Antony Beevors bok ”Stalingrad” – En nazistisk krigshistoria.
I borgerliga kretsar och bland kulturskribenterna i landets tidningar har Antony Beevors bok ”Stalingrad” gjort succé och fått mycket välskrivet beröm. Antony Beevor som var officer i den brittiska armén presenteras nu som författare av militärhistoriska faktaböcker. Detta väckte genast undertecknads förvåning och nyfikenhet. Den politiska högern kallar boken för ”En briljant och mycket stort genomförd bok” (Svenska Dagbladet) och skriver att ”Stalingrad slår ut det mesta som skrivits om andra världskriget” (Vestmanlands Läns Tidning). Märkligt, tänker jag. De grät när nazisterna besegrades och tillintetgjordes vid Stalingrad! Och nu berömmer de Antony Beevors Stalingrad!? Kanske har de nyktrat till efter så många år. Det gällde i alla fall kampen mot nazismen. Kanske vill de efter så många år göra lite rättvisa åt den sovjetiska segern. Med dessa tankar tog jag itu med Beevors Stalingrad.
En recension var det tänkt. Men det var inte så enkelt. Det visar sig att Beevors Stalingrad är en propagandabok mot Sovjetunionen, med lögner sida upp och sida ner, en fullständig historieförfalskning. Att motbevisa alla lögner är en omöjlig uppgift. Det skulle kräva flera böcker. En mindre recension som tar upp bara några av de grövsta lögnerna tar ändå många tidningsspalter. Denna recension är krympt till ett minimum men blev ändå dubbelt så lång som det var tänkt.
Redan på förordets första sida börjar jag undra om allt står rätt till. Skoningslöst ger sig Beevor på den sovjetiska armén, inte på nazisterna som invaderade Sovjetunionen och där förde ett utrotningskrig. Ett massmord av en ofattbar omfattning där den nazistiska armén tog livet av över 25 miljoner människor på fyra år! På första sidan anmärker Beevor på att den sovjetiska armén avrättade desertörer. Men ingenting om de desertörer tyskarna avrättade! Varför vill Beevor anmärka på just den sovjetiska armén? Det är väl känt hur den tyska militärpolisen avrättade tusentals tyska desertörer utan rättegång, bara på befälets order. Väl känt är också att när den tyska 6:e armén var omringad vid Stalingrad, avrättade den tyska militärpolisen utan pardon tusentals tyska soldater som försökte stjäla något att äta från matpaketen som kastades från tyska flygplan[1]. Matpaket som främst gick till officerarna och militärpolisen.
Miljontals sovjetiska människor avrättades
av den tyska armén
Varför berättar inte Beevor om detta? Men framför allt, varför berättar Beevor inte om de miljontals sovjetiska människor som avrättades av den tyska armén? Om alla kommunister och judar, hela familjer, barn, kvinnor och män i erövrade byar och städer i Sovjetunionen som avskildes från övriga befolkningen och sköts av den tyska armén. Varför berättar inte Beevor om de miljontals människor som blev utkastade från sina hem med bara kläderna på kroppen, till en säker död ute i 20 graders kyla. Varför berättar han inte om de miljontals sovjetiska människor som tillfångatogs av den tyska armén och skickades i väg till Tyskland där de blev sålda som slavar? Varför skriver inte Beevor om de hundratusentals sovjetiska flickor som såldes som sexslavar till Tyskland? Detta är den tyska arméns och den tyska invasionens verkliga ansikte. Men om detta har Beevor ingenting att säga. Han förtiger de nazistiska brotten.
Vidare skriver Beevor att det fanns ”50.000 ryssar i tysk uniform”[2]. Under hela boken återkommer han ständigt till dessa ”hiwis”, som han skriver. Han försöker inbilla oss att den sovjetiska befolkningen välkomnade nazisterna. Vid själva Stalingrad skriver Beevor att det fanns 50.000 ryssar i frontdivisionerna och ytterligare 70.000 i övriga divisioner[3]! Ryssar skulle ha utgjort nästan hälften av den tyska armén vid Stalingrad! Ett fullständigt idiotiskt och lögnaktigt påstående utan något som helst stöd i någon som helst krigshistoria, inte ens tysk sådan. Han vill få läsarna att tro att det var en sovjetisk massdesertering till de nazistiska linjerna. Så var det inte. Det är sant att det fanns sovjetiska människor på tysk sidan i kriget, även i Stalingrad. Men Beevor berättar inte varifrån dessa ”ryssar i tysk uniform” kom. Det fanns människor som av olika anledningar frivilligt gick över till nazisterna under invasionen. Men dessa var få.
Tvingade att arbeta åt nazisterna som
slavar
De flesta ”ryssar i tysk uniform” var människor som tvingades att arbeta åt tyskarna som slavar. De togs till fånga i byarna och städerna och tvingades att bära nazisternas krigsmateriel och utföra alla tunga och smutsiga arbeten. De misshandlades grovt och svalt. Många dog, men nya togs hela tiden till fånga och förslavades. En del av dessa människor utnyttjades för att rensa minor på minfälten där de, tillsammans med judar och andra människor, som skickades från utrotningsläger i Polen, gick en säker död till mötes. Minröjningslagen fick fyllas på varje dag med fler judar och fler ”ryssar i tysk uniform”. En del av dessa fångar var sovjetiska kvinnor som under dagen arbetade i köket och med städning av de tyska inkvarteringarna. På nätterna tvingades de gå runt bland den tyska soldatesken som sexslavar. När 6:e armén blev omringad i Stalingrad och tyskarna flydde till inringningens centrum, tvingades dessa sovjetiska kvinnor att följa med i de överfulla tyska lastbilarna. Kvar lämnades tusentals sårade tyska soldater att frysa eller svälta ihjäl[4].
Beevors ”ryssar i tysk uniform” var till största delen tillfångatagna och förslavade sovjetiska medborgare. Beevors insinuering om massdesertering är bara ett sätt att lura läsaren in i hans historia. I övrigt kom en del av dessa ”ryssar i tysk uniform” faktiskt med tyskarna! I Frankrike utbildade den franska generalen Weygand (han som lade ner vapnen för tyskarna) en legion av ryska högermän i den franska armén. De tränades för att gå ut i det krig som Frankrike och England förberedde mot Sovjetunionen. Dessa trupper togs över av nazisterna efter Frankrikes kapitulation. I Tyskland fanns trupper av ukrainska nazister som deltog i anfallet mot Sovjetunionen tillsammans med den tyska armén. Beevor kallar dem för ”ukrainska nationalister”[5]. Han vill ge en positiv bild av dessa nazistiska stödtrupper. De var bland krigets värsta mördare. De satte igång grymma förföljelser mot alla oppositionella i det tyskockuperade Ukraina och var de värsta bödlarna i de tyska utrotningslägren, där Ukrainas judiska befolkning och antifascister försvann tillsammans med miljontals sovjetiska fångar.
Nazisternas historieförfalskning
I boken Stalingrad är det de nazistiska officerarnas förfalskning av historien som Beevor återger. Bara i liten utsträckning kommer ”ryssar” till tals. Bara när det är oundvikligt. Beevor har inte brytt sig om vad strategerna bakom den sovjetiska segern i Stalingrad har att säga. T.ex. general Zjukov eller generalerna Rokossovskij eller Tjujkov eller någon av de andra sovjetiska generalerna som på plats i Stalingrad krossade de nazistiska arméerna. För Beevor, en officer och en gentleman i den brittiska armén, är de tyska militärernas adelstitlar det viktiga. Att detta pack är skyldigt till att ha startat ett krig där 50 miljoner människor dog, bekymrar inte Beevor. Ändå är det de sovjetiska soldaterna som västvärlden har att tacka för sin frihet. Soldater från Sovjetunionen, ett land som på tio år reste sig från analfabetism och efterblivenhet, byggde fabriker och stålverk, tillverkade de mest sofistikerade maskiner, de mest avancerade vapen och de modernaste flygplan, krossade Nazityskland och befriade världen från nazismen.
Även när det gäller krigsförbrytelser och folkmord är Beevors berättelse de nazistiska generalernas berättelse. Enligt Beevor var Hitler den ende skyldige och den tyska arméledningen var emot Hitler. Men det stämmer inte. Den tyska arméledningen har sitt ursprung i de ”frikårer” som kvävde arbetarupproren i Tyskland i blod efter första världskriget och var en av brickorna i spelet för att placera Hitler vid makten i januari 1933. Det var med arméledningens stöd som Hitler 1934 blev vald till Tysklands president av det tyska parlamentet och blev högste chef för Tysklands armé med benämningen Führer. Officerarna och soldaterna fick svära en personlig trohetsed till Hitler. Den nazistiska diktaturen i Tyskland fullbordades med den tyska arméledningens hjälp. Beevor påstår att ”Ett antal chefer” inom armén ”vägrade att godkänna eller vidarebefordra”[6] instruktionerna om ”särskild rättskipning”[7] i Sovjetunionen och tog avstånd från ”raskriget”[8] och ”svält”[9] för att utrota den sovjetiska befolkningen. Beevor har inget belägg för sina påståenden. Fanns det sådana chefer i den tyska armén var de inte många. Över 25 miljoner döda i Sovjetunionen på fyra år visar att det var fråga om en massutrotning, där hela den tyska armén och dess allierade måste ha varit inblandade.
Lögnaktig attack mot Sovjetunionen
Den första tredjedelen av Beevors bok tar upp kriget före Stalingrad och är som boken i övrigt en smutsig och lögnaktig attack mot Sovjetunionen och dess ledning. Det är historien om de första krigsmånaderna som den nazistiska propagandan sände ut i världen 1941 och som de borgerliga efterkrigspropagandisterna har gjort till sin. Det är historien om en totalt kollapsande sovjetisk armé och om Stalin som gjort armén oförmögen att föra krig och förbjudit sina generaler att svara på den tyska attacken. Beevor skräder inte orden. Även den sovjetiska ambassaden i Berlin fick sig en egen historia. Enligt nazisterna, och nu också enligt Beevor, var den sovjetiska ambassadören känd som en grym ”bödel” som var ”knappt mer än en och en halv meter lång med en liten näbb till näsa och några få svarta hårtestar klistrade på en kal skalle” (är detta historia?). I ambassaden hade ambassadören ”låtit inrätta en tortyr- och avrättningskammare i källaren, där han tog itu med misstänkta förrädare”[10].
Denna historia var förr i tiden en del av den nazistiska krigspropagandan. Nu är det borgerlig historieskrivning. Attackerna mot Stalin är, i hela boken, i en klass för sig. ”Stalins verklighetsfrämmande intellekt”[11], ”Stalin, den totalitära diktatorn”[12], Stalins ”närmast tvångsmässiga missräkningar”[13], ”Stalins tyranniska natur innehöll ett tydligt drag av feghet”[14], Stalins ”oöverträffade blandning av förföljelsemani, sadistiskt storhetsvansinne och en vilja att hämnas småsaker”[15], ”Stalin försköt till och med sin egen son”[16], ”Stalins ringa omtanke om den svältande befolkningen vittnade om att hans brist på medlidande var lika stor som Hitlers”[17]. Inte svårt att förstå varför Beevor är älskad av Svenska Dagbladet och hela det reaktionära packet.
Beevor skriver att Stalin, Berija och Molotov tänkte ge upp ”Ukraina, Vitryssland och de baltiska staterna” till nazisterna i hopp om fred. Men den bulgariska ambassadören förklarade att ”Även om ni drar er tillbaka till Ural, så kommer ni ändå att segra i slutändan”[18]. Därmed var enligt Beevor frågan avgjord och Sovjetunionen tog upp kriget mot Nazityskland! Man måste vara mycket korkad för att tro att en normalbegåvad människa sväljer en sådan historia. Att ledningen för ett stort och mäktigt land skulle låta avgörandet för landets framtid ligga i några ord från en ambassadör från ett militärt obetydligt land och dessutom en vasallstat till Hitler.
Fast beslutna att försvara det sovjetiska
fosterlandet
Tvärtemot Beevors påstående var den sovjetiska ledningen fast besluten att försvara varenda meter av sovjetiskt forterland. De stora stålverken som under 1930-talet byggdes bortom Uralbergen, på ett tryggt avstånd från varje invasionsförsök från väst, är bevis nog för detta. Där kunde tillverkningen av vapen och annan krigsmateriel fortsätta under ett långvarigt krig. Dit fördes en stor del av de sovjetiska industrierna när invasionen var ett faktum. Kapitel ett avslutas med Molotovs radiomeddelande till det sovjetiska folket. Även här är Beevor missnöjd. Enligt honom var ”Molotovs ordval oinspirerat och hans framförande tafatt”. Men Beevor måste medge att det blev en kraftig reaktion över hela Sovjetunionen. ”Reservister inväntade inte sina mobiliseringsorder. De anmälde sig genast”[19]. Märkligt! Blev det då ingen massdesertering till tyskarna? Eller ”civilbefolkningens varma välkomnande”[20]?
Beevor lånar också material från CIA. Den gamla historien om att ”Sammanlagt 36.671 officerare avrättades, fängslades eller avskedades”[21] från den sovjetiska armén 1937 dyker upp nu också. Historien spreds av den brittiske polisagenten, sedermera CIA-agenten, Robert Conquest. Beevor förklarar de sovjetiska förlusterna vid krigets början med att det var brist på officerare. Men Beevor skriver mot bättre vetande. De avskedade officerarna 1937/39 var ca 22.000 (av ca 75.000). Deras avsked beslutades på stora förbandsmöten. De hade inte manskapets förtroende. Men 1941 var antalet sovjetiska officerare redan över 300.000![22] Sovjetunionen satsade hårt på försvarsförberedelserna mot Nazityskland. Antalet avskedade kunde bara ha haft en ringa betydelse för krigets negativa utveckling under de första krigsmånaderna. Förklaringen till Sovjetunionens reträtt under de första krigsmånaderna står att finna i arméernas storlek. Beevor skriver att nazisternas invasionsstyrka uppgick till ”en totalsumma på omkring fyra miljoner man”[23]. Men invasionsarmén mot Sovjetunionen var på över 5 miljoner man, den största invasionsarmén i mänsklighetens historia. Sovjetunionen hade 2,9 miljoner man vid gränserna i väst. Större armé hade inte Sovjetunionen kunnat bygga upp på 10 år. Dessutom kunde nazisterna koncentrera angreppen på vissa avsnitt där övertaget blev upp till fem gånger så stort. På dessa platser satte nazisterna in stora pansararméer som var mycket svåra att stoppa. Det är den främsta anledningen till nazisternas seger under de första krigsmånaderna. Men det blev dyrköpta framgångar, inte en dans på rosor som Beevor skriver, med solbrända tyska gossar som på en semesterresa rakt igenom Sovjetunionen med ”civilbefolkningens varma välkomnande”.
Beevors historier kontra Franz Halders
uppgifter
Det är
intressant att jämföra Beevors historier med den tyska generalstabschefen Franz
Halders uppgifter. Halder var Hitlers generalstabschef från augusti 1938 till
24 september 1942. Halder ledde nazisternas alla krig på alla fronter under
dessa år, och han skrev en personlig och hemlig dagbok under sin tid som
Generalstabschef. Dagboken är Halders egna anteckningar om kriget skrivna i
Gabelsbergs stenografi, ett gammal stenografiskt språk som få kunde läsa. Halders
krigsdagbok var inte till för att offentliggöras men gavs ut i bokform efter
kriget med titeln ”The Halder War Diary, 1939-
Ett par dagar senare, den 24:e juni skrev Halder ”Det hårdnackade motståndet från enskilda ryska enheter är anmärkningsvärt”, ”det är nu klart att ryssarna inte tänker på tillbakadragning, istället kastar de fram allt de har för att hejda den tyska invasionen”[26]. En vecka efter invasionsstarten, den 29 juni, skrev Halder ”Rapporter från alla fronter bekräftar tidigare indikationer att ryssarna kämpar till sista man”[27]. General Halder, liksom den tyska arméledningen och Hitler, trodde att den tyska invasionen skulle få de sovjetiska soldaterna på flykt och att de skulle förinta den sovjetiska armén. Så hade skett i militärmakten Frankrike. Kriget i Sovjetunionen blev istället allt hårdare. Nazisterna tillfogade den sovjetiska armén stora förluster och tvingade den sovjetiska armén att retirera. Men de nazistiska arméerna led själva stora förluster. Enligt Halder hade tyskarna efter drygt en vecka, 3 juni, 1941, förlorat 54.000 soldater i sårade, döda och tillfångatagna och ytterligare över 50.000 i svårt skadade och sjuka[28]. Den 4: e juli skriver Halder om höga förluster i pansar, upp till 50 % i vissa pansararméer[29]. Det verkliga kriget var allt annat än vad Beevor skriver om.
Beevors ”legendariska” generaler från de
bästa ”militära familjer”
En av Beevors grundteser i boken är att det fanns en motsättning om strategin i kriget mellan Hitler och generalerna i den tyska arméledningen. Enligt Beevor var arméledningen, med massor av ”legendariska”[30] och ”lysande”[31] generaler från Tysklands bästa ”militära familjer”[32], kunnig och bra och skulle ha vunnit kriget om inte den ”oansvarige” och ”okunnige” Hitler hade bestämt över generalerna. Beevors tes har inget stöd i Halders krigsdagbok. Den tyska arméledningen, liksom Hitler, gjorde en fullständigt felaktig bedömning av Sovjetunionen. Arméledningen ansåg precis som Hitler att Sovjetunionen var lätt att besegra och att kriget skulle vara slut på några veckor. På den 11:e invasionsdagen, den 3:e juli, skriver Halder i sin krigsdagbok när han analyserar krigsläget att ”Det är därför nog ingen överdrift att säga att det ryska fälttåget har vunnits på två veckor”[33]. För den tyska arméledningen var Sovjetunionens nederlag klart den 3 juli 1941!
Den 4:e juli 1941 skriver Halder ”Våra arméer går fram, alla försök till fortsatt motstånd kollapsar nog snart och vi står inför uppgiften att ta över Leningrad och Moskva”[34]. Hitler och generalerna hade samma dåraktiga uppfattning om krigsutvecklingen och segern. Men mera än så. De var också överens om krigsförbrytelserna, om utrotningen av den sovjetiska befolkningen, och den totala förstörelsen av de sovjetiska städerna. Den 8:e juli 1941 skriver Halder om ett möte med Hitler där krigsläget analyserades och beslut togs för det fortsatta fälttåget. Hitler var fast besluten att ”jämna Moskva och Leningrad med marken och göra dem obeboeliga, för att befria oss från behovet att skaffa mat åt befolkningen under vintern”. ”Städerna ska utplånas av flygvapen”[35]. Ingen i arméledningen motsatte sig Hitlers planer. Så hade det blivit om Sovjetunionen inte hade besegrat nazisterna. Längre fram i rapporten skriver Halder om vinterinkvarteringen, ”Våra trupper får inte inkvarteras i byar och städer, därför att vi vill kunna bomba dessa när som helst om de gör uppror”[36]. Här har vi nazistgeneralernas verkliga ansikte. Beevors ”legendariska” generaler från de bästa tyska ”militära familjer” var lika mycket krigsförbrytare som Hitler.
På samma möte med
Hitler den 8:e juli, beslutades om slaget om Smolensk. Denna sovjetiska stad på
huvudvägen till Moskva måste tas tillsammans med Jelnaja och Roslavl innan
attacken mot Moskva kunde starta. Den tyska generalstabschefen Franz Halder
skriver i sin krigsdagbok. ”Efter att ha förstört de ryska arméerna i ett slag
vid Smolensk, ska vi blockera järnvägarna mot Volga, ockupera området ända till
denna flod och efteråt fortsätta för att utplåna de kvarvarande ryska
industricentra genom pansarslag och flyganfall”[37].
Betänk nu att de nazistiska trupperna fanns då
Smolensk försvarar sig
Tvärtemot Beevors påstående var slaget om Smolensk mycket dyrköpt för nazisterna. Smolensks försvarare stred envist utan att ge upp. Den sovjetiska armén gjorde starka kontraattacker. Det var en kamp om varje förort, om varje gata, om varje hus. Nazisterna tvingades att göra halt för ersättning av trupper och materiel. General Halder skriver i sin krigsdagbok att de sovjetiska pansarstyrkorna i slaget vid Smolensk ”Vid varje tillfälle, stora delar av kåren, om inte alla, lyckas undkomma inringningen”[40]. Redan den 13:e juli föreslog Halder och arméledningen Hitler att ”under en tid stanna upp vår framstöt mot Moskva”[41]. Det gick helt enkelt inte att fortsätta framåt. Den 15:e juli rapporterar Halder att ”De ryska trupperna nu som alltid slåss med en vild beslutsamhet”[42]. Under den följande veckan lyckas den sovjetiska armén slå hål i den tyska frontlinjen på flera ställen. Den 26:e juli skriver Halder, ”Allmänna läget: fiendens försvar blir allt mer aggressivt; fler tanks, fler flygplan. Efter de tio nya divisioner som upptäcktes tidigare, har ytterligare femton nya divisioner upptäckts”[43]. Samma dag bröt sig den största delen av de inringade sovjetiska trupperna ut och bildade, med de sovjetiska huvudstyrkorna, en ny försvarslinje framför Moskva. Nazisternas stötgruppering mot Moskva var kraftigt utmattad och försvagad. Förlusterna för nazisterna blev för stora och de hann inte med att ersätta trupper och vapen.
Den 30:e juli bestämmer sig Hitler att tillgodose arméledningens begäran från den 13:e juli och göra halt för att övergå till försvar. Halder kommenterar beslutet i sin krigsdagbok: ”Arméns överkommando har skrivit under det nya ’direktivet’ vilket antar vårt förslag. Detta beslut befriar varje tänkande soldat från den fruktansvärda visionen som har pinat oss de senaste dagarna, sedan Führerns envishet fick oss att tro att östfälttåget inom kort skulle köra fast. Äntligen får vi en paus!”[44]. Till slut fick arméledningen sin paus. Hitler beslutade inte om att göra halt p.g.a. att han var ”vidskeplig” och i motsättning till arméledningen. Hitler beslutade att göra halt därför att arméledningen krävde det och tillståndet i armén krävde det. Beevors lögn om den vidskeplige Hitler är uppenbar.
I Smolensk var
det första gången i världskriget som de nazistiska arméerna tvingades att göra
halt. Det blev slutet på det nazistiska blixtkriget. Den 11 augusti skriver
Halder, ”Den allmänna situationen gör det allt tydligare att vi har
underskattat den ryska kolossen”[45].
Efter sex veckors krig var enligt Halder de ”Totala förlusterna för perioden 22
juni – 13 augusti 1941:
Tula stoppade nazisterna
Beevor
förvränger och förfalskar historiska fakta på varenda sida. Ta bara en liten
detalj om staden Tula. Vägen till Moskva söderifrån gick genom Tula. Beevor
skriver, ”På den södra fronten svängde samtidigt Guderians pansarfordon upp
förbi staden Tula och hotade den sovjetiska huvudstaden söderifrån”[49].
Man kan få uppfattningen att Tula var så att säga fixat. Men sanningen är att
Guderians pansar aldrig intog Tula! Tulas försvarare stred utan tanke på att ge
upp. Den nazistiske generalen Guderian, överbefälhavare för den 2:a tyska
stridsvagnsarmén, var efter mycket hårda strider tvungen att överge målet att
inta Tula. I sina memoarer skriver Guderian att ”Ett stort antal ryska
stridsvagnar av typ T-34 kastades in i kampen. Dessa tillfogade våra
stridsvagnar stora förluster”[50].
”Den planerade snabba offensiven mot Tula måste tills vidare inställas”[51]. Guderians pansararmé blev
stående vid Tula cirka
Beevors
beskrivning av striderna följer till punkt och pricka de nazistiska
generalernas historieskrivning. ”Vädret” var ”Wehrmachts största hinder” men
Beevors goda tyskar ”kämpade sig fram så gott de kunde”[52]
även om ”stridsvagnarnas motorer frös fast”[53]
(men de sovjetiska då?) och ”dålig sikt hindrade Luftwaffes ’flygande
artilleri’ ”[54]. På
den sovjetiska sidan var det enligt Beevor inte alls fråga om hjältedåd i
försvaret av landet, utan ett ”självmordsmässigt motstånd”[55]
och ”matkravaller, plundring och fylleri”[56].
Sjunde november-paraden i Moskva var enligt Beevor bara en mediafint för
journalisterna. Det går inte att ta miste på Beevors sympatier. Skadeglädje när
den sovjetiska armén tvingas att retirera går hand i hand med hjältedyrkan av
nazisternas offensiv. Men tråkigt nog för Beevor går offensiven allt sämre. I
slutet av november är nazisterna nästan slutkörda. Arméledningen verkar inte ha
en aning om krigsläget. Halder skriver i sin krigsdagbok den 23 november, ”Den
militära situationen: Öst: Rysslands militära makt är inte längre ett hot”[57].
Men 13 dagar senare, den 6 december, inleds den sovjetiska motoffensiven som
skulle kasta tillbaka nazisterna upp till
Nazisterna
kunde aldrig ta tillbaka de landområden kring Moskva som de hade erövrat
tidigare. Låt oss ge ett annat exempel
på en av Beevors många lögner, den om pansardivisionen Grossdeutschland
(Stortyskland). Beevor låter påskina att strax förre slutoffensiven mot
Stalingrad skulle Hitler ha skickat Grossdeutschland (och bl.a. SS-divisionen
Adolf Hitler) tillbaka till Frankrike. Han skriver ”pansargrenadjärdivisionen
Grossdeutschland och SS-divisionen Leibstandarte Adolf Hitler skulle skickas
tillbaka till Frankrike”[60].
Beevor skriver vidare att den tyska Generalstabschefen Franz Halder i denna
fråga den 23 juli 1942 skrev i sin krigsdagbok att ”Det ständiga
underskattandet av fiendens styrka antar gradvis rent absurda former och utgör en
fara”[61].
Stämmer detta? När man läser Halders krigsdagbok ser man att Halders citat
ingenting har med Grossdeutschland att göra (eller SS-divisionen Adolf Hitler).
Citatet från den 23 juli var en kritik mot Hitlers disposition av trupperna
kring Rostov! På samma sida i krigsdagboken skriver Halder att Grossdeutschland
hade åstadkommit ”nya framgångar öster om Rostov”[62].
Det var inget tal om någon förflyttning till Frankrike. I Halders krigsdagbok
kan man följa Grossdeuschlands spår på östfronten från den 5 juli 1942. I juli
fanns Grossdeutschland söder om Stalingrad. I augusti skickades
Grossdeutschland för att hjälpa armégruppen Center[63]
vid Rzjev, ca
Lögnerna om Katyn
En annan av Beevors ”bara i förbigående”-lögner är den om massgravarna vid byn Katyn nära Smolensk. I sin kampanj för att smutskasta Sovjetunionen måste Beevor givetvis ägna ett kapitel åt NKVD och tillvita organisationen de hemskaste brott. Beevor skriver att ”En annan avdelning inom NKVD, som sattes upp av Berija hösten 1939, ägnade sig åt krigsfångar. Dess första uppgift hade varit avrättningen av 15.000 polska officerare i skogen vid Katyn”[65]. Ett sådant allvarlig påstående borde förklaras på något sätt. Det kan inte Beevor. Han hämtar sina uppgifter direkt hos Hitler! Massgravar av ett stort antal polska officerare vid Katyn offentliggjordes för världen av Hitler och Goebbels propagandaministerium den 13:e april 1943. Nazisterna anklagade den sovjetiska regeringen för att ha utfört en massaker på 15.000 polska officerare. Nazisterna hade ockuperat området kring Katyn sedan 1941, i nära två år, men inget sagt om några massakrer. Under dessa två år hade nazisterna mördat miljoner människor i koncentrationslägren och de ockuperade länderna bl.a. i Sovjetunionen. Varför offentliggöra en ”sovjetisk massaker” på 15.000 människor först i april 1943?
Lägg märke till att offentliggörandet kom bara en månad efter det stora nederlaget i Stalingrad! Nazisterna behövde ett propagandanummer. Den brittiske utrikesministern Eden uttalade sig i Parlamentet den 4:e maj 1943 om att de nazistiska mördarna av hundratusentals polacker och ryssar använder historien om massmorden för att förstöra de allierades enhet. Då var det slut på denna nazistiska historia. Men under kalla kriget mot Sovjetunionen spreds igen anklagelser om ett sovjetiskt massmord i Katyn. Nu inte av Gestapo utan av USA och Storbritannien. Anklagelserna togs senare upp även av kontrarevolutionen i Sovjetunionen genom Gorbatjov och Jeltsin. En undersökningskommission bildades för att på nytt reda ut vem som utförde Katynmassakern.. Den gemensamma sovjetisk-polska och senare rysk-polska undersökningskommissionen kunde inte finna några bevis för att Sovjet var inblandad i Katynmassakern. Och då ska man veta att de verkligen ville och verkligen försökte. Undersökningskommissionen kom fram till att de polska officerare som dog i Katyn mördades med tyska vapen och att de döda var 4.000, inte 15.000 som Hitler och Beevor påstår.
Nazisterna är Beevors hjältar
Exempel på lögnaktiga påståenden är så många att det blir tröttsamt att läsa. Allt Beevor skriver är taget från nazistisk krigspropaganda för att smutskasta Sovjetunionen: ”De flesta (sovjetiska) värnpliktiga som kastades in i striderna hade inte fått mer än knappa två veckors övning, somliga till och med mindre”[66], ”Tre sovjetiska bataljoner av officersaspiranter, utan vare sig vapen eller proviant, sändes i strid mot den 16.pansardivisionen” av ”arméchefen, märkbart berusad”[67]. Beevors bok en blir ibland en skröna om smarta tyskar som slår ut dumma ryssar och ”rensar skogarna” som på ”en större hjortjakt”[68]. ”Luftwaffe som ’med elegans’ expedierade fienden”[69] där de ”solbrända unga jaktpiloterna”, ”representerar en magisk uppenbarelse av en luftburen germansk riddare i skinande rustning”[70]! Och de ”sovjetiska jaktpiloterna led av en instinktiv rädsla för fienden”[71], förstås. I kapitlen om Stalingrad fortsätter Beevor sin propagandahistoria. Den sovjetiska armén är enligt honom ”oerhört slösaktiga och inkompetenta”[72] och ”Angriparnas verkliga hinder bestod av stadens ruiner”[73] inte de sovjetiska försvararna. I övrigt är det Beevors vanliga ramsor med tysk ”omtyckte chef”[74] och ”sovjetisk armékommissarie med ondskefullt utseende”[75], samt sovjetiska officerare som flyr och soldater som ”ställdes inför militärdomstol och troligen avrättades”[76]. Hur kan man troligen avrättas?! Det finns gott om berättelser om hur de goda tyskarna skjuter ryssar i våg efter våg så att ”Framför våra ställningar tornade de ryska liken upp sig och gjorde tjänst som en sorts mur av sandsäckar för oss”[77].
I de sovjetiska linjerna är det enligt Beevor, deserteringar och arkebuseringar. Den sovjetiska ledningen framställs alltid som brutal och hänsynslös, och de sovjetiska officerarna som fullständigt hänsynslösa mot sina soldater. Hur kunde de då föra krig mot nazisterna år efter år och faktiskt vinna kriget? Till och med monumentet till minne av de hjältemodiga sovjetiska soldater som försvarade Stalingrad på Mamajev Kurgan, den berömda kullen där många strider ägde rum och mycket blod flöt, nedgörs av Beevor. Mobiliseringen av kvinnor till fabrikerna gör Beevor till ett brott. Han vill utplåna varje spår av den sovjetiska segern. När det är problem på den sovjetiska sidan gör Beevor allt för att få läsaren att tro att den sovjetiska regeringen och arméns officerare var odugliga ledare. När den tyska offensiven stoppas skriver Beevor ett par rader. Det finns alltid bortförklaringar och ursäkter om varför det gick dåligt för tyskarna. Tyskarna besegrades av ”General Gyttja” och ”General Vinter”[78]. När det gäller tyskarnas utrotningskrig mot den sovjetiska civilbefolkningen skriver Beevor att ”påstående om de tyska grymheterna är svåra att värdera”[79]. De många snyfthistorierna (Jul på tyskt vis…) om tyskarnas nederlag kan säkert framkalla en och en annan tår hos Svenska Dagbladets recensent. Beevors attacker mot Röda Arméns officerare och mot Stalin har en prägel av primitiv antikommunism. Utan minsta belägg kastar Beevor ur sig den ena lögnaktiga historien efter den andra.
Nazisternas nederlag i Stalingrad
Det finns några frågor av historiskt intresse som kan vara värda att kommentera. Som väntat kastar Beevor skulden för det tyska nederlaget vid Stalingrad på Hitler. De ”legendariska” tyska generalerna från ”de bästa tyska militärfamiljerna” går fria från skuld. Det stämmer inte. Planerna för erövringen av Stalingrad gjordes upp i fullständig samstämmighet mellan Hitler och alla generaler i högkvarteret och generalstaben. Att inta Stalingrad var egentligen en nödvändighet. Nazisterna skickade Armégrupp A med en styrka på över 500.000 man in i Kaukasus för att erövra de sovjetiska oljekällorna. Kvar i söder, norr om Rostov, fanns Armégrupp B där tyska 6:e armén och 4:e pansararmén ingick. Det var nödvändigt att försvara Armégrupp B såväl som Armégrupp A:s vänstra flygel mot attacker från sovjetiska styrkor väster om Stalingrad. Nazisterna måste ha kontroll över det sovjetiska territoriet ända till floden Volga för att kunna hämta oljan från Kaukasus. Men den tyska offensiven mot Stalingrad hade felaktiga premisser.
Sommaren 1942 bedömde Hitler, det tyska högkvarteret och den tyska generalstaben Sovjetunionen som oförmöget att fortsätta föra ett krig i stor skala. Sovjetunionen var för dem nästan helt slut som militärmakt. De förstod inte att det socialistiska samhällssystemet kan uppbringa krafter som inget kapitalistiskt land kan göra. De räknade på kapitalistiskt vis att ett visst antal miljoner invånare i ett land kan bära upp ett visst antal soldater med allt vad utbildning och vapen kostar. De förstod inte att socialismen befriar människan och kan skapa mycket större krafter än kapitalismen. Stalingrad skulle bli ett lätt slag trodde Hitler och generalerna. Senare i oktober 1942 skrev det tyska överkommandot att ”Ryssarna själva har under de senaste striderna allvarligt försvagats och kommer inte under vintern 1942/43 att förfoga över så stora styrkor som de hade under förra vintern”[80]. Men i själva verket fick den sovjetiska krigsindustrin full styrka just då och för Hitler och generalerna kom den sovjetiska kontraattacken som en blixt från en klar himmel.
Socialismen grunden till Sovjets framgång
Varifrån kom alla nya sovjetiska trupper och alla nya kanoner, pansar och flygplan? Så stod frågan efter kriget för den tyske generalen Jodl, den operative chefen vid det tyska högkvarteret. ”Vi hade absolut ingen föreställning om de ryska truppernas styrka i den här regionen. Tidigare fanns där ingenting alls, men helt plötsligt utfördes ett anfall med stor kraft som fick avgörande betydelse”[81]. När nazisternas 6:e armé och 4:e armé blev omringade vid Stalingrad ökade problemen för nazisterna många gånger om. Hitler och högkvarteret beordrade överbefälhavaren vid Stalingrad, general Paulus, att bita sig fast och vänta på hjälp. Mycket annat kunde Paulus inte göra. Att själv försöka slå sig ur inringningen vore ett mycket riskabelt företag. Det skulle kräva en omgruppering av de nazistiska styrkorna i inringningen, vilket skulle ta flera veckor. Veckor som skulle kräva en hög kostnad i döda och sårade soldater och förstörd krigsmateriel. Om utbrytningen inte lyckades skulle katastrofen bli förödande. Men även om den lyckades skulle de döda och sårade räknas i många tiotusental. Krigsmaterialen som den flyende armén tvingades överge skulle vara en enorm förlust.
Ingen i högkvarteret, varken Hitler eller generalerna ville ta ansvar för detta. Ordern blev, stanna kvar, vi hjälper er ut. Men ordern var inte bara med tanke på de inringade. Det fanns något annat av stor betydelse som krävde denna order. Den tyska Armégrupp A fanns ju i Kaukasus!
Om den inringade tyska 6:e armén försökte sig på en utbrytning, skulle den få mycket stora förluster i manskap och vapen vilket i sin tur skulle innebära en stark försvagning av Armégruppen B. I detta försvagade tillstånd fanns en uppenbar risk att Armégruppen B inte skulle kunna hindra de sovjetiska styrkorna från att stänga in Armégrupp A i Kaukasus. Det skulle innebära en katastrof minst dubbelt så stor som om den tyska 6:e armén gick under vid Stalingrad. Det tyska högkvarteret och generalstaben förstod vilken enorm missbedömning de hade gjort. Deras främsta mål blev att snabbt ta ut den tyska Armégrupp A ur Kaukasus. Beslutet blev alltså att den tyska 6:e armén fick bita sig fast så länge, och klara sig själv så gott den kunde. För Armégrupp A blev det en reträtt i panik, förföljd av de sovjetiska styrkorna i Kaukasus, med många döda och enorma materielförluster för tyskarna.
Nazisternas enorma förluster
Ett försök
till undsättning av den tyska 6:e armén gjordes senare med den nybildade Armé
Don, som bestod av enheter snabbt hämtade från Frankrike, Tyskland och östfronten
under befäl av generalen Manstein vars ”militära talang och intelligens” enligt
Beevor ”var obestridlig”[82].
Med pompa och ståt tog Manstein över befälet. En pansararmé skickades iväg från
Kotelnikovo (ca
Till alla dessa förluster kom sedan hela den tyska 6:e armén och stor del av 4:e pansararmén vid Stalingrad: en generalfältmarskalk, 24 generaler, 10.000 officerare och över 300.000 soldater. Den av tyskarna i Stalingrad förlorade krigsmaterielen motsvarade ett halvt år av Tysklands krigsproduktion. Det var ett nederlag av katastrofala mått. Aldrig tidigare hade en tysk armé blivit så fullständigt besegrad och tillintetgjord. I Tyskland utlöste Hitler en tre dagars landssorg.
När man vänder på sista bladet i Beevors Stalingrad inställer sig ett par frågor. Varför skriver man lögnaktiga böcker? I vems intresse? Vi lever i en tid när nyliberalismen dominerar världen. Den kapitalistiska nyliberalismen vill ta ifrån arbetarna allt, livsvillkoren, tryggheten, och t.o.m. historien. Kapitalisterna vill beröva oss tron på oss själva och kunna härska obehindrat. Skillnaden mellan nyliberalismen och nazismen är i det avseendet mycket liten. Undertecknad har en gång skrivit att nyliberalismen är kusin till nazismen. Frågan är om de inte är enäggstvillingar. Antony Beevor är en av nyliberalismens skribenter som tagit på sig uppdraget att nedvärdera Sovjetunionens seger i andra världskriget. Förlaget Historiska Media ger ut Beevors Stalingrad som om det vore historia. Varför? Boken är i det närmaste att betrakta som nazistisk krigspropaganda.
Rasismen i Beevors historier
Inte heller på det rasistiska inslaget reagerar förlaget. Som kolonialist och officer i det brittiska imperiet berättar Beevor en rasistisk skröna om ”zulukungen som lät en armé marschera rakt ut över ett stup för att bevisa sin disciplin”[85]. För att imponera på brittiska officerare så klart… Beevor är inte ensam om att försöka nedvärdera Sovjetunionen. I USA finns många som han. De får ordentlig betalning av en skog av privata ”Foundations” och gör allt för att förneka Sovjetunionens seger över nazismen. Det är viktigt att avslöja deras lögner. Även Beevors nästa bok som behandlar slaget om Berlin är viktig att recensera. Där är lögnerna ännu grövre. Vilket intresse har Historiska Media av att ge ut sådan skit? Men först måste en recension av boken Slaget om Kursk av Niklas Zetterling, forskare på Militärhögskolan, och redaktören Anders Frankson, komma på pränt. Zetterling och Franksons skriverier påminner om artiklarna i de svenska borgerliga tidningarna fram till februari 1943, fram till Stalingrad, när största delen av den svenska officerskåren och själva ÖB Thörnell öppet var nazistsympatisörer. Råder fortfarande samma stämningar på Militärhögskolan? Vi återkommer.
Mário Sousa
Uppsala, Sverige
21 september 2004
mario.sousa@telia.com
Klippt från Antony Beevors bok
Stalingrad, Penguin Books, London 1999, sidan 86
Klippt från Antony Beevors bok
Stalingrad, Historiska Media, Lund 2000, sidan 99
