Sovjetunionens seger

i andra världskriget

En av de mest klassiska bilderna över Sovjetunionens seger över Nazityskland.

Den sovjetiska fanan hissas i maj 1945 över det befriade Berlin.

Världen hade befriats från det nazistiska hotet.

Proletärens sommarserie 2001

MARIO SOUSA

(Utgiven som broschyr av Bokhandeln Röda Stjärnan Uppsala. Pris 35 kr.

Beställning genom mario.sousa@telia.com)

Den 9 maj 1945 kapitulerade Nazityskland villkorslöst i Berlin inför Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike. Segern firades i Moskva med 30 kanonsalvor avfyrade av 1000 kanoner. Det var en salut för folkets seger över fascismen och till heder för den sovjetiska armén, flottan och flyget för deras hjältemodiga kamp.

Sovjetunionen invaderades fyra år tidigare, den 22 juni 1941, av den största invasionsarmén i mänsklighetens historia. Nazityskland hade över 8 miljoner man i vapen. Av dessa skickades 4,6 miljoner att erövra Sovjetunionen. Nära 1 miljon hjälptrupper från de nazi-allierade Italien, Rumänien, Ungern och Finland och frivilliga från andra europeiska länder tillkom.

Invasionsarmén mot Sovjetunionen bestod av 5,5 miljoner man. Sovjetunionen, som under hela 1930-talet arbetat hårt för att öka landets jordbruks- och industriproduktion samt landets försvarskraft, lyckades bygga upp en armé på 5 miljoner soldater till juni 1941. Av dessa fanns 2,9 miljoner vid gränserna i väst.

Vid Stillahavskusten hade Sovjetunionen en armé på över 1 miljon man i beredskap mot ett angrepp från Japan. Ytterligare flera hundra tusen soldater fanns vid den turkiska gränsen. Styrkeförhållandena i väst gentemot den tyska armén var mycket ojämna.

Den nazistiska invasionsarmén var den största och för sin tid bäst utrustade armén. Sovjetunionens hjälteseger över denna armé var av motsvarande storhet.

I år är det 56 år sedan nazismen försvann som världsmakt och världens folk kunde andas ut. Det nazistiska mörkret hade skingrats och livet kunde fortsätta. Men låt oss inte glömma att den frihet som vi idag får uppleva vanns av alla de människor som offrade sitt liv för att sätta stopp för nazismen. Detta gjorde Sovjetunionens folk i ojämförligt mycket högre grad än något annat folk på jorden.

Nazisterna dödade under andra världskriget över 25 miljoner sovjetiska medborgare. Som jämförelse var USA:s offer 294000 soldater.

Det borde vara en självklarhet att de sovjetiska folken har en hedersplats vid åminnelsen av andra världskriget och firandet av krigslutet . Men så är det inte.

Fakta om andra världskriget och Sovjetunionens hjältemodiga kamp för att befria världen från det nazistiska barbariet är idag istället försvunna från massmedierna i de kapitalistiska länderna och från historieböckerna i skolorna och vid universiteten. Historieförfalskning är idag det förhärskande när frågan om andra världskriget och nazismens nederlag tas upp.

Kapitalismen och dess ledare inom monopolen och finansoligarkin vill inte lämna plats åt sympatier för Sovjetunionen och det socialistiska systemet som visade sig så överlägset och kunde samla krafter för att besegra det kapitalistiska Nazityskland. Artikeln som följer har som syfte att, i korthet, ge läsaren fakta om andra världskriget och de stora slag som ledde till nazismens utrotning.

Läsaren får en möjlighet att skapa sig en egen uppfattning om händelserna som ledde till ett positivt slut för den största tragedin i mänsklighetens historia. Artikeln innehåller ett mycket stort antal faktauppgifter vilket är nödvändigt för att man ska kunna bygga upp en uppfattning grundad på verkligheten.

MARIO SOUSA

Nazi-Tyskland 1933-41

Hur arbetar imperialismen när det gäller förfalskningen av de historiska händelserna förknippade med andra världskriget? Borgerliga massmediers propaganda mot Sovjetunionen är inte bara en produkt av enstaka reaktionära politikers eller journalisters agerande för att smutskasta socialismen.

Politikerna och journalisterna är viktiga länkar för spridningen av historieförfalskningen. Men historieförfalskningen görs på beställning av den internationella kapitalismen och utförs i regel av statliga organ, betalda med statliga pengar eller med stora bidrag från kapitalisternas ekonomiska fonder.

De som står för jobbet är i regel professorer vid de imperialistiska ländernas universitet. Så var det i USA, där Pentagon gav ut över 100 volymer om andra världskriget, bland dessa ”USA:s Armé och Andra världskriget” på 80 volymer. Så var det i Storbritannien, där den brittiska regeringen gav ut den ”Officiella Historien om Andra Världskriget” på 80 volymer.

”Officiell sanning”

I Västtyskland gav Bundeswehrs historisk-militära avdelningen ut 10 volymer under rubriken ”Den Tyska Riket och Andra Världskriget”. I Japan gav försvarsministeriet ut den ”Officiella Historien om Kriget i Öst-Asien” på 96 volymer.

Det är denna typ av ”officiella sanningar” som utgör grunden i den anti-sovjetiska propagandan om andra världskriget. Gemensamt för dessa arbeten är den ständigt närvarande vilja att utplåna eller förringa sanningen om Sovjetunionens roll i nazismens nederlag.

Samtidigt vill de smutskasta socialismen och rättfärdiga imperialismens aggressiva politik. Deras följeslagare när det gäller masspridning av böcker, färggranna tidningar, filmer och nu även videofilmer, tar fasta på alla dessa egenskaper men väjer inte för att dessutom använda den öppna lögnen i mycket bred omfattning. I kampen om människornas politiska vilja är kapitalismen beredd att ta till allt som kan leda till antikommunism. Det är viktig att avslöja denna imperialismens lögnaktiga propaganda.

Viktigt att avslöja

Låt oss börja med att i korthet ge en bild av den politiska utvecklingen i nazismens hemland Tyskland under 1930-talet. Efter maktövertagandet i januari 1933 började nazisterna att utmana de västliga demokratiernas makt i Europa. Hitler hade fått ekonomiskt stöd av de tyska kapitalisterna för att slå ner den tyska arbetarklassen och utrota kommunistpartiet. Vidare skulle nazismen vid makten återerövra de tyska kolonierna i Afrika som gick förlorade till Storbritannien och Frankrike under första världskriget och erövra nya landområden i Östeuropa och Sovjetunionen.

Nazisternas maktbegär stannade inte där. Hela världen ingick i deras erövringsplaner. Samtidigt som Hitler fängslade och mördade kommunister och fackföreningsmän, började han att förbereda Tyskland för världskrig.

Nazisterna på offensiv

I oktober 1933 lämnade Tyskland avrustningskonferensen i Genève. Samma månad offentliggjorde Hitler att Tyskland lämnade Nationernas Förbund. Den 16 mars 1935 införde nazisterna allmän värnplikt i Tyskland, vilket var ett brott mot Versaillesöverenskom-melsen 1919.

Upprustningen av den tyska krigsmakten började då att ta fart på allvar. I mars 1936 kom nästa brott mot Versailles. Den tyska armén marscherade in och ockuperade det demilitariserade Rhenlandet.

Den nazistiska tärningen var kastad. Skulle västmakterna nu sätta stopp för Hitler? Brotten mot Versaillesöverenskommelsen kunde genomföras utan någon nämnvärt reaktion från västmakterna.

Trots att Tyskland fortfarande inte hade någon armé som skulle kunna möta Frankrikes eller Storbritanniens arméer, agerade Hitler som en världsdiktator utan att västmakterna ifrågasatte det. Han spelade på den engelska och franska borgerlighetens kommunisthat och fick dem att i tysthet acceptera den nazistiska politiken.

Han intog rollen som västmakternas sista bastion mot kommunismen och lovade att gå mot öst i sina landerövringar. Tysklands militära makt ökade hela tiden och skulle snart bli ett hot mot hela världen. Sovjetunionens uppmaning till en antinazistisk koalition för kollektiv säkerhet blev aldrig besvarad.

I september 1938 ockuperade Nazi-Tyskland de tyskspråkiga områdena i Tjeckoslovakien,

Sudetland, med Storbritanniens och Frankrikes godkännande i München-överenskommelsen.

På bilden, från Munchenöverneskommelsen, ses Storbritanniens premiär-minister

Chamberlain med bland andra Hitler och den tyske utrikesministern Ribbentrop.

I juni 1941 var den politiska situationen i Europa sådan att de flesta kapitalistiska länder redan lydde under fascismens och nazismens makt. I mars 1938 ockuperade nazisterna Österrike, i september det tjeckiska Sudetenland (med Storbritanniens och Frankrikes godkännande i Münchenöverenskommelsen, september 1938) och i mars 1939 hela Tjeckoslovakien. I mars 1939 tog Franco- fascisterna makten i Spanien med Nazitysklands och det fascistiska Italiens hjälp.

Den första september 1939 invaderade nazisterna Polen. Landet hade fått försäkringar om garanti för sin säkerhet av Storbritannien och Frankrike, men vid invasionen förblev dessa länder helt overksamma. Storbritanniens och Frankrikes formella krigsförklaring mot Tyskland den tredje september var ord utan värde. Ändå hade de under dessa dagar möjlighet att göra slut på nazismen.

Så erkände Alfred Jodl chefen för den tyska armés operativa stab, under Nürnbergrättegången efter kriget: ”om vi inte led nederlag redan 1939 beror det endast på att de 100 franska och engelska divisioner i väst som under det polska fälttåget stod mot 25 tyska divisioner hölls i overksamhet”. (Mot Polen använde nazisterna 61 divisioner och tre brigader).

Tog nästan hela Europa

Under 1940 gick den nazistiska invasionsvågen vidare i Europa. Danmark ockuperades av nazisterna i april och Norge under april-juni. Den 10 maj 1940 vände de nazistiska arméerna västerut. Holland kapitulerade den 14 maj, Luxemburg strax efter och Belgien den 28 maj.

Den 20 maj stod tyska tanks redan vid den engelska kanalen. En brittisk armé på 330000 man i norra Frankrike gav upp striden mot tyskarnas militära överlägsenhet och måste evakueras i all hast till Storbritannien (27 maj till 4 juni). Britterna lämnade en stor mängd vapen, inklusive 700 tanks, som nazisterna tog över. Frankrike, en stor militärmakt i Europa, blev nazisternas nästa offer.

Frankrike besegrades av nazisterna på fem veckor och kapitulerade den 22 juni 1940. Under april 1941 ockuperade Nazityskland Jugoslavien och Grekland. I övrigt var i Europa Italien, Finland, Ungern och Rumänien allierade med Nazityskland samt Bulgarien och Slovakien vasaller till nazisterna. På tre år tog nazisterna makten över nästan hela Europa.

”Blitzkrieg”

Vid våren 1941 framstod den tyska armén, Wehrmacht, i världens ögon som oövervinnelig. I sitt krigståg mot väst hade Nazityskland 135 divisioner och en brigad, 2850 tanks och 3834 flygplan.

De besegrade Frankrike, Storbritannien, Belgien och Holland på fem veckor trots att dessa länders arméer tillsammans hade 147 divisioner. I kriget använde sig den tyska armén av en ny slags krigföring som de benämnde ”blitzkrieg”, blixtkriget.

Blixtkriget var en snabb krigföring genom användandet av stora mängder mekaniserade stridsfordon och tanks. Målet var att slå ut fienden innan den hade en möjlighet att få igång sin krigsmakt.

Industrilandet Tyskland hade, under nazisternas makt, byggt upp en så kraftig krigsindustri (till största delen med amerikanska pengar) att den kunde försörja armén, flottan och stridsflyget med alla slags moderna vapen nödvändiga för att erövra Europa med det mekaniserade blixtkriget.

Vid våren 1941 hade Nazityskland under sin makt över 300 miljoner personer! Nazisternas makt hade ökat avsevärt under tre år. Den stora produktionskapaciteten i de traditionella industriländerna i Europa fick underordna sig den nazityska krigsmaskinen och producera vad den tyska armén behövde för sin försörjning.

I nazisternas makt

Nazisternas användning av Europas industriella kraft i kriget mot Sovjetunionen är ett föga känt kapitel i andra världskrigets historia. Men desto viktigare. I Polen tog till exempel tyskarna över metallindustrin, maskintillverkningsindustrin, Schlesiens kolgruvor och den kemiska industrin, sammanlagt 294 stora företag och cirka 35000 medelstora och små företag.

I Frankrike gav den nazistiska plundringen mycket större vinster. Förutom Lorraines stålverk och metallindustrier, ofantlig mycket större än Polens, tog nazisterna över Frankrikes samtliga bilfabriker och flygplansfabriker och tillgångarna av de strategiska metallerna koppar, aluminium och magnesium.

Dessutom tog de över alla verktygs- och maskinfabriker och deras stora lager. Från Frankrike tog nazisterna till exempel också 4000 lok och 40000 järnvägsvagnar till de tyska järnvägarna. Vidare fick den franska regeringen betala alla kostnader för den tyska ockupationsarmén.

I övriga ockuperade länder var plundringen likartad. Sammanlagt hade Nazityskland våren 1941 en årlig produktions-kapacitet på 31,8 miljoner ton stål och 439 miljoner ton kol. Sovjetunionen hade under 1930-talet med stora ansträngningar byggt upp en produktion av stål och kol som våren 1941 gav 18,3 miljoner ton stål och 165,9 miljoner ton kol i årsproduktion.

Skillnaden i produktionsmöjligheter mellan den industriella Europa och utvecklingslandet Sovjetunionen var avsevärd.

I Tjeckoslovakien tog nazisterna landets guldreserver på 48 miljoner dollar, i Belgien landets guldreserver på 228 miljoner dollar och i Holland landets guldreserver på 71,3 miljoner floriner. (Dessa stölder gjordes med hjälp av Bank for International Settlements med USA och Storbritannien i spetsen.)

Samtidigt tvingades många arbetare och krigsfångar till slavarbete i Tyskland. På våren 1941 fanns redan tre miljoner utländska arbetare i de tyska fabrikerna. Lika viktig för nazisternas makt var krigsmaterialet de tog över vid segern över Europas arméer.

I Frankrike tog nazisterna till exempel över 5000 tanks, 3000 krigsflygplan och hela den franska arméns övriga utrustning. Med det franska krigsmaterialet kunde nazisterna sätta upp 38 infanteridivisioner, tre motoriserade divisioner och en pansar-division.

Allt ingick i förberedelserna för det stora kriget mot Sovjetunionen.

Operation Barbarossa

Det var med denna samlade europeiska industriella kraft bakom sig som de nazistiska arméerna och deras allierade tidigt på morgonen den 22 juni 1941 anföll Sovjetunionen. Enligt Hitler skulle Sovjetunionen besegras och erövras med blixtkrig på åtta till tio veckor.

Kriget skulle vara avslutat i början av september samma år, allt enligt lärdomarna av kriget mot de kapitalistiska länderna i Europa. Sedan skulle nazisterna krossa den socialistiska staten och utrota kommunismen.

Vidare skulle Sovjetunionen delas i fyra tyska provinser, vars invånare skulle användas som slavarbetskraft åt nazisterna. Stora delar av Sovjetunionen skulle då avfolkas genom mord och svält, och de stora sovjetiska städerna, som Moskva, Leningrad, Kiev och många andra, skulle utplånas.

Den tyske Generalstabbschefen Halder skrev i sin krigsdagbok om Hitlers direktiv för kriget i öst: ”Detta är ett förintelsekrig … I öst bådar grymheten idag gott för framtiden.”

Nazisterna var så säkra på en snabb seger i Sovjetunionen att de redan under våren 1941 började att utarbeta detaljerade planer på att erövra Asien och Afrika, invadera Storbritannien och förberedda en invasion av Syd- och Nordamerika. Ett lyckat blixtkrig mot Sovjetunionen var nyckeln till förslavandet av hela världen.

”Särskild rättsskipning”

Den nazistiska ledningen förberedde utrotning av den sovjetiska armén och civilbefolkningen. De ansågs var bärare av den marxist-leninistiska ideologin. Om detta hade Hitler skrivit redan i sin bok ”Mein Kampf” 1925.

Det var denna inställning, att vilja utplåna kommunismen i Tyskland och Sovjetunionen, som hade öppnat för Hitler att få ett massivt ekonomiskt stöd från det tyska storkapitalet. Det var de som gav Hitler statsmakten i Tyskland (se ”Hitlers maktövertagande”, Proletären 21/1999).

När invasionen av Sovjetunionen inleddes fanns förberedda ett antal rättsbestämmelser med denna inriktning. De gick under namn som ”Särskild rättsskipning i Barbarossa-området”, ”Truppernas särskilda instruktioner”, ”Instruktioner om inställning till de sovjetiska krigsfångarna” eller ”Instruktioner om inställning till de politiska kommissarierna”.

Sovjetiska mödrar letar efter sina söner på slagfältet

De särskilda rättsbestämmelserna gav de tyska soldaterna fria händer vid behandlingen av människorna i Sovjetunionen. De tyska soldaterna och officerarna kunde förtrycka och döda den sovjetiska befolkningen på alla möjliga sätt utan att behöva svara för sina handlingar.

Organiserat barbari

Krigsfångar användes som slavar i industri och jordbruk eller stoppades i fruktansvärda koncentrationsläger för att invänta döden i svält och sjukdomar. Den nazityska rättsskipningen i Sovjetunionen var det organiserade barbariet för att utplåna de sovjetiska folken.

Att detta är ett faktum bevittnas av de över 25 miljoner människor som de nazistiska arméerna hann mörda under tre år innan de blev besegrade och måste fly ur Sovjetunionen.

Kunskap om storleken av de arméer som konfronterades under gränsstriderna i Sovjetunionen den 22 juni 1941 och övriga stora slag under andra världskriget är absolut nödvändig för en riktig förståelse av krigets utgång.

Vid invasionen av Sovjetunionen ställde Nazityskland upp en armé på 153 divisioner, därav 33 tanks- och motoriserade divisioner, på sammanlagt 4,6 miljoner man. De tyska trupperna var utrustade med 42000 kanoner och granatkastare, över 4000 tanks och attack-kanoner och 4000 flygplan.

De nazityska allierades trupperna bestod av 37 divisioner på 900000 man, 5200 kanoner och granatkastare, 260 tanks och attack kanoner och 1000 flygplaner. Sammanlagt bestod de nazistiska invasionsarméerna av 190 divisioner med 5,5 miljoner soldater. Aldrig hade mänskligheten sett en så stor invasionsarmé som dessutom var så väl rustad med alla slags moderna vapen.

På Sovjetsidan bestod gränstrupperna av 170 divisioner och 2 brigader på 2,9 miljoner soldater, 37500 kanoner och granatkastare, 1475 tanks av nyare modell (KV och T-34) och 1540 flygplan.

Den nazistiska invasionsarmén var således dubbelt så stor som den sovjetiska armé som fick ta emot den första krigsstöten. I riktningen för huvudstötarna hade det nazistiska överkommandot byggt upp en styrka som var mellan fem till sex gånger så stor som de sovjetiska försvarstrupperna i dessa områden.

Man förstår att den nazityska arméledningen i maj 1941, i sina förberedelser inför invasionsdagen, skrev: ”Vi är för närvarande mycket överlägsna i antal. Våra trupper är överlägsna de ryska när det gäller stridserfarenhet …Vi står inför hårda strider under 8 till 14 dagar, men efter det kommer segern inte att dröja och vi ska segra”. Hade blixtkriget lyckats så väl mot de kapitalistiska länderna i Europa, varför skulle det inte kunna lyckas lika bra i Sovjetunionen?

Verkligheten i Sovjetunionen blev en helt annan än den nazisterna hade väntat sig. För det första hade den sovjetiska regeringen i god tid sett till att oskadliggöra alla förrädare som i nazisternas tjänst skulle ha kunnat underminera och sabotera de sovjetiska försvarsförberedelserna.

Förräderiet utraderat

Sådana fanns i alla länder som erövrats av Nazityskland. För första gången gick de nazistiska arméerna in i ett land där det organiserade förräderiet nästan fullständigt hade raderats ut. ”Något ’inre arbete’ bakom de ryska linjerna i samarbete med det tyska militärkommandot” fanns inte, konstaterade Joseph Davies, USA:s ambassadör i Moskva 1936-38.

Det politiska förräderiet fick dödsstöten vid de politiska rättegångarna 1936-1938. ”Det fanns inga sudettyska henleinare, inga slovakiska tisos, inga belgiska de grelles och inga norska quislingar i den sovjetiska bilden … De är skjutna”, slog ambassadören Davies fast i sina memoarer.

Hela folket reste sig

Förräderiet i Frankrike, där den styrande överklassen var fullständigt underminerad av nazistsympatisörer som gav upp utan strid och där de nazistiska arméerna mötte hela franska regementen utan officerare, upprepades inte i Sovjetunionen. I Sovjetunionen reste sig hela folket till försvar för det socialistiska fosterlandet.

Socialismens möjligheter visade sig även i denna mycket svåra krissituationen. Den sovjetiska staten mobiliserade hela landet i en hjältemodig motståndskamp och kamp om produktionen för att öka den sovjetiska arméns slagkraft.

Under krigets fem första månader avancerade Nazitysklands armégrupper Norr, Center och Söder långt in i Sovjetunionen och lyckades omringa Leningrad, komma i närheten av och hota Moskva och närma sig oljafyndigheterna i Kaukasus. Nazisternas mycket överlägsna styrkor kunde i ett inledningsskede tvinga den sovjetiska armén på reträtt och ockupera en viktig del av det sovjetiska territoriet.

Under denna tid tillfogades Sovjetunionen mycket stora förluster i döda, sårade och tillfångatagna soldater. Men den sovjetiska reträtten var tillfällig och organiserad. Inte på något krigsavsnitt kunde de fascistiska arméerna desorganisera det sovjetiska försvaret.

I mycket hårda strider tröttade den sovjetiska armén ut fienden och tvingade dem att göra halt över hela fronten. Vid slutet av sommaren 1941 tvingades det fascistiska överkommandot erkänna att deras plan att besegra Sovjetunionen innan oktober 1941 var hotad. Exempel på de sovjetiska soldaternas hjältemodiga kamp är otaliga men okända för de flesta i väst. Den kapitalistiska historieförfalskningen reser sig som ett hinder när undrande människor vill komma i kontakt med sanningen om andra världskriget.

Stora tyska förluster

Under den första krigsmånaden, från 22 juni till 18 juli, förlorade de fascistiska arméerna 110000 soldater och officerare. Stridsvagnsbrigaderna och de motoriserade divisionerna förlorade över 40 procent av sin styrka.

Den tyska flyget förlorade under denna tid 1284 flygplaner. Jämför denna siffra med antalet flygplan som tyskarna förlorade i flygkriget mot Storbritannien, det så kallade slaget om Storbritannien, efter erövringen av Frankrike. Flygkriget mot Storbritannien har de kapitalistiska historikerna gjort till en avgörande slag för de allierades seger i andra världskriget. Det tyska flyget förlorade då, under augusti och september 1940, 1100 flygplan.

Men under den första månaden av invasionen av Sovjetunionen, under hälften så lång tid som slaget om Storbritannien, förlorade tyskarna 1284 flygplan! Under denna tid tvingades de nazistiska trupperna för första gången i sin historia att stanna upp.

I slaget om Smolensk, som varade under två månader, 10 juli till 10 september, tvingades den nazistiska armégruppen Center att göra halt, ge upp den fortsatta striden om Moskva och övergå till försvarskrig.

Snart skulle de nazistiska arméerna, för första gången i sin historia av våld och erövringar i Europa bli besegrade.

Andra världskrigets första stora slag och ett av de avgörande för krigets utgång, kom att utspela sig utanför Sovjetunionens huvudstad Moskva. Uppgiften att erövra Moskva hade getts till den nazistiska armégruppen Center, den största och bäst utrustade av alla de nazistiska styrkorna.

Slaget om Moskva

Från sovjetisk sida hade sedan krigets början den strategiska ledningen av högkvarterets överkommando antagit att de fascistiska styrkornas huvudriktning skulle bli mot Moskva. Detta hade den största betydelse för stadens försvar.

I riktning mot Moskva placerade den sovjetiska ledningen den största truppkoncentrationen på den sovjetisk- tyska fronten: 30 procent av alla infanteridivisioner, 54 procent av artilleriregementena, 35 procent av stridsvagnsbrigaderna och 40 procent av flyget.

Sammanlagt, de två stridande arméerna inräknade, deltog i slaget om Moskva 3 miljoner man, 2700 tanks, över 2000 flygplan och 22000 kanoner. Den sovjetiska civilbefolkningens insatser hade också en avgörande betydelse i försvarsförberedelserna och segern. Hundratusentals moskvabor byggde, tillsammans med de sovjetiska trupperna, fyra försvarslinjer i en front på 300-400 kilometer.

Slaget om Moskva kan indelas i tre avsnitt. Försvarsstriderna i oktobernovember 1941 när den sovjetiska armén, under mycket hårda strider, tvingade fascisterna att göra halt och övergå till försvar. Den sovjetiska motoffensiven nära Moskva under december 1941 som tvingade fascisterna att retirera från Moskvas närhet. Slutligen, mellan januari och april 1942, den sovjetiska offensiven i riktningen från Moskva som besegrade 38 nazistiska divisioner vilka tvingades på flykt.

Striderna var fruktansvärda med hundratusentals döda och sårade på båda sidor. Nazisterna stötte på en okrossbar barriär av människor och krigsmaskiner, som slog tillbaks med sådant kraft att den till slut hotade att inringa de angripande styrkorna. Det var obegripligt för nazisterna.

De så kallade ”undermänniskorna” höll på att förinta elitstyrkorna i den tyska armén. Det enda som återstod var reträtt, ibland i panik. Speciellt stora förluster av manskap och materiel fick 15 tanks- och motoriserade divisioner som var själva kärnan för anfallet mot Moskva.

Förödande nederlag

Tyskarna var tvungna att snabbt dra sig tillbaks mellan 100 och 250 kilometer. Så slutade nazisternas försök att erövra Moskva. För den nazistiska armégruppen Center var nederlaget förödande. Armégruppen kunde aldrig mer återupprätta sin forna styrka.

Mellan 22 juni 1941 och april 1942 förlorade armégruppen Center enligt tyskarnas egen statistik 796000 soldater och officerare. Under samma period förlorade de nazistiska trupperna vid den sovjetiska fronten 1,5 miljoner soldater och officerare! Detta var fem gånger så mycket som de hade förlorat under tyskarnas alla andra krig i Europa under tre år.

Med nederlaget utanför Moskva blev tanken på blixtkriget mot Sovjetunionen för alltid begravt. Kriget skulle bli långdraget och de nazistiska arméerna, som för första gången under alla sina krigståg i Europa hade blivit besegrade, skulle bli utrotade division efter division. Den tyska nederlaget vid Moskva var den första etappen i vändningen i andra världskriget. Den sovjetiska segern utanför Moskva hade en avgörande betydelse. Den visade världen att det

”Så fick de marschera genom Moskva”

gick att besegra Nazityskland, den tyska armén var inte oövervinnelig. Folken i de naziockuperade länderna fick äntligen nytt hopp om befrielse, vilket förstärkte motståndskampen och den antinazistiska koalitionen i världen. Hela den antifascistiska världen hyllade den sovjetiska armén.

Världen hyllade Sovjet

Storbritanniens primärminister Churchill skickade Stalin följande telegram den 11 februari 1942: ”Jag saknar ord för att uttrycka den beundran, som vi alla hyser för Era arméers fortsatta lysande framgångar mot de tyska inkräktarna, men jag kan inte låta bli att sända Er ännu ett ord av tacksamhet och gratulera till allt som Ryssland gör för den gemensamma saken”.

USA:s president Franklin Roosevelt uttalade sig i den amerikanska radion den 27 april 1942: ”USA hedrar den stora sovjetiska arméns förkrossande motoffensiv mot den starka tyska armén. De ryska trupperna har förstört och förstör mera av våra fienders väpnade styrkor – soldater, flygplan, tanks och kanoner – än alla de övriga allierade nationerna tillsammans”.

Även USA-generalen Douglas MacArthur som kommenderade de amerikanska trupperna i Stilla havet, skrev om den sovjetiska segern vid Moskva 1942: ”Jag har under min livstid deltagit i ett antal krig och bevittnat andra samt i detalj studerat framstående härförares fälttåg i det förgångna. Aldrig har jag observerat ett så effektivt motstånd mot hårda slag från en hittills obesegrad fiende, följt av en hård motattack som driver fienden tillbaka till hans eget land. Skalan och storslagenheten i ansträngningen gör den till historiens största militära bedrift.”

Så talade dåtidens röster om det som var otänkbart för de flesta människor i de kapitalistiska länderna i väst: Nazitysklands arméer besegrade utanför Moskva! Men tiderna ändrades. Under det kalla kriget började plötsligt den sovjetiska segern vid Moskva i västvärldens massmedier att kallas en seger utan värde.

Historieförfalskning

Argumenten, som historieförfalskande professorer och ohederliga författare anförde var av de mest skumma slag. Men de togs välvilligt emot i den kapitalistiska pressen. Nu var det inte längre det sovjetiska hjältemodet som besegrade de nazistiska arméerna. Nu var det en påstådd svår gyttjeperiod och ett extremt kallt väder i Moskva denna vinter som hade fått nazisterna på fall. Flera angav temperaturerna i Moskva vinter 1941-42 ända ner till minus 63 grader Celsius! Fullständig lögnaktiga påståenden.

Även i Sibirien är sådana temperaturer mycket sällsynta. Historieförfalskarnas uppgift var att göra om moskvaförsvararnas seger till ingenting för att så mycket som möjligt bortförklara det socialistiska Sovjetunionens avgörande roll i nazisternas nederlag.

Flera internationella studier gjorda av amerikanska, engelska och även av tyska forskare har sedan dess avslöjat historieförfalskarnas lögner om gyttja och extremt låga temperaturer utanför Moskva vintern 1941-42. Under november 1941 var medeltemperaturen i Moskva 6 minusgrader och den lägsta temperaturen 18 minus. Under december 1941 var medeltemperaturen i Moskva 14,6 minusgrader och den lägsta 31 minus.

Sådana temperaturer är inte extremt kalla, utan ganska vanliga i Moskva vintertid. Men givetvis måste människor klä sig ordentligt för att stå emot kylan, och speciellt måste soldater i krig göra det. Detta borde ha varit en grundläggande tanke för den tyska arméledningen.

De sovjetiska soldaterna hade varma vinteruniformer, detta tänkte det sovjetiska överkommandot på långt i förväg. Varma kläder för trupperna är också ett vapen. Men den tyska arméledningen hade tänkt att producera en stor del av utrustningen i industrier i de erövrade områdena i Sovjetunionen. Men detta var inte möjligt.

De sovjetiska industrierna i västra Sovjetunionen hade till stor del blivit evakuerade långt bort innan tyskarna hann komma dit. 1941 evakuerades 1523 industrier till öst varav 1360 stora fabriker. Tyskarna fick frysa. Många stal kläder från befolkningen vilket gav en märklig prägel åt de tyska rövarbanden. När det gäller myten om fruktansvärd gyttja innan vintern, slogs den sönder av den västtyska historikern K. Reinhardt som forskade om detta i den tyska militära väderlekstjänsten. Han kunde i ”Vändningen i Moskva” avslöja att gyttjeperioden innan vintern 1941 utanför Moskva var svagare och kortare än det vanliga.

Nazistisk propaganda

Hans slutsats var att väderargumenten, den så kallade ”General Vinter”, var en uppfinning av den nazistiska propagandan för att berättiga och ursäkta det tyska nederlaget vid Moskva. Samma nazistiska propaganda går igen idag, 56 år senare (!), i de kapitalistiska massmedierna.

En annan myt som de borgerliga historieförfalskarna fortfarande reser, även den hämtad från den nazistiska propagandan, är den om en påstådd numerär överlägsenhet som de sovjetiska styrkorna skulle ha haft. Enligt historieförfalskarna var de sovjetiska styrkorna upp till 20 gånger större än de tyska!

I verkligheten gick den sovjetiska armén till motoffensiv vid Moskva med mindre antal trupper än fiendens. Enligt dokument från krigsdagarna var den tyska armégruppen Center vid Moskva större än de sovjetiska styrkorna i motoffensiven, 1,5 gånger i manskap, 1,4 gånger i artilleri och 1,6 gånger i tanks.

Tysk reträtt i panik

Bara när det gäller flyget var de sovjetiska styrkorna överlägsna, 1,6 gånger det nazistiska flyget i Moskvaområdet. Sanningen är att den sovjetiska motoffensiven vid Moskva var en mästerlig krigföring. Den hotade den tyska armégruppen Center med inringning och total förstörelse.

Nazisterna tvingades till en reträtt i panik under vilken de led stora förluster. Det som räddade den tyska armégruppen Center från total utplåning utanför Moskva var att styrkorna som det sovjetiska överkommandot hade till sitt förfogande fortfarande var otillräckliga för en total omslutning av armégruppen Center.

Slavhandeln i Nazityskland

De flesta av de nazistiska illdåden under andra världskriget är idag kända av den stora allmänheten i världen. Morden i de nazistiska koncentrationslägren på sex miljoner judar och andra människogrupper som zigenare och homosexuella har bekantgjorts många gånger. Även morden på politiska oppositionella som kommunister, socialister och fackföreningsmän är delvis känd.

Ett mindre känt kapitel i de fruktansvärda händelserna under andra världskriget är slavhandeln och slaveriet i Nazityskland. Redan i december 1940 hade Walther Darre, Nazitysklands dåvarande jordbruksminister, i ett tal i den engelska tidningen Life proklamerat: ”Vi måste bygga upp en ny aristokrati av herrefolk. Denna aristokrati måste ha slavar som ägs av herrefolket och inte är av tyskt härkomst.”

År 1940 togs detta inte riktigt på allvar. Men bara två år senare, 1942, fanns i Tyskland redan 2 miljoner slavar, män och kvinnor från de ockuperade länderna i öst, och 2 miljoner från Frankrike. Under år 1942 gav den nazistiska regeringen i uppdrag åt regeringsorganet för arbetskraftsanvändning, att från östländerna importera en halv miljon friska flickor. Den största efterfrågan på nazisternas slavmarknaden var på flickor.

År 1943 fanns i Nazityskland 12 miljoner slavar, som arbetade åt det tyska herrefolket. I första hand användes dessa människors arbetskraft i de tyska industrierna, särskilt i krigsindustrierna, de flesta privatägda.

En del av dessa industrier använde sig av slavarna för mänskliga experiment. Till experimenten i sina laboratorier köpte till exempel Bayer kvinnor à 200 mark. De slavar som inte fick plats i industrin såldes vidare på slavmarknaderna som regelbundet ägde rum i hela Tyskland. Dessa människor visades upp av de nazistiska fångvaktarna för de presumtiva köparna, främst bönder i jakt på gratis arbetskraft, men också medelklassfolk.

Behandlades som boskap

På slavmarknaderna undersökte köparna dessa människor som man undersöker boskap, kände på musklerna, tittade på tänderna mm Enligt dekret från den nazistiska regeringen kostade en slav mellan 10 och 15 mark. Dessa människor tvingades till slaveri, behandlades på det vidrigaste sätt och dog av svält och sjukdomar i miljontals.

Himmler uttalade sig på följande sätt: ”Det som händer med ryssarna eller tjeckerna är inget jag bryr mig om … Det faktum att de utvecklas eller svälter ihjäl är bara intressant i den mån vi har användning av dem som slavar i vårt kultur.”

Den tyska offensiven i söder

Efter misslyckandet med att erövra Moskva blev de tyska trupperna i området i april 1942 tvungna att gå över till försvarskrig för att behålla de tidigare erövrade ställningarna som låg upp till 250 kilometer bort från den sovjetiska huvudstaden. Den tyska armégruppen Center var slagen och oförmögen att fortsätta anfallet. Den tyska armégruppen Nord hade tvingats att göra halt utanför Leningrad.

Krigets fortsatta offensiv var nu helt beroende av armégruppen Syd. Den hade i sin tur stött på stora svårigheter i södra Sovjetunionen och blivit kraftigt försenad. Det tyska överkommandot bestämde sig då för att skicka delar av armégruppen Center till hjälp för offensiven i söder. Bland annat en stor grupp av tanks. Målet var att erövra oljekällorna i Kaukasus och korsa floden Volga vid Stalingrad.

Slaget om Stalingrad

För det tyska överkommandot var den sovjetiska oljan strategiskt viktig. Även om Nazityskland fortfarande fick stora oljeleveranser från USA:s oljebolag måste den tyska armén i övrigt till stor del förlita sig på syntetisk olja, framställd genom en dyrbar kemisk process.

Förstärkt med arméerna från armégruppen Center kunde den tyska armégruppen Syd i juni 1942 utveckla en mycket stark offensiv söderut och österut och erövra Charkov. I slutet av juni, efter fruktansvärda strider som pågick i många veckor, erövrade tyskarna de sovjetiska städerna Kertj och Sevastopol på Krim. Tyskarna bombade Sevastopol med tungt ställningsartilleri från mycket stort avstånd. Det fanns knappt något hus kvar när de sista sovjetiska försvararna lämnade staden.

Den 28 juni fortsatte den tyska armén offensiven mot öst, och efter våldsamma strider kunde tyskarna och deras allierade bryta det sovjetiska försvaret och avancera upp till 400 kilometer. Fascisterna ockuperade Donbassområdena och territoriet fram till floden Don. De fascistiska arméerna fanns nu på floden Dons högra strand, drygt fem mil från Stalingrads utkanter.

Stalingrad försvarar sig

Slaget om Stalingrad började den 17 juli 1942 och fortsatte ända till den 2 februari 1943. I sex och en halv månad rasade ett fruktansvärt krig utan avbrott tills de fascistiska arméerna blev totalt besegrade och utplånade.

Krigsfronten hade en längd på mellan 400 och 850 kilometer vid floderna Don och Volga. I detta stora slag deltog, båda sidorna inräknade, över 2 miljoner man, 2000 tanks, 2000 stridsflygplan och 26000 kanoner och granatkastare.

Fronten tillfördes hela tiden nya stridsenheter för att ta de dödas plats. Striderna var fruktansvärda och förlusterna av manskap och materiel större än någonsin.

De fascistiska trupperna lyckades på vissa frontavsnitt komma ända in till Stalingrad där försvararna kämpade från hus till hus. Flera gånger var situationen kritisk för de sovjetiska styrkorna.

Den sovjetiska sidan var tvungen att sätta in förband som var under uppbyggnad.

Vid stridernas start i juli 1942 var fascistarméerna i numerärt överläge med 20 procent fler soldater, dubbelt så många stridsvagnar och 3,6 gånger fler flygplan. När det gällde artilleripjäser och granatkastare var styrkorna ungefär lika.

Fascisterna satsade allt på att försöka inta Stalingrad innan de sovjetiska styrkorna hunnit samla sig till motoffensiv. Från juli till november 1942 förlorade fascisterna i striderna vid Don, Volga och Stalingrad 700000 man, 1000 stridsvagnar, över 2000 kanoner och granatkastare och 1400 flygplan.

Men trots att de hade ockuperat stora landområden kunde inte fascisterna bryta ner det sovjetiska motståndet. Hitlertrupperna hade lidit kolossala förluster och var tvungna att i november övergå till försvar utan att få en avgörande seger eller hindra de sovjetiska styrkorna att gruppera sig till motoffensiv.

Försvararna kämpade från hus till hus

Sovjetisk-tyska fronten

Tysklands armé bestod 1942 av 267 divisioner och fem brigader. Av dessa hade nazisterna i den sovjetisk- tyska fronten 192 divisioner och tre brigader (71 procent). Dessutom hade de naziallierade länderna 66 divisioner och 13 brigader i Sovjetunionen. Sammanlagt hade fascisterna i den sovjetisk- tyska fronten 258 divisioner och 16 brigader med 6,2 miljoner man, cirka 51700 kanoner och granatkastare, 5080 stridsvagnar och kanonvagnar, 3500 strids- flygplan och 194 stridsfartyg.

Ytterligare tyska divisioner anlände under året, och i november fanns 266 fascistiska divisioner och 16 brigader i Sovjetunionen (12,5 divisioner i övriga fronten).

På den sovjetiska sidan omfattade de stridande trupperna 6,6 miljoner man, 77800 kanoner och granatkastare, 7350 stridsvagnar och 4544 stridsflygplan.

Även om skillnaden inte var stor hade styrkeförhållandena vänts till Sovjetunionens fördel.

Under kriget hade det socialistiska produktionssättet kunnat åstadkomma fantastiska resultat, vilket var något av ett mysterium för nazisterna och den kapitalistiska världens ledare. Det land som de hade dömt till undergång, utan möjlighet att komma i kapp det kapitalistiska Europas krigsproduktion som till fullo betjänade de nazistiska arméerna, hade utvecklat sin krigsproduktion i en takt att det nu överträffade produktionen i nazisternas Europa.

Motoffensiv i november

Den 19 november 1942, startade den sovjetiska motoffensiven i Stalingrad. Truppernas koncentration och förberedelser hade gjorts utan att röja ändamålet. Flera nya arméer utrustade med nya vapen, nya stridsvagnar och nya flygplan grupperade sig i området utan att fascisterna märkte vad som var på gång.

För fascisterna var Sovjetunionen ett väldigt försvagat land utan möjlighet att gå till motattack. Fascisterna satte in, i anfallet mot södra Sovjetunionen, 74 divisioner på 1,5 miljon soldater. Stötgruppen mot Stalingrad fanns då mellan floden Don och Volga. Det var Hitlers bäst beväpnade arméer, den tyska 6:e armén och 4:e stridsvagnsarmén med sammanlagt 22 divisioner och cirka 330000 man.

Den sovjetiska motoffensiven skulle göra en genombrytning av fascisternas frontlinje norr respektive söder om Stalingrad. Vidare skulle de anfalla fascisternas vänster- och högerflank och fortsätta anfallet till en total inringning av fascistarméerna.

Uppgiften som den sovjetiska ledningen ställde sig var oerhört stor. De sovjetiska trupperna skulle i ett avgörande slag besegra och utplåna nazisternas bäst beväpnade och stoltaste arméer som leddes av von Paulus, en av Nazitysklands och Hitlers främsta generaler.

Von Paulus omringad

Striderna var förbittrade och fruktansvärda. De tyska trupperna var fyllda av tron på den nazistiska propagandan om segern över de sovjetiska undermänniskorna och de rikedomar som fanns att erövra. De sovjetiska trupperna kämpade för friheten och det socialistiska fosterlandet.

Den sovjetiska motoffensiven tog fascisterna med överraskning. De fascistiska arméerna vid flankerna blev efter några dagar fullständig upprivna och upphörde att existera. Efter det blev von Paulus 6:e och 4:e arméer omringade utan att ha hunnit fly och sätta sig i säkerhet. Vidare upprättade den sovjetiska armén en yttre ring av mycket starkt beväpnade arméer som omöjliggjorde alla försök att utifrån hjälpa von Paulus ur inringningen.

Den stora vändningen

Helt oväntat för nazisterna hade krigssituationen ändrats helt. Katastrofen för de tyska trupperna var nära.

Hitler bildade den nya armégruppen Don för att få von Paulus ut ur den sovjetiska inringningen. 27 divisioner, därav 5 pansardivisioner, kom i allt hast från Tyskland, Frankrike, Belgien och Holland för att rädda von Paulus från det fullständiga nederlaget. Men ingenting kunde bryta den sovjetiska inringningen.

Ringen runt von Paulus trupper drogs åt för varje dag med stora tyska förluster. Den 31 januari 1943 gav sig till slut generalfältmarskalk von Paulus tillsammans med 24 generaler. Ett par dagar senare var allting slut för de nazistiska trupperna.

Under den sovjetiska motoffensiven, mellan november 1942 och februari 1943, förlorade fascisterna 32 divisioner och 3 brigader som blev totalt tillintetgjorde. Ytterligare 16 andra fascistdivisioner förlorade mellan 50 och 75 procent av sina soldater (längs hela den sovjetisk- tyska fronten förlorade fascisterna sammanlagt 100 divisioner och 1,7 miljoner man under samma period).

Under hela slaget om Stalingrad förlorade fascisterna över 1 miljon man, 3000 stridsvagnar och kanonvagnar, 12000 kanoner och granatkastare och över 3000 stridsflygplan. Detta var en fjärdedel av alla fascistiska styrkor i Sovjetunionen. Den förlorade krigsmaterialen motsvarade ett halvt år av Tysklands krigsproduktion.

Katastrofalt nederlag

Nazisternas nederlag vid Stalingrad var av katastrofala mått. Aldrig någonsin hade en tysk armé av denna storlek blivit så fullständig besegrad och tillintetgjord. I Tyskland utlöste Hitler en tre dagars landssorg.

Den sovjetiska segern vid Stalingrad hade stor politisk-militär betydelse för hela världen. De nazistiska elitruppernas fullständiga nederlag skärpte motsättningarna inom det nazi-fascistiska blocket.

Japan drog sig ur varje krigshandling mot Sovjetunionen. Ungern och Rumänien, som såg sina arméer gå förlorade nästan i sin helhet vid Stalingrad, började hemliga fredsöverläggningar med USA och England. Mussolini föreslog Hitler att avstå från kriget i öst för att i stället koncentrera alla styrkor mot USA och England. Turkiet skattade sig lyckligt över att inte ha gått i krig mot Sovjetunionen och förklarade sig neutralt.

Det nazi-fascistiska blocket började att splittras. Bland de allierade jublades det istället stort.

I ett hedersdiplom till Stalingrad skrev USA:s president Franklin Roosevelt: ”I namn av Förenta staternas folk överlämnar jag detta diplom till staden Stalingrad för att högtidlighålla vår beundran för dess försvarare vilkas mod, själsstyrka och hängivenhet under belägringen från den 13 september till den 31 januari 1943 för alltid kommer att inspirera alla fria människors handlingar. Deras ärofulla seger hejdade invasionens storm- flod och utgjorde vändningen i de allierade ländernas krig mot aggressionens styrkor”.

Generalfältmarskalk von Paulus tas till fånga tillsammans med 24 generaler

Fick ny styrka

Den brittiska kungen Georg VI skickade ett svärd med inskriptionen ”Till Stalingrads medborgare, starka som stål, från kungen Georg VI som ett bevis för det brittiska folkets djupa beundran”.

Över hela världen fick de antifascistiska krafterna ny styrka, nytt mod och en ökad insikt om att det gick att besegra nazisterna och att de skulle besegras.

Ordet ”Stalingrad” gick från mun till mun som en paroll för motstånd, för seger.

Partisanernas kamp mot fascisterna ökade markant över hela Europa. I Sovjetunionen fick nazisterna sätta in speciella förband för att bekämpa partisanerna. Förutom nya SS- och SD-divisioner, polis samt en halv miljon man ur hjälpenheterna också 25 divisioner ur den reguljära armén.

Slaget vid El Alamein

Men historikerna i väst höll inte fast vid sanningen. Under kalla kriget började ett propagandakrig mot Sovjetunionen där en av målsättningarna var att inför västländernas befolkning omintetgöra den stora segern över nazismen i Stalingrad.

Det dök upp ett stort antal böcker som förteg slaget om Stalingrad och istället förklarade den stora vändningen i andra världskriget som en följd av engelsmännens och amerikanernas seger i slaget vid El Alamein i Egypten från 23 oktober till 4:e november 1942.

Den nazistiske generalen Rommel hade i juni 1942 invaderat Nordafrika med sitt pansar och hotade oljefälten i Mellanöstern. Han besegrades i El Alamein och hans styrkor av tyskar och italienare blev slutgiltigt krossade i Tunisien i maj 1943 av de engelska och amerikanska arméerna.

Utan tvekan var segern i El Alamein till stor glädje för den frihetsälskande mänskligheten. De engelsmän som där kämpade och till och med gav sina liv för att göra slut på nazismen är för alltid våra hjältar, liksom alla andra antifascister i hela världen.

Men att jämföra El Alamein med Stalingrad eller att använda El Alamein för att få oss att glömma segern i Stalingrad är bara ett smutsigt trick.

I El Alamein bestod den fascistiska armén av 4 tyska divisioner och 8 italienska divisioner på sammanlagt 80000 man. I Stalingrad hade fascisterna, bara i stadens omedelbara närhet 22 tyska divisioner. Sammanlagt hade fascisterna i stridsområdet vid slaget om Stalingrad 74 divisioner!

I El Alamein förlorade de tyska och italienska trupperna cirka 55000 man och 300 tanks. I slaget om Stalingrad förlorade nazisterna och deras allierade över 1 miljon man, 3500 tanks, 12000 kanoner och 3000 flygplan. Det var detta som bröt ner nazisternas militära kraft.

Det går inte att jämföra segern i El Alamein med nazisternas totala katastrof i Stalingrad. Detta erkände den brittiska premiärministern Churchill i brev till Stalin i mars 1943 där Churchill beskriver de engelsk-amerikanska krigsoperationerna i Nordafrika.

Blev en vändning

Churchill skrev till Stalin att ”Jag antog att ni var intresserad av dessa detaljer, även om de till omfattningen inte alls kan jämföras med de ofantliga operationer som Ni leder”.

Bara en seger av Stalingrads storlek kunde bli en vändning i kriget. Även om Nazityskland var en betydelsefull militär makt efter Stalingrad, kunde tyskarna aldrig återställa de arméer, den kolossala mängden materiel och den prestige och stridsmoral som för alltid gick förlorad där.

Sverige och kriget

Den svenska borgerligheten var ända till 1943, nästan i sin helhet, på tyskarnas sida i kriget. Många var öppna nazistsympatisörer. De fanns på många viktiga poster inom statsförvaltningen. I spetsen för patrasket gick kung Gustav V och kronprinsen Gustav Adolf som gärna vistades på Hitlerungdomarnas läger.

ÖB nazistsympatisör

En annan nazistsympatisör var överbefälhavaren Olof Thörnell som den 21 april 1941, ett år efter nazisternas ockupation av de norska och danska ”broderfolken”, föreslog den svenska regeringen att gå med på Nazityskland sida i det förestående kriget mot Sovjetunionen. ”En tysk seger skulle medföra kommunismens nedslående och vara av oskattbar fördel för vårt lands inre hälsa” sa ÖB Thörnell.

Thörnell hade, med mycket få undantag, hela den svenska officerskåren med sig.

Det var en tid då den svenska säkerhetspolisen registrerade över 60000 svenska kommunister och de fascistiska organisationerna i Sverige 20000 svenska judar.

Man behöver inte fråga till vem dessa långa listor var tänkta att lämnas om Sovjetunionen hade förlorat kriget.

Handeln med Tyskland och särskilt den för kriget så nödvändiga järnmalmen, växte ut och dominerade fullständigt den svenska utrikeshandeln.

Före kriget låg handeln med Tyskland kring 800 miljoner kronor om året. År 1941 hade den vuxit till 1800 miljoner kronor. Kolossala förmögenhet gjordes bland de svenska kapitalisterna, bland andra blev familjen Wallenberg stormrik på kriget.

Samtidigt blev hetsen mot Sovjetunionen och de svenska kommunisterna allmännarådande i den borgerliga pressen. Den svenska staten införde transportförbud mot den kommunistiska pressen. Kommunister och andra vänstersympatisörer blev inspärrade i arbetsläger och hotades av befälen om livet när Sovjetunionen blev besegrad av nazisterna.

Ändå hade Sverige all anledning att vara djup tacksamt mot Sovjetunionen. När de tyska nazisterna invaderade och ockuperade Danmark och Norge i april 1940 var en invasion och ockupation av Sverige också förbered. Men Sverige blev aldrig invaderad. Detta trots att landet stod utan försvar i söder.

Sovjet räddade Sverige

Den svenska armén var då till allra största delen placerad vid gränserna i norr mot öst. Sveriges generaler väntade en sovjetisk anfall.

Det har spekulerats i att den uteblivna nazistiska ockupationen berodde på den svenska borgerlighetens tyskvänlighet och nazistsympatier. Tyskarna fick allt de begärde av Sverige, varför ockupera?

Utan tvekan ligger någonting i argumentet, men så enkelt var det inte. Nazisterna invaderade och ockuperade andra länder vars borgarklassen faktiskt var protysk, nästan som deras allierade.

Polen tog gärna emot en del av Tjeckoslovakiens territoriet när nazisterna gjorde slut på detta land.

Hollands och Belgiens borgare stod på balkongen i Amsterdams och Bryssels bästa hotel och skålade i champagne när nazisttrupperna defilerade i dessa huvudstäder vid invasionen.

I Frankrike, förre den nazistiska invasionen, olagligförklarade den borgerliga regeringen Kommunistpartiet och borgarna talade öppet om ”Hellre Hitler än Folkfronten” i rädsla för att en ny vänsterregering skulle komma till makten.

Men alla dessa länder blev ockuperade och plundrade av nazisterna.

Sverige lämnades i fred av nazisterna av andra orsaker.

Vid tidpunkt för Danmarks och Norges invasion meddelade den sovjetiska regeringen till tyskarna att det låg i Sovjetunionens intresse att Sverige skulle förbli neutralt och lämnades utanför tyskarnas krigsplaner. Sovjetunionen lät tyskarna förstå att vid en tysk invasion av Sverige skulle Sovjetunionen inta en aktiv roll på Sveriges sida.

Lämnades utanför kriget

Vid den tidpunkten var nazisterna inte redo att inledda ett krig mot Sovjetunionen. Sverige lämnades utanför kriget.

Med anledning av Sovjetunionens stöd till Sverige fick den svenska Moskvaambassadören, Per Vilhelm Gustaf Assarsson direktiv av utrikesministern Günther, att uppsöka den sovjetiska utrikesminister Molotov och tacka för detta stöd. Det gjorde ambassadör Assarsson i Moskva den 20 april 1940, elva dagar efter Danmarks och Norges invasion.

I sin rapport om mötet med Molotov skriver Assarsson till utrikesminister Günther : ”I dag har jag haft tillfälle att, jämlikt erhållna instruktioner, tacka utrikeskommissarien för att han låtit Madame Kollontay (Sovjetunionens ambassadör i Stockholm, min anm. MS) delge Eders Excellens vissa meddelande, som han tidigare givit härvarande tyske ambassadör beträffande sovjets önskan att Sverige måtte förbli neutralt under den pågående kampanj i Norge – något som han uttryckt vara i ryskt intresse – ävensom greve Schulenburgs uttalande (tysk ambassadör i Moskva, min anm. MS), att tyska regeringen funne denna sovjets inställning förklarlig och riktig samt ämnade respektera vårt lands neutralitet…”.

I bilaga till vår artikel lämnar vi en kopia på detta viktiga dokument, vilket vi tror att för första gången görs tillgänglig till den svenska allmänheten.

Ordet Stalingrad gick från mun till mun. En paroll för motstånd och seger

Sverige efter Stalingrad

Efter den sovjetiska segern i Stalingrad började det så kallade neutrala Sverige att se om sitt hus. Den svenska borgerlighetens stöd åt Nazityskland började att avta och den svenska samlingsregeringens tyskvänlig politik försvann allt mera.

I slutet av 1943 återtog Sverige diplomatiska förbindelser med en del av de naziockuperade länderna genom exilregeringarna. Handeln med Tyskland minskade markant och i oktober 1943 startade åter den svenska handeln med Sovjetunionen.

Senare under 1943 upphörde de svenska leveranserna av krigsmaterial till de finska fascisterna och under 1944 upphörde den svenska handeln med Tyskland.

Med segern i Stalingrad hade den politiska vinden definitivt vänd för den svenska borgerligheten. Bland det svenska folket fick det svenska kommunistpartiet stora sympatier. Vid valet 1944 fick de svenska kommunisterna 15 mandat.

Strategisk seger vid Kursk

Efter nederlaget i Stalingrad försökte de tyska arméerna med alla medel att återerövra initiativet i kriget. Det krävde Hitler. Genom ”total mobilisering” ökade tyskarna sin armé med 2 miljoner man.

De arméer som hade kommit för att befria von Paulus fick ytterligare förstärkningar och inledde en offensiv i slutet på februari 1943. De lyckades återta Charkov från de sovjetiska fronttrupperna som hade intagit staden.

Men längre än så kom de inte. Offensiven stoppades snart av de sovjetiska trupperna, och tyskarna var tvungna att övergå till försvar. Deras mål blev istället att samla en mycket kraftig armégrupp med stora styrkor av stridsvagnar för att, under sommaren 1943, tvinga den sovjetiska armén att backa och överge staden Kursk och intilliggande område i en utsprång av fronten, den så kallad Kurskbågen. Detta skulle enligt nazisterna öppna vägen till att bryta den sovjetiska fronten.

Nazisterna drog samman 50 elitdivisioner med cirka 900000 man, därav 16 pansar- och motoriserade divisioner och 11 pansaroch kanonvagnsbataljoner med 2700 stridsvagnar och kanonvagnar, 10000 kanoner och över 2000 flygplan.

Till Kursk drog nazisterna 70 procent av de stridsvagns-divisioner som var förlagda vid den sovjetisk-tyska fronten med nästan alla nya tanks ”Tiger” och ”Panther”, den tyska militärteknikens stolthet på området.

Även när det gäller flygplan skickades de bästa stridsflygplanen till offensiven i Kursk, som jaktflygplan Fokke-Wulf-190, attackflygplan Henschel-129 och bombflygplan Heinkel-111, samtliga med de allra modernaste vapensystemen.

Ytterligare flera flygplan tillfördes under striderna från andra områden av den sovjetisk- tyska fronten.

Det sovjetiska överkommandot var väl underrättat om nazisternas avsikter och förberedde sig för det kommande stora slaget.

Den sovjetiska industrin hade nu en produktionskapacitet som i kvantitet och kvalitet överträffade tyskarnas och de av tyskarna ockuperade och allierade länderna.

Till motoffensiv

Dessutom hade Röda Armén förstärks med miljontals partimedlemmar och komsomolmedlemmar. I slutet av år 1943 fanns 2,7 miljoner kommunister och nära lika många komsomolmedlemmar i Röda Armén.

Det sovjetiska överkommandot bestämde sig för att vänta ut fiendens anfall. Man bestämde sig för att, i Kursk bygga upp ett mycket kraftigt tiotals kilometer djupt försvar mot vilket tyskarna skulle förlora en stor del av sina styrkor. Sedan skulle de sovjetiska trupperna gå till motoffensiv och krossa fienden.

Den tyska offensiven började den 5 juli 1943. Natten till den 533 juli fick de tyska elittrupperna höra en personlig appell från Hitler: ”Varje befälhavare, varje menig är förpliktigad att med sitt medvetande inse denna offensivs avgörande betydelse. Segern vid Kursk måste framstå som en fackla för hela världen”.

Nu gällde det för tyskarna.

Fruktansvärda strider

Striderna var fruktansvärda med stora förluster i människoliv och materiel. De tyska stöttrupperna som anföll norrifrån avancerade cirka 10 kilometer in i det sovjetiska försvaret men var efter fyra dagar utan kraft att fortsätta offensiven.

De tyska trupperna som attackerade söderifrån lyckades avancera 35 kilometer in i det sovjetiska försvaret där de stoppades utan att ha nått det uppsatta målet.

Vid vissa slag fanns hundratals stridsvagnar från både sidor inblandade samtidigt.

En vecka efter stridernas början, den 12 juli 1943, startade den planerade sovjetiska motoffensiven. I över en månad, till den 23 augusti, pågick den. Striderna var fruktansvärda och användningen av stridsvagnar den största någonsin.

Till slut kunde tyskarna inte stå emot Sovjets överlägsna krigföring och styrka. Än en gång blev den tyska armén besegrad och tvingades fly.

Den sovjetiska armén vann slaget om Kursk och nazisterna tvingades istället backa 150 kilometer från de ursprungliga linjerna. De lämnade efter sig tusentals utbrända stridsvagnar och flygplan.

Den sovjetiska armén befriade städerna Orel, Belgorod, Charkov och många andra.

Tyskarnas nederlag var förödande. I slaget om Kursk (under cirka en och en halv månad!) förlorade tyskarna cirka 30 elitdivisioner, därav 7 stridsvagnsdivisioner, sammanlagt 500000 man, 1500 tanks, över 3700 flygplan och 3000 kanoner.

Efter slaget om Kursk, även om den fortfarande var stark, kunde den tyska armén aldrig mera återupprätta sin tidigare styrka.

Förlorade initiativet

Den förlorade också för alltid det strategiska initiativet i kriget och förmågan till stora offensiver. Vid slutet av 1943 var det tyska överkommandot tvunget att från väst till östfronten förflytta ytterligare 75 divisioner och stora mängder av vapen och förnödenheter. Ytterligare 40 nya tyska divisioner skickades till östfronten det första halvåret 1944.

Men det hjälpte inte, i fortsättningen var det de sovjetiska styrkorna som dikterade krigsvillkoren. Denna uppfattning var också rådande bland de tyska generalerna. ”Efter Stalingrad visste vi att vi inte skulle vinna kriget och efter Kursk visste vi att vi skulle förlora det”, sas det bland dem.

Strax efter det att de tyska trupperna började sin attack mot Kursk, den 5 juli 1943, startade den engelsk-amerikanska erövringen av Sicilien.

Den 10 juli 1943 gick de engelsk- amerikanska trupperna iland på Sicilien. De möttes av 2 tyska divisioner och 10 italienska divisioner.

De italienska trupperna på Sicilien hade ingen stridsvilja kvar, ville inte kämpa för den fascistiska regimen och kapitulerade utan strid. (Enligt Hitler ville ”italienarna inte slåss, de blir lyckliga när de kan lägga ner vapen och ännu lyckligare om de kan sälja dem”.)

De tyska divisionerna retirerade under strid och den 17 augusti blev ön säkrad för de allierade. Det var ett glädjande besked för hela den antifascistiska världen.

Den engelsk-amerikanska segern på Sicilien firades också i Moskva. Varje steg och varje meter jord, vunnen från fascisterna var givetvis en glädje för hela världen.

Löjeväckande jämförelse

Men en del kalla krigs-författare har försökt göra erövringen av Sicilien till något det inte var. De försöker att jämföra erövringen av Sicilien med slaget om Kursk och dess militär-politiska betydelse. En löjeväckande jämförelse.

På Sicilien fanns 2 tyska divisioner och i Kursk 50! Dessutom blev det aldrig några stora slag på Sicilien, italienarna gav sig och tyskarna slog till reträtt. I Kursk förlorade tyskarna 30 elitdivisioner, på Sicilien inga divisioner alls!

Vid fronten i Kursk

Men historieförfalskningen slutar inte här. En del västerländska författare påstår att det var anfallet mot Sicilien och hotet om erövring av Italien som gjorde att tyskarna inte kunde samla tillräckligt med kraft för att anfalla Kursk. Enligt dessa historieförfalskare blev en del av de tyska divisionerna som var förlagda vid Kursk omflyttade till Italien vilket gjorde det lättare för Sovjet att vinna slaget om Kursk.

Detta påstående är en fullständig lögn.

Erövringen av Italien

Låt oss se vad som hände i Italien. De två tyska divisionerna på Sicilien, varav en var en pansargardanjärdivision, gjorde en lyckad reträtt till det italienska fastlandet med mycket få förluster. Dessa två tyska divisioner var en del av den tyska 10:e armén som var förlagd i södra Italien under generalen Kesselrings kommando.

I norra Italien fanns ytterligare en tysk armé, Armégruppen B under general Rommels kommando. (han som blev besegrad i Nordafrika av de engelsk-amerikanska styrkorna.)

Sammanlagt fanns det i Italien i början av 1943 21 tyska divisioner (betänk att vid denna tidpunkt hade nazisterna vid den sovjetisktyska fronten 205 tyska divisioner och 45 divisioner från tyskallierade länder).

Inga tyska divisioner skickades till Italien före eller vid tidpunkten för slaget vid Kursk. Det behövdes inte. De engelsk-amerikanska invasionsstyrkorna, den brittiska 8:e armén och den amerikanska 5:e armén på sammanlagt 23 divisioner, kunde inte hota tyskarna med nederlag och kapitulation i Italien.

Den engelsk-amerikanska erövringen av Italien började den 9 september 1943 och det var först den 4 juni 1944 (nästan ett år senare!) som de lyckades komma fram till centrala Italien och inta Rom.

De tyska divisionerna i södra Italien genomförde en organiserad reträtt norrut till augusti 1944. De nådde då den öst-västliga befästningslinjen som gick över Appenninerna norr om staden Florens, mellan Pesaro och Carrara, vilken av Hitler kallades den Gotiska Linjen.

Tyskarna förskansade sig vid den Gotiska Linjen och de engelsk- amerikanska arméerna var oförmögna att besegra dem.

Den 13 november 1944 offentliggjorde överbefällhavaren för de allierade styrkorna i Italien, den engelska generalen Alexander, att anfallet hade misslyckats och beordrade övergång till försvar.

Fria händer att mörda

De tyska trupperna i Italien kapitulerade först våren 1945 efter det att Nazityskland hade förlorat kriget på östfronten. De tyska trupperna i Italien kapitulerade den 2 maj 1945, dagen före Berlins fall för den sovjetiska armén den 3 maj 1945.

Det kan vara intressant att veta att general Alexanders order om övergång till försvar och förbud mot offensiva uppdrag, gavs till de italienska partisanerna bakom den tyska fronten, i en radio-utsändning som också togs emot av tyskarna.

Tyskarna fick på det sätt klartecken att dra bort en del av sina styrkor från fronten för att förfölja de italienska partisanerna som mördades i stort antal, inklusive familjerna, under vinter-våren 1944-1945. Partisanerna anklagade general Alexander för förräderi.

Avsikten med generalens radioutsändning var att ge tyskarna fria händer att förfölja och mörda de italienska partisanerna som till största delen var kommunister.

Det var ett sätt att förbereda den politiska situationen inför den nya regim som skulle byggas upp i Italien efter krigslutet.

Nazisternas hämnd

Efter segern vid Kursk satte det sovjetiska överkommandot som mål att inte ge tyskarna en minuts fred och snabbt erövra allt landområde fram till floden Dnepr och Molotjanja.

De sovjetiska soldaterna var uttröttade efter oavbrutna strider vid Kursk men ingen tvekade inför högkvarterets direktiv. Alla visste vad de tyska trupperna gjorde när de tvingades att retirera.

Vid sin flykt satte nazisterna eld på byar och städer, sprängde fabriker, brände skolor och sjukhus och mördade allt levande. Miljontals människokroppar fyllde massgravarna efter tyskarnas och deras allierades flyktväg. Nazisterna hämnades nederlaget på den försvarslösa civilbefolkningen.

Den sovjetiska armén fortsatte att slå ut tyskarnas försök till försvar längst hela Dnepr. Efter förbittrade strider kunde den sovjetiska armén i slutet på september 1943 forcera Dnepr längst 700 kilometer och gå fram längst en front på 1200 kilometer.

Stora tyska förluster

Drygt en månad efter, den 6 november 1943, intog Röda Armén Ukrainas huvudstad Kiev. Stalin deklarerade denna dag i ett offentligt tal: ”Kriget har trätt in i ett skede, då det är fråga om att fullständigt fördriva inkräktarna från Sovjets jord och undanröja den fascistiska ”nyordningen i Europa”. Den tid är icke avlägsen, då vi skall fullborda rensandet av Ukraina och Vitryssland samt Leningrad och Kalinindistrikten från fiender och då vi skall befria folken på Krim samt i Litauen, Lettland, Estland, Moldau och den Karelsk-finska republiken från de tyska inkräktarna”.

Efter det att den sovjetiska motoffensiven i Stalingrad hade inletts, i november 1942, till slutet på 1943, hade den sovjetiska armén fullständig tillintetgjort 56 tyska divisioner och besegrat ytterligare 162 divisioner i strid, vilka tvingades till flykt med mycket stora förluster.

Många av tyskarnas bästa generaler och officerare dödades under dessa strider. Under denna tidsperiod förlorade tyskarna cirka 7000 stridsvagnar, över 14000 flygplan och nära 50000 kanoner och granatkastare.

Mot slutet av 1943 nåddes viktiga segrar även på andra stridsområden. De sovjetiska trupperna hade befriat Kalinin- och Smolenskområdena och en del av östra Vitryssland.

Den sovjetiska offensiven 1944

Från krigets början i slutet på 1930-talet och fram till mitten av 1944 ökade den tyska krigsindustrin sin produktion hela tiden.

De engelsk-amerikanska bombningarna över Tyskland hade liten inverkan på Tysklands produktionskapacitet och transportväsende. Jämfört med 1942 hade den tyska produktionen av flygplan år 1944 vuxit 2,7 gånger och av tanks 4,4 gånger. Bara efter den sovjetiska stora offensiven sommaren 1944, som fråntog tyskarna viktiga råvarukällor, började den tyska krigsproduktion att dala.

De engelsk-amerikanska bombningarna över Tyskland dirigerades i första hand till civila mål, de tyska storstäderna.

En speciell kommission utnämnd av USA:s regering 1947 för att undersöka effekten av de nordamerikanska och engelska flygbombningarna över Tyskland kom till slutsatsen att den tyska ekonomin på grund av bombningarna hade förlorat 9 procent av sin produktion år 1943 och 17 procent år 1944. Kommissionens slutsatsen var att bombningarna över Tyskland ”inte hade haft en avgörande inverkan på den tyska industrins möjligheter att producera krigsmaterial”.

Många civila dödades

Enbart 18 procent av bomberna föll över krigsindustrin, resten släpptes för att döda civila. Över en miljon tyska civila dödades på detta sätt, och över 7,5 miljoner blev utan bostad.

Under sommaren 1944, under den stora sovjetiska offensiven arbetade de tyska raffinaderierna och fabrikerna för syntetisk bensin för fullt. De var placerade på ställen som bara kunde nås av de västallierades krigsflyg.

Från krigets början till maj 1944 drabbades dessa industrier av enbart 1,1 procent av alla bombar som föll över Tyskland!

Trots att den engelsk-amerikanska krigsledningen visste att fascisterna inte tog några hänsyn till folket och att bombningarna över de tyska städerna inte hade något inflytande på den nazistiska ledningen, ökade bombningarna under krigets sista år. Främst släpptes bomberna över östra Tyskland som senare ockuperades av Sovjetunionen.

Barbariet i Dresden

Syftet att försvåra en rekonstruktion av samhället i öst var uppenbar.

Mest känd är bombningarna den 13 till den 15 februari 1945, tre månader före krigsslutet (!), av den tyska staden Dresden med sina kulturskatter.

På tre dagar omvandlades allt till aska, och över 40000 civila människor dödades. En barbarisk attack.

Sovjetunionen bombade aldrig civila mål. Det sovjetiska flygvapnet användes för att bekämpa den tyska armén och understödja de sovjetiska marktrupperna. Det sovjetiska flygvapnet hade en stor del i det fascistiska flygets nederlag. I en undersökning av tyska historiker framgår att av de cirka 100000 flygplan som Tyskland förlorade i kriget, gick 62000 förlorade vid den sovjetisk-tyska fronten, 8000 i Västeuropa, 9000 i området kring Medelhavet, 7000 över Balkan och cirka 13000 vid Tysklands försvar.

Trots att de tyska industrierna knappt attackerades och trots deras höga produktionsresultat under första halvåret 1944 kunde de tyska industrierna inte vinna kampen om krigsproduktionen mot de sovjetiska industrierna.

Under första halvåret 1944 producerade Sovjetunionen 61600 kanoner, 13800 tanks och motordrivna kanoner och 19600 flygplan. Tyskland producerade 53200 kanoner, 8300 tanks och motordrivna kanoner och 16000 flygplan. Det var Magnitogorsks seger över Ruhr!

Efter de stora framgångarna vid fronten i Ukraina beslöt det sovjetiska högkvarteret att under vintern 1944 genomföra en offensiv över hela fronten från Leningrad i norr till Krim i söder.

Överlägsen armé

Vid början av 1944 hade Tyskland och dess allierade vid den sovjetisk- tyska fronten 245 divisioner med cirka 5 miljoner man, 54500 kanoner och granatkastare, 5400 stridsvagnar och kanonvagnar och över 3000 flygplan. manskap, 70 procent i artilleri och 230 procent i flygplan.

Den kanske viktigaste faktorn för segern var de sovjetiska soldaternas

alltid höga stridsmoral. De var beredda till vilka uppoffringar som helst för

att bekämpa fascisterna och befria det sovjetiska moderlandet.

Den sovjetiska armén var överlägsen den tyska med 30 procent i manskap, 70 procent i artilleri och 230 procent i flygplan. Den sovjetiska överlägsenheten sträckte sig också till en kvalitativ överlägsenhet i alla vapenslag må det vara handvapen, tanks, kanoner och jakt- och bombflyg.

Under kriget hade Sovjetunionen utvecklat vapensystem som tekniskt var i särklass överlägsna vid alla fronter, inklusive tekniskt överlägsna de engelsk-amerikanska vapen. Detta var till exempel stridsvagnarna T-34 och KV-1, flygplanen Il-2, Il-10, störtbombplan Tu-2, jaktplanen Jak-3, Jak-9 och La-5, artillerikanonen 76 mm och många andra.

Det socialistiska samhällssystemet befriar människans skaparförmåga och ger den en möjlighet att förverkliga tekniska nydaningar. Under kriget var detta en mycket viktig faktor för att skapa förutsättningar för segern. En annan mycket viktig faktor för segern, kanske den viktigaste, var de sovjetiska soldaternas alltid höga stridsmoral, beredda till vilka uppoffringar som helst för att bekämpa fascisterna och befria det sovjetiska moderlandet.

Äntligen Leningrad

Under januari-februari 1944 blev Leningrad äntligen totalt befriat från den nazistiska inringningen. Efter 900 dagar av mycket stort lidande kunde Leningradborna äntligen andas ut.

Många hade med livet som insats skrivit en av de modigaste sidorna av kriget mot den nazistiska inkräktaren.

Striderna kring Leningrad var fruktansvärda under en tid när den tyska krigsmaskinen fortfarande gick för fullt. Tillsammans med matbristen och bristen på fönödenheter av alla slag innebar det döden för 600000 Leningradbor. Det var en hjältemodig kamp av största betydelse för hela den antifascistiska världen.

Nazisterna hade planer på att totalt förstöra Leningrad, inte lämna sten på sten och lägga området under vatten. Samma förstörelseplaner fanns gentemot Moskva, Kursk, Stalingrad och andra stora städer i Sovjetunionen.

Leningrads kamp för överlevnad förfalskas idag av högerns historiker, vilka vill göra Leningradbonas bragd till en obetydlighet. Men de kan inte tysta dem som levde då och vad de förmedlade för all framtid.

Leningrads befrielse blev en världsnyhet av stor betydelse som kraftigt stärkte många ockuperade länder och folk i sitt hopp om befrielse från nazismen och fascismen.

Den engelska tidningen Star kommenterade Leningrads befrielse i en ledare: ”Alla fria folk och alla folk som förtrycks av hitlerhorden förstår den betydelse som tyskarnas nederlag i Leningrad har för den fascistiska maktens försvagning. Leningrad har för länge sedan erövrat en plats bland hjältestäderna i detta krig. Slaget om Leningrad har sått alarm bland tyskarna. Den påminner dem att enbart under en tid är de herrar över Paris, Bryssel, Amsterdam, Warszawa, Oslo”.

Den nordamerikanska presidenten Roosevelt skickade till leningradborna ett diplom av beundran där han skrev att stadens försvarare stod som symbol för ”Sovjetunionens modiga folk”.

Under vintern 1943 och våren 1944 fortsatte den sovjetiska armén i södra Ukraina sin framgångsrika offensiv mot de tyska trupperna och deras allierade. Målet var att slänga ut fascisterna och nå gränsen mot Rumänien och Polen.

Ternopol befriades

De tyska trupperna försvarade sig hårdnackat, och förlusterna var mycket höga på båda sidor. I början av februari 1944 blev de tyska 42:e och 11:e armékårerna fullständig omringade. De vägrade kapitulera och försökte bryta igenom men misslyckades. Enbart en grupp generaler, officerare och SS-män lyckades fly på stridsvagnar i skydd av mörker och snöfall.

Några dagar senare tillfångatogs 18000 tyska soldater. I början av mars inleddes en ny offensiv med sikte på att fullständigt befria Ukraina, och fronten fortsatte att förflytta sig längre västerut.

I slutet av samma månad blev en stor grupp tyska trupper, 23 divisioner därav 10 stridsvagnsdivisioner, omringade vid staden Ternopol cirka 200 kilometer från den polska gränsen. Den 1:a tyska pansararmén förlorade då en stor del av manskapet, artilleri, stridsvagnar och kanoner.

I mitten av april var den tyska gruppen tillintetgjord och Ternopol befriad av de sovjetiska styrkorna.

Av invasionsarméerna i södra delen av Sovjetunionen fanns nu bara en stark fascistisk truppkoncentration på fem tyska divisioner och sju rumänska divisioner omringade på Krim utan möjligheter att ta sig ut. Den tillintetgjordes av de sovjetiska trupperna i början av maj 1944, när Sevastopol äntligen blev befriat.

Under vintern hade den sovjetiska armén totalt förintat 30 fascistdivisioner och 6 brigader och besegrat 142 fascistdivisioner som jagats på flykt med mycket stora förluster. Det tyska överkommandot var tvunget att till den sovjetisk-tyska fronten förflytta ytterligare 40 divisioner från Tyskland och de ockuperade länderna för att täcka förlusterna.

Sommaroffensiven 1944

I slutet av april 1944 började det sovjetiska högkvarteret i Moskva förbereda planeringen av sommarens och höstens militära kampanjer. Det första och viktigaste uppdraget var att befria Vitryssland från nazisterna.

Under den treåriga nazistiska ockupationen hade Vitryssland i likhet med Ukraina blivit plundrat och förstört i massomfattning. 1,2 miljoner byggnader och 7000 skolor hade bränts ner och över flera miljoner människor mördats.

Men folket i Vitryssland gav aldrig upp. Bakom de tyska linjerna fanns en partisanarmé på 143000 man som bekämpade nazisterna och nu väntade på att inleda stora slag för sitt lands befrielse.

Som i övriga Sovjetunionen omvandlades stora delar av partisanarmén till enheter i Röda Armén när den sovjetiska fronten kom till deras områden. Partisanarméerna som militär maktfaktor ingick alltid i det sovjetiska högkvarterets planering. Denna gång skulle de vara en del av offensiven för att besegra nazisterna och kasta dem långt tillbaka bakom gränsen.

Den sovjetiska offensiven startade som planerat den 23 juni 1944, vilket hade överenskommits med det engelsk-amerikanska kommandot.

Diskuterats sedan 1942

Frågan om en andra front mot Nazityskland i Europa hade varit föremål för diskussion mellan Sovjetunionen och de västallierade sedan 1942.

I juni 1942 deklarerade för första gången de brittiska och nordamerikanska ledningarna offentligt att man med Sovjetunionen ”hade nått en överenskommelse för att utan dröjsmål öppna en andra front i Europa”.

Hemmaopinionen i dessa länder krävde det. I USA hade den förre ambassadören i Sovjetunionen 1936-38, Joseph E. Davies, deltagit i en kampanj för att få regeringen att öppna en andra front i Europa.

I radiotal och skrift kämpade Davies hårt för att påverka hemmaopinionen. I skriften ”Our Debt to Our Soviet Ally”, i juni 1942, redovisade Davies sina argument till stöd för Sovjetunionen.

En andra front i Europa

Han var en stor kännare av Sovjetunionen som ”åkte till Sovjetunionen som kapitalist” och ”kom tillbaka som kapitalist”, var den mest hängivna förespråkaren för hjälp åt Sovjetunionen. Davies skriver att ”Om Röda Armén hade blivit besegrad … hade Hitler och hans japanska kumpaner hållit Europa, Asien och Afrika under totalt förtryck … Australien och Sydamerika hade troligen redan fallit till axel- makterna”. ”Röda Armén reser sig till försvar för vår civilisation, ger oss hoppet om seger… Om Ryssland faller, kommer Hitler att nå en position varifrån han hoppas kunna dominera världen”. ”Vår civilisation har en skuld till Sovjetunionen som aldrig får glömmas”. ”Därför, före allt annat, tror jag att det som måste göras är öppnandet av en andra front i Europa ….”

Men Davies kampanjer nådde inte ända fram. De engelska och amerikanska regeringarna var inte intresserade att ge en effektiv hjälp åt folket i Sovjetunionen. Deras löfte om en andra front i Europa kom också på skam under 1943.

Vid Teherankonferensen mellan Stalin, Roosevelt och Churchill i slutet av november 1943 bestämdes än en gång om öppnandet av en andra front i Europa, denna gång till första maj 1944. Två långa år hade gått sedan första löftet.

Stalin kommenterade detta vid hemkomsten: ”Roosevelt gav mig sitt hedersord på att inleda omfattande aktioner i Frankrike under år 1944. Jag tror att han kommer att hålla sitt ord. Men även om han inte skulle göra det, så är våra egna styrkor tillräckliga för att fullständigt slå ut Nazityskland”.

Den utlovade allierade invasionen första maj 1944 ägde aldrig rum. Churchill försökte in i det sista stoppa de västallierades invasion av Normandie.

Men i juni fick Sovjetunionens västallierade bråttom. Den sovjetiska armén segrade överallt och gick snabbt framåt. Den 6 juni 1944 var det äntligen dags!

228 fascistdivisioner

Den sovjetiska sommaroffensiven 1944 var en av de största krigsoperationerna under andra världskriget. Nazisterna försökte uppskjuta nederlaget in i det sista.

Nazityskland mobiliserade ett stort antal soldater, många av dem äldre män och ungdomar, och fick då ihop det största antalet fascistdivisioner under andra världskriget.

I juni 1944 hade Nazityskland och deras allierade 324 divisioner vid fronten. Vid den sovjetisk-tyska fronten hade fascisternas 4,3 miljoner man i 179 tyska divisioner och 5 brigader samt 49 divisioner från tyskallierade stater och 18 brigader. Sammanlagt fanns det 228 fascistdivisioner och 23 brigader vid den sovjetisk-tyska fronten vilket motsvarar cirka 239 divisioner. (Övriga fronter: 61 divisioner i Frankrike, 24 i Italien sammanlagt cirka en miljon tyska soldater.)

De var utrustade med 59000 kanoner och granatkastare, 7800 stridsvagnar och kanonvagnar och cirka 3200 flygplan.

Men nu hade den sovjetiska armén överlägsna styrkor. På den sovjetiska sidan fanns 6,6 miljoner soldater utrustade med 98100 kanoner och granatkastare, 7100 stridsvagnar och kanonvagnar och cirka 12900 flygplan.

I början av augusti 1944 vann den sovjetiska armén en mäktig seger över den tyska armégruppen Center, där tyskarna på några få veckor förlorade över 400000 man. Den sovjetiska armén bröt igenom den tyska fronten som hotade att kollapsa.

Tyskarna var tvungna att i allt hast förflytta ytterligare 46 divisioner och ett antal brigader från Tyskland och övriga Västeuropa till östfronten. Detta var en mycket stor hjälp till den engelsk-amerikanska offensiven i Frankrike.

Sovjetiska kvinnor i en vapenfabrik.

Den sovjetiska staten mobiliserade hela landet i en hjältemodig motståndskamp

och kamp om produktionen för att öka den sovjetiska arméns slagkraft.

Två fronter mot Nazityskland

Borgerliga författare har ofta försökt framställa västfronten som Andra världskrigets viktigaste krigsskådeplats.

Låt oss därför påminna om att i juni 1944 vid den sovjetisk-tyska fronten fanns 4,3 miljoner tyska soldater och på västfronten en miljon. Under andra halvåret 1944 förlorade Tyskland varje månad över 200000 man på östfronten, dubbelt så mycket som Tyskland förlorade på västfronten.

Öst- och västfronten utvecklade sina offensiver mot Tyskland med olika framgång. På östfronten, under sommaren och hösten 1944, fortsatte den sovjetiska armén att framgångsrikt besegra fascisterna och tvinga dem att fly mellan 600 och 900 kilometer. Under denna tid kom den sovjetiska armén till den tyska gränsen i Östpreussen, befriade hela Vitryssland, nästan hela Baltikum, befriade de östra områden av Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Jugoslavien samt hela Rumänien och Bulgarien.

I juli 1944 befriade den sovjetiska Röda armén fångarna i förintelseläger Majdanek och i januari 1945 fångarna i förintelseläger i Auschwitz. Snart skulle hela världen få bevis på nazisternas mord på 6 miljoner judar, hundratusentals zigenare, homosexuella, flera miljoner sovjetiska krigsfångar, politiska oppositionella och många andra.

Sedan 1942 försökte den sovjetiska regeringen avslöja det pågående folkmordet men avslöjanden avfärdades av västmakterna som sovjetisk propaganda.

I Sverige fanns en fullständig kunskap av de nazistiska morden, i den svenska kyrkan och det svenska utrikes-departementet sedan 1942. Men man höll tyst om det ända till slutet av 1944.

Hårt slag mot nazisterna

Under det andra halvåret 1944 tillintetgjorde eller tillfångatog den sovjetiska armén 96 fascistdivisioner och 24 brigader och besegrade och tvingade på flykt 219 fascistdivisioner och 22 brigader.

Kampen om Vitryssland, 23 juni till 29 augusti 1944, måste nämnas särskilt. Den var större än alla de västallierades operationer till lands.

Här tillintetgjorde den sovjetiska armén den tyska armégruppen Centrum, den som hade varit nazisternas största armégrupp, som hösten 1941 genomförde den misslyckade offensiven mot Moskva. Nazisterna förlorade då över 17 divisioner och över hälften av soldaterna i de övriga divisionerna, över 500000 man!

I januari 1945 befriade Röda Armén fångarna i Auschwitz

Denna katastrof tvingade nazisterna att till östfronten sända de sista reserverna som var avsedda att användas mot de allierade som hade landstigit i Frankrike. Med offensiven i Vitryssland förlorade de tyska soldaterna ”för evigt det sista svaga hoppet om att någonsin hejda den ryska flodvågen”.

Kampen på västfronten

På västfronten tog kriget ett annat förlopp. Här mötte USA:s, Storbritanniens och Frankrikes trupper en mycket mindre styrka av Tysklands armé än den som fanns i öst. Ungefär en fjärdedel. Dessutom var många av de tyska divisionerna i väst sådana som hade tagits ut från kriget på östfronten för vila och rekonstruktion efter att ha lidit stora förluster.

Men de tre västallierades framgångar blev inte av den storlek som de sovjetiska på östfronten. Detta trots att den västallierade armén var på 2 miljoner man, dubbelt så stor som den tyska armén i Frankrike. Trots några våldsamma slag i Nordfrankrike där den amerikanska armén möte den tyska, kunde inte de västallierade komma till ett avgörande och besegra tyskarna.

I september 1944, nära fyra månader efter Normandie, beslöt sig det tyska överkommandot för att lämna Frankrike och göra reträtt till Tysklands gräns till den befästa Siegfriedlinjen. Där gick de i försvar.

Under hösten 1944 var de västallierade inte kapabla att bryta det tyska försvaret. De västallierades högsta befäl, general Eisenhower, beslöt då att vänta med de offensiva operationerna till våren 1945.

På grund av de stora tyska nederlagen på östfronten ändrade Eisenhower senare sitt beslut om övergång till offensiv till februari 1945.

Slaget i Ardennerna

De borgerliga historieförfalskarna försöker i alla sina beskrivningar av västfronten glorifiera de västallierades krigföring. Samtidigt försöker de göra kriget vid östfronten till en obetydlighet. Ibland vänder man på hela det historiska förloppet för att få det att passa in i sina syften.

Slaget i Ardennerna är ett bra exempel på detta. Som vi visade ovan var situationen för de tyska trupperna i öst katastrofal hösten 1944. Den sovjetiska offensiven tvingade de tyska elitdivisionerna på flykt, ibland i ren panik, utan att den tyska ledningen kunde få en andhämtningspaus för att rycka upp truppernas stridsmoral och få fram nya soldater och nya vapen.

I detta läge försökte den tyska ledningen att uppnå en situation där en separatfred med väst skulle kunna vara en möjlighet. En offensiv mot de västallierade vid de belgiska Ardennerna förbereddes. Den tyska ledningen tänkte att en framgångsrik offensiv och segern över de västallierades trupper i detta viktiga område i Belgien kunde leda till att de västallierade accepterade en separatfred i väst. Det var med en offensiv över Ardennerna som tyskarna 1940 hade startat invasionen av Frankrike.

Från Ardennerna kan man snabbt nå stora viktiga städer som Bryssel, Antwerpen och vidare Rotterdam och Amsterdam.

I sin desperation över Tysklands nederlag i öst och omöjligheten att vända på krigets utgång där, bestämde sig den tyska ledningen för att, på västfronten, satsa allt på ett kort.

En del borgerliga historiker skriver att tyskarna ansåg att den svåraste krigssituationen fanns i väst, inte i öst, och att Hitler därför hade bestämt sig för en offensiv i väst.

Inga större operationer

Låt oss påminna om att under den senare delen av hösten 1944 hade de västallierade i Frankrike inte genomfört några stora offensiva operationer. Eisenhower hade ju beslutat att vänta med dessa till våren 1945. Det lugna krigssituationen på västfronten, hösten 1944, kunde inte på något sätt jämföras med katastrofen för de tyska trupperna på östfronten.

Den 10 november 1944 skrev Hitler under krigsordern för slaget i Ardennerna.

Enligt krigsordern skulle en stötgrupp på 38 divisioner, därav 15 stridsvagns- och motordrivna divisioner, slå till mot de västallierades trupper i området. Men vid operationens start hade stötgruppen enbart hunnit samla 21 divisioner och 2 brigader, varav 7 var stridsvagnsdivisioner. Situationen på östfronten krävde alla tillgängliga trupper.

Enligt vad tyska generaler vittnat om efter krigslutet kom de flesta tyska divisionerna i stötgruppen vid Ardennerna (alla stridsvagnsdivisioner) från olika platser på västfronten där inga stora krigsoperationer genomfördes. Återstående var nybildade divisioner med resterna av divisioner som tidigare hade tagits hem från östfronten efter enorma förluster där.

Att de tyska divisionerna vid Ardennerna kom från östfronten, därför att det skulle ha varit lugnt där, är en borgerlig myt.

Tagna med överraskning

Nästa borgerliga myt är beskrivningen av själva slaget i Ardennerna. Man vill glorifiera de västallierades krigföring och slå fast att det var detta som gjorde att den tyska offensiven gick om intet.

Verkligheten är helt annorlunda. De tyska trupperna gick till attack vid Ardennerna tidigt på morgonen den 16 december 1944. De västallierade var helt ovetande om tyskarnas intentioner och blev tagna med överraskning. Tyskarna bröt de västallierades frontlinje och började att avancera genom Belgien mot Antwerpen och Bryssel.

Den 25 december hade tyskarna kommit igenom i en bredd på 80 kilometer och en djup på 100 kilometer. Striderna var mycket hårda och förlusterna på båda sidor mycket höga.

Efter nya tyska attacker mot de amerikanska trupperna och efter att tyskarna satte in över 1000 flygplan i striderna blev situationen kritisk för de västallierade.

Detta tvingade de västallierade att be Sovjetunionen om hjälp. Den 6 januari 1945 vände sig Storbritanniens statsminister Churchill till Stalin med önskan om att de sovjetiska trupperna skulle gå till offensiv i öst för att tvinga tyskarna att skicka dit divisioner från västfronten och tvinga dem att avbryta offensiven i väst.

Churchill skrev: ”Slaget i väst är mycket hårt, och varje ögonblick ställs överkommandot inför viktiga avgöranden. Ni vet av egen erfarenhet hur ömtålig ställningen är, när en mycket bred front skall försvaras efter en tillfällig förlust av initiativ. Det är general Eisenhowers ivrigaste önskan att i stora drag få veta vad Ni planerar att göra, eftersom det givetvis påverkar alla de stora beslut han och vi måste fatta… Jag vore tacksam om Ni ville meddela huruvida vi kan räkna med någon större rysk offensiv på Weichselfronten eller någon annanstans under januari …”

Nazistiska officerare tillfångatagna av den sovjetiska armén

Förberedde offensiv

Eisenhower för sin del, meddelade då högkvarteret i USA att utebliven sovjetisk hjälp skulle försätta de amerikanska trupperna i ”den svåraste situation”.

Sovjetunionen lämnade inte sina allierade i sticket. Stalin svarade Churchill: ”Vi förbereder en offensiv, men vädret är för närvarande ogynnsamt. Men med hänsyn till våra allierades läge på västfronten har överkommandots högkvarter beslutat att forcera förberedelserna och oberoende av vädret inleda omfattande offensiva operationer mot tyskarna längs hela centralfronten senast i andra hälften av januari. Ni kan vara övertygad om att vi skall göra allt som står i vår makt för att understödja våra bundsförvanters ärorika arméer”.

Churchill hade all anledning att tacka: ”Jag är mycket tacksam för Ert uppmuntrande meddelande. Jag har vidarebefordrat det till General Eisenhower… Nyheten som Ni meddelar mig kommer att bli till stor uppmuntran för general Eisenhower, eftersom det ger honom en försäkran om att de tyska förstärkningarna måste delas upp på både våra brinnande fronter.”

Vinteroffensiv

Den stora sovjetiska vinteroffensiven över hela den sovjetisk-tyska fronten startade 8 dagar före det planerade datumet.

Den 12 januari 1945 satte den sovjetiska armén med sin krigsmaskin i gång i en offensiv som 4 månader senare skulle sluta med segern över Berlin. Inför den sovjetiska offensiven hade det tyska överkommandot inga möjlighet att fortsätta offensiven på västfronten och tvingades att beordra reträtt från Ardennerna.

I det tyska överkommandots dagbok finns inskrivet: ”Inför den hotande situationen i öst har der Führer beordrat övergång till försvar i väst”. Ytterligare 16 divisioner och 800 tanks flyttades då till östfronten. De västallierade kunde återta sina tidigare ställningar i Ardennerna och senare övergå till offensiv.

I Eisenhowers krigsorder från den 1 februari 1945 står att ”Den ryska offensiven är mycket framgångsrik och fienden ökar truppförflyttningen från västfronten. Det är därför av högsta vikt att med största hastighet komma fram till floden Rhen norr om Dusseldorf”.

Segern i Berlin

En av de borgerliga historieförfalskarnas mest spridda lögner är den att det var ”USA:s oegennyttiga hjälp till Sovjetunionen”, i Lend-lease (lånahyra) avtalet, i form av vapen och annan krigsmateriel, som låg till grund för den sovjetiska arméns framgångar i kriget.

De kapitalistiska länderna använder varje liten möjlighet för att göra troligt att det var de som egentligen vann kriget mot Nazityskland. Givetvis presenterar historieförfalskarna aldrig några fakta eller siffror, eller för den delen några avde uttalanden som gjordes av de ansvariga politikerna i USA under och strax efter kriget. Låt oss då visa det.

Under kriget tog Sovjetunionen emot av de allierade 14700 flygplan, 7000 tanks, 427000 bilar, en viss mängd av sambandsutrustning, livsmedel och andra varor. Men Sovjetunionens produktion av krigsmateriel under kriget uppgick till 108028 flygplan, 95099 tanks, 97768 kanoner, 350000 granatkastare och nästan en miljon maskingevär.

De allierades sändningar av krigsmaterial till Sovjetunionen motsvarar bara 4 procent av den sovjetiska produktionen! Var finns det stora flödet?

Vann med egna krafter

Sovjetunionen fick av de allierade krigsmateriel värd 10 miljarder dollar, vilket är 3,5 procent av USA:s samtliga krigskostnader, en mycket liten satsning på östfronten där den nazistiska makten egentligen bröts ner.

För övrigt var de västallierades krigsleveranser inte tillförlitliga. Mitt i slaget om Stalingrad inställde de västallierade alla leveranser till Sovjetunionen, vilka de hade förpliktigat sig till i Lend-leaseavtalet. Samma inträffade under nästan hela 1943.

Detta resulterade i att USA och England uppfyllde enbart hälften av sina åtaganden i Lend-leaseavtalet. Dessutom var många flygplan och andra vapen vid leveransen i skadat skick eller inkompletta och därför oanvändbara.

Om detta skrev Stalin till Churchill den 8 november 1941:

”… tanks, artilleri och flygmateriel ankommer dåligt förpackade, delar av artilleripjäser ankommer med olika fartyg och flygplanen är så dåligt förpackade att vi erhåller dem i skadat skick”.

Även bland de flygplan som kom fram i bra skick var många föråldrade modeller som inte gick att använda i strid, enbart i arbete långt bakom fronten. Dessa är fakta som måste kännas till när man diskuterar Lend-leaseavtalet. De västallierades krigsmateriel till Sovjetunionen var välkommet men inte något som gav Sovjetunionen segern. Segern över Nazityskland vanns med de sovjetiska folkens egna krafter.

Oegennyttigt avtal?

En annan av de lögner som borgerligheten sprider om Lend-lease avtalet var att genom det hade USA agerat ”oegennyttigt” och ”ädelmodigt” och gav Sovjetunionen gratis hjälp i kriget.

Detta är fullständigt falskt! USA har aldrig gjort något oegennyttigt. Landets agerande bestäms av storkapitalet som vill ha maximal profit på satsad kapital. Enbart detta bestämmer USA:s agerande.

När USA och Storbritannien var beredda att sända krigsmateriel till Sovjetunionen var de väl medvetna om att detta skulle hjälpa dem i det långa loppet, att de sovjetiska trupperna skulle använda dessa vapen för att bekämpa nazismen och därmed skulle många amerikanska liv (och egendom) kunna räddas.

Detta deklarerades uttryckligen av USA:s president Truman: ”De pengar som satsades på lend-lease innebär otvivelaktigt att många amerikanska liv sparades. Varje rysk, engelsk och australiensk soldat som hade utrustats enligt lendlease för att kämpa i kriget reducerade med lika mycket de faror våra unga män stod inför när det gällde att vinna kriget”.

Dessutom gick USA med vinst! Faktum är att Sovjetunionen betalade för de varor som de fick enligt Lend-leaseavtalet. Sovjetunionen skickade till USA 300000 ton krommalm, 32000 ton manganmalm, en stor kvantitet platina, päls, och andra råvaror och produkter. USA:s dåvarande handelsminister J. Jones uttalade sig om de sovjetiska leveranserna: ”Med leveranserna från Sovjetunionen har vi inte enbart fått tillbaks våra pengar men vi fick även en vinst, vilket inte händer ofta i handelsförbindelserna som regleras av våra statliga organisationer.”

Med livet som insats

Den sovjetiska offensiven för befrielse av de europeiska länderna i öst utvecklade sig under 1944 och 1945 med stor kraft och stor hastighet. 7 miljoner sovjetiska soldater var överallt indragna i mycket hårda strider som sträckte sig över 13 länder i Europa och i Asien.

De sovjetiska soldaterna såg det som sin internationalistiska plikt att kämpa för att befria dessa länder och folk från det fascistiska förtrycket. Det gjorde de med sina liv som insatts. Kriget kräver alltid stora uppoffringar.

Med sina liv som insats befriade de Europa

Över en miljon sovjetiska soldater gav sina liv för att besegra fascismen i främmande länder i Europa. I striderna för Polens befrielse dog 600000 sovjetiska soldater, för Tjeckoslovakiens 140000, för Ungerns 140000, för Rumäniens 96000, för Tysklands 102000, för Österrikes 26000.

Äntligen Berlin!

Efter månader av hårda strider under vintern 1945 kom den sovjetiska armén till slut fram till nazisternas sista fäste, Berlin.

Till stadens försvar hade det tyska överkommandot samlat 85 divisioner och ett stort antal andra stridsenheter med över en miljon soldater. Bara i Berlin fanns 10400 kanoner och granatkastare, 1500 tanks och kanonvagnar och 3300 flygplan. Inne i staden fanns över 200000 soldater.

Slaget om Berlin beskrivs många gånger i den västerländska litteraturen som en obetydlig strid, där tyskarna inte bjöd något allvarligare motstånd. Det ligger inte ett uns sanning i sådana påståenden. Denna typ av historiebeskrivning är till bara för att obetydliggöra Sovjetunionens avgörande bidrag till nazismens utrotningen.

Nazisterna satsade alla sina sista krafter på Berlins försvar. Byar och städer i närheten av Berlin och Berlins förstäder gjordes till fästningar och gator, torg och floder till försvarslinjer.

Mästerlig kamp

I själva Berlins försvarsbyggnationer arbetade 400000 människor. De satte upp tre försvarslinjer och delade upp staden i nio försvarsområden med antitankhinder och försvarsställningar i betong. Till Berlin hämtades hela återstående luftförsvaret och SS-divisionerna.

I sitt brev till Berlins försvarare den 14 april 1945 skrev Hitler: ”Vi har förutsett detta anfall och har ställt upp ett kraftigt försvar emot det … Berlin kommer att förbli tyskt”.

Slaget om Berlin var ett av andra världskrigets största slag. Det sovjetiska förberedelsearbetet var utan motstycke i sin omfattning och intensitet. Kampen om Berlin planerades och genomfördes av den sovjetiska armén på ett mästerligt sätt. Den började den 16 april 1945 i en front på 700 kilometer. Det sovjetiska högkvarteret omgrupperade för slaget om Berlin 2,5 miljoner soldater från fronterna i Vitryssland och Ukraina.

Striderna var fruktansvärda med stora förluster. De tyska soldaterna, även om de förstod det hopplösa i situationen, kunde inte kapitulera.

Goebbels propaganda i den nazistiska pressen och radion hade gång på gång slagit fast vilka grymheter som väntades om den sovjetiska armén intog Berlin. Det var mer fruktansvärt ”att falla i ryssarnas händer än att dö”, slog Goebbels fast.

De tyska soldaterna trodde att de skulle skickas som slavar till Sibirien om de blev tillfångatagna av den sovjetiska armén. Så var den nazistiska propagandan.

Å andra sidan var de tyska soldaterna väl medvetna om vad de hade gjort i Sovjetunionen, hur skoningslöst de hade utrotat miljontals människor, barn, kvinnor och åldringar, bränt ner byar och städer, dödat boskap och tänd eld på sädesfält.

Lång lista på grymheter

Listan på nazisternas och dess allierades grymheter, plundring och förstörelse är fruktansvärd. 1700 plundrade och utbrända byar och städer och 6 miljoner byggnader förstörda. 40000 sjukhus, 84000 skolor, 43000 bibliotek, 427 museer, 2800 kyrkor och 31850 industriföretag plundrade och förstörda. 65000 kilometer upprivna och plundrade järnvägsspår, 4100 totalförstörda järnvägsstationer, 36000 post, telegraf och telefonstationer. 89000 kilometer stora landsvägar totalförstörda och 90000 sprängda broar. 10000 kraftstationer, 1135 kolgruvor och 3000 oljekällor förstörda. 14000 ångpannor, 1400 turbiner, 11300 generator plundrade. 7 miljoner hästar, 17 miljoner nötkreatur, 20 miljoner svin, 27 miljoner får och getter och 110 miljoner fjäderfän slaktade eller bortförda.

Men tvärtemot Goebbels propaganda och trots nazisternas mordorgier på 25 miljoner människor i Sovjetunionen hade Stalin den 19 januari 1945 tagit upp den förestående invasionen av Tyskland och ställt krav på de sovjetiska soldaterna att inte tillåta rå behandling av den tyska befolkningen.

Nazityskland kapitulerar i Berlin 1945.

Den 3 maj 1945 var alla strider avslutade i Berlin.

Redan den 30 april hade Hitler begått självmord och den 2 maj hade den tyske general Weidling, som av Hitler hade utnämnts till överbefälhavare för Berlins försvar, kapitulerat.

Fram till den fullständiga avslutningen av de militära operationerna i Berlinområdet hade den sovjetiska armén besegrat 70 infanteridivisioner, 12 stridsvagnsdivisioner och 11 motoriserade divisioner, med sammanlagt 480000 man.

Den sovjetiska armén beslagtog då 1500 tanks, 11000 kanoner och granatkastare och 4500 flygplan.

Villkorslös kapitulation

Efter Berlin var slutet kommet för nazisterna. Äntligen förverkligades de orden i det radiotal som Stalin höll den 3 juli 1941: ”Kriget mot den fascistiska Tyskland får inte ses som ett vanlig krig. Det är inte bara ett krig mellan två arméer. Det är dessutom hela sovjetfolkets stora krig mot de tyska fascistiska trupperna. Målet för detta hela folkets fosterländska krig mot de fascistiska förtryckarna är inte bara att undanröja den fara som vilar över vårt land, utan också hjälp till alla folk i Europa som lider under den tyska fascismens ok.”

Den 9 maj 1945 kapitulerade Tyskland villkorslöst inför de allierades representanter i Berlin. Segermakterna representerades av marskalken av Sovjetunionen Georgij Zjukov, den brittiska flygmarskalken Arthur W Tedder, överbefälhavaren för USA:s strategiska flygstyrkor general Karl Spaatz och överbefälhavaren för Frankrikes armé general Jean de Lattre de Tassigny.

Tyskland representerades av Hitlers närmaste man i armén, generalfältmarskalk Keitel tillsammans med flottamiralen von Friedeburg och flyggeneralöverste Stumpff.

Tyskland förlorade 13 miljoner soldater under andra världskriget. I östfronten förlorade Tyskland 10 miljoner soldater.

Kriget i Asien

Vid de allierades konferens på Krim i februari 1945 bad USA och Storbritannien om Sovjetunionens hjälp i kriget i Asien. Den sovjetiska regeringen gav då sitt löfte om att gå i krig mot Japan tre månader efter segern mot Nazityskland.

Sovjetunionen hade sedan 1941 ett nonagressionsavtal med Japan men måste under hela kriget i Europa ha en armé på 40 divisioner vid sina gränser i öst på grund av Japans agressiva politik.

Japan hade annekterat Korea 1910, ockuperat Manchuriet 1931, Peking och delar av Kina 1937 och försökte erövra Mongoliet 1939.

Japan attackerade aldrig Sovjetunionen under andra världskriget. Minnen från kriget i Mongoliet 1939 när de sovjetiska och mongoliska arméerna tillintegjorde den japanska armén gjorde att den japanska regeringen inte ville ha en konfrontation med Sovjetunionen. Dessutom såg den japanska regeringen hur Sovjetunionen gjorde slut på den tyska armén, ”världens starkaste armé” enligt japanerna.

Japan hade en hemlig överenskommelse med Nazityskland om att gå i krig mot Sovjetunionen i oktober 1941 men vid den tidpunkten sa Japan upp överenskommelsen.

Sovjet i krig med Japan

En stor del av den japanska armén var förlagd i Manchuriet. Av de 5 miljoner soldater som Japan hade våren 1945 var 1,2 miljoner placerade på den asiatiska kontinenten. Dessutom hade Japans Kwantungarmé i Manchuriet stora delar av den japanska arméns tanks och artilleri.

Att göra slut på den japanska imperialismen i Asien var för Sovjetunionen en nödvändighet för att åstadkomma fred på kontinenten. Den 5 april 1945 sa Sovjetunionen upp nonagressionsavtalet med Japan.

Enligt löfte på Krimkonferensen, tre månader efter Nazitysklands kapitulation, den 8 augusti 1941, deklarerade Sovjetunionen krig mot Japan. Sovjetunionen slog till mot 13 Japans starka arméer i Manchuriet, Korea, södra Sachalin och Kurilerna. Sovjetunionens krigsdeklaration var förödande för Japan.

USA hade sprängt den första atombomben över Hiroshima den 6 augusti 1945 och över Nagasaki tre dagars senare (se Proletären 32/2000, ”Hiroshima, Nagasaki! – vi ska aldrig glömma!).

Tänkte inte ge upp

Trots de amerikanska atombomberna tänkte den japanska överklassen inte ge upp. Befolkningens stora nöd var inget som ankom dem. Dessutom hade atombomberna liten effekt på den japanska armén. Men ett markkrig mot Sovjetunionen var en annan sak.

Vid det första regeringssammanträdet efter USA:s atombombsanfall deklarerade den japanska statsministern Kantaro Suzuki att: ”Sovjetunionens inträde i kriget idag på morgonen ställer oss slutligen i ett hopplöst läge och gör det omöjligt att fortsätta kriget”.

Den 14 augusti 1945 beslöt den japanska regeringen om total kapitulation. Den 2 september 1945 skrev den under kapitulationsdokumenten.

Hade USA väntat några dagar med att fälla atombomberna hade dessa varit politiskt omöjliga att använda och aldrig kommit till användning. Det var just därför den första atombomben föll den 6 augusti. För USA-imperialismen var atombombsutpressningen mot Sovjetunionen mycket viktigare än hundratusentals människoliv och fruktansvärda lidanden och döda under tiotals år.

Seger för antifascismen

Den 2 september 1945 var andra världskriget slut på alla fronter med seger för antifascisterna. Men snart skulle de kapitalistiska länderna starta det kalla kriget mot Sovjetunionen. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var den första kalla krigsprovo-kationen mot socialismen.

Sovjetunionens seger över nazismen och fascismen i andra världskriget är en händelse av världshistoriska mått.

Sovjetunionen var ett land som från extrem fattigdom och efterblivenhet omvandlades av det arbetande folket till en socialistisk världsmakt så stark att den besegrade dåtidens starkaste imperialistiska land och alla dess allierade.

Socialismen, med industrialiseringen och kollektiviseringen av jordbruket, hade skapat de nödvändiga materiella förutsättningarna för segern. Och i kampen för socialismens förverkligande växte det fram en entusiasm, en enighet bland folken och nationerna i Sovjetunionen och en hög medvetenhet och stridsmoral som fick människorna att uthärda det fruktansvärda kriget till segerdagen.

Detta behövdes verkligen. Nazisternas förstörelse och barbari i Sovjetunionen är bortom all förståelse. Men trots massmord på 25 miljoner människor, trots de tusentals plundrade och utbrända byarna och städerna, trots de tiotusentals plundrade och utbrända fabrikerna och kollektivjordbruken, trots slaveri och förnedring, trots allt detta, kunde nazisterna aldrig kuva människorna i socialismens fädernesland och aldrig krossa dess enighet kring den sovjetiska regeringen.

Sovjetunionen var nyckeln till nazisternas världsherravälde, men den nyckeln fick aldrig nazisterna. Sovjetunionen räddade den mänskliga civilisationen från nazismens barbari.

MARIO SOUSA

mario.sousa@telia.com

Bokhandeln Röda Stjärnan

Eskilsgatan 4 B, 75328 Uppsala

Tel 018/133770

Fördelning av Tysklands och dess allierades landarméer längs fronterna 1941-1945 i antal divisioner

Juni April Nov April Jan Juni Jan

1941 1942 1942 1943 1944 1944 1945

Sovjetisk-

tyska fronten 190 219 266 231 245 239,5 195,5

Övriga Fronter 9 11 12,5 14,5 21 85 107

Literaturlistan

Stalin – Churchill – Roosevelt. Korrespondens 1941-1945. Progress/ Fram 1988.

Minnen och reflexioner. Georgij Zjukov. Progress/Fram 1988. Bol'shaia Soveskaia Entsiklopediia Moscow 1970 – Great Soviet Encyclopedia – Macmillan New York .

Andra världskrigets historia – Myter och verklighet. Oleg Rzjesjevskij. Progress/Fram 1984.

A verdade e a mentira sobre a segunda guerra mundial. E. Kulikov, O. Rjechvski, I Tchelichev. Avante! 1985.

Dossier. Segunda Guerra Mundial. Avante! 1985.

På uppdrag i Moskva. Ambassadör Joseph Davies. Bonniers 1942.

Our Debt to Our Soviet Ally. Ambassadör Joseph Davies 1942.

Stalin Talar. Under andra världskriget. Natur och Kultur 1944.

The Gothic Line. Douglas Orgill. London 1956.

Livets Mål. Den sovjetiska flygplansindustrin. A. Jakovlev. Rabén och Sjögren 1969.

Molotov Remembers. Chicago 1993.

El Estado Mayor General Durante La Guerra. S. Shtemenko. Progreso, Moscú 1977.

Svenska folkets undangömda öden. Gustav Johansson. Bo Cavefors Bokförlag 1968.

Röd Bok om Svart Tid. Hilding Hagberg. Bo Cavefors Bokförlag 1966.

Från mörkret stiga vi mot ljuset. Kristensson/ Nyström/ Nyström. Proletärkultur 1985.

Tillbaka till första sidan