t.ex. Edsel Ford och William Weiss, chef för Sterling Products.

Standard Oils och Walter Teagles förbindelser med företagen i Nazityskland blev en mycket bra och nödvändig hjälp i kriget mot de allierade. I den viktiga frågan om flygplansbensin till det nazistiska flygvapnet var Teagle och Standard Oil avgörande. Genom Teagle och Standard Oil fick nazisterna herraväldet i luften. Allt startade med krigsförberedelserna mot Tjeckoslovakien 1938.

Flygplansbensin kräver en tillsats, tetraetyl, som tillverkades nästan enbart av USAföretaget Ethyl Gasoline Corporation, vilket ägdes i lika delar av Standard Oil och General Motors (största aktieägare i General Motors var Du Pont). Ethyl Gasoline Corporation var världsledande i utvecklingen av tetraetylblyteknologi. Mitt under krigsförberedelserna, var det för nazisterna livsviktigt att få denna teknologi till Tyskland för att kunna försörja Luftwaffe med bensin. IG Farben fick i uppgift av naziledningen att använda sina affärsförbindelser med Standard Oil för att få Standard Oil att bygga en tetraetylfabrik i Nazityskland.

Så gjorde IG Farben, faktiskt framgångsrikt. Man fick Ethyl Gasoline Corporation att gå med på att tillsammans med IG Farben bygga en fabrik i Nazityskland. Affären godkändes även av USA:s krigsministerium. Bara Du Pont intog en försiktig attityd med krav på att inga tillverkningshemligheter skulle ges till IG Farben. Men affären var stor och vinsterna också och ingen lyssnade. Nazisterna fick sin fabrik, ett samägt företag av Standard Oil och IG Farben med namnet Ethyl GmbH som i fortsättningen byggde och drev alla tetraetylfabriker i Tyskland. Men ett problem fanns kvar. Den första fabriken skulle inte bli färdig förrän hösten 1939[114]. Invasionen av Tjeckoslovakien var nära förestående och försiktighetsåtgärder, alltså att omedelbart få tag på stora mängder tetraetyl, måste vidtas. Måhända skulle Frankrike och Storbritannien ta Münchenöverenskommelsen på allvar och inleda ett krig mot Tyskland.

Standard Oils Walter Teagle hjälpte nazisterna i deras desperata behov av tetraetyl. Teagle ordnade så att IG Farbens högsta chefen Herman Schmitz och två höga tjänstemän, Krauch och Knieriem, 1938 fick resa till London, för att träffa Teagles affärskontakter i Standard Oils dotterbolag Etyl Export Corporation. Där skrev de under ett kontrakt enligt vilket IG Farben fick låna 500 ton tetraetyl. Ingen tänkte på varför IG Farben just då skulle, i denna mycket svåra internationella politiska situation med krigshot för dörren, låna 500 ton tetraetyl. Den 8 juni kunde Schmitz meddela det nazistiska krigsministeriet att Etyl Export Corporation skulle börja skeppa över tetraetyl samma månad[115]. Inte nog med det, Schmitz gjorde samma resa året efter och köpte tetraetyl för 15 miljoner dollar. Det nazistiska flygvapnet blev på det sättet i stånd att starta ett anfallskrig[116].

Det gjorde nazisterna mot London! Året efter Schmitz resa blev London bombat av nazistiska flygplan som använde bensin tillverka av tetraetyl från London! Än mera, flygplansbensinen som det brittiska flygvapnet RAF använde till att försvara London köptes av Standard Oil och Ethyl. En del av dessa pengar betalades i sin tur till nazisterna som utdelning på aktier som IG Farber hade i Standard Oil. RAF fick betala pengar till nazisterna! Utbetalningarna gjordes i Tyskland av Standard Oil till IG Farbens privatbank.[117]

Historien om Walter Teagles och Standard Oils förräderi mot sitt eget folk i frågan om tetraetyl och flygplansbensinen slutar inte här. Teagle sålde också tetraetyl till Japan. Japan använde Teagles och Standard Oils tetraetyl för att tillverka bensin som behövdes för att anfalla USA:s viktiga hamn Pearl Harbor, den största krigskatastrofen någonsin för USA[118].

Walter Teagle och hans kompanjoners förräderi mot USA och de allierade fortsatte nästan under hela kriget. Efter Stalingrad 1943 började samarbetet med nazisterna avta men det tog inte slut. Låt oss ge några exempel. Trots att nazisterna kunde försörja armén med hjälp av IG Farbens syntetiska bensin gjord av kol, var varje liter nödvändig och allt som kunde köpas utifrån mycket välkommet. Standard Oil stod långt upp på listan av företag som försörjde nazisterna med bensin.

Så här kunde det gå till. Standart Oils oljetankers fraktade olja till Kanarieöarna där den flyttades till tyska oljetankers med destination Hamburg. I Hamburg byggde Walter Teagle och Standard Oil ett raffinaderi som gav det tyska flygvapnet Luftwafe 15.000 ton flygbensin varje vecka. Standard tankade också tyska U-båtar mitt i Atlanten och kring Kanarieöarna, samma U-båtar som jagade brittiska och senare amerikanska båtar. Ironiskt nog hette en av båtarna som sänktes av nazisterna SS Walter Teagle[119]!

Även det fascistiska Italiens och Nazitysklands flyg i Latinamerika tankades med olja från Standard Oil. Företaget var det enda som hade den högoktaniga bensin som krävdes för långflygningar över Atlanten. Standard Oil tankade det nazistiska flygbolaget L.A.T.I. som flög från Rom till Rio i Brasilien genom Madrid, Lissabon och Dakar och flygbolaget Condor som flög från Brasilien[120]. Standard Oil tankade också det italienska flygbolaget Ala Littoria, också det verksamt i Latinamerika. Denna verksamhet pågick trots den amerikanska regeringens uppmaning till USA:s företag att inte göra affärer med nazisterna och deras kompanjoner i Sydamerika[121]. Men Standard Oil ignorerade det, Tyskland och pengarna kom först.

Kapitalismens politik av ”affärer som vanligt” innebär inga gränser för det som är acceptabelt bara vinsten är tillräckligt lockande. Även så när det gäller att lura sin bästa och närmaste affärspartner. Ibland drar man den högsta vinstlotten, ibland förlorar man. I en fråga drog nazisterna i IG Farben amerikanarna, Standard Oil och Walter Teagle vid näsan så kännbart att krigslycka var nära ett sammanbrott för USA.

Det hände i frågan om syntetiskt gummi. Gummi fanns vid tiden för andra världskriget bara som naturprodukt som kunde köpas nästan enbart i Sydasien. Där fanns stora plantager av gummiträd och billigt naturgummi. Ändå satsade Standard Oil mycket kapital på utveckling av syntetiskt gummi som förutspåddes bli biligare. Standard Oils forskning gjordes i samarbete med IG Farben vars forskning och utvecklande av produkter i gummi, främst bildäck, låg förre Standard Oils. I en katt och råtta lek, kunde IG Farben, med lockande löften om billiga produktionssätt och patent att köpa för en billig penning, ordentligt fördröja Standard Oils forskning. Så mycket att när USA drogs med i kriget efter katastrofen i Pearl Harbor, och landet avstängdes från möjligheten att köpa gummi i Sydasien hade USA inte något syntetiskt gummi att ta till. Det var nära en katastrof. USA:s armé hade knappt gummi nog att tillverka däck till bilarna, lastbilarna och flygplanen som skickades till kriget[122].

ITT – American International Telephone and Telegraph Corporation, avancerad elektronik till den tyska krigsmakten.

Sex månader efter Hitlers maktövertagande, den 4 augusti 1933, ett par månader efter att alla fackföreningar och politiska partier förutom nazisterna var förbjudna, pressfriheten var indragen och judeförföljelserna hade tagit sin början kom Sosthenes Behn, ITT:s högsta chef och huvudägare, till Berlin för ett möte med Hitler. Med sig hade han Henry Mann från National City Bank, hans representant i Tyskland. Under mötet etablerades en affärsrelation mellan nazisterna och ITT som skulle fortsätta under hela 1930-talet och till slutet av andra världskriget[123]. Nazisterna behövde ITT:s elektronik och ITT-Behn var ute efter stora vinster i nazisternas tjänst. Hitler lovade all hjälp som ITT skulle kunna behöva och sitt stöd i affärerna i Nazityskland.

Affärerna med nazisterna började utvecklas, blev större och större, och Sosthenes Behn återfanns snart i de intima kretsarna kring Gestapos Vänner, en stödförening där höga nazistiska potentater och folk från bankvärlden och industrin hittade varandra. Dörrarna öppnades för ITT och Behn. ITT:s pengar och industrier var nu under beskydd av Hitler och självaste SS och den tyska Reichbank stod till tjänst för Behns affärer. Även privat gjorde Sosthenes Behn affärer med nazisterna. 1938, när andra världskriget närmade sig, köpte han tillsammans med Göring 28 % av flygplansfabriken Focke-Wulf som tillverkade bombflygplanen som senare bombade de allierade. ITT och Behn hjälpte till att modernisera elektroniken i planen och förbättra bombernas precision[124]. Det kom väl till pass i Polen, London och överallt där nazisterna förde krig.

Sosthenes Behn var ett levande bevis på en typisk kapitalist. Enda tanken var att tjäna pengar, inga skrupler, ingen moral. Under spanska inbördeskriget sålde han telefoner åt båda sidor för att helt gå över till stöd för Franco när han insåg att fascisterna var den vinnande sidan. ITT och Behn följde efter i spåren av Hitlers invasioner och ockupationer i Europa och tjänade stora pengar på att ta över affärer som tillhörde andra företag innan invasionerna. ITT hade ca 30.000 anställda i det ockuperade Europa. Den nazistiska regeringen satte upp en speciell styrelse för att samarbeta och hjälpa ITT och Sosthenes Behn[125]. Den nazistiska regeringen avstod från att köpa in sig i ITT och tog bara del i besluten om hur vinstutdelningarna skulle placeras. Det var ett etablerat partnerskap mellan den nazistiska regeringen och ett amerikanskt företag under kriget.

ITT:s företag i Nazityskland fungerade under hela kriget och producerade krigsmaterial till fienden. 13 % av ITT:s produktion fanns i Nazityskland[126]. ITT:s fabriker i Nazityskland arbetade i dubbla skift för att öka produktionen[127]. Men även ITT:s företag i neutrala länder i Europa som Portugal, Spanien, Schweiz och Sverige fick jobba åt nazisterna. Direkt import från ITT-USA till ITT-Nazityskland var förbjudet. ITT:s elektronik och reservdelar kom från USA till de neutrala länderna där jobbet gjordes för vidaresändning till Nazityskland, eller bara för mellanlandning i de neutrala länderna och sedan flyg till Nazityskland.

Även efter Pearl Harbor och Hitlers krigsförklaring mot USA fortsatte ITT att producera de mycket viktiga elektroniska systemen för Nazitysklands armé, flotta och flyg. Bland annat, telefoner och telefonväxlar, larm mot flyggattacker, radarutrustning, 30.000 detonatorer för artillerigranater per månad (ökade till 50.000 per månad 1944), delar till bombraketer, delar till transformatorer, kortvågs radioutrustning och stationära- och fältkommunikationssystem. ITT hade stor del i nazisternas krigsframgångar mot de allierade. Utan ITT skulle det ha varit väldigt svårt för nazisterna att bomba London med flyg och raketer, att bomba de allierades båtar eller ha kontakt med nazistsympatisörer i Latinamerika[128] och spionera mot USA. Men den största insattsen ITT gjorde under kriget var mot Sovjetunionen. Sovjetunionen var i stort sett ensamt i kriget mot nazisterna under tre år. Låt oss inte glömma det. ITT:s material och utrustning var grunden för nazisternas krig mot Sovjetunionen. Det var den ojämförligt största hjälpen åt nazisterna som Sosthenes Behn och ITT gjorde under hela andra världskriget. Utan ITT:s kommunikationssystem och radar skulle de nazistiska arméerna fått väldigt svårt med sin krigsföring på grund av de stora avstånden i Sovjetunionen. Dessutom försågs nazisterna med tändrör till bomberna och granaterna som dagligen föll över människorna i Sovjetunionen.

Ford hjälper nazisterna att invadera och ockupera

Henry Ford, grundare och huvudägare av Fords bilimperium, hyste en stark beundran för Hitler grundad på gemensamma ideal: både hyste ett fanatiskt hat mot judarna. Från Hitlers första dagar i politiken fick Hitler pengar av Henry Ford. Under rättegången mot Hitler för statskuppsförsöket 1923 vittnades om att Hitler fått pengar från Henry Ford[129]. Fords beundran för Hitler hade inga gränser: han skickade Hitler 50.000 Reichsmark varje år på Hitlers födelsedag! Henry Ford och hans son Edsel Ford var två viktiga personer i flera företag som handlade med och hjälpte Hitler och nazisterna. Viktigaste devisen för de två var: affärer som vanligt. Denna inställning passade nazisterna bra. Göring lovade och såg till att Fords företag i Tyskland, Ford Works, fick vara ifred under hela kriget utan någon inblandning från den nazistiska regeringens sida[130].

Ford valde sina affärspartners efter politisk uppfattning. När Henry Ford startade Fords bilfabrik i Tyskland lät han IG Farben köpa 40 % av aktierna och gjorde IG Farbens ledare Carl Bosch till styrelsemedlem i Ford Tyskland. Å andra sidan blev Edsel Ford styrelsemedlem i IG Farbens företag i USA, American IG Company[131].

1940 när det engelska flygvapnet var i stort behov av nya flygplan för att bekämpa det nazistiska invasionsförsöket sade Ford nej till att tillverka flygplan åt England. Samtidigt investerade Ford i fabrikerna i Nazityskland för att producera 5-tons lastbilar som var grundstenen i nazisternas pågående anfallskrig mot alla europeiska länder. Vidare ordnade Ford med export av däck till Nazityskland trots den brist på däck som fanns i USA[132]. Även i Fords fabriker i det ockuperade Frankrike producerades för fullt för Hitlers seger. I Fords bilfabrik i Poissy utanför Paris, som drevs av sonen Edsel, började 1940 tillverkas flyggplansmotorer åt Hitlers flygvapen. Också bilar och lastbilar tillverkades i Poissy åt den tyska armén. Ford i Frankrike redovisade en vinst på 58 miljoner franc under 1941.

Lyckan varar sällan för evigt. I april 1942 blev Fords Poissyfabrik bombad av det brittiska flygvapnet RAF med stor skadegörelse som följd[133]. Edsel Ford var orolig för negativ publicitet men lyckligtvis för honom skrevs inget om att det var bilder på Fords fabriker i Frankrike när bilderna publicerades i tidningarna i USA. Efter upprepade bombningar spred Fordledningen alla viktiga maskiner på flera fabriker i Frankrike och produktionen fortsatte oavbrutet. Ford gick ur bombningarna och flyttningen helt skadeslös. Nazisterna ordnade så att Frankrikes Vichyregering fick betala Ford för alla kostnader orsakade av engelsmännens bombningar och flyttningen till andra fabriker[134]! Ford fick av Vichyregeringen inte mindre än 38 miljoner franc[135]. Samarbetet Ford – nazisterna var totalt.

Ford lät även bygga en ny fabrik i Oran i Algeriet, med huvudkontor i Alger, i samarbete med den tyska kemikoncernen IG Farben. Ändamålet, att tillverka lastbilar och bepansrade bilar åt Rommels armé i Nordafrika. Betänk att städerna fanns i en fransk koloni som under den franska Vichyregeringen faktiskt hade diplomatiska förbindelser med USA. Men inga problem uppstod i affärerna. USA:s konsul i Algeriet skickade en rapport till sin regering där inga klagomål framfördes.

Även Fords fabriker i neutrala länder i Europa fick bidra till Nazitysklands krigsproduktion. I oktober 1942 gjorde Ford i Bern, Schweiz, ett reparationsarbete av 2.000 lastbilar från den tyska armén och Fords dotterbolag i Belgien som hade ett dotterföretag i Schweiz, gjorde reparationer av tyska lastbilar i Zürich. Fords reservdelar till bilar och lastbilar exporterades från Schweiz till Nazityskland.

General Motors

General Motors huvudägare, familjen Du Pont, leddes av Irénée du Pont, en känd Hitlerbeundrare av samma kaliber som Henry Ford. Irénée du Ponts abnorma idéer om att göra människor till rasrena supermänniskor blev kända i hans tal till American Chemical Society i september 1926[136]. Trots att Irénée du Pont faktiskt hade judiskt påbrå var hans antisemitiska idéer i nivå med Hitlers egna. General Motors fabriker i Tyskland, liksom andra stora koncerner som IG Farben och Krupp, bidrog med 0,5 % av alla vinster och löner till nazistpartiets kassa[137].

När Hitler kom till makten 1933 bildade de ledande medlemmarna i familjen Du Pont, Pierre, Irénée och Lammot, den så kallade Liberty League tillsamman med andra storägare i General Motors. Liberty League var en fascistgrupp med starka antisemitiska principer och propaganda mot svarta människor och som klassade president Roosevelt som en kommunist i händerna på judar. Familjen Du Ponts bidrag till Liberty League rörde sig om 500.000 dollar per år. Familjen Du Pont gav även bidrag till andra fascistiska grupper som Clark’s Crusaders och Black Legion. Den senaste utmärkte sig för att alltid vara klädda i svart och attackera fackföreningsmöten med bensinbomber samt även mord på fackliga ledare och judar[138].

I denna anda fungerade General Motors. Samarbete med tyska företag som stödde nazisterna var självklart för General Motors. Fram till 1939 hade företaget investerat 30 miljoner dollar i den tyska kemikoncernen IG Farben[139]. När det gäller den egna verksamheten arbetade General Motors Adam-Opelfabriker i Nazityskland för fullt med att tillverka lastbilar, bepansrade bilar och tanks åt Hitler. I General Motors fabriker i Nazityskland arbetade man i dubbla skift för att öka produktionen[140]. Investeringarna var 1940 uppe i 100 miljoner dollar. General Motors fabrik i Rüsselsheim tillverkade militära flyggplan under hela kriget. Där tillverkades hälften av motorerna till nazisternas viktigaste bombflyggplan Junkers Ju 88[141]. Det var även i Rüsselsheims fabrik som utvecklingen och tillverkningen av motorerna till världens första jetjaktplan, Messerschmitt 262, skedde. Det gav nazisterna ett stort teknologiskt försprång. Messerschmitt 262 kunde göra 540 miles per timma vilket var 100 miles mera än det främsta amerikanska jaktflygplanet, Mustang P150[142].

Som alltid går kapitalisterna skadeslösa i kapitalismens paradis USA. Tvärtom, istället för straff får de belöning. Istället för straff för förräderi mot sitt land fick General Motors en ersättning för ”problemen och förstörelsen av sina flygplans- och bilfabriker i Tyskland och Österriket under andra världskriget”. General Motors fick göra ett skatteavdrag på 33 miljoner dollar[143]!

Avslutning

Uppgifterna som kommer fram vid läsning av gamla och nya böcker i ämnet ”affärer och andra världskriget” kan ibland få oss att tro att vi vanliga arbetande människor lever i en fantasivärld. Allt bestäms och beslutas ovanför våra huvuden. Alla viktiga beslut hemligstämplas. Den arbetande människans deltagande i samhällslivet respekteras inte, inflytandet är lika med noll. Tyvärr fungerar det faktiskt så under kapitalismen. Landsförrädare blir miljonärer på att ta död på sina egna landsmän. Företagen gör som de vill, ingen respekt för lagarna, ingen respekt för de som arbetar och gör företagen stora. Uppmärksamma att topparna inom USA:s storindustri och finansvärld var, vid tiden för andra världskriget, en grupp människor som hade det gemensamt att de var extremt reaktionära, Hitlerbeundrare, judehatare och landsförrädare som tjänade grova pengar på att sälja vapen till fienden, vapen som användes mot det egna landets soldater och mot de allierade. Det är detta pack som idag höjs till skyarna av högerns betalda historiker. Låt oss inte glömma det.

Artikeln kan tyckas ha en slagsida, Sovjetunionens roll för att vinna kriget och göra slut på nazismen tas inte upp här. Undertecknad har tidigare skrivit i ämnet. Den intresserade kan hitta texten Sovjetunionens seger i andra världskriget på www.mariosousa.se. Men det är ändå viktigt att understryka att den stora upprustning som USA:s företag gjorde åt Nazityskland kom till sin allra största del att användas i öst, i kriget mot Sovjetunionen. Massmedia i västvärlden tar ofta upp den så kallade USA:s krigshjälp till Sovjetunionen under andra världskriget. Även om hjälpen var affärer som Sovjetunionen fick betala till sista öret, tackade Sovjetunionens regering för att de fick köpa krigsmateriel från USA. Men tänk nu på vad det fanns på andra sidan fronten. En upprustad nazistisk armé som med USA:s företags hjälp hade tillgång till de modernaste krigssystemen och den modernaste tekniken i stor omfattning. USA företagen i Nazityskland producerade för fullt för kriget mot Sovjetunionen. Låt oss ha det i minnet. Förmodligen var USA företagens krigshjälp till Nazityskland mycket större än USA:s motsvarande försäljning till Sovjetunionen. USA företagen hade ju egna fabriker för massproduktion av krigsmaterial i Nazityskland. Till Sovjetunionen kom krigsmateriel från USA med båtar som ofta sänktes av nazisterna. En ordentlig undersökning av omfattningen av USA företagens krigshjälp åt nazisterna har aldrig gjorts. En sådan undersökning skulle avslöja skandalösa förhållanden.

Slutsats

Efter inläsningen av böcker och tidningar inför skrivandet av denna artikel var för undertecknad en slutsats alldeles självklar: kapitalismen är ett kriminellt system. Vinsten, inte människan, är det viktiga. Jakten på vinst står över alla mänskliga behov. Kapitalismen leder till krig, det är uppenbart. Med enormt lidande för miljontals människor. Men inte minst tvingar kapitalismen vanliga arbetande människor in i situationer där de inte vill vara, kapitalismen stjäl människornas frihet. Kapitalismen tvingades på människorna av historien. Det är nu dags för människan att befria sig från kapitalismen.

Mário Sousa

Maj 2007

Bilaga

Petition till Hindenburg. Se den svenska översättningen.

Trial of the major war criminals before the International military tribunal Nuremberg 14 November 1945 - 1 October 1946. Vol. 33, Documents and other material in evidence : numbers 3729-PS to 3993-PS

New York : AMS Press, 1971

Page 531

DOCUMENT 3901-PS

PETITION TO HINDENBURG. SIGNED BY SCHACHT AND A NUM-.

BER OF LEADING ECONOMISTS, NOVEMBER 1932: REQUEST THAT

THE CHAIRMANSHIP OF THE PRESIDENTIAL CABINET SHOULD

BE ENTRUSTED TO THE FUHRER OF THE NATIONAL SOCIALIST

PARTY (FOUND ON THE PREMISES OF THE BANKING FIRM STEIN

IN COLOGNE) (EXHIBIT USA-837)

November 1932

Ew. Exzellenz,

Hochzuverehrender Herr Reichspräsident,

Gleich Eurer Exzellenz durchdrungen von heisser Liebe zum deutschen Volk und Vaterland, haben die Unterzeichneten die grundsätzliche Wandlung, die Eure Exzellenz in der Führung der Staatsgeschäfte angebahnt haben, mit Hoffnung begrüsst. Mit Eurer Exzellenz bejahen wir die Notwendigkeit einer vom parlamentarischen Parteiwesen unabhängigeren Regierung, wie sie in dem von Eurer Exzellenz formulierten Gedanken eines Präsidialkabinetts zum Ausdruck kommt.

Der Ausgang der Reichstagswahl vorn 6. November d. J. hat gezeigt, daß das derzeitige Kabinett, dessen aufrechten Willen niemand im deutschen Volke bezweifelt, für den von ihm eingeschlagenen Weg keine ausreichende Stütze im deutschen Volke gefunden hat, daß aber das von Euer Exzellenz gezeigte Ziel eine volle Mehrheit im deutschen Volke besitzt, wenn man -- wie es geschehen muß - von der staatsverneinenden kommunistischen Partei absieht. Gegen das bisherige parlamentarische Parteiregime sind nicht nur die Deutschnationale Volkspartei und die ihr nahestehenden kleineren Gruppen, sondern auch die Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei grundsätzlich eingestellt und haben damit das Ziel Eurer Exzellenz bejaht. Wir halten dieses Ergebnis für ausserordentlich erfreulich und können uns nicht vorstellen, daß die Verwirklichung des Zieles nunmehr an der Beibehaltung einer unwirksamen Methode scheitern sollte.

Es ist klar, daß eine, des öfteren wiederholte, Reichstagsauflösung mit sich häufenden, den Parteikampf immer weiter zuspitzenden Neuwahlen nicht nur einer politischen, sondern auch jeder wirtschaftlichen Beruhigung und Festigung entgegenwirken muß. Es ist aber auch klar, daß jede Verfassungsänderung, die nicht von breitester Volksströmung getragen ist, noch schlimmere wirtschaftlicht, politische und seelische Wirkungen auslösen wird.

Wir erachten es deshalb für unsere Gewissenspflicht, Eure Exzellenz ehrerbietigst zu bitten, daß zur Erreichung des von uns allen unterstützten Zieles Eurer Exzellenz die

Umgestaltung

Umgestaltung des Reichskabinetts in einer Weise erfolgen möge, die die grösstmögliche Volkskraft hinter das Kabinett bringt.

Wir bekennen uns frei von jeder engen parteipolitischen Einstellung. Wir erkennen in der nationalen Bewegung, die durch unser Volk geht, den verheissungsvollen Beginn einer Zeit, die durch Überwindung des Klassengegensatzes die unerläßliche Grundlage für einen Wiederaufstieg der deutschen Wirtschaft erst schafft. Wir wissen, daß dieser Aufstieg noch viele Opfer erfordert. Wir glauben, dass diese Opfer nur dann willig gebracht werden können, wenn die grösste Gruppe dieser nationalen Bewegung führend an der Regierung beteiligt wird.

Die Uebertragung der verantwortlichen Leitung eines mit den besten sachlichen und persönlichen Kräften ausgestatteten Präsidialkabinetts an den Führer der grössten nationalen Gruppe wird die Schlacken und Fehler, die jeder Massenbewegung notgedrungen anhaften, ausmerzen und Millionen Menschen, die heute abseits stehen, zu bejahender Kraft mitreissen.

In vollem Vertrauen zu Eurer Exzellenz Weisheit und Eurer Exzellenz Gefühl der Volksverbundenheit begrüssen wir Euer Exzellenz

mit grösster Ehrerbietung

Z W e i t e s S : r unter erster Namensliste: + (hs), darunter: 53 (ha) I r n

zweiter Namensliste hs-Zeichnung eines Siegelringabdrucks mit nicht erkennbaren

Symbolen I r u Ecke: 54 (hs)

Helferich X

Krogmann X

R. Slomann X

Witthoeft X

Cuno Kurt

Kiep X

Albert

Muck X

Kurt Woermann X

Schacht X

Reinhart 'X

Schröder X

Fink

Eichborn X

Hecker X

Vögler

Rosterg X

Silverberg

Thyssen X

Reusch

Haniel

K r u p p

Siemens

Springorum

Tischbein

Jaenicke

Schmidt 1)

Rob. Bosch

Ullrich

Lubbert X

Reindorfl X

Name unl X

L,üninck 2),

Kalkreuth X

V. Oppen X

Keudell

Brandes 3)

Rabethge

Wenzel

Name unl

X Krogmann X Schmidt ? B X Ullrich R

X Helfferich X Thyssen Sch. Rabethge

X Schacht X Reusch ? Sch. Wenzel

X Reinhart X Vögler ? X X Krupp 4)

X Schröder X Haniel ? Sch Brandes

X Hecker X Rob. Bosch ? K

X Rosterg X Fink ? B

X R. Slomann H. Kalkreuth B

X Witthoeft H. v. Lüninck X

X Cuno - Kiep (?) H v. Oppen B

X Albert (Wort unl) X Eichborn R.

X Silverberg ? X X Muck H.

X Tischbein ? K X Lubbert B

X Jaenicke K v. Keudell B

1) ,,Schmidt” hs gestrichen

2) ,,Lüninck” hs gestrichen

3) „Brandes” hs gestridien

4) ,,Krupp6” fast ausradiert

Svensk översättning

Dokument 3901-PS

Petition till Hindenburg. Undertecknad av Schacht och ett antal av ledande ekonomer, november 1932: krav på att ordförandeskapet för presidentkabinett ges till Fuhrer av Nationalsocialistiska partiet (hittat i bankfirman Stein i Köln)

November 1932

Ärade excellens,

Högt ärade herr rikspresident,

Som ers excellens genomsyrad av het kärlek till det tyska folket och fosterlandet har undertecknade med förhoppning hälsat den principiella förvandling som ers excellens i ledningen av statsaffärerna

banat väg för. Som ers excellens bejakar vi nödvändigheten av en från det parlamentariska partisystemet mer oavhängig regering som den av ers excellens formulerade tanken om ett presidialkabinett.

Utgången av riksdagsvalet 6. november i år har visat att det nuvarande kabinettet vars uppriktiga vilja ingen i det tyska folket betvivlat, inte har fått tillräckligt stöd av det tyska folket för den av dem inslagna vägen, men att det av ers excellens visade målet erhållit det tyska folkets majoritet, om man som det måste bli bortser från det statsförnekande kommunistiska partiet.

Mot den hittillsvarande parlamentariska partiregimen är inte bara det tysknationella folkpartiet och de det närstående mindre grupper utan också det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet principiellt inställt och har därmed bejakat ers excellens mål. Vi anser detta resultat utomordentligt glädjande och kan inte föreställa oss att målets förverkligande från och med nu skulle omintetgöras genom bibehållandet av en verkningslös metod.

Det är klart att en ofta upprepad riksdagsupplösning med upprepade av partikampen alltmer tillspetsade nyval motverkar inte bara politiskt stabilitet utan också ekonomiskt lugn och befästande.

Men det är också klart att varje författningsförändring som inte är buren av en bred folklig majoritet kommer att utlösa än svårare ekonomiska, politiska och själsliga verkningar.

Vi anser därför att det är vår samvetsplikt att vördnadsfullt be ers excellens att nå det från oss alla understödda målet av ers excellens att omvandlingen av rikskabinettet sker på det sättet att den största möjliga folkkraft står bakom kabinettet.

Vi bekänner oss fria från varje nära partipolitisk inställning

Vi erkänner i den nationella rörelsen som går genom vårt folk, den förhoppningsfulla början av en tid som genom övervinnandet av klassmotsättningarna skapar den absolut nödvändiga grunden för en återuppgång av den tyska ekonomin. Vi vet att denna uppgång kräver många uppoffringar. Vi tror att dessa uppoffringar kan ges villigt bara om den största gruppen av den nationella rörelsen blir ledande och delaktig i regeringen. Överföringen av den ansvariga ledningen till ett med de bästa sakliga och personliga krafter utrustat presidialkabinett till ledaren av den största nationella gruppen kommer att gallra bort slagg och fel som varje massrörelse med nödvändighet bär med sig, och miljoner människor som idag står bredvid kommer att ryckas med till en bejakande kraft.

I fullt förtroende till ers excellens visdom och ers excellens känsla av folksamhörighet hälsar vi ers excellens med största vördsamhet.

---

[1] Fritz Thyssen. Jag betalade Hitler, Stockholm 1942. (I Paid Hitler, New York 1941)

[2] Ibid, s 11.

[3] Ibid, s 11f.

[4] Ibid, s 79.

[5] Ibid, s 76.

[6] Ibid

[7] Ibid, s 79.

[8] Ibid, s 81.

[9] Hitler, Mein Kampf, Stockholm 1941, s 579

[10] Richard Sasuly, IG Farben, New York 1947, s 54f.

[11] Joseph Borkin, Hitler och IG Farben, Stockholm 1979, s 67.

[12] E. H. Carr, International Relations Between the Two World Wars, London 1965, s 57.

[13] Sasuly 1947, s 46.

[14] Ibid, s 47.

[15] E. H. Carr 1965, s 82f.

[16] Historieförfalskare, Moskva 1948, s 8.

[17] Borkin 1979, s 24.

[18] Ibid, s 26.

[19] Ibid, s 25.

[20] http://www.studera.com/nytto/persys/element/n.htm

[21] Borkin, 1979, s 30.

[22] Ibid, s 40.

[23] Ibid, s 42.

[24] Ibid, s 43.

[25] Ibid, s 67.

[26] Sasuly 1947, s 144

[27] Borkin, 1979, s 74.

[28] Ibid, s 76.

[29] Ibid, s 75.

[30] Ibid, s 78.

[31] Ibid, s 80.

[32] E. H. Carr 1965, s 126.

[33] Thyssen 1942, s 85.

[34] E. H. Carr 1965, s 126.

[35] Thyssen 1942, s 84

[36] Ibid.

[37] Ibid, s 85.

[38] Ibid, s 87.

[39] Ibid

[40] Hitler 1941, s 579

[41] Ibid, s 580

[42] Hitler, Hitler talar, Stockholm 1934, s 12

[43] E. H. Carr 1965, s 130

[44] Ibid, s 133

[45] Ibid, s 134

[46] Ibid

[47] Ibid s 135

[48] Ibid, s 140

[49] Mario Sousa, Klasskampen under 1930-talet i Sovjetunionen, Göteborg 2001; http://www.mariosousa.se

[50] E. H. Carr 1965, s 149

[51] Dagens Nyheter, 7 november 1932, s 15

[52] Sasuly1947, s 61

[53] Dagens Nyheter, 7 november 1932, s 15

[54] Sasuly1947, s 62

[55] William L. Shirer, The Rise and Fall of the Third Reich, New York 1968

[56] Borkin, 1979, s 83

[57] Shirer 1968, s 250

[58] Ibid, s 251

[59] Thyssen 1942, s 94

[60] Sasuly1947, s 70

[61] Borkin, 1979, s 84

[62] Georgi Dimitrov, Enhetens och Folkfrontens Problem, Stockholm 1971, s 9

[63] Sasuly 1947, s 110

[64] Borkin, 1979, s 88

[65] Sasuly 1947, s 111

[66] Borkin, 1979, s 91

[67] Ibid, s 92

[68] Ibid, s 96f.

[69] Ibid, s 102

[70] Ibid, s 130

[71] Annie LaCroiz-Riz, Le Choiz de la Défaite-Les Élites Francaise dans les Années 1930, Paris 2006

[72] Ibid, s 153

[73] Ibid, s 154

[74] Ibid, s 159

[75] Ibid, s 163

[76] Ibid, s 164

[77] Ibid, s 166

[78] Ibid, s 160f.

[79] Gustav Johansson, Svenska folkets undangömda öden, Stockholm 1969, s 64.

[80] Ibid, s 27.

[81] Jan Linder, Andra världskriget och Sverige, Stockholm 1997, s 82.

[82] http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/2074100.stm, http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/2644123.stm

[83] Charles Higham, Trading with the enemy, New York 1983, s 256f.

[84] Thyssen 1942, s 11.

[85] Higham 1983, s xiv.

[86] Ibid, s xiii.

[87] Ibid, s xiv.

[88] Ibid, s xxi.

[89] Ibid, s xvii.

[90] Ibid, s xiv.

[91] Ibid, s xv.

[92] Ibid.

[93] Ibid, s 2.

[94] Ibid.

[95] Ibid, s 4.

[96] Ibid, s 5.

[97] Ibid, s 6.

[98] Ibid.

[99] http://www.mariosousa.se/Ickeangreppsavtal.html

[100] Higham 1983, s 7.

[101] Ibid, s 8.

[102] Ibid, s 3.

[103] Ibid, s 17.

[104] Ibid, s 18.

[105] Ibid, s 1.

[106] Ibid, s 19.

[107] Ibid, s 20.

[108] Ibid, s 21.

[109] Ibid, s 26.

[110] Ibid, s 29.

[111] Ibid, s 22.

[112] Ibid.

[113] Ibid, s 33.

[114] Borkin, 1979, s 107f.

[115] Ibid, s 107.

[116] Higham 1983, s 34.

[117] Ibid, s 35.

[118] Ibid.

[119] Ibid, s 36.

[120] Ibid, s 38f.

[121] Sasuly 1947, s 150.

[122] Higham 1983, s 36.

[123] Ibid, s 94.

[124] Ibid, s 95.

[125] Ibid, s 98.

[126] Ibid, s 112.

[127] Ibid, s 167.

[128] Ibid, s 99.

[129] Ibid, s 154f.

[130] Ibid, s 156.

[131] Sasuly 1947, s 9.

[132] Higham 1983, s 156.

[133] http://perso.orange.fr/memoire78/pages/bombes1.html

[134] Higham 1983, s 159.

[135] Ibid, s 160.

[136] Ibid, s 162.

[137] Ibid.

[138] Ibid, s 165.

[139] Ibid, s 162.

[140] Ibid, s 167.

[141] Ibid, s 175.

[142] Ibid, s 175f.

[143] Ibid, s 177.