Krimtatarerna – vilka var de, vilka är de?

2016 års melodifestival fick en märklig avslutning. Trots att människiskor i många länder starkt röstade för det ryska bidraget gav de utsedda juryerna i tjugo av dessa länder inte en enda poäng till Ryssland! Istället satsade dessa juryer på den ukrainska bidraget, som också vann, ett bidrag som förhärligar Krimtatarerna och fördömer förvisningen från Krim de dömdes till av den sovjetiska regeringen 1944. Allt som en del av en hetskampanj mot Ryssland och de socialistiska traditioner som där finns.

Frågan om varför krimtatarerna fördrevs från Krim är inget som borgerligheten vill diskutera. Att krimtatarerna som folkgrupp, i nästan sin helhet, samarbetade med de nazistiska ockupanterna under andra världskriget vill borgerligheten sopa under mattan. Att krimtatarer i stor omfattning var hantlangare åt nazisterna, pekade ut och deltog i mord på tiotusentals judar, partisaner, romer och kommunister och förtryckte andra nationaliteter på Krim passar inte i hetskampanjen mot Ryssland. Desto större anledning finns för oss att berätta denna historia.

Tatarerna - vilka var de?

Tatarkrigare i strid (höger). Målning av Viktor Vasnetsov 1914.

Tatarer som idag finns i Ryssland, Ukraina och i andra länder i östra Europa är folkgrupper som blev kvar efter den mongoliska invasionen och erövringen av stora delar av Östra och Centraleuropa på 1200-talet när Gyllene horder under kommando av Djingis Khans sonson Batu Khan drog fram ända till Österrike. Tatarerna var ett turkfolk från Centralasien lierat med mongolerna, en del av det mongoliska riket och representerade en väsentlig del av Gyllene horders folk. Den mycket våldsamma mongoliska erövringen med ofattbart, nästan obeskrivligt, brutalt våld mot alla i deras väg, kostade  dåvarande Östra och Centraleuropa nära hälften av dess invånare. Så också för dåtidens ryska välde. Hela Kiev, dåtidens huvudstad, brändes ner och en stor del av dess invånare mördades.

Mongolerna i Gyllene horder hade makten i dessa områden till slutet av 1500 talet när bland andra den ryska adeln började resa sig. Mongolerna var varken jägare eller bönder utan ett nomadfolk som livnärde sig på boskapsskötsel, plundring och krigsbyte. I de erövrade delarna av Europa tvingade de prinsar och furstar att betala skatter och tributer, på detta sätt fick de lokala makthavarna i många områden fortsätta att ha den formella makten.  Mongol-tatarerna var en mycket hård belastning för det arbetande folket i de erövrade områdena.

När den Gyllene horden nådde Krim på mitten av 1200-talet gick invånarna i stora områden i norra och centrala Krim ett tragiskt öde till mötes. Krimhalvön, som då kallades för Taurien- Tavria, landet där allt finns, (Krim är det tatariska namnet på halvön) hade då flera riken och en befolkning av många olika ursprung, vad vi idag kallar för ryssar, ukrainare, bulgarer, greker, armenier, turkar, judar, kristna, muslimer m.fl. Invasionen betydde massaker på befolkningen. Kvinnor och barn som delades ut bland erövrarna och männen som gjordes till slavar. På detta sätt gjorde Gyllene horder slut på stora delar av Krims ursprungsbefolkning. Dagens Krimtatarer vill göra gällande att Krim var obebott när de en gång kom till halvön på 1200-talet. Men så var det inte, redan på 600-talet f.Kr. bildade grekerna flera kolonier i Krims sydkust. Efter det och under årens gång har i Taurien-Krim uppstått flera riken och städer i en nära 2000-årig historia. Vid tiden för tatarernas invasion var flera av städerna på halvön viktiga handelscentrum i det stora området kring Svarta havet.

Ruinerna av den grekiska kolonin Chersonesos vid Sevastopol.

Vid mitten av 1400-talet tog Haci Giray, en ättling till Djingis Khan makten över hela Krim och en del av de angränsande landområden till öst och bildade ett eget rike, Krimkhanatet. Khanatet var starkt och mäktigt men redan på slutet av 1400-talet tvingades Krimkhanatet bli en vasallstat till Osmanska riket som fick betala dyra skatter till sultanen i Turkiet. I denna egenskap av vasallstat förde krimtatarerna därefter krig åt sultanen i de områden som idag kallas för Moldavien, Ukraina och Ryssland så lång som till Moskva som året 1571 plundrades och brändes ner av en Krimtatarisk och turkisk hord på 120.000 man. Befolkningen i Moskva minskade då från 100.000 till 20.000 människor. Under detta plundringståg i Ryssland tillfångatog tatarerna 150.000 människor som såldes som slavar till turkarna. Krimtatarerna fortsatt sina krig och plundringstågen i Persien och räder i Ukraina där de tog miljontals krigsfångar som såldes som slavar till turkarna i det Ottomanska imperiet.

På 1600-talet hade resterna av Gyllene horden blivit en allt mer kraftlös makt. Avgörandet på Krim kom på andra halvan av 1700-talet under den ryska tsarinnan Katarina II. Krim var redan då ur militär synpunkt en viktig halvö i Svarta havet, där sultanen av Turkiet hade en betydande del av sin flotta, därifrån han hade makt över sjöfart och handeln över Svarta havet. Den ryska tsarinnan ville ha makt över Krim och startade ett krig mot Turkiet 1768. Kriget tog slut 1774 med Turkiets och den turkiska flottans nederlag.  Turkiet fick lämna Krim för gott. Ryssland fick då för första gång militärmakt över Krim.

Under dessa år av krig på Krim och efter den ryska segern flydde eller flyttade många krimtatarer till Turkiet. Krim befolkades åter av ryssar, ukrainare, greker, judar och många andra folkslag som den ryska staten uppmuntrade att flytta ditt. Tatarerna blev kvar som ett minoritetsfolk. Så var situationen fortfarande befolkningsmässig när de tyska nazisterna och dess allierade 1941 invaderade Sovjetunionen och Krim.

Krimtatarerna i motsättning till befolkning på Krim.

Nazisternas framgångar i kriget i Väst- och Centraleuropa, grundade sig stark på deras förmåga att skapa femtekolonnare  i de invaderade länderna, folk som inifrån förrådde sitt land och arbetade åt nazisterna. I Sovjetunionen lyckades de tyska nazisterna inte skapa en organisation av femtekolonnare. Men under krigets gång fortsatt den nazistiska underrättelsen att arbeta för att skaffa allierade  i Sovjetunionen. En av de platserna där nazisterna arbetade för att få femtekolonnare att jobba åt dem var den sovjetiska Krimhalvön.

I sin propaganda vände sig nazisterna direkt till krimtatarerna. De lovade att slutgiltigt lösa frågan om krimtatarernas självständighet, att de skulle få makt över hela Krim när den tyska armén hade besegrat Sovjetunionen. Nazisterna använde nationalismen och tanken om Krim som tatarernas välde, som den hade varit för trehundra års sen, för att manipulera folkgruppen och få femtekolonnare. Nazisterna skickade in i Krim folk av tatariskt ursprung att ta kontakt med ledande personer i det Krimtatariska samhället för att få dessa att gå över till nazisterna. Även så agiterade nazisterna mot att krimtatarerna var muslimer som tvingades leva under lagar gjorda av bolsjeviker. Nazisterna spred även flygblad från flygplan över Krim med dessa budskap och att krimtatarerna var halvöns ursprungsbefolkning som hade rätt till Krim och uppmanade krimtatarerna att ta kamp mot den sovjetiska armén.

Trots avståndet i tiden, 160 år, en tid av samlevnad med andra folk på Krim, speciellt de senaste 20 åren av socialistiska rättigheter, hade många Krimtatarer en begär om oinskränkt makt över Krim och dess människor. Nazisternas agerande gav frukt. Krimtatarerna var en starkt hierarkisk folkgrupp där familjeöverhuvudena hade en stor inflytande. Deras ord hade stor betydelse för att få den största delen av det Krimtatariska samhället till en positiv inställning till nazisterna och att delta i förräderiet mot sitt land Sovjetunionen.

Situationen när nazister invaderade Krim var sådan att av Krims ca 1,12 miljoner invånare (folkräkningen år 1939) var Krimtatarerna ca 218.000 personer, ca 20 procent av Krims befolkning. Övriga 80 procent bestod av 558.000 ryssar, 154.000 ukrainare, 65.000 judar, 51.000 tyskar, 20.000 greker, 15.000 bulgarer, 13.000 armenier och ca 30.000 personer av olika nationaliteter.

I Sovjetunionen hade alla nationaliteter garanterade rättigheter i lagen, inget undantag för Krimtatarerna som behandlades väl, enligt lagen. Till exempel var de två officiella språken på Krims autonoma sovjetiska socialistiska republiken, ryska och tatariska, de två största folkgrupperna på Krim. Det innebar att alla officiella handlingar, allt som hade med det sovjetiska samhället att göra var alltid skrivet på både ryska och tatariska. I vissa områden där de etniska grupperna var dominerande fick barn i skolorna undervisas på sitt modersmål. Krimtatarerna hade egna skolor i fem sådana områden, Sudak, Aluchta, Bakhchisarai, Jalta och Balaclava. Men likheten inför lagen och samma rättigheter som alla andra räckte inte till för Krimtatarerna. De flesta Krimtatarer tog till sig den nazistiska propaganda och drömde om makten över hela Krim. De trodde på nazisternas löfte om halvöns självständighet under tatarernas välde och arbetade åt nazisterna.

Krimtatarernas brott.

80 centimeters kanon på järnväg mot Sevastopol och Krim.

När nazisterna invaderade Krim var striderna fruktansvärda. De sovjetiska försvararna i Krims 51:a armé stred tappert men tvingades efter mycket hårda strider till reträtt och att lämna Krim. I 51:a armén fanns ca 20.000 Krimtatarer. De allra flesta av dessa deserterade till nazisterna. De gick som frivilliga i nazisternas tjänst, bildade Tatarmilitära enheter och gick i krig mot Röda Armén.

Krimtatarer under tyskt befäl

De bildade åtta tatariska bataljoner placerade över hela Krim och användes i kriget, i straffbataljoner, som poliser eller som vakter i koncentrationslägren. De fick lön som de tyska soldaterna och fick bära tyska uniformer. De som utmärkte sig för sin råhet och våldsamhet fick befälsställning inom dessa bataljoner. Av en befolkning på ca 210.000 krimtatarer gick ca 20.000 frivillig i aktivtjänst i nazisternas armé. Det var nästan alla krimtatarer i militärålder. Det motsvarar två tyska divisioner på slagfältet i kriget mot Röda Armén. Dessa män i militärålder var inte ensamma om beslutet att desertera till nazisterna. Beslutet togs i tatariska byar och städer i ett starkt hierarkiskt samhälle, många gånger dominerade av religiösa ledare.

Krimtatariska 8 legioner i Krim (1942). 147-154 bataljoner

Den nazistiska fältmarskalken Erick von Manstein berättar i en av sina rapporter: ”de flesta i den tatariska befolkningen är mycket vänliga till oss. Vi lyckades även få upp tatariska självförsvars styrkor med uppgiften att bekämpa partisanerna i bergen. Tatarerna är på vår sida. De såg oss som sina befriare från det bolsjevikiska oket, och som respekterar deras religiösa seder. En tatarisk delegation kom till mig med frukter och vackra handgjorde tyger till tatarernas Befriare, Adolf Effendi”.

Maj 1942. Tysk General Erich von Manstein, med den rumänska statschefen Antonescu, planerar angreppet på Sevastopol. (rumänska trupper invaderade Krim under tysk befäl)

Under nazisternas ockupation av Krim deltog krimtatarer i tyska straffavdelningar och gjorde sig kända för brutalt våld. Ca 40.000 av Krims 65.000 judar mördades av nazisternas SS-trupper i kolossala blodbad med hjälp av krimtatarer. De kände till judarna, visste var de fanns eller gömde sig och även deltog i morden som legoknäcktar i de nazistiska straffbataljonerna. På samma sätt visade krimtatarerna var partisanerna fanns och deltog i nazisterna jakt och mord på partisanerna i skogarna och bergen. Samma öde möte den romska gruppen på 300 människor på Krim som gasades ihjäl av krimtatarer och tiotusentals kommunister och deras familjer som jagades och mördades av nazisterna.

Det största nazistiska koncentrationsläger i Krim skapades under andra världskriget på jordbruks ”Krasnyj” territoriet.

Där mördades 8 tusen sovjetiska medborgare.

Den tyska administrationen bestod av en kommandant och en läkare.

Samtliga övriga funktioner fylldes av soldater från den 152 tatariska frivillig bataljonen SD.

Krimtatarernas hjälp åt nazisterna slutade inte här. De jagade och tillfångatog också sovjetiska medborgare som skickades till slavarbete i Nazityskland. Miljontals unga och äldre människor i de områden som ockuperades av nazisterna i Sovjetunionen, som inte hade ålder att ingå i Röda Armén men var kapabla att arbeta, tillfångatogs av nazisterna, sattes i slutna tågvagnar och skickades till Nazityskland. En del skickades direkt till slavarbete i tyska fabriker och andra arbetsplatser, en del såldes ut som slavar på offentlig aktion i de tyska städerna. Slavarbetarnas öde var fruktansvärt med misshandel och svält som vardag. Nazisterna skickade 50.000 Krimbor till slavarbete i Nazityskland.

Parad av Krimtatariska polisbataljon «Schuma». Krim 1942.

Tatariska ”självförsvarsenheter”. Vinter 1941 - 1942. Krim.

När nazisterna 1944 tvingades fly från Krim, flydde många av de krimtatariska legoknektarna tillsammans med nazisterna. Kvar fanns ca 200.000 krimtatarer. Många hade varit nazistiska kollaboratörer. I stort och smått, i städer och byar, i inlandet och vid kusterna. De hade på olika sätt deltagit i angivelser, förföljelser och mord. Spänningen mot tatarerna var stor, folket på Krim krävde hämnd.

Den sovjetiska regeringen var tvungen att agera. Dels för att visa avsky mot förrädarna, straffa förräderiet och sätta stopp för en farlig situation av starka motsättningar mellan folkgrupperna på Krim. Men också för att krimtatarerna som grupp hade visat att de inte var att lita på. Farligt för Sovjetunionen att ha folk bosatt vid gränserna som var bered att sälja sig till fiender. Speciellt i en situation av krig och hot om nytt krig från västländernas sida.

Vad göra?

Den 11 maj 1944 antog Sovjetunionens Försvarskommitté under Stalins ledning en resolution om Krimtatarerna. (State Defense Committee Decree No. 5859 i bilagan) I den slog man fast att under kriget förrådde många krimtatarer sitt land, deserterade från Röda Armén, gick över till fienden och bildade frivilligt  arméenheter under tyskarna till angrepp mot Röda Armén; att krimtatarerna deltog i nazisternas straffbataljoner och blev kända för brutalt våld, förslavning och massutrotning av sovjetiska medborgare på Krim. Vidare slog man fast att krimtatarer hade frivilliga organiserat sig i tatariska nationella kommittéerna under nazisternas SS för aktioner av sabotage och spioneri bakom den sovjetiska fronten. Med denna bakgrund beslutade Försvarskommittén att förvisa alla tatarer nazistiska kollaboratörer från Krim till permanent bosättning i Uzbekistans socialistiska sovjetrepublik att ske senast 1 juni 1944.

Försvarskommittén var mild i sitt beslut, ville uppenbarligen inte försvåra en situation där en folkgrupp av sina ledare hade fåtts att förråda sitt fosterland. Förvisningens omständigheter visade detta. Tatarerna färdades med speciella tåg med rätt till en varm måltid om dagen, varmvatten och sjukvårdspersonal. Varje familj hade rätt att ta med sig en packning på 500 kg (ca 25 väskor à 20 kg). All egendom som blev kvar på Krim och övertogs av myndigheterna, (hus, djur, säd, jordbruksredskap m.m.) ersattes av myndigheterna i Uzbekistan. Ledningen i Uzbekistan fick också uppdraget att ta emot tatarerna och se till att de fick arbete i kollektivjordbruk och fabriker, egna jordlotter och hjälp och stöd att skaffa bostäder eller bygga egna hem och få nödvändigt byggmaterial. Under de två första månaderna juni och augusti, fick tatarerna fria ransoner av mjöl, gryn och grönsaker. För byggandet av egna hem fick tatarerna låna upp till 5000 rubel i ett fördelaktigt räntefritt lån från den sovjetiska Jordbruksbanken på sju år. Samtidigt beslutade Försvarskommittén att tilldela 30 miljoner rubel från Sovjetunionens reservfonder för betalning för vad flyttningen och den nya bosättningen av krimtatarerna skulle kosta.

Redan 1 juni 1944 hade ca 180.000 tartarer tvångsflyttats från Krim. Kvar på Krim blev drygt tvåtusen tatarer, de som hade vägrat att samarbeta med nazisterna, bland dem, de som hade sett sina nära och kära fängslas, torteras och dödas av andra krimtatarer. Under flyttningen hittade de sovjetiska poliserna i krimtatarernas bostäder 49 granatkastare, 622 maskingevär, 724 pistoler, 9888 gevär, 326.887 patroner. Flyttningen och tågresan till Uzbekistan gick som planerat. I propagandakriget i massmedierna i väst beskrivs förvisningen av krimtatarerna på det mest lögnaktiga sätt. Bland annat påstås det att tusentals tatarer dog i svält under färden till Uzbekistan. Men när arkiven öppnades visade sig att 191 personer hade dött under den två veckor långa tågresan. Det är drygt en promille av alla förvisade. Beklagligt att människor dog. Men svårt att undvika i en grupp med ett stort antal äldre människor.

Med facit i handen kan vi idag se att den sovjetiska försvarskommitténs lösning på den svåra situationen som hade uppstått på Krim med tatarernas utbredda förräderi, var den bästa som kunde åstadkommas. Man löste den mycket svåra situation av interna motsättningar på Krim utan att ha stora rättsfall där tusentals tatarer skulle bli indragna för samarbete med nazisterna. Man säkrade samtidigt Sovjetunionens gränser på Krim. Sovjetunionens agerande togs emot positivt av dåtidens ledare i koalitionen mot nazismen och fascismen.

Men åren gick och behovet av att negativt framställa Sovjetunionen och socialismen fick västländerna att ändra på historiebeskrivningen. Nu sjunger Jamala från Ukraina, ett land där fascister sitter vid makten, en lovsång till de nazistiska kollaboratörerna. Nu accepteras att krimtatarer, med blod på sina händer från tiotusentals mord på sovjetiska soldater, judar, partisaner, romer och kommunister, görs till hjältar i Europas melodifestival. Och uppenbarligen hade man också förberett så att Ukrainas sång vann melodifestivalen.

Skam! Var finns alla professorer, redaktörer och liberaler som alltid är beredda att försvara om inte andra, i alla fall judarnas rättigheter? Var finns de som alltid dyker upp på första sidorna när palestinierna reser sig i kampen mot fasciststaten Israel och kallar de förtryckta som kämpar för antisemiter? Passar det inte nu att fördöma de nazistiska kollaboratörerna som på Krim gjorde sig skyldiga till tiotusentals mord på judar? Extremhögern vann i melodifestivalen en propagandaseger med hjälp av kapitalismens försvarare. Det är allvarligt. Nu uppträder Jamala på fascistiska musikfestivaler i Ukraina och dra med sig nya människor till fascismen som ser i henne en representant för Europa. Där har vi det konkreta resultatet av en förfalskad melodifestival.

Mário Sousa