TILL HISTORIEN

OM DEN

EUROPEISKA SLAVHANDELN

FRÅN AFRIKA

Från 1441 till 1950-talet

Slavhandeln och rasismen

som

kapitalismens vagga

Texten bygger på en artikelserie publicerad i Proletären sommaren 1997

(Utgiven som broschyr av Bokhandeln Röda Stjärnan i Uppsala, pris 35 kr.

Beställning genom, mario.sousa@telia.com)

Några ord från författaren

I tidigt 60-tal började ett antal böcker om Afrikas historia och förhållandet Europa-Afrika att ges ut av författare från olika världsdelar. De slog ner gamla rasistiska fördomar och gav världen en ny bild av den stora afrikanska kontinenten och dess folk. Författare som Basil Davidson, Charles R. Boxer, Walter Rodney, José Capela och andra kunde då för första gången göra verkligheten bakom kolonialismen och slavhandeln i Afrika tillgängligt för den stora allmänheten. Emellertid är det minst tjugo år sedan de flesta av dessa böcker gavs ut och kunskapen i ämnet har av tidens tand naggats i kanten.

Slavhandeln och rasismen som kapitalismens vagga har som ambition att utifrån dessa böcker och en del andra studier ge en beskrivning av slavhandeln i Afrika den största utvandringen i mänsklighetens historia och få läsaren intresserad av att söka efter ytterligare kunskap i ämnet. En sådan kunskap är viktig för den som vill orientera sig i de politiska strider som förekommer i den värld vi lever i och inte minst när det gäller kampen mot rasismen. Jag har också inriktat mig på den kristna kyrkans agerande i Afrika, vilket är en av nycklarna till slavhandlarnas och kolonialisternas seger och rasismens uppkomst.

En del i artikelserien kan tyckas väldigt inriktat på Portugals agerande i Afrika. Anledningen till detta är att portugiserna var de första européerna som kom till Afrika söder om Kanarieöarna och de fick, under en tid, ensamma exploatera stora kustområden.

Mario Sousa

mario.sousa@telia.com

Slavhandeln och rasismen som kapitalismens vagga

• De jagades som djur, fångades in i miljontals, brännmärktes, såldes på auktion och skeppades över Atlanten för slavarbete i gruvor och på plantager.

Vi talar om 50 miljoner afrikaner som under loppet av 450 år från mitten av 1400-talet till slutet av 1800-talet föll offer för den europeiska slavhandeln.

• I Proletärens sommarserie 1997 berättar Mario Sousa historien om slavhandeln om hur handeln med människor lade grunden till förmögenhet och kapitalistisk utveckling i Europa och om hur den slog sönder civilisation och högt utvecklad kultur i Afrika.

• Det är en dramatisk och vedervärdig historia, med många offer och många skurkar. Kristendomen spelar en särskild och föga smickrande roll i sammanhanget.

Den kristna kyrkan välsignade slavhandeln. "Till var och en som deltager i detta krig skall fullständig förlåtelse givas för alla hans synder", som det hette i en påvebulla. Men inte nog med det. Kyrkan deltog också med liv och lust i slavhandeln.

• Men inte bara kyrkan. Vartenda furstehus i Europa såg till att tjäna pengar på slavhandeln.

Så också det svenska. Faktum är att Sveriges nuvarande kungahus, ätten Bernadotte, genom sin anfader Karl XIV Johan hade stora privata inkomster från slavhandel i Västindien.

"Till var och en som deltaga i detta krig skall fullständig förlåtelse givas för alla hans synder ..."

Påven Eugenius IV, 1441

Henrik Sjöfararen och karavellerna

Allt tog sin början året 1441. Nog hade slavhandeln innan dess varit ett framgångsrikt och inkomstbringande företag under många år på den europeiska kontinenten. De rika i Europa köpte slavar, vita och svarta, av de nordafrikanska slavhandlarna att utnyttja i hushåll och på lantegendomar. I sin tur sålde européerna, bla i Venedig och Genua, kristna slavar till kungarna i Egypten och till andra länder i Nordafrika. Ingen hade haft makt eller vilja att göra slut på handeln med människor. Inte ens med kristna slavar.

Påvarna Clement V och Martin V hotade med exkommunikation - bannlysning från den kristna kyrkan och gudsriket - för dem som sålde kristna slavar till "otrogna". Men påvarnas hot gav inte något resultat.

År 1441 hände något som skulle ändra historiens gång för en hel kontinent. Från Portugal skickade prins Henrik Sjöfararen en båt under den unga befälhavaren Antão Gonçalves med order att segla utmed Afrikas atlantkust, passera kap Bojador och fylla lastutrymmet med skinn och olja från sjölejon. Uppdraget genomfördes väl och i god tid av Antão Gonçalves.

Men Gonçalves nöjde sig inte med det. Han hade länge försökt komma sig upp i sin herres ögon och ville till Portugal ta med något speciellt att ge sin herre som present. Antão Gonçalves bestämde sig för att gå i land och fånga människor. Han landsteg med nio av sina män och började sökandet. De gick längre in i landet utan resultat.

När de redan hade gett upp och återvände till båten fick de äntligen syn på en man. Han kom gående vid sanddynerna ensam med sin kamel. Mannen blev snabbt omringad av de andra tio men gav inte upp i första taget. Han försvarade sig modigt med sitt spjut och bara efter att i hård strid blivit sårad av portugiserna kunde han tas till fånga till skeppet.

Så blev den första kontakten mellan européer och afrikaner söder om Sahara. Spjut mot spjut i en kamp för frihet. Innan de återvände till båten hann Gonçalves och hans följe också ta till fånga en kvinna som de hittade i närheten.

Men rövarfärden var inte slut för denna gång. Till havs träffade Antão Gonçalves en annan portugis, Nuno Tristão, befälhavare på en stor och välbeväpnad karavell. Tristão hade av Henrik Sjöfararen fått order att på alla möjliga sätt fånga in alla människor han kunde få tag i på Afrikas kust och ta med dem till Portugal. Gonçalves och Tristão gjorde gemensam sak. På natten landsteg de med en stor styrka och hade turen att träffa på ett par läger där fiskarfolk sov. Portugiserna gick till anfall med all kraft. En del människor lyckades fly, portugiserna dödade fyra och tillfångatog tio män, kvinnor och barn.

Väl hemkomna till Portugal orsakade detta första rövarföretag stor uppståndelse i Henrik Sjöfararens hov. För sin bedrift blev Antão Gonçalves upphöjd till riddare och fick ta emot Kristusordens utmärkelse. Henrik Sjöfararen skickade omedelbart en speciellt utsedd ambassadör till påven Eugenius IV för att berätta om fångsten och de stora vida planerna för nya slavjägarföretag och erövringar. Henrik Sjöfararen ville ha påvens godkännande och välsignelse till sina planer för Afrika. Av påven fick han vad han begärde och inte bara det.

Påven deklarerade också "till var och en som deltaga i detta krig skall fullständig förlåtelse givas för alla hans synder". Inte illa, när man tänker på att synderna i det påbörjade kriget var rån, slaveri, våldtäkt och kolossala orgier i mord på barn, kvinnor och män i en utsträckning svår att överträffa. De i förskott "förlåtna", av vilka många kom från samhällets sämsta sida, straffångar med svåra brott bakom sig, behövde inte uppmuntras för att de skulle ge sig på andra försvarslösa människor, råna, förslava och mörda.

Påven Eugenius IV:s välsignelse och syndernas förlåtelse hade en förödande effekt för Afrika för all framtid. Även de efterföljande påvarna följde Eugenius IV:s exempel. Inför varje rövarkrig eller plundringsföretag på den afrikanska kontinenten har påvarna deklarerat syndernas förlåtelse för de kristna!

Slavjakt som kommersiellt företag

De portugisiska karavellerna seglade allt oftare mot Afrika och Senegals kust för att jaga och kidnappa människor att sälja som slavar. De var väl beväpnade och kom i grupper om flera båtar.

Portugiserna gick vanligtvis i land på natten, attackerade de försvarslösa fiskebyarna och gjorde dess invånare till slavar. Slavjägarna gick även längre in i landet och tog folk, men detta skulle visa sig vara förknippat med risk för livet. Slavjägarna höll sig därför nästan enbart till kustsamhällena.

Antalet förslavade afrikaner steg hela tiden och började representera ett stort och betydelsefullt värde. År 1444 startade en väl organiserad och väl finansierad expedition på sex båtar från Lagos på Algarvekusten i södra Portugal, den första expeditionen i sitt slag. Målsättningen var att fånga svarta människor i stor skala för vidareförsäljning.

När båtarna några månader senare kom tillbaks till Lagos hade de inte mindre än 235 människor i sin last. Expeditionen hade bla fått påbörja ett mindre krig och många afrikaner hade mördats när de försökte försvara sig mot portugisernas attacker.

Slavjakt över haven som etablerat kommersiellt företag var ett faktum. Från 1441 till 1448 tog portugiserna över tusen slavar från Afrikas kust. Från 1450-talets början ökade antalet sålda slavar i Lagos och Lissabons hamnar till 700-800 om året. Ändå var detta bara en liten del av det som skulle komma.

(Den läsare som har sina vägar förbi staden Lagos kan än idag beskåda den plats där slavarna såldes på aktion. Den är välbevarad och ligger vid Praça da República mitt emot Santa Maria kyrka.)

Lagos slavmarknad

Vatikanen och guldet från slavhandeln

Med ökningen av slavhandeln fick den kristna kyrkan allt större intresse för portugisernas rövartåg i Afrika. Några avtal om ekonomiska förbindelser mellan Portugal och Vatikanen har inte kunnat spåras, som bekant är det inte tillåtet att forska i Vatikanens arkiv. Men viktiga historiska dokument visar på att sådana överenskommelser måste ha träffats.

Från påven Nikolaus V:s regeringstid och på begäran av den portugisiska kungen, tillkännagavs ett antal påvebullor, viktiga påvliga påbud till alla kristna, vilka gång på gång fastslog det portugisiska kungahusets rättigheter till exploatering av Afrika och legitimerade dess handlande.

Tre viktiga påvebullor hade stor betydelse för de framtida förbindelserna mellan Europa och Afrika. Den första, Dum Diversus, kom den 18 juni 1452, nio år efter det att Gonçalves och Tristão förslavade de första människorna i Afrika. Påvebullan Dum Diversus gav den portugisiska kungen rätt att "attackera, erövra och förtrycka alla muslimer, hedningar och andra otrogna och Kristus fiender; att ta dess egendomar och territorier; att döma dem till evigt slaveri och överföra dess egendomar och territorier till den portugisiska kungen och dennes efterträdares ägor".

Klarare än så kan man nog inte utrycka sig.

Med fog inställer sig frågan om varför Vatikanstaten och den kristna kyrkans högsta dignitär skänkte en sådan makt till ett förhållandevis ekonomiskt och kulturellt efterblivet land som dåtidens Portugal. Förklaringen är, enligt min mening, guld. Den hägrande förtjänsten av stora mått vilken var påvarnas avsikt att lägga vantarna på, kan läsas i en text som fäster sig i "egendomar, territorier och evigt slaveri".

Även de följande påvebullorna fortsätter med denna inriktning.

Påvebullan, Romanus Pontifex från 8 januari 1455 är en historiebeskrivning och glorifiering av den portugisiska imperialismen. I denna påvebulla får Portugal monopol på sjöfart, handel och fiske i Afrika och i alla framtida erövringar söder om Kap Bojador ända till Indien. Detta monopol som de portugisiska kungarna nu fick var något oerhört stort. Både för storleken på de områden det var frågan om och för att det var i sig ett förbud för andra länder att ge sig i väg till Afrika. På nytt ställer en sådan handling från påvens sida en berättigad fråga. Nämligen, vad fick påven av detta?

I den tredje påvebullan, Inter Caetera från 13 mars 1456 fastslog än en gång påven Calisto III det monopol som den portugisiska kungen hade fått med Romanus Pontifex. Vidare gav denna påvebulla Kristusorden, vars högsta chef var Henrik Sjöfararen, ensam rätt till själavården, och de ekonomiska transaktioner förknippade därmed, i de erövrade områdena och i alla framtida erövringar "från Kap Bojador och ända till Indien".

Påvebullorna hade en stor betydelse i dåtidens Europa. De förverkligade i skrift påvens stora moraliska auktoritet, direkt sprungen från Gud, vilken hade ett stort inflytande på människornas etik och värderingar. När det gäller den ekonomiska sidan, får man väl säga att påvarna även denna gång hade satsat på rätt häst. Under de första femtio åren trefaldigades den europeiska slavhandeln från Afrika.

Henrik sjöfararen eller slavjägaren?

Henrik Sjöfararen dog 1460. Denna historiska personlighet så väl känd från historieböckerna beskrivs ofta som något av en visionär, en världsupptäckare. Nog var prins Henrik en visionär, men hans visioner hade med penningmakten att göra.

Från unga år startade prins Henrik sin bana som erövrare genom att planera och genomföra flera krigståg mot Marocko och Kanarieöarna. Även Gibraltar hade den goda Henrik planerat att erövra från den spanska kungen. Ska man tro historieböckerna var den stora anledningen Henriks vilja att sprida den kristna tron. Men märk väl att Gibraltar och Kanarieöarna var ju spanska och därmed lika kristna som Portugal, inget att "kristna", bara plundra.

En berömd expedition, av många undanträngd, mot Tanger i Marocko år 1437 visar väl denna prins moral. En portugisisk armé under det direkta befälet av Henrik Sjöfararen gick i land på Marockos kust nära Tanger med syfte att erövra staden. Efter hårda slag mot Marockos soldater blev den portugisiska armén slagen och omringad utan möjlighet att fly tillbaks till båtarna.

Slutet för Henrik och många andra från den fina adeln var nära. Marockanerna erbjöd fri lejd till båtarna om portugiserna lovade att till Marocko återlämna staden Ceuta, vilken de hade erövrat några år tidigare. Som säkerhet för denna pakt ville marockanerna att den portugisiska befälhavaren Henrik skulle lämnas kvar som gisslan. Det var ett erbjudande som portugiserna var tvungna att ta. Alternativet var hot om förintelse.

Men Henrik hade inga planer på att sitta i fängelse. Med tal om rikets bästa och löfte om en snar frihet övertalade han sin yngre bror Fernando, som fanns där under hans befäl, att ta hans plats som gisslan. Fernando gick efter övertalning med på bytet. Väl hemkommen till Lissabon glömde Henrik snart sitt löfte. Den unge Fernando fick sluta sina dagar i ett fängelse i Fez, varifrån han skickade mången appell till sin bror, aldrig besvarade av Henrik.

Henrik Sjöfararen hade annat i tankarna. Han drömde om att sjövägen skicka folk runt Nordafrika för att komma i direkt kontakt med den stora kontinenten han hade hört talas om, att där tillkämpa sig herravälde över guldgruvorna och överta slavhandeln till Europa från nordafrikanerna.

Henrik Sjöfararens visioner var visionerna om guld och slavar. Nog vore Slav- och Guldjägaren en riktigare benämning för Henrik än Sjöfarare. När allt kom omkring var Henriks intresse för sjöfart en biprodukt av hans jagande efter slavar och kampen om guldgruvorna i Afrika.

Slavsamhällen i Afrika

Under den sista hälften av 1400-talet blev portugisernas handel med afrikanska slavar ett väl fungerande företag i Europa och Afrika. De första årens människojakt hade visat sig vara ett farligt företag med många döda i krig och sjukdom bland de portugisiska slavjägarna. (En av de första slavjägarna, den ovan nämnde Nuno Tristão, dödades 1446 tillsammans med 18 andra vid floden Gambia under hans fjärde plundringsföretag.)

Ett lättsammare sätt var nödvändigt för handels framgång. Portugiserna tog kontakt med kungar och makthavare i kustområdena och hittade så småningom handelspartners, som i utbyte mot tyger och hästar sålde guld och antilopskinn och som även var villiga att sälja slavar.

"Handeln med slavar är en affär för kungar, rika män och framstående köpmän" så beskrevs med rätta affären av en av de inblandade.

Det är stötande att afrikaner sålde andra afrikaner till främmande män från andra världsdelar. Men det är viktigt att mera ingående känna till samhällsystemen i Afrika på 1400-talet för att förstå varför det blev så.

När portugiserna, och efter dem alla andra européer, sjövägen gjorde de första direkta kontakterna med Afrika, levde folken i Europa och Afrika i politiska system som i mycket liknade varandra men som också hade stora skillnader. Feodalismen i Europa var inte densamma som den afrikanska samhällsordningen, som vanligtvis benämns som "afrikansk feodalism".

I Europa under slaveriet hade slavarna berövats all rätt och all egendom. Med övergången till feodalism omvandlades stegvis slaveriet i livegenskap och vasallskap, ett i sig fruktansvärt system för de arbetande som fortlöpte under flera hundra år och i mångt och mycket gränsade till slaveri. (Så sent som 1775 skärpte Katarina II livegenskapen i Ryssland och godsherrarna fick rätt att sälja sina bönder som slavar.)

I Afrika hade "feodalismen" en annan betydelse. Den gamla jämlika stamstrukturen hade med tidens gång lämnat plats åt ett system där stater som växte sig starka underkuvade andra svagare folk. Detta förde med sig en livegenskap eller ett vasallskap för de besegrade, vilket flera historiker i allmänhet vill benämna som "hemmaslaveri".

Dessa afrikanska slavars livsvillkor kunde variera mycket beroende på tid och plats, men ett allmänt mönster kan, utan stort våld på verkligheten, ändå beskrivas.

Slavarna i Afrika fick i vanliga fall ett stycke land att bosätta sig på som de inte kunde lämna. De fick tillstå sina herrar med grödor och personliga tjänster och kunde så småningom få en allt mer ökad rörelsefrihet. En del blev bönder, en del hantverkare och skillnaden mellan dessa slavar och den fria mannen hos det segerrika folket tenderade att minska allt eftersom tiden gick. En afrikansk slav kunde ha egendom, bli adopterad som medlem av herrefamiljen och även bli sin herres arvinge.

Det finns exempel på slavar som bedrev framgångsrik handel, blev rika, själva slavägare, betydelsefulla män i samhället och även vald till kung. Detta sagt för att förstå slavarnas ställning och möjligheter i samhällen i Afrika.

Allt var förstås inte fröjd i en slavs liv. En slav kunde tex ges bort i present vid någon speciell minnesdag eller säljas vidare för att tillgodose herrskapens ekonomiska behov.

Det viktiga i detta sammanhang är att förstå att den afrikanska slavens ställning när européerna kom till Afrika på 1400-talet i mångt och mycket var att jämföra med det vasallskap som då rådde i Europa för den stora massan av män och kvinnor. De afrikanska slavarnas status då hade inget gemensamt med det senare slaveriet ursprunget ur européernas behov av billig arbetskraft i de amerikanska kolonierna, när människorna behandlades som boskap i slavskepp, i gruvor och på plantager.

Mot denna bakgrund kan vi göra oss en föreställning om hur en afrikansk slavägare resonerade, när han samtidigt med guld, elfenben och djurskinn också sålde slavar till européerna. För den afrikanska slavägaren var det inte märkvärdigare att sälja slavar till europeiska köpman än till afrikanska köpmän. Han visste inte mycket om förhållandena för slavarna i det nya landet och antog nog att de var ungefär desamma som i Afrika. För honom fick slavarna helt enkelt flytta in i nya herrefamiljers egendomar och där leva sina liv, utöva sitt kunnande och börja klättra uppför samhällets stege i försök att uppnå den slutgiltiga befrielsen.

I själva verket hamnade den afrikanska slavförsäljaren inte långt ifrån sanningen. På den tiden vid andra halvan av 1400-talet behandlades slavarna i Europa på liknande sätt som de i Afrika. Slaven var inte en helt rättslös varelse utan hade en given plats i ett system av ömsesidiga förpliktelser mellan slavarna och slavägarsamhället.

Det måste emellertid understrykas några viktiga och avgörande fakta för att kunna förstå utvecklingen i förhållandet mellan Europa och Afrika. De afrikanska kungar eller hövdingar som sålde slavar till européerna kunde aldrig förutse att denna första och förhållandevis mycket begränsade slavhandel i framtiden skulle ta sådana proportioner att den skulle rasera samhällets stabilitet i deras rike. De kunde inte förutse att denna framtida instabilitet skulle leda till en situation där européerna blev dem övermäktiga. Att Europa som var den aktiva och starka parten, i sökandet efter och handeln med slavar, bla på grund av sin överlägsna beväpning, alltid skulle ta hem den största vinsten och de flesta fördelarna. Det är också viktigt att komma ihåg att under dessa år var slavhandeln bara en del av handeln mellan Afrika och Europa, även om för Portugal och senare också för Spanien slavhandeln representerade den största delen av alla transaktioner.

Slavhandeln expanderar

Slavhandeln var vid 1400-talets andra hälft främst ägnad att uppfylla hemkonsumtionens behov bland adeln i Portugal och Spanien och en begränsad export till Italien och Frankrike. Denna marknad var inte stor och hade en viss tendens att mattas av. Två av dåtidens stora potentater, England och Frankrike, handlade tex i början på 1500-talet i stort sett inte alls med slavar, men utvecklade en handel med Afrika i varor som elfenben, peppar och guld.

Slavhandeln handlade fram till 1500-talets mitt om några tiotusentals afrikanska slavar som hade levererats till länderna i Europa och denna slavhandel hade kunnat gå till historien som en förkastlig men begränsad händelse under en viss epok. En annan mer värdefull handel höll som sagt på att utvecklas och ta över i betydelse. Så blev det nu emellertid inte. Columbus resa till Antillerna 1492 och portugisen Pedro Alvares Cabrals resa till Brasilien 1500 kom att förändra allting. Efter dessa årtal åkte de spanska och portugisiska båtarna allt oftare västerut till den nyupptäckta amerikanska kontinenten. Med ett stort antal välbeväpnade soldater, krig och bedrägeri erövrade de så småningom Västindien och stora landområden i Sydamerika. Befolkningen i dessa områden förslavades och tvingades att arbeta i gruvor och sockerplantager. I sin jakt efter rikedomar var erövrarna hänsynslösa i sin exploatering av indianerna som de hade gjort till slavar.

Indianbefolkningen dog ut under detta slaveri. På vissa ställen raderades den fullständig ut. På Kuba där Christoffer Columbus landsteg den 27 oktober 1492, försvann mer än hundratusen indianer på mindre än femtio år. Det är inte möjligt att här ge en beskrivning av de amerikanska indianernas tragedi under den koloniala exploateringen. För detta krävs speciellt ägnade artiklar som på ett omfattande och rättvist sätt berättar om detta drama.

Undertecknad tvingas att här bara kort konstatera den grymma verkligheten i Amerika och gå vidare i frågan om den europeiska slavhandeln från Afrika.

Handbojor

Efterfrågan på arbetskraft, som i de nya kolonierna i Amerika kunde ta plats istället för de mördade indianerna, tog fart som aldrig förr. Erövrarna började att importera slavar från Spanien, Portugal och Nordafrika. Dessa slavar var både vita och svarta och många var kristna.

Det kan vara av intresse att veta att exporten av kristna slavar fortsatte ända till slutet av 1600-talet. Det finns dokument från 1692 där det spanska kungahuset (de av påven betitlade De Katolska Kungarna!) gav exporttillstånd för vita slavinnor från Spanien till Mexiko, där de fick ta plats i överklassens bordeller.

1515 fick Spanien den första båtlasten med socker som hade odlats av afrikanska slavar i Västindien. Dessa slavar hade fångats i Afrika, släpats till Spanien och därifrån sålts vidare till plantager i Västindien. Men den stora bristen på arbetskraft som indiandöden och de nya gruvorna och plantagerna orsakade krävde en annan, mer omfattande lösning än importen av slavar från Europa.

Från början var portugiserna och spanjorerna tveksamma att ta slavar från Afrika. Dessa visade sig vara upproriska och hade ställt till med blodbad på slavbåtarna och i Västindien.

Men utvecklingen gick ändå åt det hållet. Spaniens och Portugals kungahus var ekonomisk helt beroende av slavhandeln och krävde utdelning på de satsade pengarna. Samtidigt kunde behovet av arbetskraft stora kvantiteter av slavar till sockerplantagerna och gruvorna bara tillgodoses från den afrikanska kontinenten. Med ett ökat förtryck började slavar att hämtas i Afrika för att levereras i Amerika.

Den första spanska båtlasten med slavar direkt från Afrika till Västindien gick 1518. Detta öppnade en ny tid, när kungahusen i Europa sålde tillstånd till slavhandlarna att köpa slavar i vissa områden i Afrika för vidare export till kolonierna på den amerikanska kontinenten.

Miljontals och åter miljontals människor blev jagade, tillfångatagna och sålda som slavar. De hade inga rättigheter, behandlades värre än djur och dog i miljontals. Europas kungahus, den kristna kyrkan och den övriga överklassen blev stormrika på den avskyvärda hanteringen.

Slavhandel till Amerika inleddes av Portugal och Spanien. Men dessa länder blev snabbt efterföljda av England, Frankrike, Holland, Preussen, Danmark, Sverige och senare även av två nya länder på den amerikanska kontinenten, Brasilien och USA.

Förhållandet mellan dessa länder var vid Afrikas kust närmast av ett krigstillstånd, alla inställda på att ta hela bytet utan att dela med någon annan. Det började med krig mellan Portugal och Spanien. Portugals kungahus hade ju av påven fått monopol på hela handeln vid Afrikaskusten! Med risk för att få på sig påvens exkommunikation och hamna i helvetet började det spanska kungahuset att skicka sina fartyg längre och längre ner på Afrikakusten.

Portugals kung João II såg inte detta med blida ögon. Enligt den portugisiska monarken skulle hans sjökaptener, som i Afrika råkade på "båtar med folk från Spanien eller annat land, inte ta några fångar utan bara kasta dessa över bord som straff för att de velat göra något så förbjudet och för att andra som hörde talas om detta skulle ta det som en varning".

Men en sådan lönsam affär gick inte att behålla för sig själv. Det dröjde inte många år innan Afrikas västkust fylkades av spanska och även andra ländernas smuggelbåtar.

En som gick till historien som den främste slavhandelsmugglaren var engelsmannen John Hawkins. Finansierad av köpmän i London skaffade Hawkins tre båtar år 1562 och med hundra man i besättningen avseglade han från England till Guineakusten. Genom krig och plundring lyckades Hawkins efter en tid vid kusten fånga över 300 människor. John Hawkins satte sedan fart mot Västindien där han sålde fångarna som slavar och köpte varor att sälja i Europa.

Den engelska kronan ville från början inte veta av Hawkins äventyr och inte ha med slavhandeln att göra. Men när drottning Elisabeth I fick se Hawkings räknenskaper efter första resan ändrade hon sig snabbt och investerade även hon i John Hawkins slavjakt.

Av drottningen Elisabeth I fick Hawkins slavbåten "Jesus"(!) för sin andra slavexpedition till Afrika. John Hawkins adlades senare för sina förtjänster till Storbritannien och valde själv till sitt vapen en vapensköld med en negerslav i handbojor!

Under 1500- och 1600-talet fortsatte slavhandeln att expandera i en allt högre takt. Portugals monopol slogs sönder när landet mellan 1580 och 1640 blev utan kung och den spanska kungen, den närmaste arvingen, tillträdde den portugisiska tronen. Fram till 1640, då uppror utbröt i Lissabon och en ny portugisisk kung kröntes, förblev landet en spansk provins och nedgjort som sjömakt.

Sir John Hawkins

Från början av 1600-talet tog flera andra länder över stora delar av slavhandeln, vilken vid det här laget var den största affären över alla hav. Krigstillstånd mellan dessa länder var det vanliga förhållandet på världshaven. Girighet och avund över slavhandelns profiter hade inga gränser.

Englands sjömakt växte sig stark hela tiden. Landet hade i sin andra rang som slavhandlare tvingats att skaffa fram varor att erbjuda Spanien och Portugal för att komma åt guld och silver från slavhandeln och kolonierna i Amerika. Detta hade tvingat fram en industrialisering, vilken i förlängningen hade gjort England till en av de starkaste makterna i Europa.

Avgörandet om vem som skulle ta ledningen över handeln med Afrika, nu nästan utslutande med slavar, kom med det Spanska tronföljdskriget 1702-1714 efter Carlos II:s död. Det spanska imperiet var vid denna tid världens största rike, med besittningar i Nederländerna, Italien, Amerika, Afrika och Asien. Pärlan i detta imperium var "assiento", kontraktet som gav ägaren rätt till all slavhandel till Spaniens amerikanska besittningar. Det var där de stora pengarna kom till.

Den franska hertigen, Filip av Anjou utvald av Carlos II, blev kung Filip V av Spanien med stöd av farfar, den franska kungen Ludvig XIV. Efter sin kröning gav Filip V assientorättigheterna till Ludvig XIV, vilket denne hade krävt. Englands kungahus kände sig bestulet på bästa biten och det stora kriget var ett faktum. Under 12 år slaktade man varandra i Europa och överallt annars där de två lägren möttes. Det första fredsfördraget kom i april 1713 med Freden i Utrecht mellan Spanien och England med sina allierade.

Avgörande för att denna fred kunde undertecknas var att Spanien och England en månad tidigare hade skrivit under ett handelsavtal Assientofördraget vilket gav det engelska kungahuset monopol på export av slavar från Afrika till det spanska Amerika! Med detta assientokontrakt som grund utvecklades England under 1700-talet till att bli världens största imperialistmakt, en position som England behöll i minst tvåhundra år.

50 miljoner försvann från Afrika

Hur många människor försvann från Afrika på grund av slavhandeln mellan 1400-talet och 1900-talet? Denna fråga har varit föremål för många studier men kan inte besvaras entydigt. En exakt statistik har aldrig funnits, bara uppskattningar grundade på ofullständiga data.

Inte minst blir de existerande siffrorna felaktiga pga en omfattande smuggling. Slavhandeln beskattades hårt av de europeiska kungahusen och kyrkan som ju levde på denna hantering.

Slavhandlarna försökte alltid att komma förbi dessa tullar. Det var därför vanligt att slavhandlarna mutade tulltjänstemännen på slavmarknaderna. Slavhandlarna fick då använda sig av de olika slavkompaniernas märken med vilka de brännmärkte slavarna som fick passera utan skatter eller tullavgifter.

Nackboja

Smugglingen av fångar uppskattas till en tredjedel av lasten.

Men hur många var de, i den stora helheten? I kretsen av de människor som har ägnat sitt liv åt att studera den afrikanska kontinentens historia, har siffran 15 miljoner människor som ett absolut minimum och 50 miljoner människor som mest trolig, blivit accepterad som det antal slavar som kom levande till Amerika.

(Bara på Kuba landsattes under femtio år, mellan 1791 och 1840, en miljon slavar!)

Minst 50 miljoner slavar

Men dessa uppskattningar av antalet slavar som kom levande till Amerika är givetvis inte samma som det antal som hade tagits ombord på slavskeppen. Många dog under resan, lågt räknat 20 procent. Ibland kunde denna siffra vara mycket högre.

Till dessa tragiska siffror måste ytterligare läggas alla människor som mördades i plundringståg och krig i den jakt på slavar som under flera århundraden omfattade stora områden av den afrikanska kontinenten.

Man kommer till den slutsatsen att slavhandeln, lågt beräknad, måste ha kostat Afrika minst 50 miljoner människors liv (en del forskare uppger 100 miljoner), vilket motsvarar en fjärdedel av det svarta Afrikas befolkning vid mitten av 1900-talet när dessa studier gjordes.

Slavhandeln födde industrialismen

Slavhandeln förgör samhällsstrukturen i Afrika

Vid mitten av 1600-talet upplevde de europeiska kolonierna på den nyupptäckta kontinenten Amerika en ny och mycket kraftig utveckling. Enorma mängder afrikanska slavar fördes dit för att ta plats i produktionen i guld och silvergruvorna och på plantagerna med socker, tobak, bomull mm.

Inte minst behövdes ständigt nya slavar då slavarnas arbetskapacitet utnyttjades hänsynslöst med många dödsfall som följd. Dödligheten på den holländska kolonin Surinam i Västindien var tex så stor att hela den friska slavbefolkningen, omkring 50000 människor, utrotades totalt vart tjugonde år!

När efterfrågan på slavar ökade i Amerika, ökade slavhandlarnas människojakt på den afrikanska kontinenten. De europeiska slavhandlarna skaffade sig slavar på tre olika sätt piratdåd, krigsallianser och fredlig kompanjonskap. Piratdåden innebar plundringståg och krig där slavjägarna hade sin bas i båtarna. Piratdåden gick snart över till kompanjonskap i krig. Européerna gick då i land med beväpnade grupper av soldater för att stödja en afrikansk kung mot hans rivaler. I regel fick de europeiska slavhandlarna som krigsbyte köpa fångar bland de besegrade, vilka fraktades över till Amerika som slavar.

Detta kompanjonskaps första slavhandlare sägs ha varit engelsmannen John Hawkins. Vid hans fjärde resa, när han hade varit en tid vid Guineakusten och redan tagit över 150 fångar, hände något som blev bestämmande för människohandelns framtid. Hawkins blev på Sierra Leones kust kontaktad av en hövding som ville ha Hawkins understöd i krig mot andra kungar i området. Som betalning skulle Hawkins få ta alla fångar som togs i detta krig. Hawkins landsteg med 300 engelsmän och tillsammans med hövdningen och dess män gav han sig i batalj med hövdingens fiender. Förödelsen och mördandet som Hawkins män gjorde sig skyldiga till med sina eldvapen var fruktansvärt. Men vinsten blev helt i Hawkins smak. Han fick med sig över 300 fångar, vilka resulterade i stora profiter vid försäljningen i Karibien.

Med tiden lärde sig européerna att utnyttja eller anstifta rivaliteter mellan folken och tvinga fram krigstillstånd för att få fram fler slavar. Européerna stod i dessa fall tex för den ena partens beväpning mot rätten att köpa slavar bland de tillfångatagna. På det sättet, och lockade av de europeiska varorna som slavhandlarna betalade med, blev så småningom vissa afrikanska kungar kompanjoner till de europeiska slavhandlarna.

Men kompanjonskapet gick i de flesta fall snart över till de afrikanska kungarnas beroende av slavhandlarna. Ville man få tag på de europeiska varor som slavhandlarna hade att erbjuda, fanns det bara en sak dessa kungar kunde göra leverera flera slavar. Slavjakten spred sig till allt större områden och allt längre in på kontinenten.

De europeiska slavhandlarna betalade från början mestadels med hästar, kopparvaror och tyger, men gick så småningom över till nästan enbart eldvapen och alkohol. Eldvapen, musköter, blev en absolut nödvändighet för de folk i Afrika som ville garantera sin frihet. Utan eldvapen, som bara kunde fås i utbyte mot slavar, blev starka kungariken ett lätt byte för annars svagare folkslag på jakt efter slavar.

Till slut blev det så i stora delar på den afrikanska kontinenten att alla folk blev tvungna att skaffa sig eldvapen. Därmed var alla tvungna att jaga slavar. Under flera århundraden, från tidiga 1500-talet till slutet av 1800-talet, spred sig en osäkerhet och instabilitet över stora delar av Afrika. Nästan överallt fanns en överhängande risk att bli kidnappad och såld som slav till de europeiska slavhandlarna. Samhällstrukturen förföll och gick till spillo och människan degraderades och brutaliserades av den hänsynslösa hanteringen.

Detta kan ses bla i konstens utveckling från väldigt sofistikerade former på 1400-talet till allt hårdare framställningar fram till 1800-talets slut.

Den samhälleliga utvecklingen avstannade på många håll i Afrika och gamla riken och kulturer gick under. Kungarnas traditionella makt, väldigt begränsad av ett system av statsråd och hierarkier, förändrades till att bli despotisk och utan gränser. Detta medförde att politiskt oppositionella och rebeller kunde suddas ut genom försäljning till slavhandlarna. Osäkerheten ökade hela tiden och människorna tog sin tillflykt till otillgängliga områden. Produktionen i samhället minskade till ett minimum, jordbruket slogs ut i stora områden, ja, vilken bonde vill så en jord som han inte vet om han får skörda?

Människohandeln

Slavhandeln var en hård och obarmhärtig jakt ända in i det djupaste av Afrika. De kidnappade och tillfångatagna människorna drevs av sina kidnappare mot kusten, till slavmarknaderna och slavbåtarna. Detta kunde innebära flera veckor eller månader till fots med brist på mat och vatten. Fångarna kom främst från västra Afrika, från Senegal i norr till Angola i söder. Under 1800-talet kom även många slavar från östra Afrika.

Vid framkomsten till slavmarknaden blev fångarna inburade i skjul eller fängelser. Där fick de stanna tills hövdingarna och européerna kommit överens om priset för en pièce de Inde ett pris för en normalstark, frisk man i tjugoårsåldern. Två män i trettioårsåldern motsvarade i allmänhet en pièce, likaväl som två pojkar i tio till femton års ålder eller två kvinnor.

Efter veckor av fotvandring i bojor var fångarna i regel väldigt medtagna. Till detta får man lägga det de hade genomgått när de fick kämpa för sina liv och kanske såg sina kära mördas och deras hem brännas ner av slavjägarna. Dödligheten i fängelserna på slavmarknaderna var därför väldigt hög.

Den dag fångarna skulle bli sålda till européerna leddes de ut till en öppen plats helt nakna, män, kvinnor och barn. Där fick de genomgå en väldigt noggrann undersökning av skeppsläkaren. De som var över trettiofem år, gråhåriga eller på något sätt visade symptom på sjukdom fördes åt sidan. Bara de bästa var gott nog att köpas.

Bränmärkning av slav

Alla köpta fångar märktes på bröst eller armar med glödgat järn som brände in de olika slavkompaniernas märken. Brittiska Afrikakompaniets märke var DY, Duke of York, hertig av York, den brittiska monarkens formella benämning. Portugals kungahus använde ett Kristuskors. Det stora bibelsällskapet, The Society for the Propagation of the Gospel, brännmärkte sina slavar med bokstävarna SPG.

Efter brännmärkningen gick fångarna tillbaka till fängelset där de fick vänta innan de fördes iväg till de väntande slavskeppen. Antingen gick resan till någon av fästningarna, slavdepåer, som de europeiska nationerna byggt utmed Afrikas kust eller direkt till Amerika.

Den första stora fästningen på Afrikas Västkust var S. Jorge da Mina, senare kallad för Elmina. Den byggdes av portugiserna år 1481-1489 cirka 50 km söder om Cape Coast i dagens Ghana. Den portugisiska kungen João II som beslutade att bygga upp fästningen skickade iväg båtar med 500 soldater, 100 byggnadsarbetare och allt nödvändigt byggnadsmaterial. Fästningen försågs med höga torn, två vallgravar huggna i sten och 400 kanoner. Den var gjord för att hålla 1000 slavar i fångenskap! Fästningens beskaffenhet och storlek visar väl vilken stor affär med slavar som förutspåddes. Kungen João II fick av påven Xisto IV syndernas fullständiga förlåtelse för alla kristna som dog i S. Jorge da Mina.

Resan till Amerika var för de fängslade människorna att komma till det okända. Ingen av slavarna visste vad som skulle hända och de flesta hade aldrig sett havet förr.

Ombord på slavskeppet var livet ett obeskrivligt helvete. Slavarna slogs i järnbojor om händer och fötter och tvingades ner i båtarnas lastrum. Där fick de trängas tätt packade på varandra, inte mer utrymme än vad kroppsvidden krävde. Lastrummen var indelade i flera våningar med en höjd på i allmänhet 80 cm, men aldrig över en meter. Där fick slavarna ligga eller försöka sitta. I det brittiska slavskeppet Brooks var våningshöjden 78 cm. Utrymmet för varje manlig slav var på Brooks 183 cm i längd och 40 cm i bredd. För kvinnor 175 x 40 cm, för pojkar 152 x 35 cm och flickor 137 x 30 cm. I många slavbåtar slogs slavarna även med halsbojor.

När lastrummet var fullsatt med i regel 300-500 slavar, avgick båten till Amerika i det som blev känt som Medelpassagen. Resan tog i regel fem veckor. Fem veckor av hungersnöd och törst. Fem veckor under vilka flera hundra människor fick utföra sina behov och kräkas på den plats där de låg. Stanken från ett slavskepp kunde man känna av på flera kilometers avstånd. Slavar som dog eller drabbades av sjukdom blev omedelbart kastade över bord.

Stuvningsschemat för slavskeppet Brookes från Liverpool

Dödligheten på slavskeppen var fruktansvärt hög, 20-30 procent dog under Medelpassagen. Ibland gjorde slavarna uppror mot det fruktansvärda ödet och någon gång lyckades de ta över båtarna. För det mesta slog slavhandlarna ner de upproriska slavarna och straffade dem med sadistiska blodbad.

Triangelhandeln

När man för en stund stannar upp och tänker igenom det otroliga antalet människor som såldes som slavar, främst under åren 1650-1850, förstår man att detta måste vara en del i en mycket omfattande process.

Miljontals människor köptes i Afrika som slavar i utbyte mot europeiska varor som eldvapen, tyger, kopparvaror och brännvin. Dessa människor fraktades vidare till Amerika, där de fick arbeta gratis åt plantage- och gruvägare och skapade på den amerikanska kontinenten väldiga rikedomar i varor som socker, tobak, bomull, rom, guld, silver och ädla stenar. Dessa varor transporterades i sin tur vidare till Europa där de fick en mycket lönande avsättning. En del av vinsten i dessa transaktioner omsattes i nya europeiska varor som fraktades till Afrika för att köpa flera slavar för. Denna handelsrunda brukar kallas för triangelhandeln eller cirkelhandeln.

Slavarnas roll i denna rikedomsanskaffning får inte glömmas. Slavarna var inte okunniga och allmänt slöa negrer bara bra till att använda som enkla arbetsredskap, vilket en del rasistiska historiker vill få oss att tro. Slavarna var egentligen kidnappade arbetsfolk, bönder och hantverkare, med ett brett spektrum av yrkeskunskaper. Deras kunnande var, på många områden, grundläggande och i mycket avgörande för framgången i gruvor och på plantager. De arbetade som timmermän, murare, bönder, stensättare, järnarbetare, målare, snickare, silver- och guldsmeder, konstnärer m.m. Skickligheten och den grundläggande yrkeskunskapen hade de fört med sig från hemlandet.

Bakom Triangelhandeln fanns de europeiska kungahusen och en del andra finansiärer. Kungahusen sålde tillstånd för handel med slavar eller gick in med egna pengar. En del andra medlemmar av överklassen, adeln eller borgarskapet, bildade kompanier med kungahusens välsignelse, köpte dessa tillstånd och gav sig in i handeln. Många av dem var ägare till skepp och skeppsvarv, tyg- och vapenfabriker i Europa och plantage- och gruvägare i Amerika.

Triangelhandeln var en mycket lönande affär, en affär med tredubbla vinster. Storbritanniens inkomster från handeln på Västindien, i slutet av 1700-talet, var fyra gånger större än inkomsterna från handeln med hela övriga världen. Vinsterna var ofattbart stora och handeln expanderade snabbt. Antalet skepp som trafikerade världshaven steg i höjden under en relativt kort tid. I Liverpools hamn år 1719 fanns 18371 fartygston registrerade. År 1792 var antalet fartygston upp i 260382.

Ökningen var nödvändig eftersom varutransporten ökade avsvärt under dessa sjuttio år. Som ett exempel kan siffror för sockerimporten till England och brittisk export av bomullsvaror användas. England importerade en halv miljon ton socker år 1720. Vid slutet av 1700-talet var årsimporten fem gånger så stor. 1701 exporterade Storbritannien bomullsvaror för 23000 pund. År 1800 var exporten värd 5,5 miljoner pund.

”Triangelhandeln”

Liverpool växte med skeppsbyggandet, Manchester och Lancashire växte med tillverkning av billiga bomullstyger för inköp av slavar och Birmingham växte med vapensmedernas export av miljontals musköter till Afrika. Den snabba ekonomiska expansionen i Triangelhandeln skapade villkoren för den industriella revolutionen i England. Behov av allt större antal billiga konsumtionsvaror ledde till nya uppfinningar i industrin som i sin tur ledde till tillväxt och förnyelse. Speciellt märktes detta inom textilindustrin där, vid slutet av 1700-talet, uppfinningar och nya maskiner följde på varandra.

Industrialismen föddes med Triangelhandeln. Med den kom en ny klass av storköpmän och industrimagnater upp i samhällets topp. Dessa var ofantligt rika, slösade gärna med pengar och köpte sig politisk makt, tex platser i det brittiska parlamentet, varifrån de kunde ha inflytande på landets affärer och villkoren för Triangelhandeln.

Men alla dessa rikedomar som skapades i Triangelhandeln hade en annan sida, en mycket smutsig sida. I Afrika, förutom allt elände och upplösningen av riken och kulturer som slavhandeln orsakade, stagnerade stora delar av den traditionella varuproduktionen och hantverket för att så småningom minska och delvis försvinna helt. Ett exempel. Tillverkning av afrikanska tyger, berömda för sin goda kvalité och som de europeiska länderna faktiskt importerade innan slavhandeln helt överskuggade den övriga handeln, dukade under och försvann när billiga tyger från Europa invaderade de afrikanska rikena.

Med det fortsatta förtrycket och de europeiska ländernas ökade makt blev situationen allt värre. De europeiska härskarna satte avsiktligt stopp för produktionen och samhällsutvecklingen i Afrika för att bevara sin makt och sina marknader. En överföring av europeisk nyteknik till länderna i Afrika var helt utslutet, trots att detta hade lovats av de europeiska kungarna och affärsmännen och trots att de afrikanska kungarna gång på gång bad att få hjälp i form av läkare, timmermän, skollärare, präster, båtbyggare och annat som de ansåg nödvändigt för att öppna nya vägar för framtiden i Afrika.

Även i Europa skapade Triangelhandelns barn, industrialismen, en misär av aldrig tidigare skådat slag. För den stora massan av industriarbetare var livet ett riktigt elände. För vuxna såväl som för barn var arbetsdagen nästan oändlig, upp till sexton timmar, betalningen var fruktansvärt dålig och arbetsvillkoren ofattbara. Fattigdom i industristäderna i Europa var värre än någonsin förut. Triangelhandelns rikedomar kom bara de rika till del. För de fattiga i Europa blev de samhällsförändringar som orsakades av Triangelhandel ett nytt slags slaveri.

I Friedrich Engels "Den arbetande klassens läge i England" kan vi få en bild av arbetarnas situation år 1845, en i sanning ofattbar läsning.

Sverige och slavhandeln

Rikedomarna i Afrika lockade även den svenska överklassen. I mitten av 1600-talet började vid Slavkusten (eller Guldkusten) utanför det nuvarande Ghana en kamp om kolonier för att fylla den svenska överklassens kassaskåp med guld från afrikahandeln.

Allt började år 1647 när Louis de Geer fick kännedom om de ekonomiska möjligheter som afrikatrafiken kunde ge. Av drottning Kristina köpte de Geer ett kungligt sjöpass med rätt att trafikera Afrika och skickade iväg ett par fartyg på jakt efter slavar, guld och elfenben. Som betalning använde de Geer tyger, varor av mässing, fiskkrokar och brännvin.

Dessa första båtlaster gav mycket bra utdelning, vilket ledde till nästa steg. År 1649 bildades Svenska Afrikanska Kompaniet med Louis de Geer som huvudägare. Ändamålet var denna gång inte enkla utbytesaffärer. Kompaniet bildades för att göra verklighet av kolonidrömmarna.

Till ledare för Kompaniets första expedition utsågs en tysk äventyrare, Hendrik Carlof, med erfarenhet av Guineakusten, där han hade tjänstgjort under holländskt befäl. År 1650 kom Carlof till kusten utanför Ghana där han som chef för den svenska expeditionen ingick ett avtal med kungen av Fetu, ett rike vid kusten. Man kom överens om byggandet av ett par fästningar och några handelsstationer. Fästningen Carlsborg började att byggas, såväl som en del handelsstationer utmed kusten och fästningen Christiansborg vid Accra i dagens Ghana.

Livet i de svenska besittningarna blev inte fridfullt, utan fyllt av strider mot holländarna och engelsmännen som ville åt samma byte. Detta medförde en viss nackdel för handeln och Kompaniets vinster.

Efter Louis de Geers död ombildades det Svenska Afrikanska Kompaniet år 1654 under ledningen av de Geers söner. Nu kom en vändpunkt i Kompaniets liv. Carlof kom inte överens med Kompaniets ledning, de Geers söner, vilka försökte lura honom på pengar. Han deserterade och tog sin tillflykt till Danmark. Där utverkade han ett danskt kaparbrev med målsättning att erövra de svenska besittningarna på Guineakusten för Danmarks räkning.

1658 anlände Carlof på nytt till Guineakusten. Med hjälp av en afrikansk hövding lyckades han besegra den svenska kommendanten på Carlsborg, von Krusenstierna, och ta över fästningen, handelsstationerna och Christiansborg. Därmed hade Svenska Afrikanska Kompaniet inga besittningar och historien om kolonialmakten Sverige i Västafrika borde vara slut.

En sista akt fanns dock. Den afrikanske hövding som hade hjälpt Carlof mot svenskarna stormade Carlsborg, som danskarna emellertid hade sålt till holländarna, och erbjöd fästningen till försäljning åt Svenska Afrikanska Kompaniet. Kompaniet köpte tillbaks Carlsborg för dyra guldpengar och affärerna började att rulla som tidigare. Men ljusningen i Kompaniets koloniala tillvaro varade inte länge. Holländarna angrep Carlsborg strax därefter och fästningen föll efter 13 månaders belägring. Det svenska kolonialäventyret i Västafrika var nu för alltid slut.

Men slavhandeln då? Var Sverige inblandat? Här går hitoriebeskrivningen isär. En del svenska historiker har velat hävda att svenskarna aldrig handlade med slavar.

Detta är emellertid inte sant. Redan vid en undersökning av Svenska Afrikanska Kompaniets böcker kan man konstatera att Kompaniet hade slavar som arbetskraft vid fästningarna och handelsstationerna. Dessa slavar hade Kompaniet givetvis köpt. Dessutom fördes en del afrikanska slavar med svenska fartyg till Sverige, där de fick arbeta på adelns gods. Vad gäller människohandeln till Amerika pågick den på svenska och danska fartyg från Afrikas Västkust till Västindien på initiativ av svenska och danska företagare.

Men det riktiga genombrottet för den organiserade slavhandeln kom först på 1700-talet. År 1755 köpte Danmark tre öar i Västindien, de sk Jungfruöarna Saint Croix, Saint Thomas och Saint Jan. På de stora plantagerna på dessa öar använde danskarna slavar från sina kolonier i Afrika.

Sverige ville inte vara sämre än omvärlden och såg till att också skaffa sig en koloni i Västindien. I juli 1784 köpte kung Gustav III ön Saint Barthélemy av Frankrike mot handelsprivilegier i Göteborg. I mars 1785 övertogs Saint Barthélemy av den svenska kommendanten Salomon von Rajalin. Samtidigt bildades i Sverige Västindiska Kompaniet, vilket fick stora handelsrättigheter och makt på Saint Barthélemy.

Gustav III införde slavhandeln i Sverige.

Gustav III förklarade ön Porto Franco som frihamn öppen för alla världens fartyg. Detta skulle visa sig vara ett mycket lönsamt drag. Slutet av 1700-talet var en mycket orolig period i Västindien med ständigt pågående krig mellan England, Frankrike, Holland och Nordamerika. Kriget minskade dock inte behovet av handelskontakter bland kapitalisterna i de krigförande länderna. Tvärtom blev handelsbehovet bara större. Den svenska neutralitetspolitiken tillsammans med den av Gustav III förklarade frihamnen gjorde Saint Barthélemy, främst huvudstaden Gustavia, till en samlingspunkt för handelsmän och handelstransaktioner i Västindien.

En annan faktor som var avgörande för de ekonomiska framgångarna var förändringarna i lagstiftningen som tillkom för att göra slavhandeln laglig. På förslag av kommendanten Rajalin bestämde regeringsrådet och kung Gustav III år 1785 att slavhandel skulle vara tillåten på Saint Barthélemy så att öns invånare skulle beredas tillfälle att deltaga i slavhandeln. "En nödvändig omständighet till öns uppodling och plantationers utvidgande", sades det.

Gustav III går till historien som kungen som införde slavhandeln i ett land vilket 500 år tidigare hade avskaffat träldomen. I Västindiska Kompaniets privilegium från oktober 1786 fick Kompaniet därmed rätt att driva slavhandel på Afrikakusten. Faktiskt blev slavhandeln officiellt sanktionerad utan att någon i regeringsrådet någonsin opponerade sig.

Det kan vara intressant att veta att denna fullständiga enighet bland den styrande överklassens representanter hade väldigt lite stöd bland folket. Vid denna tid hade opinionen mot slavhandeln börjat att växa sig stark ute i världen och dessa förändringens vindar hade spridit sig till Sverige och vunnit majoriteten av det svenska folket.

På Saint Barthélemy var situationen sådan att den nya lagstiftningen medförde att slavhandeln blev en av de största kommerserna på den svenska ön. Människohandeln på svenska fartyg gick från Västafrika, Guinea och Angola till bla Saint Barthélemy och de danska Jungfruöarna. De afrikaner som inte gick att sälja till plantageägarna där, förvarades i Saint Barthélemy för att erbjudas till försäljning till andra plantager i Västindien. För detta ändamål fanns en slavbod på Östra Strandgatan i Gustavia, vilken ägdes av en av Saint Barthélemys mest framgångsrika företagare, Västindiska Kompaniets representant på ön, Adolf Hansen. Hansen befraktade även egna slavfartyg.

Karl XIV Johan stoppade inkomsterna från

slavhandeln i egen ficka.

Det har diskuterats om Västindiska Kompaniet officiellt gick med i slavhandeln. De juridiska formaliteterna är ibland svåra att få rätsida på. Men förutom det faktum att Kompaniets representanter var bland de mest aktiva i slavhandeln på ön är en annan sak också bevisad. En av Kompaniets största aktieägare (den största var kronprinsen Gustav Adolf), verkställande direktören Lars Rejmers P:son, drev slavhandel till Saint Barthélemy och vidare till andra öar i Västindien bla till Havanna. Rejmers gjorde kompanjonskap med flera av öns företagare och använde sig av Kompaniets administration för de ekonomiska transaktionerna i samband med slavhandeln.

Sådana var affärerna mycket framgångsrika i detta tillhåll för alla världens smugglare och krigförande länder. Under den tid som kriget rasade i området upplevde Gustavia en obeskrivlig framgång. Från att ha varit en nästan obebotdd håla 1785, blev Gustavia med sina över 5000 invånare år 1800, en av Sveriges största städer efter Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Norrköping (att jämföra med Gävle med 5410 invånare eller Uppsala med 5105). Den ledande affärspartnern på ön var som sagt Svenska Västindiska Kompaniet vilket hade bildats 1786. År 1806 övertogs affärerna av den svenska staten för att bara sex år senare, 1812, slutgiltigt tas över av det svenska kungahuset.

Två annonser gäller svarta män, Richard Crump och Joseph Raphael, som säljs för den svenska kungens räkning.

Inkomsterna från Saint Barthélemy överfördes efter 1812 till Barthélemyfonden i kung Karl XIV Johans ägo. Inkomster kom också från tull- och hamnavgifter, en stor del från slavbåtarna och skatter från slavhandeln. Även försäljning av förrymda slavar från andra öar eller neger och mulatter utan identitetshandlingar, vilka på guvernörens order tillfångatogs och auktionerades ut, tillföll Karl XIV:s Barthélemyfonden!

Men säg den lycka som varar beständigt. Åren gick och de flesta krig i området började så småningom att ta slut. Saint Barthélemy och Gustavia blev allt mindre intressant som hamn för skumma affärer. Dessutom höll slavhandeln på att ta slut. Frankrike avskaffade slavhandeln 1794 och England 1807, vilket också medförde att den engelska flottan uppbringade och beslagtog slavbåtarna.

Även Danmarks kungahus var tvungen att ta ställning i frågan om slavhandeln och avskaffa den.

Paradoxalt nog blev detta för en tid räddningen för både svenska och danska slavhandlare. Den danska regeringens beslut, i mars 1792, att all slavhandel skulle vara förbjuden från den 1 januari 1803, väckte upprorsstämning bland plantageägarna på de danska öarna. Den danska kronan bestämde sig då för att frikostigt bevilja fördelaktiga s.k. negerlån till plantageägarna så att de kunde förse sig ordentligt med slavar innan den nya lagen trädde i kraft. Resultat blev hamstring av slavar och en tillfällig uppgång för människohandeln vilken främst användes av danska och svenska slavhandlare. Trots detta undantag började affärerna på Saint Barthélemy ohjälpligt att gå till botten.

Dråpslaget kom 1831 när England permanent öppnade sina västindiska hamnar för den amerikanska sjöfarten. Inkomstminskningen ledde till den svenska kronans beslut att göra sig av med Saint Barthélemy. Kontakter etablerades med den forna ägaren Frankrike och ett avtal om Frankrikes övertagande av Saint Barthélemy förbereddes.

Innan man gick till verket ville man få invånarnas mening och en folkomröstning om ett svenskt eller franskt ägande av Saint Barthélemy genomfördes. Utgången av denna folkomröstning måste ha gått till historien som ett unikt resultat. Alla invånare utom en röstade för Frankrike! Det avslöjade tomheten i påståendet om öbornas kärlek till Sverige och till det svenska kungahuset!

Folkomröstningen innebar slutet på historien om det svenska kolonialväldet i Västindien. Den 16 mars 1878, 94 år efter det att Sverige hade tagit över, återgick Saint Barthélemy i Frankrikes ägo.

Slavhandeln och rasismen

Slavhandelns och Triangelhandelns effekter på de europeiska och afrikanska länderna och senare i länderna på den amerikanska kontinenten ställer några viktiga frågor om kontakterna människor emellan. Hur såg människor i de olika världsdelarna på varandra? Hur var kontakterna mellan svarta och vita och senare även mellan dessa och indianerna på den amerikanska kontinenten? Utan att fördjupa oss i frågan, vilket skulle kräva en lång redogörelse utanför våra möjligheter, kan ändå en del historiska konstateranden göras.

De första kontakterna mellan européer och afrikaner, vilka portugiserna gjorde, var i första hand en människojakt, en jakt efter slavar. Människojägarna drevs av ett begär efter rikedomar.

Portugiserna började med att röva och plundra, men när de portugisiska kungarna hittade sina klassbröder i Afrika handlade de med dessa afrikanska kungar i en transaktion mellan två lika parter. Den vita och svarta överklassen såg på varandra ungefär på samma sätt. En blandning av nyfikenhet och rädsla, en möjlighet till bra affärer och ökad rikedom. Underklassen på de båda kontinenterna var i deras ögon vad de alltid hade varit, arbetsredskap. Rasismen var från början en okänd tanke.

Tidernas gång förändrade denna attityd. Om kontakterna mellan européer och afrikaner från början var utan rasistiska fördomar, förändrades efter många års slavhandel européernas syn på afrikanerna. En herrefolksmentalitet gjorde sig gällande bland de vita och efter det blev svarta människor inte längre behandlade som människor. Slavhandeln var orsaken till denna förändring.

Å ena sidan själva människojakten i Afrika där slavarna togs, å andra sidan européernas kommersiella intresse och vinstbegär.

Låt oss börja med förhållandena i Afrika. De svarta kungar och hövdingar som började att sälja slavar till européerna i utbyte mot europeiska varor, var från början stolta herrar över stabila samhällen, de flesta välmående sådana. Men för att kunna upprätthålla och utöka all prakt och lyx som de europeiska varorna gav måste allt flera slavar säljas till européerna och skeppas iväg.

Denna slavförsäljning utan gränser gjorde samhällen i Afrika instabila och dess kungar och hövdingar allt mera beroende av européerna.

När européerna började att sälja musköter stegrades denna utveckling ännu mer. Det blev en absolut nödvändighet för de afrikanska hövdingarna och kungarna att få tag på dessa nya vapen både för slavjaktens skull och i försvarssyfte. Inte minst för att européerna bedrev en aktiv politik bland de afrikanska kungarna för att få igång nya krig som skulle resultera i fler fångar som européerna kunde köpa som slavar. I denna aktiva krigspropaganda var den kristna kyrkan högst inbland och som alltid en stöttepelare för de europeiska kungahusen. Ett par konkreta exemplen på hur den här processen kunde gå till är här på sin plats.

Vi börjar med kungariket Kongo. 1482 kom de portugisiska karavellerna till Kongoflodens mynning och fick kontakt med kungariket Kongo, av ungefär samma stolek som Portugal. Kongo leddes efter år 1506 av en märklig kung, mani-kongo Nzinga Mbemba, vilken, efter de första kontakterna med portugiserna på 1490-talet, hade blivit kristen och tagit namn Dom Afonso. Dom Afonso regerade i fyrtio år.

Brevväxlingen mellan Portugals kungar och kungen Dom Afonso finns väl bevarade i Portugal och förhållandet dem emellan är välkänt. Allt började med handel, portugisernas hjälp i krig och Dom Afonsos återbetalning med afrikanska varor och ett begränsat antal slavar. Att en stor kung som mani-kongo skänkte en annan likställd kung ett antal slavar var inget märkvärdigt, det ingick i traditionen.

Brevväxlingen mellan kungarna är entydig när det gäller likställdhet mellan den "kunglige brodern i Portugal" och den "allermäktigaste och högst lysande kung mani-congo". Men kungen Dom Afonso kunde inte förutse följderna av slavhandeln som han hade startat. Den satte i gång en process där små hövdingar i Dom Afonsos land gjorde stora förtjänster till följd av att slavhandeln hela tiden ökade och så småningom blev okontrollerbar. Portugisernas kristna tro var inte till någon hjälp för den kristna brodern i Kongo.

Dom Afonsos brev om hjälp att få slut på slavhandeln och att utveckla landet med europeisk teknik behandlades inte i svarsbreven. Även präster och missionärer kände sig Dom Afonso tvungen att tilltala och be dem att inte köpa så många slavar och "i vilket fall inte kvinnor så det blir så uppenbart (prästernas brott mot kyskhetslöftet min anm. MS) och kungen framstå som en lögnare inför sitt folk". Prästerna stog för kyskhet och gudsord det hade Afonso lärt sitt folk. Men prästerna ville inte byta leverne. För att undvika avslöjanden hotade istället prästerskapet med exkommunikation, bannlysning från guds kyrka och guds rike för alla som yttrade ett ord om deras handhavande.

Emellertid fortsatte de portugisiska slavhandlarna att förslava alla människor de fick tag på i Kongo. Även de unga medlemmarna av den kongolesiska adeln, som skickades till Portugal för vidare studier till präster eller ämbetsmän, blev sålda som slavar. Teknisk hjälp från Portugal kom aldrig på tal, kongoleserna fick bara konsumtionsvaror som snart förbrukades vilket medförde att nya varor måste köpas mot flera slavar.

År 1526 gjorde Dom Afonso ett försök att få kontroll över slavhandeln för att minska eller helt stoppa den. I detta ämnet skrev han ett skarpt formulerat brev till kungen av Portugal vilket avslöjade de portugisiska handelsmännen som tjuvar och samvetslösa män vilka tog till fånga och sålde landets söner så "att Vårt land håller på att avfolkas helt och hållet".

Och Afonso fortsatte:

"Från Edert kungarike behöver vi ingenting annat än präster och folk som kan undervisa i skolor, och inga andra varor än vin och mjöl för den heliga nattvarden. Det är för den skull Vi ber Ers Höghet att hjälpa och bistå Oss i denna sak genom att ge Era agenter befallning om att de varken skall sända köpmän eller varor hit, emedan det är Vår vilja att i dessa Våra kungariken icke skall finnas någon handel med slavar och ingen marknad för slavar."

Afonsos försök att stoppa slavhandeln gav inget resultat, slavhandeln var ju en viktig del av den portugisiska kungens levebröd. Slavhandeln fortsatte att öka och vid Dom Afonsos död på slutet av 1540-talet, var Kongo ett samhälle i förfall och kaos.

Det var vid den tiden som portugiserna för första gången började att laborera med planer på att helt ta över området genom en militär invasion.

Avgörande var att kunna förgöra det system av vasallskap och allians mellan länder som fanns kring Kongo. I detta fall var det speciellt viktigt att skilja Kongo från sina allierade i söder, kungen i Dongo, som uppbar titeln ngola, varifrån namnet Angola kommer.

Att bryta dessa traditionellt starka band var inte lätt. Uppgiften gavs åt de som var mest lämpade för den, nämligen slavhandlarna och jesuitprästerna på ön São Tomé, som också var också etablerade i slavhandeln. På denna ö fanns det stora sockerrörsplantage som drevs med slavar från kontinenten, samtidigt var ön den största slavdepån på hela Västafrikakusten.

Jesuitprästerna och slavhandlarna på São Tomé agerade därför i egen sak med en ökad vinning från slavhandeln för ögonen.

Genom intrigerande fick de ngola i Dongo att bryta förbindelserna med mani-kongo år 1556. Som svar skickade mani-kongo en armé att underkuva ngola. Men Kongo var ett samhälle i förfall, dess armé var försvagad och inte länge vad den en gång hade varit. Ngolas armé avgick med seger. Därmed var Kongos makt tillintetgjord och portugiserna kunde för första gången installera sig med en militär styrka på kontinenten. Nio år senare besegrade portugiserna det som fanns kvar av mani-kongos armé och inledde ockupationen av afrikakusten söder om floden Kongo. Det blev ett långvarigt och smutsigt krig mot olika kungar, där kanoner och moderna gevär vid sidan av präster och missionärer var en maktfaktor för att intrigera, destabilisera och erövra.

Mani-kongo och flera av de besegrade kungarna och hövdingarna fick ha kvar sina poster men nu som marionetter åt portugiserna.

Följderna av portugisernas erövring var förödande. Plundringen och mördandet verkade inte ha några gränser. År 1576 i ett brev från jesuitprästen, tillika slavhandlaren, Garcia Simões, vilken köpte slavar av den dåvarande mani-kongo Dom Álvaro, beklagar sig Simões över den höga dödligheten bland slavarna, över 30 procent. Trots detta exporterades från detta område under de följande 120 åren, fram till 1680, inte mindre än 1,5 miljoner slavar!

Sammanlagt är slutsumman för de levande slavarna tagna i detta område uppskattat till långt över 5 miljoner människor, en bit högre än det nuvarande befolkningsantalet i Angola.

Det ena brutaliteten och förödmjukningen mot den försvarslösa svarta mannen ledde till nästa och till nästa. I denna anda uppstod med tiden herrefolkstanken hos den vita mannen.

Afrikas östkust och portugiserna

Ungefär samtidigt med de dramatiska händelserna som ledde till Kongos undergång, etablerade portugiserna kontakt med Indien sjövägen. Vasco da Gamas första resa inleddes 1497. Han passerade Afrikas udde i december 1497, Afrikas östkust i början på 1498 och kom till Kalkutta den 20:e maj 1498. (Portugals kungahus fick genom en påvebulla monopol på sjövägen till Indien; man kan bara fråga sig varför) Vasco da Gama rekognocerade området för den portugisiska kungens räkning. Han stötte på flera städer på östkusten byggda av sten med hamnar och livlig sjöfart vilkas utveckling och välstånd stod över många av dåtidens europeiska städer. Dessa städer, Kilwa, Mombassa, Zanzibar, Brava, Quelimane och många andra var en produkt av många års förbindelser mellan afrikaner, araber, indier och även långt komma resenärer ända från Kina.

1502 kom Vasco da Gama tillbaks till Afrikas östkust och den indiska oceanen, men nu med order från den portugisiska kungen att ta över all handel i området. Inga andra skulle tillåtas köpa de indiska, arabiska eller afrikanska varorna, det skulle i fortsättningen bli ett portugisiskt monopol. Detta hade ju Portugals kung fått av påven!

Främst var det de indiska kryddorna och andra indiska varor som den portugisiska kungen ville ha för att sälja vidare i Europa. Vasco da Gama fick i uppdrag att lägga under sig alla rika städer, civilisationens centra i Östafrika och skaffa sig makt över Indien.

Portugiserna under Vasco da Gamas befäl var hänsynslösa. De hade en mycket starkare vapenmakt och använde sina kanoner och eldvapen till att helt förstöra och underkuva städerna i Östafrika och på den indiska kusten.

När Vasco da Gama kom till Indien på sin andra resa gav han ett ultimatum till den indiska fursten i Kalkutta att sätta stopp för handelsförbindelserna med araberna. "Utvisa alla araber", krävde Gama.

Den indiska fursten försökte förhandla, men Vasco da Gama ville ha fullständig underkastelse. Han fångade köpmän och andra han fick tag i, högg händer, fötter och huvud av dem och hängde upp de styckade kroppsdelarna i riggen. En del av dessa avhuggna delar skickade Vasco da Gama till fursten med beskedet att han kunde göra currystuvning på dem.

Under 1400 år hade araberna och indierna handlat med varandra på ett civiliserat sätt och ingen hade någonsin varit med om sådant våld. På tio år med den mest hänsynslösa och blodiga aggression förstörde portugiserna städer som det hade tagit hundratals år att bygga upp.

Kilwas erövring, denna afrikanska pärla i den indiska oceanen, kan stå som ett exempel värd att beskriva. Den blodiga äran att anfalla Kilwa tillföll en av Gamas lärjungar, amiral Francisco de Almeida. Almeida ankrade sin eskader i Kilwas hamn och gick i land med sin armé. Han möte inget motstånd från de överraskade invånarna. Efter Almeida och soldaterna kom kyrkoherden och franciskanmunkarna. De bar på två kors och gick i procession sjungandes Te Deum. Vid kungen av Kilwas slott satte de korsen i marken och amiral Almeida läste en bön för alla de samlade, soldater och munkar.

När bönestund var slut började portugiserna att plundra Kilwa på alla rikedomar och livsmedel. Alla invånare som inte hann fly utsattes för det mest hänsynslösa våld. Varje försök till motstånd satte portugiserna stopp för med omedelbar halshuggning. Två dagar senare satte de staden i brand. För de plundrande portugiserna var denna barbariska attack, i likhet med övriga plundrings och mördartåg, legalt på alla sätt. De hade ju fått påvens tillstånd och i förväg blivit förlåtna för alla synder!

Portugiserna vann kriget och monopolet över handeln på den indiska oceanen men kriget medförde att handeln kollapsade och försvann. Efteråt var portugiserna oförmögna att på nytt få igång handeln och de afrikanska städerna och civilisationerna på Afrikas östkust förföll och dess invånare gick under i slavhandeln. Nästkommande generation av européer som kom till dessa trakter kunde bara se vad de kallade för underlägsna ociviliserade människor.

Europas överklass och rasismen

Det första kungahuset i Europa som gav sig ut på världshavet i jakt på slavar var Portugals kungahus. Men snara att följa efter var alla de övriga. Spanien, Holland, Storbrittanien, Frankrike, Preussen, Danmark och Sverige investerade också de hårt i handeln i Afrika vilket i de flesta fall nästan utslutande betydde handel med slavar.

Europas kungahus och övriga ekonomiska potentater inklusive den kristna kyrkan, krävde utdelning på satsade pengar, ett krav som helt enkelt innebar en kontinuerlig ökning av slavhandeln.

Allt fler slavbåtar trafikerade Atlanten och senare även Indiska oceanen. Människojakten i Afrika ökade enormt, med katastrofala följder för dessa samhällen, men investerarna blev stormrika.

Man kan tro att allt detta var givet för de styrande i de europeiska länderna. Man kan tro att den europeiska överklassen inte fann något motstånd bland folket i Europa motden avskyvärda slavhandeln. Så var det emellertid inte.

Uppfattningen att de vita som grupp höll i hop mot de svarta, att det inte fanns någon opposition not slavhandeln, är vida spridd. Det beror på sådant vi fått i oss från skolans historieböcker.

Vilken historiebok, i någon av de fd slavhandlarländerna, tar någonsin upp slavhandeln på ett någorlunda rättvist sätt? När ges slavhandeln den centrala plats som den hade från 1500- till 1800-talets slut under utvecklingen till den kapitalistiska samhälle vi lever i idag? Det vanliga är att slavhandeln i dagens samhälle bara nämns i förbigående som om det skulle ha rört sig om en obetydlig företeelse.

Ta ett färskt exempel från Portugal. För närvarande pågår i Portugal en del festligheter för att fira 500 års jubileet av de sk portugisiska "upptäckterna". Det är mottagningar, konferenser, utställningar, bokutgivning m.m. Präster, doktorer och professorer håller tal, debatterar och skriver, givetvis mot god ekonomisk ersättning. Men slavhandeln nämns nästan inte alls och när den någon gång ändå måste komma på tal är det endast som om den hade varit ett obetydligt fenomen utan efterföljder.

Vad får allmänheten i Portugal för kunskaper och intryck om händelserna i Afrika under dessa 500 år? Ett totalt förfalskad bild!

Samma typ av förhållande till slavhandeln finns bland de styrande i varje europeiskt land. Dagens överklass är den kulturella arvtagaren till dåtidens slavhandlande överklass och gör sitt bästa för att fortsätta att gömma sanningen för undersåtarna, för oss. Det gäller för oss att se upp med överklassens megafoner och gräva fram sanningen om det förgångna. Det gäller för oss att se upp med dem som vill få oss att tro att alla människor i Europa hade samma inställning till slavhandeln, att människorna i Europa hade något slags gemensamt intresse i slavhandeln, att alla var lika skyldiga i detta brott mot Afrikas folk.

Europa var även under medeltiden, ett klassamhälle. Det fanns i samhället olika uppfattningar, bundna till klasstillhörighet, om den önskade samhällsutvecklingen. Att vi idag nästan bara får veta om dåtidens överklass tyckande, också när det gäller frågan om slavhandeln, beror på att överklassen hade de medel som behövdes för att sprida sina åsikter och göra dem gällande. De hade poliser, präster, militärer, fängelser, domare och propagandister av alla slag, allt som ingick i statsmakten. Allt detta dominerade samhället och har lämnat spår efter sig.

Men det fanns också de som var emot slavhandeln och det förtryck som rådde i Europa. Dessa hade få möjligheter att uttrycka sina åsikter och är mycket av ett outforskat kapitel och ett okänt område för den stora allmänheten. Även bland överklassen, adeln och prästerskapet, fanns sådana undantag som bekräftar regeln, som motsatte sig krigen och slavhandeln i Afrika och som gick emot sin klassintressen.

I motsats till folket, som inte var skrivkunniga och som därför inte har lämnat andra spår efter sig än referat i överklassens berättelser, hade de oppositionella bland överklassen möjlighet att befalla någon att författa sina idéer. På det sättet har det kommit till vår kännedom om deras existens. Ett exempel måste lämnas här, nog en av de första oppositionella mot den europeiska överklassens slakt i Afrika. Hans namn var João, brorson till Henrik Sjöfararen. Skrivaren Rui de Pina skrev ner Joãos inställning till krigen i Afrika som Portugal bedrev mot morerna dvs nordafrikanerna. Dit adeln villigt åkte i motsats till folket, vilket inte ville lämna sina hem och sina gårdar.

João ansåg att om kriget skulle tjäna Gud "skulle de som åker inte ha sådana intentioner, att några följde med för ärans skull, andra för rikedomarna och vinsterna; soldaterna och alla de andra förråder deras tro, det är sorglig; den som dödar morer med sådana intentioner syndar inte mindre än den som dödar en kristen; på vad sätt tjänar man Gud när man ger så många själar till djävulen? Mera är det en otjänst än en tjänst, det är säkert".

En intressant vittnesmål, bara synd att vi inte fick veta vad folket som inte ville lämna sina hem tyckte om kriget.

För att motarbeta alla dessa oppositionella människor och strömningar i samhället och göra sin uppfattning gällande använde överklassen allt som stod till förfogande i statsmakten. I denna sak är frågan om överklassens propagandister högst intressanta för att förstår rasismens uppkomst. Dessa propagandister, styrda från Europas kungahus och finanshögkvarter, fanns bla bland de lärda, maktmänniskor i skolorna och på universiteten och i de kristna kyrkorna, varifrån rasistiska fördomar spreds och gavs en"vetenskaplig" och"moralisk" grund.

Genom att berätta om dem kan vi bättre förstå hur rasismen mot den svarta människan uppstod. Låt oss ta några exemplen.

Den kristna kyrkan sprider rasismen

En av de första källor som i ord och bild beskriver liv och sedvänjor i Afrika är en skrift av fader Cavazzi, en italiensk missionär från Kapucinorden, publicerad i Bologna år 1687.

I sin berättelse ger Cavazzi berättigande åt de fördomar och fantasier som länge hade funnits i Europa om den afrikanska kontinenten och utvecklar dessa vidare. Cavazzi berättar tex ingående om afrikaner som folk med god aptit för människokött vilket belyses med illustrationer av en kannibalscen där afrikaner styckar människor och tillreder en måltid av kroppsdelarna.

Den goda fader Cavazzi beskrev människorna i Afrika ständigt inblandade i krig med många offer. Han skrev:"Människorna är mer lika djur än man kan föreställa sig. Bland dessa barbarer har dansen inte som uppgift att demonstrera en virtuos skicklighet i kroppsrörelser eller kvicka fotrörelser, utan det enda, liderliga syftet är att tillfredsställa vällustiga böjelser".

Man kan bara tänka sig vad en sådan bok hade för inpakt i dåtidens Europa.

Men fader Cavazzi var inte den första att propagera för sådana åsikter. Vill man börja från första början var slaveriets och rasismens främsta propagandisterna faktiskt påvarna i Vatikanen.

Som vi redan berättat var det påvarna som, med sin stora moraliska auktoritet och genom påvelbullor, gjorde det till en rättighet för den vita överklassen i Europa att i Afrika "attackera, erövra och förtrycka alla muslimer, hedningar och andra otrogna och Kristus fiender, att ta dess egendomar och territorier, att döma dem till evigt slaveri". Dessutom gav påvarna till dem som deltog i krig och erövring av Afrika "fullständig förlåtelse för alla sina synder".

Man kan tro att detta var enstaka uttalanden gjorda av påvar på 1400-talet. Så var det inte! Vid varje krig och erövringsföretag upprepade påvarna de i förskott utdelade "fullständig förlåtelse för alla synder". Detta har präglat präster, munkar och soldaters agerande i århundraden. Faktiskt har ingen av de femtiosex påvarna från 1447 till idag, någonsin ogiltigförklarat eller tagit avstånd från påvelbullorna som gjorde den svarta människan i Afrika till ett villebråd bara att mörda eller döma till evig slaveri. Vill man ta kyrkans formaliteter på allvar så gäller faktiskt dessa förbrytarbullor än idag.

Påvarnas agerande hade stor betydelse för människorna i Europa och deras världsåskådning. Men mer än detta hade påvarna betydelse för prästernas verksamhet i Afrika och deras syn på afrikanerna.

Den som vill sätta sig in i och studera Afrikas historia kommer att finna en helt annan bild av kyrkornas och missionärernas verksamhet i Afrika än den som kyrkorna vill ge sken av idag.

Prästerna och munkarna gick alltid hand i hand med erövrarna och hyste samma fördomar som dem mot människor med en annan hudfärg. Bland prästerskapen i Afrika var från tidigt 1500-tal den allmännt gällande uppfattningen att "missionerandet skulle göras med svärdet och järnstången".

Så förklarade jesuitprästen Anchieta (helgonförklarad 1980 av påven Johannes Paulus II) i ett brev från april 1563 den metod som hans kollegor i Brasilien använde mot indianerna. Helgonet Anchieta skrev att "till denna typ av folk finns inte bättre missionerande än svärdet och järnstången, ty med detta folk, mer än någon annat, måste compelle eos intrare bli fallet". Anchieta citerar här bibeln, Lucas XIV 23 - compelle eos intrare - betyder att tvinga människorna att komma in, att tvinga dem att omvända sig till den kristna kyrkan.

”De kristna kyrkornas missionerande i Afrika”

Jesuitprästen Garcia Simões skrev till sin överordnade i Portugal i oktober 1575 att i Angola "har nästan alla den uppfattningen att de här barbarernas omvandling inte kan nås genom kärlek, utan bara efter att de med våld kuvats och gjorts till vasaller åt vår Herre Kung".

En annan jesuitpräst, Francisco de Gouveia, skrev att "de här vilda barbarerna kan inte omvändas genom metoder av fredlig övertalning. Kristendomen i Angola måste bestämmas med våld".

I förbigående får det sägas att denna syn präglade de kristna missionärerna över hela världen, med undantag för de länder där de inte fick det militära övertaget. I Indien, till exemplen, använde prästerskapen samma våldsmetoder som i Afrika för att omvända människorna till Kristus. Den kristna kyrkans religiösa förtryck av hinduer, buddister och muslimer, när de kristna en gång fick den militära övertaget i Indien, är en makalös historia av våld, förtryck och rasism. Den godaste av alla de goda kristna, den helgonförklarade Francisco Xavier, vilkens ståtliga mausoleum än i dag finns väl bevarat i Bom Jesus kyrkan i Goa, hade en egen metod att omvända fiskarna, vilka var hans favoritarbetsområde. Han hotade alla som inte gick med i den kristna kyrkan att straffas med våld och bli fråntagna fiskerättigheterna och handeln, mao att bli fråntagna sin försörjning.

Denna prästernas syn på de svarta människorna i Afrika präglade hela slavhandelsperioden och även kolonialtiden efter den. De rasistiska åsikterna och den vedervärdiga behandlingen av svarta människorna spred sig och stegrades i takt med att samhällsstrukturen bröts sönder av slavhandeln och människorna blev allt mera försvarslösa.

I Kongo hade det oanade följder. I början av portugisernas intrång i Kongo och Angola fick missionärerna och prästerna betalt, en mycket god avlöning, av mani-kongo, kungen av Kongo. Med tiden och samhällets sammanbrott tvingade Portugal Kongo att acceptera många flera missionärer. Vid slutet av 1700-talet fanns inga pengar som räckte till det parasitära prästerskapet. Men prästerna gav inte upp. De instiftade ett system där de fick direkt betalt genom slavhandeln. Alla slavhandlare fick betala en "dopskatt" till prästerna för varje fånge som togs ombord på slavskeppen. Biskopen i Luanda fick en personlig "dopskatt" för varje fånge!

Prästerna hade därmed ett eget intresse i ökningen av slavhandeln. Ju fler sålda människor, desto högre löner för prästerna! Här har vi den sanna bilden av den kristna missionen. Givetvis försvarade alla dessa parasiter vid sina kontakter med Europa, alltid det berättigade i sitt handlande. Genom att prata om afrikaner som lägre stående varelser blev de en av överklassens främsta tillgångar för spridning av rasistiska idéer.

Hittills har vi pratat om den kristna kyrkan utan att göra någon skillnad mellan katoliker och protestanter. Egentligen har vi för det mesta refererat till händelser som har med den katolska delen att göra. Så har varit fallet därför att det var de portugisiska katolikerna som först kom till Afrika och det är dessa första människojägare vi har inriktat oss på att beskriva.

I själva verket var skillnaden mellan de två delarna av den kristna kyrkan när det gäller de rasistiska åsikterna och prästernas och missionärernas behandling av afrikanerna inte stor. Det var främst i frågan om själen som katolikerna och protestanterna skilde sig. Kort sagt var det så att katolikerna såg den svarta mannen som en underutvecklad människa, som pga biologiska orsaker, vilka de förknippade med den svarta hudfärgen, inte kunde bli som en "riktig" människa, en vit människa. Protestanterna för sin del ansåg att de svarta människorna inte hade någon själ och att de egentligen var mera som ett människoliknande djur.

I praktiken hade detta för det mesta inga större betydelse, både katoliker och protestanter behandlade den svarta människan värre än de behandlade sina djur.

Men ibland slog det borgerliga samhällets olika intressen till och frågan om själ eller inte själ blev avgörande i ekonomiska mål. Så var fallet när levande slavar kastades överbord från slavbåtarna (ibland i hundratals) vid sjukdom eller för att avlasta slagskeppet i sjönöd. Vid rättsprocesserna om försäkringspengarna för "lasten" kunde frågan om själens existens vara avgörande.

Frågeställningen var, enligt försäkringsavtalet, ungefär som följer. Om slavarna inte hade någon själ var de att betrakta som vilka varor som helst. Slängdes de i sjön döda eller levande fick redaren stå själv för förlusten. Men om slavarna hade själ var de att betrakta som människor. Dog de ombord var i så fall deras människovärde förbrukat och det blev ingen ersättning från försäkring. Men slängdes de i sjön levande var det människor som gick förlorade vilket berättigade till ersättning från försäkringen. Det senare var förstås mord men ändå helt laglig.

Sammanfattningsvis blev det så att både katolska och protestantiska redarkapitalister kämpade för att få domstolen att erkänna den katolska synen på den svarta människan som en "riktig" människa med själ. Gick domstolen på deras linje fick redarna ut försäkringspengarna för de afrikaner som de hade mördat. På andra sidan skranket kämpade både katolska och protestantiska försäkringskapitalister för att få domstolen att ta ställning för den svarta människan som ett "människoliknande" djur utan själ så att de slapp att betala ut några försäkringar!

De mördade afrikanerna var det ingen som brydde sig om, varken katolska eller protestantiska redarkapitalister och försäkringskapitalister eller själva rättsväsendet i det civiliserade Europa!

Betänk att detta ägde rum i 1800-talets Europa! Sådan var situationen för de tillfångatagna och förslavade afrikaner som hamnade i händerna på den europeiska överklassens lakejer.

Emellertid hindrade inte detta prästerskapet att välsigna slavhandeln. I detta ämne skrev protestantprästen Thomas Thompson 1778 en pamflett med titeln "The African Trade for Negro Slaves Shown to be Consistent with the Principles of Humanity and the Laws of Revealed Religion". Thompson var en av de första europeiska lärare vid Guldkusten och visste väl vad som pågick. Vilket hans intresse var kan var och en tänka sig.

Ett exempel på de kristna protestanternas agerande i Afrika på 1600-talet med förgreningar till dagens situation kan vara intressant att känna till.

År 1652 landsatte Holländska Östasiatiska Kompaniet ett antal män på Godahoppsudden för att där bilda en återhämtningsstation på rutten till Fjärran östern. De skulle odla grönsaker och skaffa kött till de holländska besättningarna på denna rutt. Nya kolonisatörer anlände hela tiden och den lilla kolonin vid Kapstaden blev så småningom en expanderande självförsörjande koloni av bönder. De slutade att kalla sig holländare och kallade sig istället för boer. Boerna var djup religiösa, konservativa och en del av den holländska protestantiska kyrkan.

Arbetskraftsproblem löste boerna genom att förslava de afrikanska stammarna bushman, nama och andra, vilka de träffade på under kolonins utvidgning. Boerna hade modern beväpning, gevär och kanoner och tvekade inte i att använde dessa för att kuva afrikanerna.

Denna rätt för boerna att förslava andra folk hade de tagit från Bibeln. I Bibelns berättelse om Hams söner hade, enligt boerna, alla boer av Gud utsetts till att ha slavar som arbetskraft!

Berättelsen om Hams söner finns i första Moseboken, 9:e kapitel, 18 och därefter. Kortfattat går den ut på följande. Ham som var son till Noa råkade se sin far berusad och naken liggande i sitt tält. När Noa efter att ha vaknat från ruset fick veta detta, straffade han Ham genom att förbanna Hams söner till att bli slavar.

Denna berättelse har av de kristna använts vid olika tillfällen i historien för att förklara slaveriets existens eller helt enkelt för att förklara existensen av de människomassor som tvingas till ett liv i ekonomisk misär. De är avkomma till Hams söner!

För oss som inte tror på religiöst hokus pokus är berättelsen ovan oacceptabel. Men för boerna med deras bibeltro var det en självklarhet att de svarta människorna var mindre värda och att de av Gud hade placerats i Afrika för att tjäna den vita manen när denna en gång anlände där.

I den kristna kyrkans färgsymbolik stod sedan länge svart (och står fortfarande) för helvete, död, syndfullhet, ondska, svekfullhet, smuts, förfall, fulhet och så mycket annat negativt.

Boernas inställning till människorna i de områdena som de hade erövrat med gevär och kanoner präglades av allt detta. De förklarade slaveriet med att "vi låter folket arbeta för oss som ersättning för att vi låter dem bo i vårt land". Denna inställning spreds med tiden i Sydafrika där européerna hade makt och finns än idag på många håll.

I mitten av 1800-talet förbjöd britterna slaveriet i Kapkolonin och boerna var av omständigheterna tvungna att förändra sitt agerande mot de svarta. Det gick inte längre att ha dem som slavar men det gick bra att fortsätta exploatera dem. Nu behövdes nya teorier som kunde berättiga en ny form av exploatering.

Boerna i den holländska protestantiska kyrkan propagerade för att avskilja vita och svarta människor. De sa att om Gud hade gjort svarta och vita människor var det för att de skulle hållas åtskilda. Ville Gud att alla människor skulle leva i gemenskap skulle alla ha varit av samma färg.

Boernas åsikt vann gehör i det vita samhället i Sydafrika och blev till slut en av de grunder för att dela landet i en vit och en svart del apartheid. Den svarta delen av landet fungerade som

stora koncentrationsläger där den svarta befolkningen utgjorde en arbetskraftsdepå att användas av det vita samhället. Medeltida kristen fanatism har under flera hundra år haft en förödande effekt för miljontals och åter miljontals människors liv.

Djävulen och hondjävulen i Amarante

När man tror att man har sett det mesta kommer alltid något nytt. Sanningen i påståendet uppenbarade sig för mig för några år sedan i Amarante, en liten charmerande stad i norra Portugal, inte långt från Porto. Dit kom vi lockade av en turisthandbok som beskrev ett par statyer av djävlar att beskåda i stadens museet, fd S Gonçalo klostret, vägg i vägg med kyrkan av samma namn.

Speciellt, var det faktum att det fanns en "hondjävul", som verkade spännande. Vi tänkte att en hondjävul hade vi aldrig sett, vad hade portugiserna hittat på?

Enligt turisthandboken har statyerna sitt ursprung på 1700-talet. Djävulsparet blev då placerat bland helgon och änglar, säkert för att visa på kontrasten mellan det goda och det onda och stärka de troende i sin tro. Så blev det inte riktig, utan med åren blev dessa figurer istället folkkära. Det gick så långt att den 24 augusti varje år blev en slags helgdag, en festdag för djävlarnas skull.

Den dagen jobbade ingen i staden, och många gick till kyrkan för att ge offergåvor till ... djävlarna! Folk pyntade djävlarna med tyger och blommor och gav dem mat och pengar.

1870 försökte biskopen i trakten göra slut på detta. Han var orolig för djävlarnas popularitet och med förevändningen att handjävulen hade en stor penis gav han order om att bränna statyerna, sådant kunde man inte ha i kyrkan bland alla helgon och änglar! Nu var det inte lätt att hitta en "mordbrännare" bland stadens invånare. De som fick uppdraget beslöt sig istället för att såga av handjävulens attribut och vips var djävlarna tillbaks i kyrkan.

Men prästerskapen hade bestämt sig för att bli av med djävlarna och några års senare sålde de djävlarna till England. Det skulle de inte ha gjort. Prästerskapet blev nämligen tvungen att köpa tillbaks djävlarna pga opinionstrycket i staden.

Med en sådan bakgrund i fickan kunde vi inte låta bli att styra kosan mot Amarante och titta på djävlarna.

Inför djävulstatyerna fick vi en chock! Statyerna, i svart trä ca 1 meter höga, föreställer ett par svarta afrikaner med horn och fågelfötter vilka är djävulens kännetecken i den katolska kyrkan i Portugal. Att djävulstatyerna föreställde svarta afrikaner stod inte att läsa i turisthandboken!

Statyernas utseende är värt en fundering. Förutom djävulens kännetecken utmärks afrikanerna i statyerna för att de utstrålar en stor glädje, med stora leende på läpparna, i kontrast till helgonstatyerna som alltid visar lidande och allvar. Dessutom hade som sagt den afrikanska mannen haft en enorm penis.

Allt detta anspelar på två av de rasistiska myter som den slavhandlande överklassen spred om de svarta afrikanerna. Glädjen anspelade på myten om afrikanernas barnslighet och medfödd underutveckling, penisen på myten om de svartas omåttliga sexuella begär det enda de levde för. Djävulen och hondjävulen i Amarante visar öppet den katolska kyrkan som en av rasismens propagandister.

Men djävlarnas historia visar också på att det inte alltid var så lätt för överklassen att få folket att anamma den rasistiska propagandan även om präster och biskopar gick i god för den.

I Amarante blev det faktiskt tvärtom!

Professorernas "vetenskapliga" rasism

Nog talat om det rasistiska prästerskapet. Låt oss nu istället titta på vad vetenskapsmän, professorer och resenärer hade att säga om Afrika och afrikanerna.

Ett bra sätt att få sig en idé om vilka föreställningar som spreds om Afrika under 1600- och 1700-talet är att studera dåtidens kartor över kontinenten. Européerna viste ingenting om Afrikas inre eftersom ingen europé vistats där före mitten av 1800-talet. Förutom kustremsan borde därför kartorna ha sett helt blanka ut. Men så var det inte. Man lät vetenskapsmännens fantasi flöda fritt och på måfå fylla i både bergskedjor och floder, djupa skogar och savanner, allt kryddad med monster av olika slag, elefantliknande odjur, livsfarliga varelse i den ondskefulla och ociviliserade världen.

I denna anda gick också böcker och skrifter. En av de först publicerade böcker om Afrika, vilken blev avgörande för den vetenskapliga debatten och för att forma synen på kontinenten, var Daniel Defoes "Captain Singleton" utgiven 1720. Boken, som är en roman, beskriver hur en grupp skeppsbrutna tar sig från Madagaskar, igenom hela kontinenten ända till västkusten. Gruppen gick igenom fruktansvärda äventyr där varje sida i boken tävlar med den föregående om de mest fasansfulla hemskheter som djuriska folkslag företog. Gruppen räddades av musköternas språk, "det enda dessa vilda infödingar respekterade".

Härifrån och från liknande berättelser växte en av de stora mytena i propagandan för slaveriet. Slavhandlarna bedyrade att européerna egentligen gjorde den svarte mannen en tjänst när han blev såld som slav och äntligen fick flytta från det afrikanska barbariet.

Samma tema med en del variationer togs upp i ett antal böcker och broschyrer vilka cirkulerade bland den bildade klassen på skolor och universitet. En broschyr utgiven i Liverpool 1792 vet att berätta att "afrikanerna är de liderligaste av alla mänskliga varelser och är det därför inte troligt att deras rop och skrik när de dras bort från sina hustrur beror på fruktan att de aldrig skall få möjlighet att tillfredsställa sina lustar i det land som de fraktas till?"

Så ville man att människorna i Europa skulle uppfatta människorna i Afrika, som för alltid blev bortrövade från sina familjer.

Cirka ett hundra år senare, 1896, var situationen inte bättre. Det blev snarare så att den "vetenskapliga" tonen växte obehindrat. Professor Keane skrev tex att afrikanernas "själsliga underlägsenhet, som nästan är mer utpräglad än deras kroppsliga egenskaper, har fysiologiska orsaker".

Betänk att sådana åsikter uppfostrade generationer av européer som högst beprövade sanningar.

De europeiska intellektuellas knäfall för överklassens krav gick så långt att det fanns de som var beredda att förneka sina kunskaper och erfarenheter för att passa in i det allmänna rasistiska mönstret. Den engelska konsuln, Sir Harry Johnston, skrev följande stycke om kungariket Kongo värt att lägga på minnet:

"Portugisernas inflytande medförde en del överraskande förändringar i Västafrikas kustområden och i den södra delen av Kongobassängen, varigenom det uppstod kungariken som skapade och stimulerade handelsutbytet och vars inverkan på människorna på det hela taget nog var mindre hemsk och dyster än de kannibalistiska vildarnas anarki."

Det finns inte ett gram sanning i Johnstons påstående. Kungariket Kongo fanns långt före portugiserna ankomst och var ett stabilt och välmående samhälle. Portugiserna omvandlade Kongo och övriga kustområden till ett dödens och slaveriets läger, en misär och mänskligt förnedring som har fått bestå i flera hundra år.

Men Sir Harry Johnston nöjde sig inte med ovanstående "vetenskapliga" deklaration, han skrev vidare:

"Vad beträffar det stora mänskliga eländet i Afrika är det inte troligt att handeln med slavar mellan denna kontinent och Amerika på något sätt ökade det; ty när denna handel hade kommit i gång och det lönade sig att sälja en mänsklig varelse, köpte slavhandlare många män, kvinnor och barn, som annars skulle ha dödats av ren nyck eller för att någon gärna ville se blod flyta eller ville bjuda på en läckerhet vid en större fest".

Alltså, Sir Johnston propagerade för slavhandeln som ett sätt för européerna att motverka kannibalism, slavhandeln som en väg för afrikanerna att undkomma att bli uppätna av andra afrikaner!

Sir Johnstons böcker räknades bland de viktigaste verken att diskutera i skolor och universitet. Hur mycket har inte Johnstons och hans likars påståenden bidragit till att ge näring, auktoritet och spridning åt rasismen? Och så en oundviklig fråga. Hur mycket fick Johnston och hans likar att stoppa i fickan för att förfalska verkligheten?

Ytterligare ett exempel på ett intellektuellt lågvattensmärke följer med en citat från den normgivande brittiska handboken i Östafrikas historia. Den författades så sent som 1928 av Coupland, en vetenskapsman på området. I sin bok skrev Coupland:

"Ett nytt kapitel i Afrikas historia börjar med David Livingstone. Man kan säga att Afrika dittills inte hade någon egen historia. Den största delen av afrikanerna hade under otaliga århundrade varit nedsjunkna i barbari. Det tycks nästan som om detta hade varit en naturlag, de stagnerade utan att röra sig vare sig framåt eller bakåt, Afrikas hjärta hade nästan slutat att klappa".

Tänk, att Afrikas historia skulle ha börjat med européernas ankomst!

Sådana tankegångar, som så sent som 1929 var vederhäftig "vetenskap", kan bara ha sitt ursprung i ett rasistiskt tankesätt som helt överskuggar och åsidosätter den vetenskapliga undersökningen. Att förneka afrikanerna sin egen historia är ett av de värsta brott den europeiska överklassen har gjort. Målsättning var att definitivt göra afrikanerna till varelser långt ner på den mänskliga värdighetens skala och få den tidigare slavhandeln och 1900-talets kolonialism att bli acceptabel och legal.

Kapitalismens och imperialismens rasistiska propaganda tar inte slut med det moderna samhälle vi lever i. Dagens överklass fortsätter att försvara de brott som kapitalismen har gjort mot mänskligheten och gamla argument, tusentals gånger motbevisade, går igen på nytt.

En 1900-tals författare som har utmärkt sig för ett omfattande verk (över tio böcker) om den brittiska imperialismens storhetstid är James A. Williamson. Bland annat har han skrivit två böcker om 1500-tals slavhandlare Sir John Hawkins, han som valde en svart man i bojor som symbol på sin vapensköld.

Williamson är en stor beundrare av Hawkins och vill förklara sin hjältes inblandning i slavhandeln. Han skriver år 1949 i sin bok "Hawkins of Plymouth" om Hawkins och sin tid.

"Ingen såg något fel i slavhandeln. John Hawkins som var rädd om sitt namn, skämdes inte för detta, annars hade han inte valt vapenskölden med den svarta mannen i bojor. Han såg de blodiga och nyckfulla tyrannier under vilka de svarta levde i Afrika, han visste att en del svarta frivilligt gav sig till slavhandlarna för att fly, och han visste också att de svarta var tillräckligt värdefulla i de västliga kolonierna för att kunna garanteras att bli behandlade av sina ägare på ett sätt som dessa stackars varelser måste ha uppfattat som hyggligt".

Vilket hopkok av historiska förfalskningar! Det finns inte ett uns sanning i Williamsons beskrivning om läget i Afrika på 1500-talet. Men Williamsons reaktionära påhitt fortsätter ändå att spridas till nya generationer, det ser kapitalistklassen till. Hjälteboken om Hawkins kom ut i ny upplaga så sent som 1969 och refereras i ett så prestigefullt verk, en borgerlighetens lärdomsverk, som Encyclopeadia Britannica.

Denna Encyclopeadia Britannica är också den ett beklagligt fall av borttappat minne. I exemplaren från 1910 kunde man läsa att slavhandlaren Hawkins hade valt som sitt vapen, en vapensköld med en svart man i bojor (he was granted a coat of arms with a demi-Moor or negro chained, as his crest). Denna upplysning har fallit bort i de senaste utgåvorna av Britannica (1995). I dagens frihetstid är sanningen om borgarklassens hjältar tydligen obekväm, något att sopa under mattan, låtsas som det regnar.

Så förlorade Portugal sin kung

Som kort parentes måste några ord sägas om bakgrunden till det portugisiska kungahusets plötsliga försvinnande 1580.

Historien är enkel. 1557 ärvdes tronen av den treårige Sebastião. Den lille pojken fick en mycket sträng religiös uppfostran av jesuitpräster under ledning av sin farfars bror kardinalen D.Henrik, Lissabons ärkebiskop och högsta chef för Inkvisitionen.

Kung Sebastião blev en religiös fanatiker. Han avskydde idén att gifta sig och ge landet en arvinge. Kyskhet var renhet. Jesuituppfostran inriktade sig på att denna lille pojke skulle, när han en gång blev man, sätta igång nya korståg mot de otrogna i Nordafrika och med vapen i hand vinna stora slag för kristendomen.

När pojken blev fjorton år tog han över tronen och drömmen skulle göras till verklighet. Hela hans regeringstid präglades av religiösa aktiviteter och gick ut på att förbereda ett avgörande korståg mot de otrogna i Marocko.

1578 var saken klar. Kung Sebastião inbjöd alla riddare och hela adeln att ta plats i det nya korståget. Svärd smiddes och båtar förbereddes.

Kungen själv gick i god för otroliga redan på förhand vunna segrar och de ofantliga rikedomar korsfararna skulle få ta hem det hade gud och jesuitprästerna lovat. Så adeln ställde upp manngrant, tog med sig älskarinnorna, betjänterna och med grövsta lyx och bästa bordsbestick gav de sig i väg till denna pittoreska promenad när de av guds utvalda portugisiska kristna skulle ta över de otrognas land. Adelns bagage krävde över tusen vagnar när de skulle bäras fram till båtarna. Betjänter, kökspersonal, slavar och prostituerade gick på över tretton tusen människor. Detta att jämföra med en armé på sjuttontusen man!

På andra sidan väntade allt annat än en promenad. Där hade den berömde Mulei Abdelmalek kommandot. Den arabiska armén var väl förberedd och den portugisiska promenaden fick ett abrupt slut. I El-Ksar-el-Kebir, (Alcácer Quibir), blev den portugisiska armén fullständigt nermejad. Hälften, ca 7000 man, blev slaktade på några få timmar. Mindre än hundra lyckades fly.

Förstörelsen och den efterföljande plundringen var så totalt att det tog flera dagar att hitta kung Sebastiãos lik! Få lyckades köpa sig fria tillbaks till Portugal, nästan uteslutande adel. De flesta blev slavar i Marocko.

Religiös fanatism hade lett till mycket hårda tider för folket i Portugal, de var tvungna att betala stora lösensummor för de tillfångatagna och exploaterades av de spanska kungarna.

"De vita har bara gett oss krig och misär"

Under 1800-talets första år började opinionen och den organiserade rörelsen mot slavhandel och slaveri att växa sig stark och få politiskt inflytande i några länder i Europa. Den växande opinionen hade sina rötter i det faktum att slavhandelns verkliga omfattning och vidriga förhållanden började att bli kända för breda lager av människor i de europeiska länderna. Främst hände detta i Storbritannien som sedan 1700-talets början helt dominerade slavhandeln. Modiga och hängivna män och kvinnor, gick till attack mot slavhandlarna, avslöjade hela hanteringen och fick slavfrågan att bli en del av dåtidens politiska kamp.

1807 förbjöd slutgiltligen Storbritannien slavhandeln på brittiska fartyg. Den brittiska flottan fick order att beslagta slavskeppen och befria alla slavar som påträffades på brittiska fartyg, vilka i regel fördes i land till den engelska kolonin Sierra Leone. Den brittiska flottan gick även till attack mot andra länders slavskepp. Detta var en viktig och avgörande vändning i handeln med människor. Den transoceana slavhandeln minskade ordentligt under 1800-talet även om smuggeltrafiken inte upphörde helt förrän i början på 1900-talet.

Slaveriets avskaffande gick givetvis hand i hand med samhällsutvecklingen. Å ena sidan var slaveribekämparnas verksamhet ett viktigt verktyg för att få tillstånd ett förbud mot slavhandeln. Å andra sidan ställde förändringarna i produktionsprocessen i de flesta europeiska länder krav på en annan ordning.

Främst gällde det det största imperialistlandet England. Landet hade blivit ett industrisamhälle med behov av råmaterial och stora marknader. Triangelhandeln, dess plantageägare och slavar blev allt mindre viktiga för de nya industrierna i England. Att kidnappa människor i miljontals, frakta dem över Atlanten och sälja dem var inte längre intressant för penningmagnaterna. Det främsta var nu att få fram billiga råvaror till industrierna och få fram billiga produkter att sälja över hela världen. Men var fanns råvarorna?

Svar på denna avgörande fråga för den europeiska samhällsutvecklingen var inte givet på förhand. Vi vet nu att viktiga råvaror i stor utsträckning fanns och finns i Afrika. Men frågan hade inte fått något riktigt svar i början på 1800-talet.

Utforskningen av det inre Afrika började att planeras först på slutet av 1700-talet. British African Association bildades 1788 med målsättning att ta reda på hur den afrikanska kontinenten såg ut och befrämja kristendom och handel. Den kristna missionsverksamheten började också att ta fart i början på 1800-talet. British Church Missionary Society började sin verksamhet i Afrika 1804. Både katoliker och protestanter skickade sina missionärer över hela Afrika. De började vid kusterna och vid slutet av 1800-talet fanns mycket få platser i Afrika som var okända för de kristna missionerna.

De kristna missionärerna var faktiskt de som hade den största kunskapen om Afrikas inre, dess människor, dess rikedomar, dess råvaror. Genom att i Europa berätta om sina afrikanska erfarenheter skänkte de kristna missionärerna sin kunskap om råvarurkällorna till de europeiska kapitalisterna. Sådana kunskaper var guld värt. Imperialistiska planer för ockupationen av Afrikas territorier började att smidas i varje europeisk huvudstad vid 1800-talets mitt. En del europeiska nationer gick i allians, en del i fiendskap. Allt för att få sig en bit av Afrika!

”Leopoldo II lade beslag på Kongo och inledde

en hänsynslös utsugning”

Intrånget i Afrika började i slutet av 1800- talet med flera europeiska länders ockupation av stora områden. Alla var ivriga att ta den största och bästa biten vilket gjorde krigsrisken mellan europeiska länder till ett hot mot hela det imperialistiska företaget. Avgörandet kom med kung Leopold II av Belgien.

Leopold II hade skaffat sig några få handelsstationer vid Kongofloden. Nu tog han ett jättestort område i Centralafrika i besittning som sin personliga egendom, dagens Kongo, ett område 75 gånger större än sitt eget rike Belgien! Han kallade det för Kongofristaten, ett land fritt från tullar för alla intresserade europeiska makter.

Leopold II’s ockupation av Kongofristaten upprörde andra imperialister, något måste göras för att få till stånd någon slags ordning. Den tyske rikskanslern Bismarck sammankallade därför Europas stater till en konferens i Berlin1884-85. Deltagare var Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Portugal, Spanien och den belgiska kungen Leopold II.

Vid konferensen fick Leopold II behålla Kongofristaten som personlig egendom, detta trots att mycket mäktigare herrar hade intresse i området. Konferensen beslutade också om en delning av Afrika bland de närvarande europeiska staterna. Detta gjordes genom att använda sig av linjal och uppge longituder och latituder, utan någon som helst hänsyn till folkslag, nationaliteter eller geografiska förhållandena. Än idag visar många afrikanska länders gränser denna ”linjalpolitik” från Berlinkonferensen.

Vidare kom konferensen överens om att ingen europeisk stat fick ta nytt land i besittning utan att först underrätta de övriga och få dess godkännande.

Ockupationen av Afrika började därmed från alla håll. Stora och välbeväpnade moderna arméer trängde in överallt och krossade hänsynslös allt motstånd. Efter fyrahundra års slavhandel var samhällsstrukturen mycket svag på de flesta håll och människorna i Afrika hade inga större möjligheter att framgångsrikt försvara sina länder. Slavhandeln var inte bara en enorm åderlåtning på unga människor, utvecklingens och framtidens stora hopp. Slavhandeln innebar också att produktionsförhållanderna stannade upp eftersom handeln med afrikanska varor minskade hela tiden, det enda som gick att använda i handelsutbyte var ju människor.

Europas överklass utsatte nu de afrikanska folken för den mest hänsynslösa exploatering och förtryck, på många håll värre än under slavhandeln. Alla europeiska nationers kolonialister fann sig i detta barbari utan större svårigheter. Alla, från snälla gråhåriga belgiska tanter, tekniskt kunniga engelska ingenjörer, charmerande och välparfymerade franska löjtnanter, tyska språkforskare med kulturella ambitioner, portugisiska patriarkaliska bondherrar, till soldaterna, poliserna, prästerna och missionärerna från alla Europas länder.

För att läsaren ska kunna få en insikt om förhållandena under koloniseringen av Afrika vill jag här lämna ett vittnesmål. Det är den svenska missionären E V Sjöblom som berättar om sin vistelse i Kongofristaten. Det är ett långt citat men helt nödvändigt att redovisa. Uppmärksamma också Sjöbloms inställning.

”Jag fortsatte min vandring och hälsade vänligt på infödingarna. Som vanligt lyckades jag skingra deras fruktan och åtminstone delvis vinna deras tillgivenhet. En del av ungdomarna följde efter mig, och när vi kom fram till lägret hade redan flera människor samlats där. Fler och fler av infödingarna återkom från sitt letande efter kautschuk i skogen. Snart hade jag en skara på flera hundra personer framför mig.

Plötsligt tog en av soldaterna - själv inföding men från en annan by - fast en gammal man och band honom. Soldaten vände sig till mig och sade:

Jag ämnar döda den här mannen för han har ingen kautschuk med sig.

Jag svarade: Egentligen har jag inte med saken att göra och har ingen rätt att hindra dig. Men jag skulle önska att du inte gjorde det inför mina ögon och just när en stor skara människor är samlade för att höra Guds ord.

Han svarade: Om vi inte dödar dem som kommer utan kautschuk, så skjuter fristatens officerare oss. Hellre än att dö själva, skjuter vi andra.

Då han sagt detta, rusade han som en arg tiger fram till den gamla mannen. Han släpade honom några steg åt sidan, satte geväret till manens tinning och sköt honom. Omedelbart därefter stoppade han in en ny patron i sitt gevär och riktade mynningen mot den församlade hopen, som givetvis skingrades som agnar för vinden. Troligtvis fruktade han för överfall och ville injaga skräck hos de församlade.

Inom några minuter var allting tyst. Skaran hade flytt, och liksom jag själv stod mina män tysta. En liten pojke på omkring nio år befalldes av soldaten att hugga av den dödes högre hand.

Denna skulle tillsammans med ett antal andra händer, som förut på liknande sätt blivit avhuggna, överlämnas till kommissarien som ett civilisations segertecken.”

Bakgrunden till insamlingen av de avhuggna händerna är att för varje patron som soldaterna använde måste de ha med sig en högerhand att lämna till Fristatensofficerare. Ingen patron fick gå förlorad, alla måste redovisas. Ibland använde sig soldaterna av skott vid jakt, sedan skar de av handen på en levande människa. Tiotusentals tomhylsor lämnades regelbundet till fristatens officerare tillsammans med lika många högerhänder från dödade eller lemlästade människor.

Men de mördade var ändå fler än så. Barnen brukade soldaterna nämligen döda med gevärskolvarna. En officiell belgisk kommission kom år 1919 fram till att befolkningen i Kongofristaten-Belgiska Kongo hade reducerats till hälften sedan den europeiska ockupationen 1884. Reducerats med hälften på 35 år! Vad vi pratar om är minst 10 miljoner döda!

Soldaterna som utförde gärningen var en styrka på 25000 svarta legoknektar under befäl av en vit belgisk officerskår med generalmajor Emile Janssens som högsta chef. Janssens krävde av byhövdingarna att skicka honom "de värsta männen", vilka blev underställda en "strikt och absolut disciplin" under en period på 7 år, en hjärntvättning under namn "Boula Matari, dvs vår kung, som befaller över Belgien och Kongo, två riken för alltid enade".

Enligt generalmajor Janssens var målsättningen att göra dessa män absolut lojala till Kungen och kolonialmakten. Enligt honom hade "alla medel används för att nå detta: utbildning, press, radio, sociala insatser, kontroll av underrättelsetjänsten G2, informationsofficerer, mycket nära och effektiva förbindelser med statens underrättelsetjänst".

Under andra världskriget utökades det koloniala förtrycket och exploateringen av befolkningen i Kongo vilka fick betala Belgiens krigsinsatser. Vi citerar herr Goddin som under andra världskriget var Kolonialsekreterare i den belgiska exilregeringen i London. Herr Godding säger: ”Under kriget, kunde Kongo finansiera alla kostnader för den belgiska regeringen i London, inklusive den diplomatiska tjänsten och kostnaderna för våra väpnade styrkor i Europa och Afrika, totalt en summa på 40 miljoner pund. Tack vare Kongos resurser behövde den belgiska exilregeringen i London faktiskt aldrig låna en shilling eller en dollar, och den belgiska guldreserven kunde behållas intakt”.

Händelserna i Kongofristaten är ingen enskild företeelse, de har sin motsvarighet i alla andra koloniala besittningar oberoende av vilket europeiskt land som hade makten. Kolonialisternas inställning kan sammanfattas med den tyska generalen von Trothas uttalande om underkuvandet av herero- och namafolken i Sydvästafrika, vilket von Trotha genomförde på uppdrag av den tyske finansmannen Lüderitz.

von Trotha skrev om utrotningskriget mot herero och nama:

”Jag känner de här afrikanska stammarna. De är alla likadana. De respekterar ingenting annat än styrka. Att visa denna styrka med brutal terror och till och med grymhet var och är min politik. Jag förintar upproriska stammar med strömmar av blod och strömmar av pengar. Endast genom detta sätt kan någonting nytt växa upp, någonting som är varaktigt.”

Efter femhundra år!

1441 kom de första européerna med båt till den afrikanska kontinenten söder om Saharaöken. Sedan dess har den afrikanska kontinenten blivit utsatt för förändringar som dess folk inte har kunnat bestämma eller behärska. Pendefolket, ett folk ursprungligen från Angolakusten, tvingades på 1500-talet att fly undan portugiserna till inlandet vid floden Kasai, har i sin berättartradition bevarat minnet av portugisernas erövring. ”Från dessa dagar till våra dagar har de vita bara gett oss krig och misär”. En enkel och rättvis dom över den europeiska exploateringen av Afrika.

Men omständigheterna har nu förändrats radikalt. Efter femhundra års exploatering och förtryck är tiden mogen för afrikanerna att ta upp en avgörande kamp för att få bestämma över sin kontinent! Världskapitalisterna vill inte tappa greppet över Afrika och gör allt som står i deras makt för att förhindra denna samhällsutveckling. Men förändringarnas vindar är starka. Afrikas frigörelsekamp mot kolonialism och nykolonialism går inte längre att stoppa.

Mario Sousa

mario.sousa@telia.com

Tillbaka till första sidan