KLASSKAMPEN

UNDER 1930-TALET I

SOVJETUNIONEN

 

 

 

Utrensningarna i kommunistpartiet

och

de politiska rättegångarna

 

 

Mário Sousa

2001

 

 

Utrensningarna, eller uteslutningarna i det sovjetiska kommunistpartiet och de politiska rättegångarna i Moskva under 1930-talet är två av favoritfrågorna för de borgerliga propagandamakarna. De tas upp gång på gång i borgerliga massmedier vilka ger allmänheten en fullständigt lögnaktig och falsk bild av utrensningarna, de politiska rättegångarna och dåtidens Sovjet. Syftet är att smutskasta socialismen och Sovjetunionen för att hindra dagens människor från att lyssna på kommunisterna och få dem att acceptera kapitalismen som något oundvikligt. Det är därför viktigt att få klarhet i detta kapitel av Sovjetunionens historia. Både för att kunna bekämpa borgarnas lögner och för att förstå de svårigheter som bolsjevikerna mötte i den revolutionära omvandlingen. Ny historisk forskning har gjorts på detta område vilken är en av grunderna för broschyren. I övrigt använder undertecknad litteratur och dokument från 1930- och 40-talen vilka för länge sedan har fallit i glömska eller är helt okända för de flesta.

 

Fakta om 1930-talet

Men låt oss börja med att ge läsaren en bild av det sovjetiska 1930-talet, faktiskt ett avgörande årtionde i Sovjetunionens historia. Bland annat var det under 1930-talet som den första och andra femårsplanen förverkligades och kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket ägde rum. Nationalinkomsten som år 1929 var 29 miljarder rubel växte till 105 miljarder rubel 1938. En ökning med 360 procent på tio år, en unik händelse i industrialismens historia! Antalet arbetare och anställda ökade från 14,5 miljoner år 1930 till 28 miljoner år 1938. Industriarbetarnas årliga genomsnittslön växte från 991 rubel 1930 till 3.447 rubel 1938. Anslagen till kulturella och sociala ändamål i statsbudgeten ökade från cirka 2 miljarder rubel 1930 till 35 miljarder 1938. I början av 1930-talet övergick hela industrin till maximalt 7 timmars arbetsdag (mindre arbetstid för t.ex. gruvarbetare), en reform som mot slutet av 1930-talet måste överges p.g.a. försvarsförberedelserna inför krigshotet från Nazityskland.

 

Under 1930-talet växte produktionen i Sovjetunionen i en takt som aldrig tidigare skådats i mänsklighetens historia. I början på 1930 var den samlade industriproduktionens värde 21 miljarder rubel. Åtta år senare var industriproduktionens värde över 100 miljarder rubel. (Båda siffror är räknade i 1926–1927 års priser). Landets industriproduktion hade nästan femdubblats på åtta år! I början av 1930 var den besådda arealen för samtliga växtslag 118 miljoner hektar. År 1938 var arealen 136,9 miljoner hektar. Samtidigt hade landet genomfört en fullständig kollektivisering av jordbruket och genomgått och löst gigantiska problem i samband med kollektiviseringen och jordbrukets modernisering. I början på 1930 var antalet traktorer i Sovjetunionen 34.900. År 1938 var de 483.500. Traktorerna nästan fjortondubblades på åtta år! Under samma period ökade skördetröskorna från 1.700 till 153.500 och tröskverk från 4.300 till 130.800.

 

Under 1930-talet var Sovjetunionens kulturella utveckling, också den, språngartad. Antalet studerande i alla skolor 1929 var cirka 14 miljoner. År 1938 hade dessa ökat till cirka 34 miljoner och stu derande i alla studieformer, även deltidsstuderande, uppgick då till över 47 miljoner! Nästan en tredjedel av landets medborgare tog del av skolsystemet. I början på 1930-talet fanns fortfarande 33 procent analfabeter i Sovjetunionen (67 procent 1913). 1938 var analfabetismen fullständigt utrotad sedan flera år. Under denna period ökade högskoleeleverna från 207.000 till 601.000, nästan en tredubbling! Antalet bibliotek var 70.000 år 1938, att jämföra med 40.000 år 1933. Mängden böcker i biblioteken nådde 1938 den kolossala siffran 126 miljoner, att jämföra med 86 miljoner 1933.

 

Under 1930-talet genomfördes också en unik åtgärd som bevisar Sovjetunionens ideologiska och materiella styrka samt vilja att rättvist behandla alla medborgare: Den allmänna obligatoriska grundskoleundervisningen genomfördes över hela Sovjetunionen på nationaliteters egna språk. Detta var ett kolossalt kulturarbete med stort antal nya böcker, läroböcker och andra läromedel på språk som knappt hade funnits tidigare i skriven form. För första gången utgavs litteratur på det egna språket för flera nationaliteter i landet. Det är mot denna bakgrund som klasskampen i Sovjetunionen under 1930-talet måste ses. Håll det i minnet när du läser denna broschyr.[1]

 

Kommunistpartiets utveckling

Under 1930-talet strömmade miljontals nya medlemmar till det sovjetiska kommunistpartiet och deltog i kampen för produktionen och samhällsutvecklingen. Denna stora tillströmning av människor och den stora produktionsökning som ägde rum var inte alltid enbart av godo. Partiet var tvunget att värdera gamla och nya medlemmars parti- och samhällsarbete och utesluta, eller rensa ut, de som inte nådde upp till en för kommunister godtagbar nivå. Detta var inte en process med given utgång.

 

Kampen mot byråkrati, korruption, opportunism och maktmissbruk inom partiet och staten fördes på många olika sätt under 30-talet och var inte alltid framgångsrik och utan misstag. Men det var en nödvändig process. Det socialistiska samhällets utveckling förutsätter debatt och kritik som kan rätta till fel och hitta nya vägar. Men utrensningarna var också viktiga av utrikespolitiska skäl.

 

Under 1930-talet ökade det yttre hotet mot Sovjetunionen med fiender av ny typ. Förutom dåtidens blockad, sabotage och hot om aggression från de gamla kapitalistiska länderna dök det upp en ny fiende som hade som sitt programs främsta målsättning att krossa det socialistiska Sovjetunionen och som hotade de slaviska folkens existens. Nazismen kom till makten i Tyskland i januari 1933 bl. a. med löftet att krossa kommunismen, skaffa nya kolonier i öst och använda folken i öst som slavarbetskraft i den tyska ekonomin. Redan 1925 skrev Hitler i sin bok Mein Kampf om dessa erövringsplaner: ”Därmed dra vi nationalsocialister medvetet ett streck över förkrigstidens utrikespolitik. Vi fortsätta på den punkt, där man för sex sekler sedan slutade. Vi stoppa den eviga germanska folkvandringen åt Syd och Västeuropa och peka i stället mot landet i öster. Vi göra äntligen slut på förkrigstidens kolonial- och handelspolitik och övergå till framtidens jordpolitik. Men när vi i våra dagars Europa tala om nya markområden, måste vi i första hand tänka på Ryssland och de av Ryssland behärskade randstaterna.”[2]

 

Uppgången i Sovjetunionen under 30-talet var livsnödvändig. Den utgjorde den faktiska grunden för Sovjetunionens seger över Nazityskland i andra världskriget. Kampen mot missförhållandena inom kommunistpartiet och utrensningskampanjerna var en förutsättning för framgångarna i produktionen och landets säkerhet. Om detta talar sällan de borgerliga historikerna.

 

Enligt den borgerliga mytbildningen var utrensningarna en blodig förföljelse av regimkritiker där en maktgalen byråkrati använde sig av en omfattande administrativ och våldsapparat och de grymmaste metoder för att bokstavligt talat ta död på en progressiv opposition, ja, t.o.m. en opposition där, enligt borgerlig historieskrivning, de "riktiga" socialisterna och kommunisterna fanns. Bakom förföljelserna fanns förstås Stalin med sin påstådda misstänksamhet och sjukliga beteende. Stalin vilken, enligt borgerligheten, hade en långsiktig plan för att döda alla oppositionella samt alla gamla bolsjeviker och ensam ta all makt.

 

Så har 1930-talets utrensningar och politiska rättegångar beskrivits i tiotals år av borgerliga historiker och kulturpersonligheter. Men bara det faktum att den borgerlighet som i sina egna länder registrerar, förföljer, fängslar och avrättar kommunister, anklagar det socialistiska Sovjetunionen för att förfölja de "riktiga" kommunisterna, visar att allting inte riktigt är vad det synes vara. De borgerliga historikerna ljuger och det ska vi bevisa. Men det är faktiskt värre än så. Sedan 1945 har de borgerliga historikerna haft i sin ägo material som bevisar att förhållandena i Sovjetunionen var raka motsatsen till den mytbildning de har hängett sig åt.

 

Smolenskarkiven

Fakta om utrensningarna, produktionens utveckling och de politiska rättegångarna är en del av det sovjetiska kommunistpartiets historia och som så mycket annat finns de samlade i partiets arkiv. Partiarkiven har varit stängda för utländska forskare ända fram till 1989 när Gorbatjov ändrade på det. Men det finns ett undantag. Till väst och USA kom ett omfattande arkivmaterial redan 1945. Historien är enkel men rätt fantastisk. När Nazityskland invaderade Sovjetunionen under andra världskriget kom de så långt in i landet som till närheten av Moskva och Leningrad. Sedan 1941 ockuperade de tyska trupperna det sovjetiska Västra oblast – Västra regionen, som hade sitt centrum i staden Smolensk.

 

Västra regionen var en av de administrativa enheterna i den Ryska Socialistiska Federativa Sovjetrepubliken. Regionen hade då en befolkning på ca 6,5 miljoner invånare och en yta på ca 600 gånger 240 kilometer – 144.000 kvadratkilometer, ca en tredjedel av Sveriges yta (Sverige 450.000 km2). I Smolensk hittade tyskarna Västra regionens arkiv vilka av någon anledning inte hade hunnit förstöras av de retirerande sovjetiska trupperna. Arkiven skickades vidare till Tyskland 1941. Vid krigsslutet 1945 kom Smolenskarkiven att hamna i den amerikanska ockupationszonen i Tyskland. Smolenskarkiven tillhörde USA:s allierade Sovjetunionen men för de amerikanska generalernas kapitalistiska tänkande var det naturligt att skicka arkiven vidare till USA. Smolenskarkiven finns i dag i United States National Archives.

 

Smolenskarkiven är väldigt omfattande. Med några få undantag finns där samlat det viktigaste som har att göra med kommunistpartiets verksamhet i Västra regionen. Från medlemsregister och politiska direktiv på alla nivåer till utdrag från diskussioner och debatter från möten ända upp till områdets ledande organ, organisationsbyrån. Det politiska livets alla sidor finns med, från jordbrukspolitik och industriell strategi till planeringen av arbetarnas årliga semester. Dokument från partiutrensningarna i Västra regionen finns med i arkiven.

 

Smolenskarkiven borde vara en guldgruva för alla dem som vill sätta sig in i hur det sovjetiska samhället fungerade. Inte minst borde den som är emot Sovjetunionen och socialismen kunna där hitta fakta som bevisar sin sak. Ändå har Smolenskarkiven använts i mycket liten utsträckning. Den amerikanske historikern Merle Fainsod var den som först forskade i arkiven. År 1958 gav han ut en bok i ämnet, Smolensk Under Soviet Rule, ett tendentiöst verk med stora brister, nästan enbart inriktat på att ge en mycket negativ beskrivning av den sovjetiska maktapparaten. Med få undantag har Smolenskarkiven varit nästan orörda sedan dess.

 

Arkivmaterialet fick aldrig någon förstasidesplats i västerländska massmedier. Orsaken är den att det politiska livet i Västra regionen i Sovjetunionen vilket redogörs för i Smolenskarkiven, ingenting hade gemensamt med det hopkok av monstruösa lögner och myter som visades upp (och visas upp) i massmedier i väst. Arkivmaterialet, vilket är en samling dokument med bidrag från hundratusentals människor där de mest varierande åsikter om livets alla sidor finns representerade, gick inte att använda i det smutsiga propagandakriget mot Sovjetunionen. Emellertid blev Merle Fainsods bok Smolensk under Soviet rule en av grunden till myterna kring uteslutningarna i det sovjetiska kommunistpartiet och de politiska rättegångarna under 1930-talet, myter som spred sig i hela västvärlden, till universitet och massmedier.

 

Nya fakta för egna slutsatser

Först 1985 publicerades en bok som grundar sig på nytt undersökningsarbete i Smolenskarkiven. Boken heter Origins of the Great Purges – The Soviet Communist Party Reconsidered, 1933–1938 av den amerikanska historieprofessorn J. Arch Getty. Boken ger oss statistik och andra dokument som är mycket värdefulla för att studera Sovjetunionens historia. Getty är en av huvudpersonerna bakom publiceringen i USA 1993 av de ryska forskarrapporterna om det sovjetiska kriminalvårdssystemet under Stalin (vilket undertecknad skrev om i Proletären i april 1998, se KPML(r):s broschyr Sanningen som kom bort). De ryska forskarrapporterna avslöjade lögner som har spritts i kapitalistiska massmedier under tiotals år. Samma författare gav femton år senare, 1999, ut en ny bok om det sovjetiska 1930-talet med rubrik The Road to terror – Stalin and the Self-Destruction of the Bolsheviks, 1932–1939.

 

Boken innehåller dokument från de tidigare hemliga sovjetiska arkiven som för första gången görs tillgängliga för den breda allmänheten. Men det är som Getty skriver, dokumenten har valts ut ur en stor mängd och frågan kan ställas om dessa var de viktigaste och om de har tolkats på rätt sätt – ”Som alla historiska dokument kan dem läsas på flera sätt”[3]. Och vidare kan man fråga sig vad är egentligen meningen med boken när Getty skriver, ”våra studier rör inte alla frågor … vi är oförmögna att helt begriplig handskas med utrikespolitik, jordbruks- eller industriella affärer, eller kulturella frågor”[4]. Men var det inte politiken i dess frågor som kampen i Bolsjevikpartiet gällde? I dokumenten redovisas många interna diskussioner i partiet men mycket lite fakta om Sovjetunionens utveckling under 1930-talet. Detta ska vi hålla i minnet. Gettys forskningsarbete har slagit sönder en del myter och lögner om Sovjetunionen men det viktigaste är främst att det ger den enskilde möjligheten att sätta sig in i materialet och dra egna slutsatser. Och att dra egna slutsatser är faktiskt viktigt.

 

I fråga om Sovjetunionen finns inga tungviktare i väst som kan ge besked om och förstå helheten. Getty själv är en borgerlig författare med begränsade möjligheter att förstå klasskampens villkor i Sovjetunionen. I The Road to Terror som ska visa att bolsjevikerna utrotade sig själva i interna strider under 1930-talet, finns t.ex. inte ett ord om den ojämförligt största samhällsutvecklingen i mänsklighetens historia vilket ägde rum i Sovjetunionen under just 1930-talet. När det gäller exempelvis hotet från Nazityskland refereras det i The Road to Terror, en tegelsten på 635 sidor, med en rad i en bisats, sammanlagt fem ord, ”eliten kände då uppenbarligen en ständig kris i släptåget av kollektiviseringen och uppstigandet av den tyska fascismen”[5]. Det var allt!

 

Betänk då att större delen av 1930-talet i Sovjetunionen präglades av en kamp mot tiden i arbetet med försvarsförberedelser inför invasionshotet från Nazityskland. Att inte tillmäta detta någon betydelse måste givetvis leda till felaktiga slutsatser. Hade bolsjevikerna utrotat sig själva i stället för att utveckla landet maximalt och bygga upp försvaret, hade nazisterna vunnit kriget och utrotat Sovjetunionen och de slaviska folken. Så blev det inte, utan tvärtom. Sovjetunionen vann ju kriget och utrotade nazismen. Detta sagt för att läsaren ska förstå att den akademiska forskningen har grundläggande fel som lämnar livets verklighet utanför, till förmån för intriger och dumheter av alla slag som leder till slutsatser i nivå med handlingen i en billig kioskdeckare. Det säregna i den västerländska forskningen om Sovjetunionen är den kolossala mängden lögner och halvsanningar som i över femtio år har flödat från de västerländska universiteten.

 

”Origins of the Great Purges”

Gettys båda böcker finns i litteraturen som ligger till grund för denna broschyr. Origins of the Great Purges är i motsatts till den senare The Road to Terror en faktaspäckad bok med statistik och annat som ger en verklig bild av samhället. Redan i bokens inledning slås man av häpnad. Vi är inte vana att höra professorer tala klarspråk. I alla fall inte svenska professorer. Professor Arch Getty slår fast i inledningen att forskningen i Smolenskarkiven visar att de flesta västerländska berättelser om utrensningarna i Sovjetunionen vilar på ”ohållbara antaganden”[6].

 

För det första visar forskningsresultat att de politiska händelserna under 30-talet inte var en ”enhetlig process - - - planerad, förberedd och genomförd” av Stalin och hans närmaste. För det andra visar forskningen att påståendet om att ”utrensningarnas måltavla var de gamla bolsjevikerna av Lenins (och Stalins) generation”[7] inte har med verkligheten att göra. Vidare slår Getty fast att det är dags att omvärdera det som har lärts ut om 1930-talets Sovjetunionen.

 

Detta är ord och inga visor och låter sig inte skrivas av en forskare och historieprofessor om inte mycket starka bevis föreligger. Inte minst för att detta går rakt emot Fainsods bok Smolensk under Soviet Rule från 1958. Om utrensningarna skrev Fainsod : ”Mordet på Kirov i december 1934 avlossade en ny omgång av nästan oändliga utrensningar vilka bredde ut sig i allt större vittomfattande cirklar och utvecklades till en krossande crescendo i en verklig tillintetgörelse av den regionala partiledningen 1937” [8].

 

Det är inte bara så att Gettys bok slår undan benen för alla billiga historieförfalskare. Getty ifrågasätter själva Fainsods Smolensk som under en längre tid har varit ”grundboken” i ämnet. Med adress Smolensk slår Getty fast att ”händelserna 1933–1939 var inte alls en del av den samma planerade crescendon av terror och inte heller ett enda fenomen eller en process. Medlemsutrensningarna 1933–1936 var inte en enkel föregångare för polisterrorn 1937 och var relaterad med den enbart indirekt”[9].

 

Vi ska lägga fram Arch Gettys fakta om 1930- talets utrensningar. Vidare kommer vi att dra våra egna politiska slutsatser av Gettys statistik. Låt oss börja med att ge läsaren en kort bakgrund om situationen i det sovjetiska kommunistpartiet under 1920-talet.

 

Kort om utrensningarnas historia under 1920-talet

Efter revolutionens seger, när kommunistpartiet blivit det styrande partiet, var partiledningen och Lenin tvungna att konstatera att en del ovälkomna element hade trängt in i partiet och statsapparaten. Det var folk som ville komma upp sig via medlemskap i partiet. Vid den åttonde partikonferensen i december 1919 tog Lenin upp detta problem. Det var enligt Lenin ”naturligt att de sämsta elementen skulle klänga sig fast vid det regerande partiet enbart av det skälet att det är det regerande partiet”[10]. Det var därför viktigt att värdera partimedlemmarnas insats. På Lenins förslag genomgick partiet en omregistrering av alla partimedlemmar. Varje medlem fick stå till svars för sitt agerande inför medlemskollektivet – de som inte ansågs pålitliga blev uteslutna. Det var den första rensningen av partiapparaten. Denna metod, att stärka partiet genom att rensa ut de opportunistiska elementen, kom att prägla kommunistpartiet under många år framåt.

De allmänna kriterierna för utrensning av partimedlemmar var korruption, passivitet, brott mot partidisciplinen, alkoholism, kriminalitet och antisemitism. För borgare och kulaker som dolde sitt klassursprung blev det en säker uteslutning. (Men inte för dem som hade antagits i partiet och som hade erkänt sin riktiga klassbakgrund). Även för gamla tsarofficerare som dolde sitt förgångna blev det en säker uteslutning. Alla uteslutna kunde i sin tur överklaga till den centrala kontrollkommissionen och fick då sina fall genomgångna på en högre nivå.

 

Förhållandevis många fick sina partimedlemskap tillbaka som vi senare ska se. Besluten vid de allmänna medlemsmötena med hundratals medlemmar var i regel hårdare än particentralens. Partiets centralkommitté, som hade satt igång utrensningarna och bestämde formerna för dem, försökte i första hand få medlemmarna på basnivå att höja sin röst och sätta åt korrupta funktionärer och deras kumpaner.

 

Detta visade sig vara ett svårt arbete. Korrupta byråkrater kunde tusentals knep att slingra sig ur kritik och svåra situationer. Istället var den största delen av de uteslutna i de flesta fall basmedlemmar som många gånger inte hade något försvar inför partisekreterarnas anklagelser för passivitet, politisk okunnighet eller dåliga dryckesvanor.

 

Utrensningarna under 1920-talet

Efter 1919 års omregistrering konstaterade Lenin och partiledningen att det fortfarande fanns påtagliga brister i partiet. Omregistreringen hade inte nått sitt mål. Ett stort antal nya medlemmar fortsatte att dras med i partiet utan att hänsyn togs till att bara arbetare och tillförlitliga element från andra klasser skulle väljas in. Nya rensningar tog plats 1921, 1928 och 1929.

 

I tabellen under kan vi se hur stor procentandel av medlemmarna som blev uteslutna vid dessa tillfällen. Under övriga år kunde uteslutningarna av partimedlemmar variera mellan tre och fem procent. 

 

 

STORA PARTIUTESLUTNINGAR UNDER 1920-TALET[11]

(Getty: Origins of the Great Purges)

 

                                                    Procent uteslutna

1919      omresgistrering                         10–15

1921      utrensning                                 25

1928      genomgång i 7 områden       13

1929      utrensning                                 11

 

 

För 1929 års utrensning finns en detaljerad beskrivning av orsakerna till uteslutningarna. Den ger faktiskt en bra information och gör slut på åtminstone en myt – att utrensningarna skulle varit ett sätt att bli av med oppositionella inom partiet. År 1929 genomgick 1,53 miljoner partimedlemmar utrensningsprocessen. Av dessa blev ca 170.000 eller 11 procent uteslutna. Vid vidare överklagande till den centrala kontrollkommissionen återfick 37.000 sitt partimedlemskap (22 procent av de uteslutna). I Smolensk var det så många som 43 procent av de uteslutna som återfick partimedlemskapet. Vid en vidare undersökning av dessa visar det sig att de allra flesta var basmedlemmar från arbetarklassen som av de lokala partifunktionärerna uteslutits för passivitet. Ingen hänsyn hade tagits till de levnadsomständigheter vilka försvårade för dessa medlemmarnas deltagande i partiverksamheten.

 

 

1929 ÅRS UTRENSNING[12]

(Getty: Origins of the Great Purges)

 

Anledning till uteslutning                               Procent

Brister i det personliga uppförandet

(t.ex. alkoholism)                                        22 %

Främmande element (klassbakgrund)

eller förbindelser med sådana                      17 %

Passivitet                                                         17 %

Kriminalitet                                                 12 %

Brott mot partidisciplinen                                 10 %

Övriga                                                             22 %

 

 

Enligt Getty finns de uteslutna på grund av politiska orsaker – ”fraktionsmakeri eller oppositionell verksamhet” – bland de uteslutna för ”brott mot partidisciplinen”. De förra utgör 10 procent av dessa 10 procent. De som uteslöts för politiska orsaker var därför endast en procent av alla uteslutningarna under 1929 års utrensning[13]. Jämför detta med den gängse myten om att ”stalinisterna eliminerade alla oppositionella”. Dessutom låter borgerligheten alltid påskina att de utkastade gick en säker död till mötes, antigen i gulags arbetsläger eller bara försvann. Verkligheten är en annan. Av de uteslutna var det bara de som hade ertappats med brottsliga handlingar – stöld, förskingring, utpressning, sabotage eller dylikt – som ställdes inför rätta. För de övriga uteslutna fortsatte livet som vanligt, nu utan förpliktelserna som var en följd av partimedlemskapet men inte heller med det stöd som medlemskapet faktiskt gav.

 

Utrensningarna i SUKP(b) under 1930-talet

Låt oss nu gå över till 1930-talets Sovjetunionen. Det är just 1930-talets utrensningar som alltid tas upp av de som vill smutskasta socialismen och bygga upp myten om Sovjetunionen som en förtryckarstat. Bland de mest kända historieförfalskarna hittar vi den före detta polisagenten i den engelska säkerhetstjänsten, Robert Conquest, fascisten Alexander Solsjenitsyn och den ryske sossen Roy Medvedev. Deras svenska eftersägare utgörs exempelvis av den misslyckade poeten Per Alhmark, den helt enkelt bara misslyckade Staffan Skotte, ”historikern” trotskisten Peter Englund (nyligen invald i den Kungliga Krigsvetenskapsakademien [!]) samt en del andra skumma figurer (som Gerner, Salomon, Karlsson m.fl.). Det är inte bara i USA och England som kapitalisterna och de politiska poliserna CIA och MI5 köper universitetsfolk. Även i Sverige leder spåren från kapitalet och Säpo till universitetinstitutioner i t.ex. Stockholm, Uppsala och Lund.

 

Att avslöja historieförfalskarna är viktigt. De använder sig av människors okunskap för att få dem som sympatiserar med socialismen att bli defensiva och få kommunisterna att ta avstånd från sin historia.

Robert Conquest har spelat en central roll i smutskastningen av socialismen och Sovjetunionen under hela efterkrigstiden. Conquest är en desinformatör som genomgick utbildning i en av världens äldsta och största säkerhetstjänster, den brittiska Secret Service. (Se Sanningen…)[14]. Conquest blev deras främsta agent som var specialiserad på desinformation om Sovjetunionen. Hans sätt att manipulera information och ändra svart till vitt är det som utmärker honom. I slutet av 50-talet slutade plötsligt Conquest vid den brittiska säkerhetstjänsten. Nästa gång vi får veta av honom finns han i USA där CIA ger ut hans böcker och skrifter! Den slutsats vi kan dra är att Conquest fick bättre betalt av CIA än av britterna och därför flyttade till USA. Dessutom försåg CIA honom med en anständig täckmantel, ett forskarjobb vid ett universitet. Conquests historier om Sovjetunionen har i tiotals år spritts av CIA i kapitalistiska massmedier över hela världen och tyvärr blivit till sanning i många människors ögon.

 

Conquests mest kända verk Den stora terrorn – Stalins skräckvälde under 30-talet kom 1968 och har sedan dess varit en av borgerlighetens främsta vapen mot socialismen. Boken baseras delvis på material från Conquests tid vid den brittiska säkerhetstjänsten. Conquests källor är hämtade från de mest suspekta kretsar: nazikollaboratörer, avhoppare och terrorister. Borgerliga historiker har upphöjt Conquests grova förfalskningar till historiska fakta och villigt återgett hans berättelser i tidningar och böcker. Så har t.ex. docenten Peter Englund gjort i tidskriften Moderna Tider i februari 1994, i en åtta sidor lång kavalkad av lögner och förfalskningar om år 1937 i Sovjetunionen. Samma text med en del variationer kommer igen i Englunds bok Brev från nollpunkten. Enligt Englund är Conquests Den stora terrorn ett ”oundgängligt verk”[15]. Ändå säger Conquest klart i källhänvisningarna till boken (sidan 495) att ”sanningen kan bara sippra fram i form av hörsägen” och vidare: ”När det gäller politiska frågor torde den bästa, om också allt annat än ofelbara, källan vara rykten som cirkulerar i höga politiska och polisiära kretsar”[16]. Hörsägen och rykten bland fascister och nazistkollaboratörer är vad Conquest har använt som grund för sin ”terror” om 1930-talet i Sovjetunionen, men det duger bra för ”historiker” Englund. Seriösa historiker tar inte i ”hörsägen och rykten” ens med tång.

 

1933 års utrensning

Under 1930-talet genomgick partiapparaten tre stora rensningar: 1933, 1935 och 1937–1938. Den första rensningen 1933 ägde rum under ett klimat av stor entusiasm i samhället när jordbrukskooperativen spred sig över hela Sovjetunionen med stora framgångar och industriproduktionen uppnådde resultat som aldrig tidigare skådats. Partiet hade öppnat sina dörrar för alla som ville kämpa för socialismen och hundratusentals nya medlemmar hade valts in under de tre första åren av 1930-talet. På grund av den stora anstormningen ansåg partiledningen det nödvändigt att göra en värdering av partimedlemmarna. Man var ute efter politiska opportunister, korrumperade byråkrater, kriminella, antisemiter, alkoholister eller medlemmar som bröt mot partidisciplinen.

 

Partidirektiven gjorde klart att utrensningen skulle äga rum i en kamratlig atmosfär där ingen djupare grävning i människors privatliv skulle tolereras. Vidare uppmuntrade partiledningen basmedlemmarna att ta upp kritiken mot de lokala byråkraterna och varnade de lokala partiledningarna för att utesluta basmedlemmar på grund av passivitet eller politisk okunskap. Misstagen från 1929 fick inte upprepas. Man skulle uppmärksamma medlemmarnas allmänna utveckling och i de fall det behövdes skulle partimedlemmar kunna degraderas till kandidater eller sympatisörer tills de hade bättrat på sin politiska kunskap eller ökade sitt deltagande i partiverksamheten. Uteslutning skulle så långt som möjligt undvikas.

 

Trots direktiven blev inte 1933 års utrensning vad centralkommittén hade tänkt sig. I ett så stort land som Sovjetunionen hade de lokala partisekreterarna en stor makt vilket ibland blev ödesdigert. Fakta visar att lokala sekreterare gjorde sitt bästa för att utrensningen och kritiken inte skulle drabba dem själva och sina närmaste. För att ändå visa intresse för en framgångsrik rensning kastade en del lokala sekreterare ut många basmedlemmar, arbetare och bönder, trofasta medlemmar, just de som inte skulle uteslutas. Den största delen av de uteslutna var folk som hade kommit in i partiet under 1930–1933 och inte hade haft tid att sätta sig in i partiets alla frågor. Många hade inte hunnit med att på djupet studera partiprogrammet och marxism-leninismen och ansågs av partisekreterarna som alltför okunniga. Andra var människor som hade svårt att till fullo vara med i partilivet på grund av sin arbetssituation eller familjära problem. Under 1933 års utrensning uteslöts 18,5 procent av partimedlemmar och kandidater, ca 792.000.

 

 

1933 ÅRS UTRENSNING[17]

(Getty: Origins of the Great Purges)

 

Anledning till uteslutning                                                 Procent

Moralisk korruption, karriärism,byråkratism                   17,5 %

Främmande element/dolde främmande bakgrund            16,5 %

Brott mot partidisciplinen                                                    20,9 %

Passivitet                                                                            23,2 %

Övriga                                                                                17,9 %

Ej nämnda i ”Origins of the Great Purges”                         4,0 %

 

1933 års utrensning, som avslutades i mitten av 1934, visade på en allvarlig motsättning i partiet. Centralkommittén ville kasta ut tjuvar och korrupta byråkrater men den största grupp som uteslöts, faktiskt nära en fjärdedel, blev utkastade för passivitet. Passivitet fanns inte med i partidirektiven som kriterium för uteslutning. Med hjälp av byråkratiska metoder eller anseende vunnet på tidigare förtjänster gjorde lokala partiledare som de ville utan att bry sig om centralkommitténs direktiv. Motsättningarnas omfattning kan utläsas av den fjärdedel som blev utesluten för passivitet. Något måste centralkommittén göra åt de lokala partiledarns brott mot partidirektiven, men framtiden skulle utvisa att det inte var lätt. Detta blev högaktuellt under de närmaste åren när Sovjetunionen var tvunget att höja utvecklingstempot för sitt överlevnads skull.

En annan sida av Gettys framtagna statistik rör Conquests och övriga högermäns påstående om att 1933 års partirensning organiserades för att kasta ut gamla bolsjeviker – gamla partikadrer från Lenins tid – som hade kommit i motsättning till Stalin. Enligt Getty är påståendet osannolikt. Den absolut största delen av de uteslutna, faktiskt två tredjedelar, hade gått med i partiet efter 1928 och var därför att betrakta som relativt nya partimedlemmar. De uteslutnas fördelning på 23 procent jordbruksarbetare/ bönder, 14,6 procent tjänstemän och cirka 62 procent arbetare visar vidare att den överväldigande delen av de uteslutna, 85 procent, var vanliga arbetande människor och inga partikadrer från Lenins tid. I Den stora terrorn berör Robert Conquest 1933:s partiutrensning och antyder att över en miljon medlemmar uteslöts av politiska orsaker. Känner man till utrensningens historia är Conquests utsaga en uppenbar lögn.

 

”Proverka” – 1935 års kontroll av partikorten

1933 års utrensning avslöjade en mycket allvarlig oordning i partiorganisationen över hela landet. Partiets medlemsregister motsvarade inte verkligheten: På många håll i partiet stämde inte antalet medlemmar med registren. Många medlemmar flyttade, gick ur partiet, blev uteslutna eller dog utan att detta någonsin antecknades i medlemsregistren. De lokala partisekreterarna var uppslukade av det ekonomiska arbetet med femårsplanen och kollektiviseringen. Av den anledningen eller av rent slarv eller brist på intresse brydde de sig inte om att ha medlemsregistren uppdaterade. Som en följd av detta var oordningen stor i partiräkenskaperna. När detta uppdagades och particentralen fick en helhetsbild av den katastrofala situationen med medlemskorten blev det uppenbart att en prövning av alla medlemmars partikort var ett måste.

 

I oktober 1934 beslöt så centralkommittén att hela partiet skulle genomgå en ny registrering av partimedlemmarna. Centralkommittén skickade representanter till partiregionerna i landet för att både undersöka det verkliga tillståndet i partidokumentationen och, om möjligt, kräva en lösning och hjälpa till med registreringsarbetet.

 

Till Smolensks stadskommitté (gorraikom) skickades kamrat Ostrovskij. Han började med att kräva vissa enkla beslut av stadskommittén såsom att tillsätta en chef för dokumentationen som skulle se till att partidokumenten hölls i en låst lokal eller i ett kassaskåp. Han krävde också att inga nya partikort skulle delas ut till folk som hade tappat bort sina, utan att en noggran undersökning gjordes i förväg. Ostrovskij krävde också att ett nytt medlemsregister skulle startas från januari 1935 och att alla partikommittéer under stadskommittén skulle genomgå samma procedur.

Det visade sig snart att problemen var större än Ostrovskij kunde bemästra. Samma erfarenhet gjorde centralkommitténs representanter på många andra håll i landet. I slutet av april 1935 hade mycket lite åstadkommits av den nya registreringen. En rapport från Smolensks stadskommitté visade att ”under undersökningsprocessen av partidokumenten upptäcktes en serie av massiva oegentligheter vilka kräver en speciellt omsorgsfull lösning och vidare undersökning”[18].

 

Kommunistpartiet i början på 1930-talet

För läsaren av denna broschyr kan detta te sig svårförståeligt. De flesta människor i västvärlden har av borgerliga massmedier uppfostrats i tron att det rådde en fullständig kadaverdisciplin i det sovjetiska kommunistpartiet där allt och alla registrerades och kontrollerades noga, gärna flera gånger om med långa namnlistor – ingen lyckades komma undan denna allomfattande kontroll som skulle ha pågått ständigt i samhället och som dessutom skulle kostat massor med pengar och gett partibyråkraterna en omfattande makt.

 

Denna bild är helt falsk. Egentligen kommer man mycket närmare sanningen om man vänder upp och ner på alla dessa påståenden. Indragna i kampen för produktionen och berusade av de otroliga produktionsresultaten som satt världsrekord på världsrekord, nonchalerade många lokala partisekreterare de övriga partiangelägenheterna. De ansåg att produktionsresultaten var det viktiga som skulle lösa alla problem och att allt annat var småpotatis. Även en sådan grundläggande fråga för ett parti och speciellt för ett parti med statsmakten, nämligen att bara partimedlemmar skulle äga ett partikort, ansågs på många håll som en andrahandsfråga. Partikorten förvarades i regel i ett vanligt skrivbord eller skåp på lättåtkomliga platser i partilokalerna och försvann i tusental över hela landet.

 

På samma oansvariga sätt gav man partikort till alla som sas ha förlorat sina. I de flesta fall blev det aldrig någon undersökning om vad som hände med det förlorade kortet. Även uteslutna medlemmar hade partikorten kvar, ingen krävde tillbaks dem. När det gällde avlidna medlemmar lämnade familjen i regel inte tillbaka partikortet till partiet vilket i många fall ledde till att den dödes partikort kunde användas för missbruk och korruption. Produktionsresultaten som var så överväldigande gjorde, enligt de lokala ledarna, att snart skulle det finnas ett så stort överskott att det sopade bort alla andra svårigheter.

 

Tvåhundratusen partikort på vift

I början av 1935 var centralkommittén tvungen att konstatera att över 200.000 partikort var på vift! De flesta hade getts till folk som hade tappat bort eller blivit bestulna på sina partikort. Över 1.000 nya oanvända kort hade stulits i partilokalerna och 47.000 partikort hade getts till människor som aldrig hann registreras i partiet. Partikortet var ett mycket viktigt dokument. Bl. a. kunde en person med partikort komma in på alla partilokaler över hela landet där betydelsefulla dokument bevarades och viktiga möten ägde rum. Partikorten var därför en begärlig vara för fiender, spioner, oppositionella och utländska agenter. Dessvärre visade det sig att dessa inte hade några större svårigheter att skaffa ett partikort i kommunistpartiet och använda det som skydd för sin undergrävande verksamhet. År 1935 var situationen sådan att det inte var självklart att det bakom ett partikort fanns en trogen och lojal partimedlem. Det kunde faktiskt lika bra vara en fiende, spion eller sabotör.

 

Den 13 maj 1935 bestämde centralkommittén att en ny nationell kontroll av partidokumenten – ”proverka” – skulle äga rum. Kontrollen av partikorten leddes centralt av en kommission i centralkommitténs sekretariat under chefskap av Jesjov och vicechefen Malenkov. Kontrollen innebar att varje partimedlem måste utfrågas av partisekreteraren på orten eller arbetsplatsen angående sitt liv, historia, arbete och annat, fakta som användes till att uppdatera partiregistren. Om något inte stämde blev det en närmare undersökning av personen i fråga och partikortet blev återkallat under tiden. För dem som inte kunde bekräfta sitt partimedlemskap blev det uteslutning och partikortet drogs in. Alla uteslutna hade enligt partistadgarna rätt att överklaga besluten till en högre instans som hade två veckor på sig att genomföra en ny undersökning och ta ett nytt beslut.

 

Bolsjevikisk ordning

Det var dags att ”införa bolsjevikisk ordning i vårt eget parti”[19]. Speciellt vände sig centralkommittén till de lokala partiledarna, den egentliga orsaken till oordningen: ”Centralkommittén varnar ledarna för partiorganisationerna, från grundorganisationerna upp till regionerna, att om de inte får upp - - - en ledning för detta viktiga uppdrag - - - och omedelbart återställer ordningen i denna viktiga fråga, kommer centralkommittén att bestämma om stränga partistraff inklusive deras uteslutning från partiet”[20].

 

I motsatts till föregående utrensningar fanns i 1935 års kontroll av partikorten inga speciella politiska eller sociala anledningar som kunde leda till uteslutning. 1935 var partikortets riktighet det enda som gällde. Detta måste noteras. I den borgerliga propagandan pratas det om 1935 års kontroll som en del av en utrensningskampanj mot oppositionella till partiledningen. Påståendet är helt falskt. Vi återkommer till denna fråga senare i texten.

 

Vilket resultat hade kontrollen av partikorten?

Det visade sig att de lokala partisekreterarna, som ju var ansvariga för kontrollen, för det mesta inte tog uppgiften på riktigt allvar. De gav inte uppgiften det företräde som centralkommittén hade krävt. Rapporter började strömma in till centralkommittén som visade att det fanns en allmän tendens att göra en snabb kontroll bara för att ha det gjort. Engagemanget från de lokala partisekreterarna var i många fall lika med noll.

 

Problemen i Västra regionen var märkbara. Regionens andre partisekreterare A. L. Shil’man och den lokale chefen för kontrollkommissionen, Kiselev, blev offentligt hårt kritiserade av centralkommittén som ett exempel på hur arbetet med kortkontrollen inte skulle göras. Partisekreteraren Stepanov, ledare för ett distrikt i Västra regionen, uteslöts ur partiet. Han hade gjort partikortskontrollen i sitt distrikt genom att ägna högst fem minuter per medlem till att undersöka riktigheten i medlemskapet. Centralkommittén krävde personligt engagemang i denna mycket viktiga fråga men partisekreteraren tänkte bara på att visa upp höga procentsiffror på hur många han lyckades kontrollera och hur många falska medlemmar han upptäckte. Centralkommittén vände sig mot detta byråkratiska sätt att lösa uppgiften. Man ville ha ordentliga undersökningar, så att man kunde vara säker på att de partimedlemmar som var registrerade verkligen var medlemmar.

 

Ny partikortskontroll

Centralkommittén måste konstatera att partikortskontrollen höll på att bli ett misslyckande. Den 27 juni 1935 beslöt centralkommittén om en andra omgång av partikortskontrollen som nu skulle utföras vid allmänna medlemsmöten. Alla medlemmar kunde nu yttra sig mot dem som de ansåg inte var värdiga partimedlemmar. Nu tog saken en helt annan vändning. Centralkommittén hade offentligt kritiserat partisekreterarna för ett dåligt arbete. Detta sporrade medlemmarna att kräva kritik och självkritik på mötena vilket gjorde dessa till väldiga debattforum. Partisekreterarna som inte hade rent mjöl i påsen blev rädda för en fortsatt kontroll som skulle kunna avslöja fel i den lokala partiledningen. En del försökte dämpa debattlusten genom att säga att kampanjen var en kontroll av partikorten och inte en utrensningskampanj. Det gick ändå inte att helt stoppa medlemmarnas kritik. Getty i Origins of the Great Purges ger oss en intressant inblick i anklagelserna vid medlemsmötet i Smolensks stadskommitté i juli 1935. Vid mötet framfördes 616 anklagelser.

 

ANKLAGELSER UNDER ”PROVERKA”I SMOLENSK I JULI 1935[21]

(Getty: Origine of the Great Purges)

 

Kulaker, handelsmän; släktskap                                                                  226

Degenererade, alkoholister, kvinnoförtryckare, disciplinbrott                   143

Illvilliga tjänstemän, tjuvar, förskingring                                                   106

Förlorade partikort eller partikort av tveksamt ursprung                           62

Trotskister, mensjeviker, etc.                                                                   28

Vita arméofficerare, traristiska polismän                                                    41

Antisemiter                                                                                              10

Summa                                                                                                       616

 

Som vi ser gäller över en tredjedel av anklagelserna kulaker och män som gjorde sig förmögna under NEP (den nya ekonomiska politiken). Ytterligare över en tredjedel av anklagelserna pekade ut folk som begått svåra moraliska och ekonomiska brott. Bara en mindre del av anklagelserna, knappt fem procent, gällde politisk opposition. Samtidigt var en av sex anklagelser, (ca 17 procent) förknippade med ledande kadrers och politiska tjänstemäns brottsliga beteende. Nationellt innebar partikortskontrollen att av de 1,8 miljoner medlemmar som undersöktes blev 170.000, eller 9,1 procent, uteslutna.

 

Partimötena under juli 1935 blev ett forum i kampen mot arroganta partifunktionärer och andra översittare. Trots att kritik och självkritik var partiets politik var det inte alltid givet att detta verkligen tillämpades på basnivå. Men nu, åtminstone under en period, ändrades dessa förhållanden radikalt till basmedlemmarnas fördel. Stalin yttrade sig om behovet av kritik och självkritik och visade på att brist på kritik var ett fatalt misstag som ”förstörde kadrerna” genom att deras brister aldrig kom upp till diskussion. Kontrollen av partikorten 1935 visade också på en annan mycket allvarlig brist i partiet: Partikorten var lätt att förfalska och inte tillförlitliga. Behov av nya partikort var en fråga som krävde en omedelbar lösning.

 

Borgerlighetens lögnkampanjer och verkligheten

Låt oss nu för ett ögonblick ta upp några lögner som sprids i kapitalistiska massmedier om 1935 års kontroll. Som vi kan se i exemplen från Smolensks medlemsmöten blev de öppna debatterna ett hårt slag mot borgare som hade smugit sig in i partiet, folk som var ute efter ekonomiska och sociala fördelar. Allt från kulaker och handelsmän till tjuvar, f.d. vita arméofficerare och forna tsarpoliser. Tvärtemot historieförfalskarnas version berördes oppositionen i mycket liten utsträckning. Det som hände vid partikortskontrollen var i första hand att partiets arbetare kastade ut insmugglade borgare ur partiet.

 

Det är detta som gör historieförfalskarna utom sig av ilska. Vana att ta för givet att de som borgare ska ha speciella rättigheter i samhället och att arbetarna, ”pöbeln”, ska hållas kort, blir de utom sig när de tvingas konstatera att i arbetarnas parti bestämde arbetarna samt att upptäckt av fientliga borgerliga värderingar innebar uteslutning. Borgerlighetens chans att sticka upp huvudet efter åratal av undermineringsarbete gick om intet.

 

En annan lögn är att partikortskontrollen skulle varit en hämndaktion från partiledningen – man syftar givetvis på Stalin – för mordet på Kirov. Kirov, som var medlem av centralkommittén och partiordförande i Leningrad, mördades den 1 december 1934 i partihögkvarteret i denna stad. (Mördaren Nikolajev gick in i partihögkvarteret genom att använda ett gammalt, ogiltigt partikort).

 

Påståendet om hämnd vilken skulle varit fruktansvärd och blodig med massvis av avrättningar, har sitt ursprung i polisagenten Robert Conquest. Den som läser hans bok Den stora terrorn och inte är insatt i dessa historiska frågor får väldigt svårt att upptäcka dennes lögner. Men för var och en som vill sätta sig in i historien är hämndpåståendet fullständig nonsens. Partikortskontrollen 1935 var bara en följd av centralkommitténs beslut om en ny registrering av medlemmarna i oktober 1934. Kirov deltog faktiskt i detta beslut som ägde rum två månader innan han mördades! Skulle Kirov ha beslutat om en hämndaktion på sitt eget mord som skulle äga rum två månader senare?!

 

Conquest förvirrar

Vidare blandar Conquest ihop partikortskontrollen med själva händelserna kring polisutredningen av mordet på Kirov. Detta är en typisk Conquestmetod för att förvirra, förvränga och förfalska. Utredningen av mordet på Kirov ledde till avslöjandet om Leningradgruppen, en terrorgrupp som hade planerat den konspiration där Kirov blev mördad. Mördaren Nikolajev och hans kumpaner blev dömda till döden. Men utredningen ledde också till den så kallade Sinovjev–Kamenjevrättegången i januari 1935, där ett antal kända personligheter och högt uppsatta politiker blev dömda till fängelse eller förvisning i exil långt från de stora städerna. De anklagade dömdes för att de haft vetskap om den terroristiska stämning som fanns inom oppositionsgruppen i Leningrad där Kirovs mördare Nikolajev hade sin politiska hemvist och för att ha underblåst dessa stämningar. Mördaren Nikolajev hade gått till verket förvissad om att han hade politiskt stöd av de anklagade i Sinovjev–Kamenjevrättegången. De anklagade erkände inför rätten att de bar det moraliska och politiska ansvaret för mordet på Kirov.

 

Uppmärksamma att Sinovjev–Kamenjevrättegången ägde rum mellan den 16 och 23 januari 1935. Detta var under nyregistreringen av partimedlemmarna som beslutades i oktober 1934 och som, i januari 1935, hade nästan dött ut utan att leda till något resultat. Partikortskontrollen, som enligt Conquest var en hämndaktion mot de oppositionella, kom som ett resultat av att den tidigare kontrollen visat sig otillräcklig inför de stora problem som uppenbarades. Den började först i juni 1935, fem månader efter att Sinovjev–Kamenjevrättegångarna avslutats och de oppositionella fått sina fängelsedomar. Partikortskontrollen kunde inte haft något inflytande på rättegången eller varit någon hämnd på de anklagade. Conquest är medveten om den stora okunskap som råder om socialismens historiska frågor och tvekar inte att använda människors okunnighet för att sprida sin smutsiga propaganda.

 

Eliminera gamla bolsjeviker?

En annan lögn med ursprung hos polisagenten Robert Conquest är att målsättningen för 1935 års kontroll var att eliminera de gamla bolsjevikerna. Det är den gamla, alltid återkommande historien om en maktgalen Stalin som ville göra slut på alla de andra gamla bolsjevikerna så han ensam blev kvar vid makten. Elimineringen av gamla kommunister är en påhittad historia som inte har med verkligheten att göra. Arch Getty i Origins of the Great Purgues slår fast att ”av de 455 uteslutna i Smolensks stadskommitté hade 235 gått med i partiet i 1929–1932”[22]. Åtminstone över hälften av de uteslutna kunde inte varit gamla bolsjeviker.

 

Vidare säger Getty att ”trots att de stora utrensningarna ofta associeras med elimineringen av de ’gamla bolsjevikerna’, verkar motsatsen vara det gällande i Smolensk 1935”. Partisekreterarna som blev degraderade eller avsatta från sina befattningar hade, i genomsnitt, gått med i partiet 1928, medan deras ersättare hade, i genomsnitt, gått med i partiet två år tidigare, 1926. De ersättande sekreterarna var cirka 3,7 år äldre än de avsatta. Således blev de som ”inte sörjde för ett gott ledarskap” ersatta av äldre partiarbetare med större erfarenhet. Detta konstaterande visar att ”elimineringen av gamla bolsjeviker” inte finns belagda i forskningen som gjordes i Smolenskarkiven. Vidare säger Getty att ”bland de nya sekreterarna i stadens partiorganisationer fanns något flera av arbetarursprung (30 av 39 jämfört med tidigare 26 av 39) och ett något mindre antal personer med social bakgrund bland bönder eller tjänstemän”[23]. Det är just detta, arbetarnas ökade makt inom partiet, som det reaktionära patrasket från Conquest till Ahlmark och Skott ondgör sig över.

 

1936 – byte av partikorten

Efter 1935 års kontroll av partikorten och som en följd av denna, beslöt centralkommittén om byte av partikort för alla partimedlemmar. Man försökte så långt som möjligt att få partikorten utdelade till enbart riktiga medlemmar, hängivna kommunister som verkligen hedrade sitt medlemskap. Direktiven från centralkommittén var väldig noggranna och fulla av detaljer som ingen fick åsidosätta. För det första fick inget byte av partikort ske utan att 1935 års kontroll i området var avslutad. För det andra var det enbart förste partisekreterarna som hade tillstånd att utfärda nya kort. Vidare fick byte av dessa enbart ske i själva byggnaden där partisekreteraren hade sitt kontor och endast i närvaro av medlemmen i fråga och partisekreteraren i den cell där medlemmen ingick.

 

Medlemmen fick då fylla i ett formulär i två exemplar och lämna de nödvändiga personuppgifterna. Han fick skriva sitt namn på det nya partikortet och de två formulären med partisekreteraren som vittne. Detsamma gjorde partisekreteraren som också stämplade det nya kortet. Alla korten måste ha en bild på medlemmen, annars var det ogiltigt. De nya korten skickades enbart till de regionala partisekreterarna genom säkerhetspolisen NKVDs post och fick bara fyllas i med speciellt bläck utsänt av centralkommittén. Alla partisekreterares namnteckningar (d.v.s. de som hade bemyndigats att utfärda partikort) fanns i ett speciellt arkiv i particentralen. Byte av partikorten för miljontals medlemmar var ett allvarligt försök av particentralen att få till stånd riktiga medlemsbevis som skulle bli väldigt svåra att förfalska.

 

 Byte av partikorten hade inte som målsättning att ytterligare upptäcka och kasta ut partifiender i en ny utrensning. Centralkommittén uppmärksammade det motsatta i sitt direktiv för byte av partikort: ”Om partiorganisationerna vid kontroll av partikorten inriktar sig speciellt på att upptäcka infiltration i partiet av fiender, skojare och bedragare, måste partiorganisationerna vid byte av partikorten inrikta sin uppmärksamhet på att befria sig från passiva partimedlemmar som inte är värda den höga benämningen partimedlem; av folk som av en händelse råkade in i kommunistpartiet”[24].

 

Enbart två procent uteslutningar

Byte av partikort skulle ägt rum från februari till april 1936 men på vissa håll avslutades det så sent som i november 1936. Det finns ingen nationell statistik över uteslutna medlemmar under perioden men siffrorna från Smolensk talar för att relativt få blev uteslutna. I partiorganisationen i Smolensk utfärdades 4.348 partikort och 97 personer blev uteslutna, ca 2,1 procent av partiorganisationen[25]. Ungefär samma procentsiffror redovisas för övriga distrikt i Västra regionen. Dessvärre var den stora majoriteten av de uteslutna vanliga basmedlemmar med arbetarbakgrund som stämplats som passiva.

 

Även 1936 års byte av partikort har använts av Robert Conquest och de andra historieförfalskarna i det smutsiga kriget mot socialismen. Conquest påstår att under bytet gjordes massutrensningar som var större till antalet än någonsin förut i partiet. Allt var enligt Conquest framprovocerat av Stalin som en manöver att piska upp stämningen mot oppositionen inför rättegången 19–24 augusti 1936 mot det Trotskij-sinovjevska centrum där Sinovjev, Kamenjev och Smirnov var huvudpersoner. Dessa var då anklagade för att ha deltagit i en konspiration ledd från utlandet av Trotskij för att mörda de ledande personerna i den sovjetiska regeringen och ta över makten. Conquests påståenden om massutrensningar 1936 har under många år stått oemotsagda. Siffrorna i Gettys forskning i Smolenskarkiven bevisar att Conquests utsagor är fullständigt lögnaktiga. Egentligen var utrensningarna under 1936 de lägsta i partiets historia, mellan två och tre procent av medlemmarna.

 

1936–1938 års politiska rättegångar i Sovjetunionen

De politiska rättegångarna och utrensningarna i kommunistpartiet var två skilda saker som inte hade direkt med varandra att göra. Partimedlemmarna som blev uteslutna och ställda inför rätta för att ha varit inblandade i kriminell eller kontrarevolutionär verksamhet var en liten minoritet av de uteslutna. För att förstå detta är det viktigt att känna till historien om 1930-talets politiska rättegångar. Den borgerliga historieskrivningen ger inga sådana möjligheter. Den har gjort 1930- talets händelser i Sovjetunionen till en fullständigt förvirrad historia och grovt förfalskat hopplock av händelser och myter, lögner och halvsanningar, en förfalskning där utrensningarna och förräderirättegångarna presenteras som en och samma händelse.

 

De politiska rättegångarna började med rättegången mot det Trotskij-sinovjevska centrum i augusti 1936, den första av fyra mellan 1936 och 1938. I borgerliga massmedier kallas de vanligen för Moskvarättegångarna och är alltid utmålade som makabra historier om ”Stalins hämnd” där miljontals människor släpades från sina hem mitt i natten för att dödas under de mest vidriga omständigheter. Enligt Peter Englunds bok Brev från nollpunkten mördades de med nackskott i ”ljudisolerade” rum med ”presenning” på golvet eller ”nedsänkta rännor i golvet, av det slag som går att se i slakthus”. Enligt honom fördes sedan ”liken i väg” av folk ”utrustade med mörka skyddsrockar, förkläden, gummihandskar och köttkrokar” och lastades upp ”på en lastbil där andra avklädda kroppar låg och väntade”. Lastbilen gick, enligt Englund, i skytteltrafik och lämnade efter sig spår av droppande blod på Moskvas gator![26]

 

Englunds historier är hämtade från Conquest och andra av CIAs betalda skribenter. Englund själv är en okunnig stackare utan ambition att ge den svenska läsaren kunskap om vad som verkligen hände i Sovjetunionen under 1930-talet. Mot bra betalning lånar han gärna ut sitt namn till vilka attacker som helst på socialismen och Sovjetunionen.

 

I de så kallade Moskvarättegångarna dömdes 55 personer till döden och 7 till fängelsestraff. De flesta åtalade var högt uppsatta personer inom partiet, statsapparaten och armén, anklagade för förräderi, spioneri, terrorism, sabotage, korruption eller samarbete med fienden, Nazityskland. Moskvarättegångarna följdes av rättegångar i övriga landet mot kumpaner till de i Moskva anklagade förrädarna, och hundratusentals sabotörer, spioner och förrädare av alla slag dömdes till fängelse eller döden. Rättegångarna var offentliga med undantag av rättegångar mot militärer som hölls bakom stängda dörrar p.g.a. sekretessen i försvarsförberedelserna mot Nazityskland. I Moskva följdes rättegångarna av världspressen och den ackrediterade diplomatiska kåren vilka hade reserverade stolar i domstolssalen. Protokoll från de tre offentliga Moskvarättegångarna gavs ut i bokform av den sovjetiska regeringen och översattes till en mängd språk, bland annat svenska.  

 

Bakgrunden till 1936–1938 års förräderirättegångar och partiutrensningar

 

1920-talets ”frihetstid”

Av borgerliga historiker och småborgerliga politiska aktivister av ursprung ”socialistiskt” eller ”vänster” beskrivs många gånger det sovjetiska 1920- talet med en viss längtan i motsats till det ”hårda” 1930-talet. Enligt dessa var 1920-talet det årtionde när frihet härskade, debatten i samhället var allestädes närvarande, konsten och kulturen levde ut och det över huvud taget fanns stora möjligheter för den enskilde att utrycka sig och påverka samhällsutvecklingen. Detta är en snedvriden bild av den historiska utvecklingen.

 

Nog fanns det under 20-talet frihet att debattera och delta i ett omfattande kulturliv, men detta var inget säreget för decenniet. I takt med samhällsutvecklingen och det socialistiska uppbygget på 1930-talet kunde allt större delar av den sovjetiska befolkningen ta del av samhällsdebatten och av ett rikt kulturliv i en omfattning som aldrig tidigare skådats. Vad vi pratar om är de tiotals och åter tiotals miljoner människor som under detta årtionde fick tillgång till det nya, moderna samhällets möjligheter till kultur, debatt och kunskap. De få tusentals kloka snillen från ”1920-talets frihetstid” kunde vara bra de också. Men det var ändå bara en ytterst liten privilegierad minoritet som drog nytta av kulturmöjligheterna och samhällsdebatten. Det går inte att jämföra med de tiotals miljoner som fick dessa möjligheter under 1930-talets stora språng.

 

Motarbetade införandet av socialismen

Det som borgerligheten hyllar i det sovjetiska 1920- talet är inte samhällsdebatten och den kulturella utvecklingen, utan möjligheten för den politiska oppositionen att motarbeta kampen för socialismen. Inte minst hyllar borgerligheten den ständiga splittringsverksamhet som olika oppositionsgrupper och fraktioner inom kommunistpartiet ägnade sig åt under 1920-talet i debattfrihetens namn. Alla dessa grupper utgjordes under alla år av ungefär samma personer med folk som Trotskij, Sinovjev, Kamenjev, Bucharin, Smirnov, Rykov, Pjatakov, Radek och Sokolnikov i spetsen för en verksamhet som motarbetade införandet av socialismen. För minoriteten inom centralkommittén var möjligheten att införa socialismen i det efterblivna Ryssland obefintlig. Det var Trotskijs inställning. Man ville i stället använda marknadsrelationer i väntan på en gynnsam internationell utveckling, för att i en avlägsen framtid nå det socialistiska samhället.

 

Ett annat exempel på motsättningarnas art är Bucharins syn på landets utveckling 1925. Bucharin som var medlem i centralkommittén uppmanade då i ett tal om jordbrukspolitiken bönderna att ”berika sig”. Detta var hans budskap angående jordbrukets möjlighet till utveckling i Sovjetunionen. Även om Bucharin gjorde självkritik på sitt uttalande och om centralkommittén och Stalin personligen accepterade detta[27], fanns tankarna där och de försvann inte med självkritiken. Det finns bara ett sätt att berika sig och det är genom utsugningen av andra människor. Det kunde storbönderna, kulakerna, göra. Bucharin måste förstått att hans uppmaning till kulakerna att berika sig innebar en ökad utsugning av fattigbönderna. Tanken måste varit att rikare bönder gav nya arbetstillfällen där ruinerade småbönder fick jobb, samtidigt som staten fick högre skatteinkomster. På detta sätt skulle hjulen ”börja snurra”.

 

Kapitalism eller socialism?

Motsättningen mellan oppositionen och centralkommitténs majoritet gällde landets framtid, antingen kapitalism eller socialism. Denna frågeställning blev huvudfrågan vid den 14:e partikongressen i december 1925. Kongressen uttalade sig om att Sovjetunionen, ”den proletära diktaturens land, har allt som behövs för att bygga upp det fullkomliga socialistiska samhället” och vidare att partiets huvuduppgift var ”kampen för det socialistiska uppbyggets seger i Sovjetunionen”[28]. Den antagna resolutionen förklarades som partiets inställning och bindande för alla partimedlemmar.

 

Resolutionen fastställde på ett avgörande sätt den fortsatta politiska utvecklingen i Sovjetunionen och i kommunistpartiet. Men resolutionen följdes aldrig av oppositionen. Strax efter kongressen började oppositionen att på ett organiserat sätt motarbeta centralkommitténs arbete för socialismen. Allt eftersom åren gick och de konkreta bevisen för riktigheten i centralkommitténs politik framstod allt klarare, bl.a. de fantastiska produktionsresultaten under den första femårsplanen, blev oppositionen allt mera isolerad och förlorade sina maktpositioner inom parti- och statsapparaten. I och med detta övergick det organiserade hemliga oppositionsarbetet mer och mer till en konspiration mot landets regering där till slut allt var tillåtet, från mord och sabotage till spioneri och samarbete med fienden Nazityskland.

 

Brist på bildning

En annan motsättning, en motsättning av en helt annan karaktär, fanns också inom kommunistpartiet under 1930-talet. Som ett arv från 1920-talet när läskunnigheten var mycket låg hade byråkratin en stark ställning inom partiet. Partiet var under 1920- talet tvunget att ibland se mellan fingrarna för att skaffa sig läskunnigt folk till jobben som partifunktionärer. En del av dessa hade tyvärr kommit till partiet för möjligheten att skaffa sig personliga förmåner. Med tiden fick dessa partitjänstemän allt större makt och i en del fall hotade partibyråkratin arbetarnas makt i partiet. Arbetarnas brist på bildning hade också den effekten att många inte vågade sätta åt maktmissbrukande eller korrupta, men ack så vältalande funktionärer.

 

Efter att partiet definitivt slog in på socialismens väg, efter den 15:e partikongressen i december 1927 när oppositionen blev politiskt tillintetgjord, ställdes kampen om arbetarnas makt mot byråkratin inom partiapparaten på dagordningen. Framstående personer i denna kamp var Stalin, Sjdanov och andra kamrater i partiets centralkommitté. Kirov som mördades sju år senare, den 1 december 1934, var en av dessa. Enligt Stalin gällde striden ”människornas tänkande”. Tillsammans med Kirov och Sjdanov förklarade Stalin att den största delen av problemen i partiet kunde redas ut genom politisk uppfostran av partimedlemmarna, något som var ständigt aktuellt under följande år.

 

Kamp mot byråkratin i partiapparaten

Vid partiets 17:e kongress i januari 1934 hade frågan om kampen mot byråkratin en given plats. Partiledningen slogs för en förnyelse av de kommunistiska idealen genom att uppmana till studier, självkritik, omorganisering och till attacker mot byråkratin på alla nivåer i partiet. Kongressen ägde rum vid en tidpunkt när fantastiska produktionsresultat uppnåddes inom industrin och kollektivjordbruken och gick till historien som ”segerns kongress”. Stalin sammanfattade situationen i sitt tal till kongressen: ”Sovjetunionen har under denna period i grunden omdanats och kastat av sig efterblivenhetens och de medeltida kvarlevornas hölje. Från ett agrarland har det blivit ett industriland. Från ett land med individuellt småjordbruk har det blivit ett land med kollektivt, mekaniserat jordbruk. Från ett okunnigt, analfabetiskt och ociviliserat land har det blivit, eller rättare – håller på att bli ett upplyst och kulturellt land, täckt av ett väldig nät av hög-, mellan- och lägre skolor, som arbetar på Sovjetunionens nationaliteters språk.”[29]

 

Efter mordet på Kirov i december 1934 ändrades inte denna inriktning, tvärtom stärktes kampanjen för basmedlemmarnas självklara makt i partiet och mot korrupta tjänstemän i partibyråkratin. Partiledningen uppmanade till medlemskontroll över ledande kadrer och till självkritik. Vidare ställde partiledningen krav på en korrekt tillämpning av partistadgarna vilket skulle garantera den interna demokratin och motarbeta maktmissbruk. Man krävde också en ökande kontakt mellan de lokala ledningarna och partimedlemmarna. Att de lokala ledningarna personligen kände till medlemmarna ansåg partiledningen vara ett viktigt steg på vägen för att komma ifrån en opersonlig och byråkratisk stil.

 

 

På många håll restes krav från medlemmarna och de nya tongångarna var inte alltid välkomna av de regionala ledningarna. Utrensningarna började dra med sig allt fler lokala partiledare anklagade för maktmissbruk eller helt enkelt för passivitet och okunnighet. Men på många håll lyckades inte centralkommittén gå på djupet med problemen. Uppmaningarna till partimedlemmarna att rensa ut korrupta eller ointresserade partiledare lyckades bara delvis, ibland inte alls. De lokala partiapparaterna visade en stor kapacitet när det gällde att försvara sig mot kritik från medlemmarna.

 

Sovjetunionens framgångar och hotet från Nazityskland

Så var den politiska situationen i det sovjetiska kommunistpartiet i mitten av 1930-talet. Partiet hade lett Sovjetunionen till otroliga framgångar i produktionen och samhällsuppbygget, både bland stadens arbetare och på landsbygden med den mäktiga kooperativrörelsen. Sovjetunionen var en kraft i världen som kunde stå på egna ben. Livet för vanliga arbetande människor hade börjat få många sköna sidor som de aldrig tidigare känt till. Men i mitten av 1930-talet började också fascismen nå en maktställning i Europa som var ett direkt hot mot Sovjetunionens existens.

 

Stödda och finansierade av den tyska storfinansen sedan slutet på 1920-talet hade Hitler byggt upp nazistpartiet och vunnit stora valsegrar i ett land med en arbetslöshet på upp till tio miljoner människor. I januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler och nazisterna fick snart den totala makten i Tyskland. (Se Miljoner förde Hitler till makten i Proletären 21/1999). Givetvis uppmärksammade den sovjetiska regeringen den nazistiska frammarschen i Tyskland och måste räkna med den i planeringen för Sovjetunionens utveckling och landets försvar. Nazisterna kom till makten med bl.a. löften om att utrota kommunismen och Sovjetunionen.

 

Resultat i Riksdagsvalen 1928-1932 i Tyskland i miljoner röster [30]

De fem största partierna. Arbetslösheten under dessa år redovisas också.

 

                                      1924      1928      1930      1931      1932      1932      1932      1934

                                                    20 maj    14 sept                 31 juli                   6 nov

Socialdemokraterna                      9,1         8,6                        8,0                        7,3             

Kommunisterna                            3,3         4,6                        5,3                        6,0

Centrum                                       4,7         5,2                        5,8                        5,3

Nationalisterna                         4,4         2,5                        2,2                        3,0

Nazisterna                                    0,8         6,4                      13,7                      11,7

 

Arbetslöshet                   2 milj.                                  4 milj.                   6 milj.                   10 milj.

 

 

Resultat i Riksdagsvalen 1928-1932 i Tyskland [31]

Antal riksdagsplatser

 

                                                    1928      1930      1932      1932      1933

                                                    20 maj    14 sept   31 juli     6 nov      4 mars

Socialdemokraterna                      153        143        133        121        120

Kommunisterna                               54          77          89        100          81

Centrum                                         62          68          75          71          73

Nationalisterna                           73          41          37          51          52

Nazisterna                                      12        107        230        196        288

Bayerska folkpartiet                        16          19          22          19          19

Tyska folkpartiet                             45          30            7          11            2

Tyska statspartiet                            25          20            4            2            5

Tyska näringspartiet                        23          23            2            2            0

Övriga partier                                 28          49            9            9            7

Summa                                         491        577        608        582        647

                  

 

Uppmärksamma att Hitler kom till makten den 30 januari 1933 och att valet den 4 mars 1933 tog plats under nazismen. Det var det sista valet med flera partier. Kommunisterna i DKP hade en vecka före valet lögnaktigt anklagats av nazisterna för den tyska riksdagsbranden i Berlin den 27 februari. DKP förföljdes under valveckorna skoningslöst av nazisterna. Tusentals av DKPs medlemmar var vid valet redan tillfångatagna i koncentrationsläger och hundratals av ledande kamrater hade redan mördats av Gestapo. Ändå var DKPs valresultat under dessa omständigheter mycket bra: 4,6 miljoner röster. Under den begränsade friheten som fanns i slutet på 1920-talet i Tyskland och fram till Hitlers maktövertagande vann kommunisterna allt större stöd i den tyska arbetarklassen för sin klasskampslinje, klass mot klass. Samtidigt gick den tyska socialdemokratin med sin klassamarbetspolitik stark tillbaks.

 

Nazityskland var ett hot mot Sovjetunionen som växte i militär styrka för varje år. I mitten på 1930- talet hade Hitler förkastat alla internationella överenskommelser som begränsade Tysklands beväpning och höll på att göra Nazityskland till den starkaste militärmakten i Europa. Mot Nazitysklands tvåtusen militärflyplan hade Frankrike år 1937 endast trettonhundra och bara hälften så många bombplan. I fråga om stridsvagnar fanns det i Frankrike några hundra medan Tyskland redan hade skaffat sig tusentals.

 

Sovjetunionen för sin del hade inlett en stor upprustning av armén som en del av försvarsförberedelserna mot Nazityskland. Budgeten 1937 för upprustningen av den sovjetiska armén var dubbelt så stor som Englands och Frankrikes militära budgetar tillsammans. Mer än någonsin behövdes i Sovjetunionen ett levande kommunistparti som kunde leda samhället i det försvarskrig som man mycket väl förstod skulle komma. Därför blev kampen mot byråkratin och korruptionen i det sovjetiska kommunistpartiet och kampen för ett parti som verkligen styrdes av basmedlemmarna en av de viktigaste frågorna.

 

Rättegången mot det Trotskij–sinovjevska centrum

19–24 augusti 1936 (Sinovjev–Kamenjevprocessen)

Efter rättegången mot Kirovs mördare Nikolajev och den terroristiska Leningradgruppen samt rättegången mot Sinovjev, Kamenjev och andra i januari 1935, väcktes misstankar om att det i Sovjetunionen fanns flera oppositionella grupper som planerade terror och attentat och som var en del av en konspiration för att störta den sovjetiska regeringen. Misstankarna, vilka utvecklades under undersökningen av Nikolajevs Leningradgrupp och dess förbindelser med Sinovjev–Kamenjevgruppen, pekade på att terrorgrupperna hade en gemensam nämnare – de inspirerades och leddes från ett centrum där de viktigaste personerna var de fängelse- och förvisningsdömda oppositionella vid Sinovjev–Kamenjevrättegången i januari 1935. Detta var något oerhört i dåtidens Sovjetunion. Stundens allvar, med hotet från Nazityskland, borde i stället fört tankarna till en gemensam kraftansträngning för att bygga upp och rusta landet för att kunna bemöta nazismen.

 

I mitten av 1935 öppnades en ny undersökningsprocess mot tidigare högt uppsatta politiker och tjänstemän i Sinovjev–Kamenjevgruppen och dess verksamhet under tidigare år. Processen resulterade i augusti 1936 i rättegången mot det Trotskij– sinovjevska centrum eller ”Moskvacentrum”. Sexton gamla trotskister och Sinovjevanhängare, de flesta före detta högt uppsatta funktionärer i kommunistpartiet och staten, (Sinovjev, Kamenjev, Jevdokimov, I. Smirnov, Bakajev, Ter-Vaganjan, Mratjkovski, Dreitzer, Golzman, Reingold, Pikel, Olberg, Berman-Jurip, Fritz David [Krugljanski], M. Lurie, N. Lurie) stod då anklagade för att, i konspiration med Trotskijs organisation i Nazityskland, ha organiserat sabotage, spioneri, terrorverksamhet och attentat mot framstående personer i den sovjetiska regeringen och kommunistpartiet.

 

Den tidigare politiska oppositionen hade gått över till organiserat våld. Slagna i 1927 års partiomröstning om partiets politiska linje, där oppositionen fick mindre än en procent av rösterna, såg de anklagade våld och statskupp som den enda möjligheten att gripa den politiska makten i Sovjetunionen. De fantastiska produktionsresultaten från första femårsplanen och kollektivjordbruken hade än mera politiskt trängt ut de anklagade. Produktionsresultaten lämnade inte längre någon plats för en politisk plattform mot regeringen.

 

Organiserad terror

Under förhöret förklarade Kamenjev detta med egna ord. ”Våra förhoppningar om att de svårigheter, som landet genomgick, skulle vara oövervinneliga, att kristillståndet i ekonomi och sammanbrott för partiledningens ekonomiska politik skulle följa hade redan under första hälften av 1932 tydligt och klart lidit skeppsbrott. Under SUKP(b):s centralkommittés ledning, övervinnande alla svårigheter, gick landet segerrikt framåt på det ekonomiska uppsvingets väg. Det kunde vi inte undgå att se. Man kunde tycka att vi borde ha inställt kampen. Men den kontrarevolutionära kampens logik, den ohöljda idélösa strävan efter makten, förde oss i en annan riktning. Övervinnandet av svårigheterna, den seger som centralkommitténs politik vunnit, framkallade hos oss en ny våg av förbittring och hat mot partiledningen och främst mot Stalin.”[32]

 

Den gemensamma nämnaren för de åtalade var att allt var tillåtet för att bekämpa Stalins regering eller som Sinovjev sa under ett av gruppens hemliga möten 1932, ”terror är visserligen oförenlig med marxismen, men för närvarande måste man bortse från sådana hänsyn”[33]. Bland annat erkände de anklagade att det var det Trotskij–sinovjevska centrum som förberedde och verkställde mordet på Kirov. Detaljer kring misslyckade attentatsförsök mot Stalin och Vorosjilov blev också kända. Samtidigt avslöjades att nya attentat var planerade mot dessa och mot Sjdanov, Kaganovitj och andra. En plan för statskupp avslöjades också i rätten.

 

Trotskij i centrum

Under rättegången som var offentlig och bevittnades av den diplomatiska kåren och världspressen och där alla anklagade alltid kunde prata fritt, kom många oväntade avslöjanden fram. T. ex. visade det sig att den tongivande personen i konspirationen var Trotskij som från utlandet skickade direktiv och ställde krav på attentat mot medlemmar i den sovjetiska regeringen och på sabotage- och terroraktioner. Enligt den berättelse som de anklagade lämnade inför rätten kom Trotskij flera gånger från exilen till Berlin och Köpenhamn för direkta kontakter med en del av gruppens medlemmar. För övrigt leddes Trotskijs terror mot den sovjetiska regeringen av hans son Leo Sedov vilken var bosatt i Berlin och utgjorde själva centrumet för konspirationen.

 

Tre av de sexton anklagade i det Trotskij– sinovjevska centrum (I. Smirnov, Dreitzer, Golzman) var flera gånger i Berlin eller Köpenhamn på tjänsteresa och passade på att träffa Trotskij eller Sedov av vilka de fick direkta instruktioner angående mordförsöken och terrorverksamheten i Sovjetunionen. Fem av de sexton anklagade (Oldberg, Berman-Jurin, Fritz David [Krugljanski], M. Lurie, N. Lurie) var bosatta i Nazityskland och skickades av Trotskij till Sovjetunionen för att verkställa mordförsöken. En del hade fått hjälp av Gestapo med att skaffa pass, vapen och annan utrustning. I rätten bekräftade dessa att 1933 började ett organiserat förbindelsesystem mellan de tyska trotskisterna och Gestapo att upprättas med Trotskijs samtycke. Vid sin ankomst till Sovjetunionen fick flera av dessa hjälp av nazistiska agenter som Gestapo hade placerat i Sovjetunionen. Rättegången mot de anklagade i det Trotskij–sinovjevska centrum avslutades med fällande dom för alla. Domstolen fann de sexton anklagade skyldiga och dömde dem ”till högsta straff: arkebusering och konfiskation av all dem personligen tillhörande egendom”[34].

 

Förbindelser i kommunistpartiet

Under rättegången kom det fram att ledande personer i terrorcentrum, Sinovjev, Kamenjev och Reingold, hade varit i kontakt med kända högt uppsatta medlemmar i det sovjetiska kommunistpartiet för politiskt samarbete i konspiratoriskt syfte. Detta var något sensationellt. Skulle högt uppsatta partifunktionärer ingå en konspiration mot kommunistpartiet? En konspiration med sabotage, terror och mord? På grund av detta avslöjande meddelade åklagaren Vysjinskij under själva rättegången, den 21 augusti, att han ”förordade om att undersökning skulle inledas om de anklagades påståenden beträffande Tomskij, Rykov, Bucharin, Uglanov, Radek och Pjatakov”, och att ”åklagarmakten allt efter undersökningens resultat låter saken få sin lagliga gång”. Även Serebrjakov och Sokolnikov, som hade namngetts i rätten, ”skulle ställas under rättsligt ansvar”[35]. Även general Putna, en gammal trotskist, blev utpekad under rättegången som aktiv i trotskisternas terrorverksamhet.

 

Den diplomatiska kåren som närvarade vid rättegången, en samling äkta borgare och antisocialister, tvivlade aldrig på rättegångens sanningshalt, opartiskhet och riktighet. En dåtida internationellt känd engelsk jurist, domaren Denis Nowell Pritt, ledamot av det engelska parlamentet, närvarade vid hela rättegången och skrev senare om den i Londontidningen News Chronicle. Domare Pritt hade fått sin juridiska utbildning vid Winchesters och Londons universitet och studerat rättsförfaranden i Tyskland, Schweiz, Spanien och Sovjetunionen. Han kände väl till förhållandena i de sovjetiska domstolarna. Domaren Pritt vittnade i News Chonicle om rättegångens opartiskhet och trovärdighet. Enligt Pritt blev de anklagades brott bevisade i rätten.

 

I en skrift med titeln The Zinoviev Trial gick domare Pritt även senare i offentlig polemik mot dem som tvivlade på rättegångens riktighet. Skriften översattes till svenska och gavs ut av Arbetarkultur 1937 under namnet Sinovjev och Kamenjev inför Folkets Domstol. Det är i dag av särskilt historiskt intresse att presentera domare Pritts uppfattning. Lögnkampanjerna mot Sovjetunionen är större än någonsin. Vi tar oss friheten att presentera långa citat från domare Pritts 50-sidiga skrift. Hans analys av rättegången är dessutom tillämplig på de efterkommande politiska rättegångarna 1937 och 1938 eftersom formerna alltid var desamma, allt i enlighet med sovjetisk praxis. Låt oss då läsa vad en engelsk jurist har att säga om rättsprocessen i Sovjetunionen.

 

”Sinovjev och Kamenjev inför Folkets Domstol” av D. N. Pritt [36]

”Det vanligaste och viktigaste av de kritiska påståenden, som framkommit, är förmodligen, att det är otroligt att människor öppet och oförbehållsamt skulle bekänna sig skyldiga till så allvarliga brott, som de nu ifrågavarande. I samband härmed framkastas tanken att bekännelserna frampressats genom ’tredje graden’ eller andra ojusta metoder - - - Det står klart att bevisningen var mycket stark, att de anklagade, där de ställdes inför den och fått tillfälle att överväga och ta ställning till den, valde att erkänna sig skyldiga. De var erfarna intelligenta och bildade män, och de sade att de var skyldiga; därmed kunde hela frågan mycket väl sägas vara ur världen. Men för många av kritikerna börjar den först därmed; ty bekännelserna kan, antyder de, ha frampressats genom brutalitet, hotelser eller löften - - - Men var finns minsta antydan till bevis om att något dylikt förekommit i detta fall? - - - Av en mängd olika skäl synes det mig uppenbart, att man omöjligen kan tala om framtvingade bekännelser. Beträffande de flesta av de anklagade måste man komma ihåg att det rör sig om hårda och synnerligen erfarna revolutionärer, om män som från den bästa av alla kunskapskällor, den personliga erfarenheten, kände de flesta slag av fängelser och undersökningsförfaranden samt även och framför allt var väl bekanta med mentaliteten och inställningen hos de myndigheter, som handlade målet mot dem. Om det skulle förekomma att folkkommissariatet för inrikes ärenden, som övertagit G.P.U:s personal och uppgifter, lockar fram erkännanden genom falska löften om milda domar, så skulle säkerligen ingen vara bättre i stånd att bedöma den fullständiga värdelösheten i ett sådant löfte under sådana förhållanden som i denna process än de erfarna revolutionärer, som jag såg sitta på de anklagades bänk i Moskva. Om det, återigen, vore vanligt att folkkommissariatet tvingade fram bekännelser med våld så skulle ingen ha varit bättre istånd än dessa män att stå emot våldet och därefter att inför hela världen avslöja hur de behandlats, i säker förhoppning om att dymedelst diskreditera sina fiender och vinna sympati för egen del. Om något slags trick eller skoj kommit till användning, för att locka någon av dessa män att bekänna, så skulle de säkerligen ha varit mer lämpade än någon annan på jorden att upptäcka och överlista komplotten. Det var emellertid istället uppenbart för en var som följde förhandlingarna inför rätten, att de muntliga bekännelser, som där gjordes omöjligen kunde ha diktats upp och repeterats in. Utan tvivel skulle det inte överstiga en normal människas andliga förmåga att medverka i en sådan fars. Om det bara rörde sig om ett litet antal, väl definierade ’fakta’, som kunde inläras av en eller två personer och läsas upp. Men i denna process stod sexton män anklagade, och de hördes om en mängd över flera år spridda samtal och händelser, som ägt rum på olika, på tusenmila avstånd belägna orter och i vilka än den ene än den andre eller två, tre eller fyra av de anklagade varit inblandade. Jag tvivlar på att mer än en eller två av de anklagade skulle ha klarat sin roll utan att förråda hela komplotten i en sådan fars - - - Mitt under förhöret, när en av de anklagade sade något som berörde en annan eller förnekade något, som en av de andra påstått, kunde det hända att den andra spontant reste sig eller kallades fram av åklagaren, och så klarades tvistepunkten upp under en snabb korseld av frågor och svar, påståenden och motpåståenden. Månadslånga repetitioner, ledda av de mest framstående skådespelare, skulle inte ha satt deltagarna i en falsk process i stånd att hålla ut tio minuter i en sådan kamp utan att det uppenbarats att den var falsk - - - Att denna förhörsmetod användes, utan att någon av de många närvarande kritiska lyssnarna kunde förnimma en falsk ton, var en mycket övertygande demonstration av målets äkthet - - - Jag får ett bättre intryck av den Moskvakorrespondent för en konservativ söndagstidning, (än den från kritikerna långt borta från domstolssalen, min anmärkning, M.S.) som meddelade: ’Det är lönlöst att tänka sig att processen var iscensatt och anklagelserna konstruerade. Regeringens käromål mot de svarande var äkta.’ Ett annat rätt viktigt vittnesbörd om bekännelsernas äkthet är den fullständiga frånvaron av den i processer i alla länder mycket allmänna företeelse i vilken man vanligen brukar se en antydan om att bekännelserna erhållits på ojust sätt, nämligen de anklagades försök att vid något tillfälle under processens gång återkalla en del av eller hela bekännelsen. Det bör upprepas att om intelligens eller mod var behövligt för att göra ett sådant återkallande, så ägde de anklagade i denna process bådadera. Om erfarenhet eller sunt förnuft var vad som krävdes, för att de anklagade skulle inse, att chanserna, för åtminstone de flesta av dem att undslippa dödsstraff, var minimala, så länge deras be kännelser stod oåterkallade och ovederlagda, så nog var de i besittning därav. Och det kan vara mödan värt att göra klart för sig vilken mängd tillfällen de hade att ta tillbaka. De kunde ha gjort det omedelbart efter uppläsningen av anklagelseakten. Om de valde att låta den passera, så blev var och en av dem förhörd under de första tre dagarna och kunde ha tagit tillbaka då. Än mera, under förhören hade var och en av de anklagade, medan förhör pågick med någon annan av dem, rätt att resa sig och tala till rätten närhelst han behagade och så länge han behagade för att förklara, säga emot, understryka eller modifiera den förhördes utsago. Vidare, när förhöret var slut och innan åklagaren höll sitt slutord, uppkallades var och en av de sexton för att, i överensstämmelse med det vanliga tillvägagångssättet, framlägga sitt försvar. Naturligt och förståeligt nog, med hänsyn till att de inte sökte att i ordets egentliga mening försvara sig och att den allmänna regeln för domstolsförfarandet alltid tillerkänner den anklagade det sista ordet, så avstod de från att säga någonting vid detta tillfälle, när åklagaren hade möjlighet att besvara vad de skulle yttra. De sparade vad de önskade säga till dess att de fick ’sista ordet’. Och när slutligen åklagaren hade hållit sitt sluttal, kraftigt till innehållet ehuru lugnt och väl kontrollerat i formen, hade var och en av de sexton rätt till slutord, rätt att tala till domstolen fullständigt fritt och så länge de behagade. De utnyttjade naturligtvis denna rätt. Några av dem talade kort tid, andra länge; några av dem riktade sig till domstolen, som det var deras skyldighet att göra, andra vände sig ogenerat helt om och talade till allmänheten i domstolssalen utan att därför bli kallade till ordningen. Inpass under dessa tal från domstolens och åklagarens sida tog inte upp ens en tiondels procent av den tid de anklagade använde. Om dessa välrustade, erfarna och, fastän brottsliga modiga män inte utnyttjade ett enda av dessa tillfällen till en enda liten antydan (utom i den mån att Holzman vid rättegångens början förklarade att han liksom Smirnov förnekade direkt delaktighet i terroristhandlingarna, ehuru han medgivit sådan under förhöret) att de önskade ta tillbaka någon del av sina bekännelser eller att de hade behandlats på något sätt ojust när de, och detta är det viktigaste, inte tog tillbaka ens sedan åklagaren med stort patos krävt dödsstraff för dem allesammans och inte fler än en eller två av dem kunde göra sig minsta förhoppning på mildhet, så kan man sannerligen inte komma till någon annan slutsats än att de bekände därför att de var skyldiga och utan några hotelser, några löften eller någon tredje grad.”

 

Svenska ambassaden i Moskva

Det kan vara av intresse att känna till vad den svenska ambassaden i Moskva rapporterade till utrikesdepartementet i Stockholm om situationen i Sovjetunionen vid rättegångsdagarna i augusti 1936. Låt oss återge två korta kommentarer från långa rapporter till departementet. Betänk att dokumenten är skrivna av garanterade högermän med allt vad det innebär av fördomar mot Sovjetunionen och socialismen. Det första gäller den politiska situationen i landet.

 

”Överlämnas till Kungl. Utrikesdepartementet från Kungl. Maj:ts Beskickning

Moskva den 24 september 1936

Eric Gyllenstierna (ambassadör)

Förtrolig.

Ang. räfsten inom kommunistiska partiet

(11 sidor, här slutet av sidan 10, min anm., M.S.)

 

Kanske bör det till slut noteras – ehuru den möjligen är en överloppsgärning – att de rövarhistorier, som med anknytning till augustiprocessen så fördomsfritt spritts i den utländska pressen och voro ägnade att bibringa en godtrogen allmänhet den föreställningen att hela sovjetriket vore på väg att störta samman, att dessa och dylika publicistiska excesser sakna varje stöd i verkligheten, om man dock i enskilda fall tycker sig kunna spåra ett slags sammanhang mellan utlandspressens krigsmålningar och vissa fakta i Sovjetunionen.”[37]

 

Kapitalistländernas hets mot Sovjetunionen under rättegångsdagarna tog sådana proportioner i organiserade kampanjer i pressen att den svenska Moskvaambassaden kände sig tvungen att dementera detta inför utrikesdepartementet för att undvika allt för stora missbedömningar av Sovjetunionen. Nästa citat gäller själva rättegångsprocessen och de huanklagades skuld. Efter det att ha upprörts över rättegången mot dessa så trevliga människor var ambassadören Gyllenstierna ändå tvungen att konstatera att terrorismen faktiskt fanns med i bilden.

 

”Moskva 25 september 1936

Légation de Suède

Den stora konspirationsprocessen

Förtrolig.

(8 sidor, här sidan 3, min anm., M.S.)

 

Därmed är naturligtvis icke sagt, att de tilltalade (Sinovjev och Kamenjev, min anm., M.S.) kunna fritagas från varje misstanke om att hava umgåtts med vissa mer eller mindre utformade planer på att störta de nuvarande hatade regeringsledarna med Stalin i spetsen för att själva skaffa sig makten. Att dylika planer också ansatts i en viss konspiratorisk aktivitet såtillvida, att tillgripandet av terroristisk medel åtminstone dryftats i de missnöjdas inre kretsar, synes också antagligt.

Eric Gyllenstierna (ambassadör)”[38]

 

Processen mot det sovjetfientliga, trotskistiska centrum

23–30 januari 1937 (Pjatakov–Radekprocessen)

Ett levande parti i händerna på basmedlemmarna var inte en välkommen idé på en del håll. För den politiska oppositionen inom partiet som hade lierat sig med Trotskijs grupp i utlandet var ett riktigt arbetarparti ett hot mot deras existens. Konspirationen mot partiledningen hade fortsatt i det dolda sedan den politiska förlusten vid 1927 års partiomröstning. Men efter mordet på Kirov i december 1934 var samhället på sin vakt och konspiratörerna hade allt svårare att fullfölja sina syften.

 

Samtidigt hade succéerna i landets ekonomiska liv i och med resultaten från den första femårsplanen och kooperativjordbruken slagit sönder enigheten i konspirationsgruppen. En del av dem som i åratal hade arbetat i det fördolda för att fälla den sovjetiska regeringen och den socialistiska samhällsutvecklingen kunde inte låta bli att ta intryck av produktionsresultaten vilka bevisade riktigheten i centralkommitténs politik. Nu var det inte längre bara en fråga om teorier, utan nu kunde man faktiskt se resultaten i det praktiska livet. Splittringen inom konspirationsgruppen ledde till att den politiska polisen fick en allt större kunskap om gruppens aktiviteter. Ångerfulla konspiratörer lämnade upplysningar som hade oanade konsekvenser.

 

Bekände sina brott

I januari 1937 rådde en stor uppståndelse i Moskva med anledning av att sjutton högt uppsatta tjänstemän i den sovjetiska staten stod inför rätta inför Sovjetunionens Högsta domstols militärkollegium, anklagade för landsförräderi. (Pjatakov, Sokolnikov, Radek, Serebrjakov, Livschitz, Muralov, Drobnis, Boguslavski, Knjasev, Rataitjak, Norkin, Sjestov, Turok, Hrasje, Pusjin och Arnold). Huvudpersonerna som utgjorde själva organisationscentrumet var Pjatakov, Sokolnikov, Radek och Serebrjakov. Under den offentliga rättegången i Moskva bekände de anklagade de brott de stod anklagade för och berättade om sin egen och de andra inblandades aktiviteter. De sjutton åtalade tjänstemännen var medlemmar av en hemlig organisation som hade kontakt med och leddes av den trotskistiska gruppen i Tyskland. Ändamålet för den hemliga organisationen var att vidta förberedelser för att med våld störta den sovjetiska regeringen. I gruppens verksamhet ingick stöld av statliga pengar, spioneri, sabotage och terroristdåd.

 

Förhöret under den offentliga rättegången med Pjatakov, centrumets viktigaste ledare, är av speciellt intresse att känna till. Pjatakov var ångerfull, kände sig lurad av Trotskij och förstod väl att hans brott var av sådan art och omfattning att inget skulle kunna rädda honom från dödsstraff. Pjatakov lämnade inför rätten detaljerade uppgifter om den terroristiska konspirationen som han ledde tillsammans med Radek, Smirnov och Serebrjakov. Pjatakov var en gammal trotskist som 1928 hade lämnat Trotskijs grupp. 1931 var Pjatakov en högt uppsatt tjänsteman i staten i det Högsta folkhushållningsrådet och ordförande för den kemiska industrins hu vudstyrelse. Drygt ett år senare skulle han bli Sovjetunionens vice folkkommissarie för den tunga industrin. Pjatakov bestämde över många av de stora industriprojekt under den första, och delvis under den andra, femårsplanen. Hans möjlighet att sabotera det socialistiska uppbygget var väldigt stor och han använde sig av den möjligheten som vi ska se. Samtliga citat som följer är tagna ur det offentliga rättegångsprotokollet vilket översattes till svenska och gavs ut som bok av Arbetarkultur 1937. (Processen mot det sovjetfientliga trotskistiska centrum).

 

Pjatakov åter till trotskismen

Pjatakov berättade inför rätta att han värvades tillbaka till den trotskistiska organisationen av I. Smirnov som han kände väl från 1920-talets trotskistiska verksamhet. Detta skedde under en tjänsteresa till Berlin våren/sommaren 1931 där Pjatakov uppehöll sig under några månader. Pjatakovs uppdrag i Berlin denna gång var att köpa tunga maskiner och hissar till den sovjetiska kolgruveindustrin. Ivan Smirnov ingick också i den sovjetiska delegationen. Under sin tid som officerare i röda armén hade han en ledande ställning i Trotskijs garde. Även andra före detta trotskister som Loginov, Moskalov och Sjestov ingick i den sovjetiska delegationen. Den sovjetiska regeringens politik att, efter de hårda striderna mot oppositionen i slutet av 1920-talet, ge en ny chans åt alla som hade stått i opposition mot det socialistiska uppbygget, var inte så lyckad. Alla dessa trotskister och andra som tillhörde den politiska högern och den så kallade vänstern inom partiet, och vilka hade bekämpat den sovjetiska regeringen, fick behålla eller fick åter sina högt uppsatta arbeten, vilket under 1930-talet orsakade Sovjetunionen en mycket omfattande skada.

 

Smirnov använde sina tjänsteresor till Berlin till att hålla kontakt med Trotskij genom hans son Leo Sedov som från Berlin ledde den trotskistiska organisationen i Sovjetunionen. Om detta berättade Smirnov för Pjatakov i Berlin, vilket Pjatakov redovisade inför rätten. Också inför rätten berättade Pjatakov om hur Smirnov förklarade för honom att Trotskij meddelat att kampen mot Sovjetregeringen och partiledningen nu skulle återupptas med ny kraft, men att omständigheterna var sådana att man måste hålla sig utanför den politiska kampen. Enligt Pjatakov hade Smirnov förklarat ”att man måste avstå från masskampens metoder, att den huvudmetod för kampen, som man nu måste använda, vore terrormetoden och metoden att motarbeta sovjetmaktens åtgärder”[39].

 

Oppositionen skulle enligt Trotskij lämna den politiska kampen och gå över till terror, sabotage och attentat mot Sovjetregeringen och de viktigaste personerna i centralkommittén. Smirnov meddelade också Pjatakov att Sedov gärna ville ha ett möte med honom. Pjatakov samtyckte och mötet ägde rum några dagar senare. Sedov bekräftade då för Pjatakov Trotskijs nya linje för maktövertagande med terror, sabotage och attentat, och det organisationsarbete som pågick i Sovjetunionen. Man var då på god väg att på nytt sätta upp en landsomfattande organisation där Sinovjevanhängarna ingick och till vilken högern, med folk som Bucharin, Rykov och Tomskij, var inbjudna. Enligt Sedov ansåg Trotskij också att ”kamp inom ramen av en enda stat är en absurditet” och att ”i denna kamp måste vi oundvikligen få till stånd en lösning även av den internationella frågan eller rättare, de mellanstatliga frågorna”[40].

 

Sedov uppmanar att stjäla

Mot slutet av detta möte sa Sedov rent ut att Trotskij ställde frågan om Pjatakov ville ansluta sig till deras kamp. Pjatakov svarade jakande. När åklagaren Vysjinskijj vid rättegången frågade Pjatakov: ”Hur skall det förklaras att ni så snabbt gav ert samtycke till att återupptaga kampen mot partiet och Sovjetregeringen?”, svarade Pjatakov: ”Samtalet med Sedov var ej orsaken, det gav endast en impuls - - - utan tvivel fanns det kvar hos mig rester av den gamla trotskistiska inställningen, vilka i fortsättningen allt mera växte”[41]. Så etablerade Pjatakov på nytt kontakt med Trotskij. Innan Pjatakov lämnade Berlin ville Sedov enträget träffa Pjatakov än en gång. Om detta korta möte berättade Pjatakov i rätten att Sedov gick rakt på sak och sa att det ”behövs pengar för kampen. Ni kan anskaffa de pengar som är nödvändiga”

 

Pjatakov berättade vidare om Sedovs förslag. ”Han anspelade på att jag på grund av min tjänsteställning skulle kunna komma åt några slags statliga medel, stjäla, helt enkelt. Sedov sade att det krävdes endast en sak av mig: Att jag skulle placera så många beställningar som möjligt hos två tyska firmor – ’Borsig’ och ’Demag’ – medan han, Sedov, skulle sköta om att man fick de nödvändiga summorna från dem, härvid underförstått att jag ej pressade ned priserna särdeles. Om man dechiffrerar detta, så var det klart, att det pristillägg som skulle göras på sovjetbeställningarna helt eller delvis skulle komma Trotskij till godo för hans kontrarevolutionära syfte.”[42] I fortsättningen försökte Pjatakov genomföra det som Sedov begärde.

 

Littlepage om Pjatakov

Det kan vara intressant att påminna om att en av dessa beställningar våren 1931 som skulle ha gett Trotskij en kassaförstärkning aldrig blev av. Historien har undertecknad berättat tidigare i Sanning som kom bort. Den amerikanska ingenjören Jonh Littlepage, en expert på gruvindustri som inhyrdes till Sovjet, berättade om detta i boken In search of Soviet gold. Littlepage var med som representant för guldgruveindustrins ledning i Pjatakovs stora inköpsdelegation i Berlin våren 1931. Littlepage vägrade att godkänna en stor beställning på industrihissar av dålig kvalité som Pjatakov hade gjort och affären blev inte av. Littlepages berättelse om sabotage i koppar- och blygruvorna och hans misstankar mot högsta ledningen för koppar–blytrusten, där Pjatakov var högste chef, var inte kända 1937 när rättegången mot Pjatakov ägde rum. Littlepages bok, utgiven i London 1939, är annars i många stycken en samling bevis mot den politiska oppositionen i Sovjetunionen för industrisabotage.

 

Littlepage skriver att ”det var naturligtvis inte min sak att varna mina kommunistiska arbetsgivare för deras egna partimedlemmar men några ryssar kan vittna om att jag nämnde mina misstankar för dem redan 1932, efter det att jag hade arbetat under några månader i koppargruvorna i Ural”[43]. Gruvorna var en del av den stora koppar–blytrusten vars högsta chef var Pjatakov, biträdande folkkommissarie för den tunga industrin. Tillståndet i gruvorna var katastrofalt både när det gällde produktionen och arbetarnas välstånd. Littlepages slutsats var att sabotagen var organiserade från den högsta ledningen inom koppar–blytrusten.

 

Pjatakov organiserar det trotskistiska centrumet och sabotaget

I Sovjetunionen arbetade Pjatakov med att organisera ett nytt kontrarevolutionärt centrum vilket skulle fungera som en reserv till Sinovjev– Kamenjevs organisation om denna föll i polisens händer. Senare blev Pjatakovs organisation, med Trotskijs godkännande, en ren trotskistisk organisation, det så kallat parallellcentrum, ett alternativ till Sinovjevs och den gamla partivänsterns verksamhet. Från Moskva spred sig parallellcentrums verksamhet till Ural, Västsibirien och Ukraina, till städer som Charkov, Djnepropetrovsk, Odessa, Kiev m.fl. Pjatakov använde den makt som hans höga chefstjänst gav honom för att skicka sabotörer och mördare över hela Sovjetunionen. De fick chefsposter på byggen och fabriker i mycket viktiga och stora industriprojekt över hela landet. (Sjestov: chef för Schachtstoj i Kustnetskbassängen, Livschitz: chef för järnvägslinjen i Ukraina, Kartsev: chefingenjör i Kemerovokombinatet, Drobnis: vicechef för bygget i Kemerovokombinatet, Kolegajev: chef för Uralsredmed – Mellersta Urals kopparverk, Julin: chef för Sreduralmedstroj – Mellersta Urals kopparverksbygge, Rataitjak: chef för Glavhimprom – kemiska industrins huvudstyrelse, Marjasin: byggnadschef för järnvägsvagnsverket i Ural, m. fl.) Den trotskistiska organisationens verksamhet beskrev Pjatakov i detalj inför rätten. Låt oss ge några exempel.

 

Pjatakov om sabotage i Ukraina, Västsibirien och Ural

Pjatakov: ”Jag har redan påvisat att skadegörelsearbetet sattes i gång i Ukraina, huvudsakligen inom koks- och kemiska industrin. Skadegörelsearbetet bestod i att de nybyggda koksugnarna sattes i arbete innan de var färdigbyggda vilket hade till följd att de snabbt förstördes, och i huvudsak förhalades den kemiska delen av dessa verk och blev nästan ej alls byggd, så att de kolossala medel vilka placerats i koks- och kemiska industrin till hälften om ej till två tredjedelar blev värdelösa. Den värdefullaste delen av kolet, nämligen just den kemiska delen, tillgodogjordes inte utan släpptes ut i luften. Å andra sidan blev de nya koksbatterierna förstörda.”

 

”Den västsibiriska trotskistgruppen bedrev aktivt skadegörelsearbete inom stenkolsindustrin. Detta arbete utfördes av Sjestov och hans grupp. Där fanns en tämligen talrik grupp som huvudsakligen arbetade på att anlägga eld på kokslagren i gruvorna. På kemiska kombinatet i Kemerovo bedrevs skadegörelsearbete. I främsta rummet bestod arbetet i att förhala de nybyggda anläggningarnas igångsättande, penningsmedlen slösades bort på objekt av sekundär betydelse, och på så vis befann sig de väldigaste anläggningar i en permanent byggnadsprocess, utan att göras färdiga till användning. I de elektriska kraftstationerna bedrevs verksamhet som sänkte hela Kustnetskbassängens elektriska kapacitet.”

 

”I Ural var det två huvudobjekt som skadegörelseverksamheten koncentrerades på. Det ena objektet var kopparindustrin och det andra var järnvägsvagnsfabriken i Ural. Inom kopparindustrin gick saken framför allt ut på att sänka de i gång varande kopparverkens produktionsmöjligheter. Krasnouralsks och Karabasjs kopparverk uppfyllde ej produktionsprogrammet, det försiggick ett oerhört slöseri med kopparmalm som ankom till verket, och det förekom väldiga förluster. Karabasjverket befann sig hela tiden liksom i feber. Vid Katalinsverket arbetade anrikningsverket hela tiden dåligt, även där förekom skadegörelse. I huvudsak leddes detta arbete av Kolegajev, chefen för Uralsredmed (Mellersta Urals kopparverk).”[44]

 

Missmod och villrådighet sprider sig bland trotskisterna

Pjatakov fortsätter under rättegången sin beskrivning av sabotagen och påvisar att för det mesta var det cheferna som han tillsatt på fabrikerna som ledde sabotageverksamheten. Inom försvarsindustrin gav Pjatakov i uppdrag till Norkin att ”vidtaga förberedelser för att i händelse av krig försätta försvarsindustrins objekt ur funktion medelst mordbrand och explosioner”[45]. Men Pjatakov och Radek började så småningom att bli tveksamma. Saken var den att Trotskij i sina direktiv till Pjatakov och Radek tyckte att det trotskistiska parallellcentrum ”endast snackar” och krävde att ”bestämda handlingar skulle utföras, både i fråga om terrorn och i fråga om skadegörelsen”. Detta var enligt Trotskijs brev ”ej någonting tillfälligt, ej helt enkelt en av de skarpa kampmetoderna” utan ”en högst väsentlig beståndsdel”[46] av Trotskij politik.

 

Och Pjatakov fortsätter: ”I samma direktiv reste han frågan om – det var i mitten av 1934 – att det nu i och med Hitlers maktillträde blivit fullkomligt klart att hans, Trotskijs, linje beträffande det omöjliga i att bygga upp socialismen i ett land fullständigt bekräftats, att en militär sammandrabbning var oundviklig och att om vi, trotskisterna, ville fortbestå som någon slags politisk makt, så måste vi redan på förhand ta ställning för nederlaget, inte endast passivt betrakta och begrunda saken, utan även aktivt förbereda detta nederlag. Men härför måste man förbereda kadrer, och kadrer kan ej förberedas endast med ord. Därför måste man genast utföra det erforderliga skadegörelsearbetet. Jag minns att Trotskij i detta direktiv sade att en regering av blocket (blocket – den samlade oppositionen med trotskisterna i spetsen, min anmärkning, M.S.) vare sig skulle kunna komma till makten eller behålla makten utan nödvändigt understöd av utländska stater. Därför vore det fråga om att på förhand sluta en motsvarande överenskommelse med de aggressivaste utländska staterna, sådana som Tyskland och Japan, och att han, Trotskij, för sin del redan vidtagit erforderliga åtgärder för att knyta förbindelser både med den japanska och den tyska regeringen.”[47]

 

Trotskijs direktiv, att arbeta för nederlag i kriget

Med Trotskijs direktiv framträdde en annan möjlighet som alternativ till hur den trotskistiska organisationen skulle ta över makten. Det var inte längre enbart genom mord på framträdande personer i centralkommittén och regeringen samt sabotage som skulle orsaka politisk instabilitet i landet. Nu var det något nytt! Nu skulle den trotskistiska organisationen arbeta för Sovjetunionens nederlag i det kommande kriget och skulle ta över statsmakten med hjälp av Nazityskland och det fascistiska Japan! Enligt Trotskij var det nödvändigt att ”retirera till kapitalismen” och att ”genom en rad eftergifter åt dessa länder på basen av på förhand överenskomna villkor erhålla erforderligt understöd för att kunna behålla makten”[48].

 

På en fråga från åklagare Vysjinskijj till Pjatakovs främste förtrogne, Radek, svarade denne att Trotskijs direktiv angående det trotskistiska blockets makttillträde vid Sovjetunionens nederlag i det kommande kriget mot Nazityskland var ”ett återvändande till kapitalismen, kapitalismens restauration - - - Det var frågan om att överlämna betydande ekonomiska objekt i form av koncessioner åt tyskarna och japanerna, om förpliktelser att leverera Tyskland råmaterial, livsmedel och fettämnen billigare än priserna på världsmarknaden”[49]. De inre följderna härav var klara. Omkring de tysk–japanska koncessionsinnehavarna ”skulle privatkapitalets intresse i Ryssland komma att koncentrera sig”. Enligt Radek ansåg Trotskij det också nödvändigt att ”i fall tyskarna så krävde, överlämna till dem de fabriker som kom att ha speciellt värde för deras ekonomi”. Vidare berättade Radek att Trotskij i sina brev förklarade att det skulle ”antagligen bli nödvändigt att göra territoriella avträdelser - - - Frågan gäller att tillfredsställa den tyska expansion i Ukraina. Vad Japan beträffar, så talade Trotskij om att avträda Amurområdet och Stillahavsområdet”[50].

 

Trotskij bekräftar samarbete med nazismen

Pjatakov och Radek blev förvånade och rädda för Trotskijs direktiv och bestämde sig för att be om ett personligt sammanträffande med Trotskij. Tillfället kom i december 1935 när Pjatakov åkte till Berlin på tjänsteresa. Under mycket konspirativa former, organiserade av de tyska trotskisterna och med ett tyskt pass som Pjatakov fick av Sedov, åkte Pjatakov vidare med flyg till Oslo där Trotskij då var bosatt. De överlade i två timmar och Trotskij bekräftade brevens direktiv. Dessutom var han missnöjd med det trotskistiska parallellcentrums verksamhet, vilket han ansåg var mycket dåligt. I korthet krävde Trotskij mycket mera omfattande sabotage och skadegörelse på byggen och fabriker samt att det snabbt skulle verkställas en serie attentat för att mörda de ledande personerna i Sovjetunionen och då främst Stalin. När det gällde koncessionerna åt tyskarna sa Trotskij till Pjatakov, att han ”fört långvariga underhandlingar med Hess, ställföreträdaren för Tysklands Nationalsocialistiska Partis ordförande”[51] och att ett avtal hade träffats.

 

Men Trotskij gick även längre. Han krävde av Pjatakov att parallellcentrumet skulle ”utbilda kadrer i händelse av krig, d.v.s. utbilda kadrer för diversions- och förstörelseverksamheten, hjälpkrafter för det fascistiska angreppet mot Sovjetunionen”[52].

 

Pjatakov berättade i rätten att en ny faktor inträtt i och med samtalet med Trotskij. ”Det nya blev, om ni så vill, tillräckligt exakt formulerat: den trotskistiska organisationen förvandlades i själva verket till ett bihang åt fascismen. Det blev klart för mig först då”[53].

 

Samtalet med Trotskij ”framkallade både hos Radek och hos mig en mycket obehaglig reaktion och vi tänkte vägra – men vi vägrade inte utan fortsatte att utföra det som vi utfört” och Pjatakov förstod ”i vilken återvändsgränd vi råkat”[54]. Det trotskistiska parallellcentrum fortsatte att utföra Trotskijs krav, nu gällde det snabbt att genomföra attentat för att mörda ledande medlemmar i centralkommittén – Stalin, Molotov, Kaganovitj, Vorosjilov, Ordzjonikidze och andra. Allt detta berättade Pjatakov i den offentliga rättegången inför världspressen och den diplomatiska kåren.

Parallellcentrums verksamhet fortsatte till början av 1936, när det upptäcktes och dess medlemmar tillfångatogs.

 

Trotskisternas verksamhet i Nazityskland och i USA

Uppgifterna om Trotskijs samarbete med nazistpartiet och Gestapo bemöts av dagens trotskister och deras liberala och antikommunistiska beundrare med stor misstro. De vill inte acceptera fakta som lämnades i flera offentliga rättegångar. Men man behöver inte enbart hålla sig till de offentliga uttalandena vid rättegången för att komma till slutsatsen att Trotskij och Gestapo samarbetade. Sedan 1934 var Nazityskland en fullständig polisstat där man knappt ett år efter maktövertagandet redan hade dödat flera tusen tyska kommunister och där ytterligare tiotusentals kommunister satt inspärrade i de tyska koncentrationslägren. Inget hände i Nazityskland utan Gestapos tillåtelse. Absolut ingen politisk verksamhet och minst av allt någon sådan där ryska revolutionärer var inblandade. Det stora organisationsarbete som Leo Sedov ägnade sig åt kunde bara ske med tillåtelse av och i samarbete med Gestapo samt med deras pengar och materiella hjälp. I USA organiserade sig en trotskistisk grupp till stöd för Trotskijs kamp mot den sovjetiska regeringen.

 

Gruppens främsta målsättning var att genom propaganda få ett brett stöd från allmänheten mot Sovjetunionen. Gruppen organiserade en rad kända intellektuella och fick möjligheter till stort utrymme i pressen. Men det var inte vilka tidningar som helst som fick publicera Trotskijs manuskript. Trotskij lämnade sina artiklar direkt till den pronazistiska Hearstpressen. William Hearst var den amerikanska tidningsmagnaten som öppet uttalade sina sympatier för Hitler och nazismen. Efter 1934, det år när Hearst träffade Hitler, blev Hearstpressen nazismens stora propagandamedium i USA. Det var dit Trotskij skickade sina artiklar för publicering. Sida vid sida med Trotskijs skriverier kunde man finna Mussolinis krönikor, han hade egen spalt i Hearstpressen, och Görings öppet nazistiska propaganda. Trotskijs artiklar hade en given plats bland den nazistiska propagandan mot Sovjetunionen.

 

Domen mot medlemmarna i det trotskistiska centrum föll den 30 januari 1937 klockan tre på morgonen. Tretton av de anklagade – Pjatakov, Serebrjakov, Muralov, Drobnis, Livschitz, Boguslaviski, Knjasev, Rataitjak, Norkin, Sjestov, Turok, Pusjin och Hrasje blev dömda till det högsta straffet – arkebusering. Tre av de anklagade – Radek, Sokolnikov och Arnold – dömdes till tio års fängelse. Stroilov dömdes till åtta års fängelse. De dömda till fängelsestraff berövades sina politiska rättigheter under fem år efter strafftidens slut. Alla de dömdas personliga egendom konfiskerades[55].

 

USAs ambassadör Joseph Davies om Pjatakov–Radekprocessen

Ett vittne till rättegången som har lämnat ett mycket omfattande material om denna och andra ämnen som har att göra med situationen i Sovjetunionen 1936–1938 är Joseph E. Davies, USAs ambassadör i Moskva under denna period. Davies har skrivit en bok som undertecknad starkt rekommenderar. Den är utgiven 1942 och heter På uppdrag i Moskva. (Finns på bibliotek). Boken samlar alla ”konfidentiella depescher, officiell och personligt korrespondens och dagboks- och journalanteckningar” som Davies skrev i sina kontakter med USAs president Roosevelt, utrikesministeriet och familjen hemma i USA. Ambassadör Davies skrev också en liten broschyr inför första årsdagen av andra världskriget 1942 med titeln Our Debt to Our Soviet Ally. Broschyren tar upp Sovjetunionen och andra världskriget och argumenterar för att USA skulle öppna en andra krigsfront i Europa mot Nazityskland.

 

Joseph Davies var ingen yrkesdiplomat utan advokat, kapitalist och affärsman. Han var en man från det kapitalistiska etablissemanget i USA och personlig vän med president Franklin Roosevelt. Davies var en stor beundrare av den amerikanska demokratin och uttalad antisocialist. I sitt avskedstal för ambassadpersonalen när uppdraget i Moskva var avlutat sa han bland annat att ”människovärdet, livets och frihetens helgd och människoandens självaktning är de bästa vinster som civilisationen har givit världen. De finns i Förenta staterna i en utsträckning som ingen annanstans i världen. Jag bryr mig inte om hur mycket totalitära stater eller diktaturer gör för barns och åldringars materiella välbefinnande. Om individens fri- och rättigheter måste offras, är priset för högt.”[56]

 

Det som gör Davies intressant är att han under sin vistelse i Sovjetunionen verkligen ansträngde sig att lära känna landet och det socialistiska styret. Av Sovjetunionens regering begärde han att få resa runt i landet, vilket han fick tillstånd till samt allt upptänkligt stöd. Ambassadör Davies reste kors och tvärs över hela Sovjetunionen och undersökte otaliga städer, fabriker, kooperativjordbruk, skolor, sjukhus m.m. Han beskrev det han såg i objektiva ordalag till utrikesministeriet och i brev till familjen i USA.

 

Davies brev till USAs utrikesminister

Om rättegången mot Pjatakov–Radekgruppen skrev Davies den 17 februari 1937 ett ”strängt förtroligt” brev till USAs utrikesminister (återgivet i På uppdrag i Moskva):

”Jag följde omsorgsfullt förhandlingarna med hjälp av en tolk som satt bredvid mig. Jag erkänner villigt att jag på förhand var skeptisk mot trovärdigheten av de anklagades bekännelse. Deras enstämmighet, deras långa häktningstid och möjligheten av tvång och påtryckning mot dem eller deras familjer, väckte starka tvivel om tillförlitligheten av deras uppgifter. Jag kom emellertid motvilligt, efter ett objektivt bedömande och med tillämpning av min föregående erfarenhet av rättsförhandlingar och uppgifters trovärdighet, till det resultatet att åklagaren hade hävdat sin ståndpunkt, åtminstone såtillvida att han visat förekomsten av en utbredd sammansvärjning bland politisk ledande kretsar mot Sovjetregeringen, vilken med tillämpning av gällande lag innebär det brott som anklagelsen upptog.”[57]

 

Conquest och förräderiprocessen

Det kan vara av intresse att känna till vad borgerligheten har att komma med om förräderiprocessen i februari 1937. Borgerlighetens huvudbok är som vanligt Den stora terrorn av polisagenten Robert Conquest. Andra så kallade författare i Sverige och utlandet som tar upp ämnet är enbart lärjungar till Conquest. Det är omöjligt att här ta upp alla lögner i Conquests beskrivning av rättegången. Vi får nöja oss med hans beskrivning av målet mot Pjatakov. Conquest skriver: ”Det faktum att Pjatakov offrades ger kanske den tydligaste fingervisningen om Stalins motiv. Han hade visserligen varit oppositionsman och en betydande sådan. Men han hade lämnat oppositionen 1928 och sedan dess uppträtt obrottsligt lojalt - - - Vad fanns att anföra mot honom? Han hade på 1920-talet varit en av Stalins värsta kritiker. Han hade låtit förstå att han betraktade Stalins uppstigande till makten som en olycka. Framför allt var han fortfarande – oavsett sina egna ambitioner – en potentiell ledare.”[58] Om Pjatakovs ”obrottsliga lojalitet” har vi redan läst i rättegångsprotokollen. Men även Conquests påstående om att Pjatakov ”fortfarande” skulle vara ”en potentiell ledare” har inte med verkligheten att göra. Vid denna tid hade oppositionen blivit politiskt besegrad sedan länge och hade inget politiskt inflytande i Sovjetunionen. Så tyckte t.ex. den svenska ambassadören i Moskva, Eric Gyllenstierna, när han den 28 januari 1937 i brev till det svenska utrikesdepartementet kommenterade Pjatakov–Radekprocessen. Gyllenstierna slår fast att ”någon politisk opposition, innebärande någon verklig fara för de maktägande, kan det ej vara tal om”[59].

 

Enligt Conquest var förräderiprocessen bara ett sätt för Stalin att bli av med ytterligare ett antal potentiella rivaler, givetvis för att stanna kvar ensam vid makten! För den som känner till Pjatakovs vittnesmål vid den offentliga rättegången framstår Conquests skriverier som löjliga påståenden. Även Littlepages bok från 1939 smular sönder Conquests lögner och avslöjar Pjatakov som tjuv och sabotör. Men Conquests myter är de som sprids i massmedier och påverkar oförberedda människor, det är sådana myter som överklassen serverar folket. I de interna överklasskretsar var och är språket ett annat. Låt oss titta på ett till förtroligt dokument från den svenska ambassadören i Moskva, Eric Gyllenstierna, till det svenska utrikesdepartement i Stockholm.

 

Ambassadör Gyllenstierna om Pjatakovprocessen

”Légation de Suède

Några synpunkter på bekännelserna i den senaste trotskijprocessen. (6 sidor)

Moskva 3 februari 1937

Förtrolig.”

(Sidan 3:)

”Man frapperades också av att de anklagade, med få undantag, trots den långa häktningstiden och den påfrestande mentala – och säkerligen i de flesta fall även kroppsliga – tortyr de undergått, icke föreföllo särskilt förkrossade eller deprimerade. De verkade snarare livliga och alerta; en eller annan av dem hade t.o.m. ett småleende på läpparna.”

(Sidan 4:)

”Det är svårt att finna en psykologisk tillfred ställande förklaring till de anklagades uppträdande och deras nit att prestera det bästa möjliga samspel med åklagaren. Liksom under tidigare liknande processer har man förlorat sig i olika gissningar härom. Man har som bekant t.o.m. framkastat den hypotesen, att de åtalade utsatts för någon form av medicinsk, narkotisk eller hypnotisk påverkan – en hypotes som, då intet belägg finns därför, tills vidare måste lämnas ur räkningen.

Den vanligaste accepterade förklaringsgrunden är att hoppet om att rädda det egna livet, eller i varje fall någon närstående familjemedlem, varit bestämmande för de häktades så egendomligt viljelösa hållning vis-à-vis åklagaren, och att den groteska bekännelseivern alltså vore att tillskriva den rena självbevarelseinstinkten. För egen del tvivlar jag på att denna förklaring är den riktiga. Erfarenheterna från Sinovjev- och andra liknande processer bör ju ha medfört den lärdomen, att icke ens de mest frenetiska självanklagelser och beskyllningar mot medanklagade räcka till att beveka domstolen till mildhet i straffutmätningen.

För övrigt verkade det icke heller som om flertalet av de anklagade vid avgivandet av sina bekännelser drevos av någon fjäskande iver att ställa sig in hos domstolen och de makthavande. Hela deras personliga uppträdande i övrigt, såsom jag försökt antyda det, motsäger detta antagande. - - - Alltnog, det lönar sig icke att söka tränga till botten av detta bekännelsemysterium. Det är och torde också förbliva en olöslig psykologisk gåta.

Eric Gyllenstierna.”[60]

 

Gyllenstierna 1937 och Arch Getty 1999

Enligt ambassadör Gyllenstierna var de anklagade i Pjatakovrättegången ”livliga och alerta; en eller annan av dem hade t.o.m. ett småleende på läpparna” när de blev förhörda och erkände sina brott. De anklagade kunde dessutom prata fritt och erkände sina brott vilket för ambassadören var en ”olöslig psykologisk gåta”. Att de anklagade faktiskt var skyldiga och inför åklagarens starka bevis valde att erkänna sina brott föll aldrig Gyllenstierna in. Men Gyllenstierna är inte den ende. Med få undantag är nästan hela den samlade borgarklassen och dess skribenter, då som nu, fullständigt förbryllade över de anklagades bekännelse. När ämnet varit aktuellt under åren, vid t.ex. ny forskning eller bokutgivning, har nya teorier byggts upp bara för att bortförklara detta faktum att de anklagade faktiskt var skyldiga till de brott de anklagades för. Den senaste i serien av tidvis fullständig makalösa teorier utan någon annan grund att stå på än författarens fantasier finns att läsa i Arch Gettys senaste bok The Road to Terror, Stalin and the Self-Destruction of the Bolsheviks, 1932–1939.

 

Professor Getty som har varit en av de få seriösa borgerliga forskare i ämnet Sovjetunionens historia, har i frågan om de anklagades bekännelser i de politiska rättegångarna fullständig gått med huvudet i väggen. Professor Getty kan inte acceptera det enkla faktum att de anklagade var skyldiga. Sådant passar sig inte i de akademiska kretsarna där Getty hör hemma, där en fientlig och fördomsfull inställning till Sovjetunionen samt en helgonförklaring av Trotskij är det allenarådande. Getty har sålunda byggt upp en egen teori för att förklara de anklagades bekännelse. Det är vad han kallar för ”confession ritual”[61].

 

För Getty var bekännelserna bara del av en ritual som var grunden för alla förhållanden i bolsjevikpartiet sedan Lenins tid. Ritualen gick ut på att alla partimedlemmar måste underställas partiets överhet eller nomenklaturan och erkänna brott när detta krävdes av dem, även när de var oskyldiga. Enligt Getty ljög de oskyldiga om sig själva och lät sig vanhedras inför alla kamrater, hela det arbetande folket i Sovjetunionen och hela världen och för all framtid, och lät sig dessutom dömas till döden och skjutas bara för att visa respekt för nomenklaturan och för partienhetens skull! Och de som inte fann sig i Gettys bekännelseritual och vägrade att erkänna sig skyldiga till brott som de inte hade gjort blev ändå dömda till döden! Det är minst sagt långsökt för att inte säga löjligt. Att någon förvirrad människa skulle ha tänkt i dessa banor är förstås möjligt, men att alla de anklagade skulle gått med på att förklara sig skyldiga trots sin oskuld kan bara en virrig forskare acceptera. Då är man inte ute efter sanningen utan vill helt enkelt slå fast att det egna teorin är sann.

 

Gettys intriger och tokigheter

Vidare måste man konstatera att de flesta anklagade i Moskvarättegångarna var f.d. högt uppsatta funktionärer i kommunistpartiet, folk i den så kallade partiöverheten, nomenklaturan. Varför skulle då en del av nomenklaturan slå till mot en annan del om det inte fanns några brott eller några skyldiga? Trots hundratals tröttsamma sidor av dokument och invecklade teorier där historien görs till ett virrvarr av intriger och tokigheter av alla möjliga slag, lyckas Getty i The Road to Terror inte ge något svar på denna fråga. Det som till slut kryper fram är – som alltid – att allting var ändå Stalins verk, han låg bakom alltihop med sitt maktbegär och slog till i rädsla för att förlora kontrollen över det politiska systemet. Och Getty går så långt att han i bokens sista ord vet att berätta att ”någon arbetarrevolution fanns aldrig” i Sovjetunionen och att ”nomenklaturan överlevde socialismen och faktiskt ärvde landet” och blev ”inte bara den ’nya’ 1990 års ledande elit men också de lagliga ägarna av landets tillgångar och egendomar”[62].

 

Är detta historia? Att försöka få oss tro att allt är så enkelt, att nomenklaturan som fanns för 60 års sedan är den samma som 1990 sålde landet till kapitalet? Att göra ett 60 års långt hopp och blunda för allt som hände där emellan bara för att få sin ”teori” gå i land? Att blunda för alla klasstrider i kampen för socialismen och ett samhälle utan klasser. Och inte minst blunda för mänsklighetens största tragedi, andra världskriget mot nazismen och fascismen. Ett krig som till allra största stycken utkämpades och vanns av Sovjetunionen och där en stor del av de bästa kommunisterna och ungdomarna gav sitt liv för frihet, inte bara åt sitt land utan åt hela mänskligheten. Ett krig som hade krävt ett årtiondes arbete i kamp mot tiden och som lämnade kvar stora delar av Sovjetunionen i aska och med enorma sociala och ekonomiska problem. Kan man bara bortse från allt detta? Hade mänsklighetens största tragedi inte någon inverkan på samhällsutveckling i det land där den till största delen utspelades?

 

Getty har med ”The Road to Terror” gjort en acceptabel produkt för den styrande kapitalistklassen. Han ifrågasätter en del gamla lögner om Sovjetunionen omöjliga att försvara när arkiven har öppnats. Men han vet att berätta om nya lögnaktiga teorier som smutskastar och misstänkgör Sovjetunionen.

 

Partiutrensningen 1937 och kampen mot byråkratin

I början på 1937 stod det klart att två stora problem måste tas på största allvar och en lösning av dessa var ett måste om socialismen skulle kunna fortsätta att byggas i Sovjetunionen. Det ena problemet hade dragits fram i ljuset med Sinovjev–Kamenjevs och Pjatakov–Radeks förräderiprocesser. Det var nu bevisat att den gamla oppositionen inte hade lagt ner vapen. Tidigare självkritik var bara ett spel för galleriet, ett sätt att på nytt komma åt ledande platser i samhället. Deras underjordiska verksamhet hade fortsatt oavbrutet sedan början av 1930-talet, hur många som var inblandade var det ingen som riktigt visste. Det andra problemet var kampen mot byråkrati, korruption och opportunism inom partiet. Speciellt gällde det lokala och regionala potentater som basmedlemmarna inte kunde eller vågade avslöja och som därför satt stadigt och säkert i de lokala och regionala ledningarna.

 

För att behandla dessa två huvudfrågor samlades centralkommittén till möte i februari 1937. Detta möte kom att bli startskottet i den partikamp som rasade under 1937–1938. Vid mötets början närvarade Bucharin och Rykov, medlemmar i centralkommittén. De anklagades för att ha samarbetat med partiets fiender och även ingått i en kontrarevolutionär liga med Trotskij för att få Sovjetunionens regering på fall. Anklagelserna hade sin grund i material från undersökningen vid den nyligen avslutade Pjatakov–Radekprocessen. Anklagelserna mot Bucharin och Rykov lades fram av Pjatakov och Radek m. fl. under själva rättegången. Bucharin och Rykov försökte försvara sig men dömdes av centralkommittén som förrädare och uteslöts ur partiet. Deras fall lämnades vidare till åklagare för undersökning och åtal. Vi återkommer längre fram till rättegången mot Bucharin, Rykov och de andra i deras organisation.

 

Stalins tal

Under centralkommittémötet höll Stalin ett mycket viktig tal under rubriken ”Brister i partiarbetet och åtgärder för att likvidera trotskister och andra dubbelspelare”[63]. Detta tal och Stalins ”Slutord” vid mötet är grundläggande dokument för den som på allvar vill sätta sig in i frågan om händelserna i Sovjetunionen under 1930-talet. Även andra kamrater som Molotov, Sjdanov och Jesjov tog upp viktiga frågor vid mötet.

 

Stalin vände sig i sitt tal till de övriga i centralkommittén, med frågan om hur det var möjligt för utländska agenter, trotskister och deras politiska allierade att kunna tränga sig in i den sovjetiska statens ekonomiska och administrativa organisationer och i partiorganisationerna och ställa till med sabotage, spioneri och skadegörelse. Vidare ställde Stalin frågan om hur det kunde komma sig att dessa främmande element även hade kunnat få ansvarsposter och även fått en viss hjälp av en del ledande kamrater för att tränga sig fram till de ansvarsfulla posterna.

 

Stalin presenterade sedan en lista på sabotage och spionverksamhet under föregående år och centralkommitténs varningsbrev till partiorganisationerna och fortsatte:

”Fakta utvisar att våra kamrater mottagit signalerna och varningarna mer än trögt. Härom vittnar vältaligt de allmänt kända fakta från kampanjen för kontroll och byte av medlemskorten i partiet. Hur ska det förklaras att dessa varningar och signaler inte haft den önskade effekten? - - - Har våra partikamrater möjligen blivit sämre än de var tidigare, blivit mindre klassmedvetna och disciplinerade? Nej absolut inte! Har de kanske börjat urarta? Återigen nej! En sådan förmodan är helt grundlös. Vad är det då saken gäller? Varifrån kommer denna slapphet, sorglöshet, detta överseende, denna blindhet? Saken är den att våra partikamrater, som gått helt upp i de ekonomiska kampanjerna och i de kolossala framgångarna på det ekonomiska uppbyggets front, helt enkelt glömt några mycket viktiga fakta som bolsjevikerna inte har rätt att glömma. De har glömt ett grundläggande faktum angående Sovjetunionens internationella läge - - - att sovjetmakten segrat endast på en sjättedel av jordklotet - - - det finns dessutom många länder, borgerliga länder som har ett kapitalistiskt levnadssätt och som inringar Sovjetunionen och väntar på ett tillfälle att överfalla det, och krossa det eller i varje fall att undergräva dess makt och försvaga det.”[64]

 

Kapitalistiska ländernas spioner

Stalin gick sedan över till att påvisa vilka förhållanden det rådde mellan de kapitalistiska länderna.

”Det är bevisat, att de borgerliga staterna skickar sina spioner, skadegörare och bedragare och ibland mördare i ryggen på varandra. Dessa får i uppdrag att tränga in i de olika staternas institutioner och företag, att där upprätta sitt nät och ’vid behov’ desorganisera dem inifrån för att försvaga dem och undergräva deras makt - - - I dag vimlar Frankrike och England av tyska spioner och splittrare och tvärtom, de engelsk–franska spionerna och splittrarna arbetar i sin tur i Tyskland. I Amerika vimlar det av japanska spioner och splittrare och i Japan av amerikanska. Sådan är lagen om det inbördes förhållandet mellan de borgerliga staterna. Varför – frågas det – skulle de borgerliga staterna förhålla sig mildare och upprätthålla bättre grannsämja med den socialistiska Sovjetstaten än mot de borgerliga staterna av deras egen typ? Varför skulle de skicka färre spioner, skadegörare, bedragare och mördare i ryggen på Sovjetunionen än vad de skickar i ryggen på de med dem besläktade borgerliga staterna? Hur har ni kommit på den tanken? Vore det inte riktigare ur marxistisk synpunkt att anta att de borgerliga staterna måste skicka dubbelt och tredubbelt flera skadegörare, spioner, bedragare och mördare i ryggen på Sovjetunionen än på vilken borgerlig stat som helst? Är det inte klart att så länge den kapitalistiska inringningen finns kommer vi också att få dras med skadegörare, spioner, lurendrejare och mördare som de utländska staternas agenter skickar i ryggen på oss?”[65]

 

Detta var enligt Stalin viktiga omständigheter som ledande kamrater hade glömt vilket ledde till att sabotage och spionverksamhet kom för många helt oväntat. I de ekonomiska framgångarna fanns förklaringen till slappheten och sorglösheten. De verkligt stora framgångarna i det socialistiska uppbygget förde med sig en tendens till skryt, en tendens att överskatta de egna krafterna och underskatta fiendens. De stora framgångarna ”skapar en atmosfär av paradtriumfer och inbördes hyllningar som dödar känslan för proportioner och avtrubbar den politiska instinkten och som förslappar människorna och driver dem till att vila på lagrarna”[66].

 

Den kapitalistiska inringningen?

Och Stalin fortsätter ironiskt genom att lägga fram en lokal partifunktionärs tankar i ämnet. ”Den kapitalistiska inringningen? Vad är det för struntprat! Vilken betydelse kan väl en kapitalistisk inringning ha, om vi uppfyller och överskrider våra ekonomiska planer? Nya former av sabotage, kampen mot trotskismen? Allt det är struntprat! Vilken betydelse kan väl alla dess bagateller ha, om vi uppfyller och överskrider våra ekonomiska planer? Partistadgarna, val av partiorganen, partiledarnas räkenskapsskyldighet inför partimassan? Ja, är det då nödvändigt med allt det där? Lönar det sig över huvud taget att slösa tid på alla dessa småsaker, om vår ekonomi växer, och om arbetarnas och böndernas materiella läge allt mera förbättras? Allt det där är strunt! Våra planer överskrids, vårt parti är bra, partiets CK är också bra – vad behöver vi då ytterligare? Konstigt folk som sitter där borta i Moskva i partiets CK och funderar ut några frågor, diskuterar om något slags skadegörelse, själv sover de inte och låter inte heller andra sova …”[67]

 

Partikurser och Leninkurser

Stalin går sedan igenom ett antal fel i partiarbetet och de åtgärder som han anser nödvändiga för att rätta de uppkomna felen. Han avslutar med att lägga fram ett förslag till organiserade studier för ledande partikadrer, från celledare till ledare för regionerna och rådsrepublikernas partiorganisationer. För celledarna organiseras i regionerna fyramånaders ”partikurser”. För distriktsledarna en åttamånaders ”Leninkurs” i Sovjetunionens största städer. För ledarna för stadsorganisationerna inrättas en sexmånaders ”kurs i partiets historia och politik” vid SUKP(b):s centralkommitté. Slutligen in rättas en sexmånaders ”konferens om den inrikespolitiska och internationella politiken” också vid SUKP(b):s centralkommitté för ledare i region- och landskapsorganisationerna och i de nationella kommunistiska partiernas centralkommittéer[68]. Studierna är den rätta vägen för att lösa problemen och motsättningarna i partiet, en linje som Stalin , Sjdanov och Kirov lagt fast sedan januari 1934.

 

I ”Slutordet” till centralkommitténs möte tog Stalin upp en del viktiga meningsskiljaktigheter som framkommit under debatten. Bland annat påpekade Stalin att de som någon gång hade varit trotskister eller trotskistsympatisörer men som sedan dess ändrat sig och arbetat bra samt varit lojala mot partiet, var inte måltavlor i kampen mot de trotskistiska skadegörarna och spionerna. ”I denna fråga, liksom i alla andra, måste varje person bedömas individuellt. Man får inte dra alla över en kam.”[69]

 

Kontrollera partifunktionärerna

De övriga frågorna i slutordet var alla inriktade på en skarp kritik av partifunktionärernas relationer till basmedlemmarna. Stalin skrädde inte orden. Han började med att kritisera valet av partifunktionärer. ”Ofta väljs funktionärerna inte på objektiva grunder utan på ett kälkborgerligt och dåligt sätt. Oftast väljer man så kallade bekanta, vänner, folk från samma hemtrakt, sådana som är en personligen tillgivna, personer som är mästare i att prisa sina chefer – oberoende av deras politiska och kunskapsmässiga lämplighet. Det är klart att man i stället för en ledande grupp av ansvariga funktionärer får en familjär klick, personer som står varandra nära, en slags kartell, vars medlemmar strävar efter att leva i fred och att inte stöta sig med varandra, som sjunger varandras lov och då och då skickar in innehållslösa och äcklande rapporter om framgång till particentralen. Det är inte svårt att förstå att det inte kan finnas någon plats i en sådan familjär miljö för kritik av brister i arbetet eller för självkritik från dem som leder arbetet. Det är klart att en sådan familjär miljö skapar en gynnsam jordmån för stövelslickare, personer utan värdighet som därför inte har någonting gemensamt med bolsjevismen.”[70]

 

Vidare tog Stalin upp nödvändigheten för partifunktionärerna att kontrolleras, inte bara av överordnade utan ännu viktigare, av basmedlemmarna. ”Somliga kamrater tror att man kan kontrollera folk endast uppifrån, då ledarna prövar dem som de har under sin ledning på grundval av deras arbetsresultat. Detta är fel. Kontroll uppifrån är naturligtvis nödvändig som en effektiv åtgärd för att pröva funktionärerna och kontrollera att uppdragen utförs. Men kontrollen uppifrån är långt ifrån det enda avgörande för prövningen. Det finns också en annan slags kontroll, kontroll nedifrån, då massorna, de som leds, kontrollerar ledarna, fastställer deras fel och anger hur de ska korrigeras. Denna slags kontroll är ett av de mest effektiva sätten att pröva folk.”[71]

 

Tillämpa leninismen

Stalin kritiserade också starkt dem som inte öppet ville göra självkritik därför att detta skulle inför fienden uppfattas som en svaghet som skulle kunna utnyttjas och som dessutom kunde leda till desorganisering och försvagning. ”Det är dumheter kamrater, rent struntprat. Ett öppet erkännande av våra fel och ett ärligt korrigerande av dem kan tvärtom endast stärka vårt parti, höja partiets auktoritet - - - Att skona och bevara kadrerna genom att dölja deras fel – det är helt säkert detsamma som att förstöra dessa kadrer”[72].

 

Som avslutning uppmanade Stalin ledarna i partiorganisationerna att lyssna på massornas röst, ett säkert sätt att utöva en riktig ledning. Han kritiserade hårt ”somliga av våra partikamraters formalistiska och hjärtlöst byråkratiska förhållande till en del partimedlemmars öde; frågan om uteslutningar ur partiet eller frågan om att ge uteslutna partimedlemmar tillbaka sina rättigheter”[73]. Enligt Stalin måste ledarna lära känna medlemmarna, deras utveckling och levnadssätt för att kunna göra en rättvis och individuell bedömning av var och en. Utan en sådan kunskap ”är det vanligt att de handlar utan urskiljning. Antingen slösar de ett summariskt beröm på alla, eller skäller de ut alla lika summariskt, och utesluter tusentals och tiotusentals ur partiet”[74]. Stalin vände sig emot alla uteslutningar på grund av så kallad passivitet eller att medlemmarna inte tillägnat sig partiprogrammet. Att tillägna sig partiprogrammet kan bara prövade och teoretisk skolade marxister göra.

 

Stalin uppmanade ledarna i partiet att tillämpa den leninistiska formeln för medlemskap i partiet enligt vilken ”anses den vara partimedlem som erkänner partiprogrammet, som betalar medlemsavgifterna och arbetar inom en av partiets organisationer”[75]. Ingen partimedlem skulle uteslutas på grund av att inte ha en djup kunskap om partiprogrammet och partiets politik. Stalin kallade det för en hjärtlös politik och oerhörd byråkratism att utesluta arbetare för små förseelser som förseningar på partimöten eller icke betalda partiavgifter. Innan frågan om uteslutning togs upp måste en anmärkning, varning eller viss tid för bättring ges till personen i fråga. Det krävdes av partiledarna att de verkligen hade omtanke om medlemmarna. ”Det är just det som många av våra kamrater saknar”[76], avslutade Stalin.

 

Partimedlemmarna tar upp kritik

När Stalins tal publicerades, liksom andra tal av Molotov, Sjdanov och Jesjov, blev de startpunkten för en debatt i samhället. Huvudteman var Stalins ”Slutord” och Sjdanovs förslag om hemliga omröstningar i partivalen vilket hade antagits vid centralkommitténs möte. De frågor som väckte det största intresset rörde alltså partiledarnas makt och agerande, samt partidemokratin. Bucharin–Rykovprocessen och behovet att vara på sin vakt mot spioner och sabotörer togs också upp samt även kritik mot enskilda medlemmars brott mot partidisciplinen. Men huvudfrågan var maktfullkomligheten och korruptionen bland de lokala partiledarna.

 

Centralkommittén hade under hela trettiotalet uppmanat partimedlemmarna att ta upp kritik mot ledningen och avslöja korrupta och ointresserade partisekreterare. Nu kom diskussionen äntligen i gång! Överallt i samhället anordnades partimöten med anledning av centralkommitténs februarimöte. Möten som nyligen klarats av slentrianmässigt och byråkratiskt med misstankar om vänskapskorruption, måste plötsligt göras om efter massiva krav från medlemmarna. Smolenskarkiven ger gott om exempel på möten där lokala ledare ställdes bokstavligen mot väggen och tvingades till självkritik inför medlemmarna. Medlemsmassorna var inte nådiga. På många möten i distriktskommittéer och arbetsplats- och bostadsceller blev de lokala ledarna så grundligt avslöjade att de med omedelbar verkan fråntogs sina befattningar och nya ledare som hade medlemmarnas förtroende valdes direkt. Dessa val ingick inte i centralkommitténs plan för nya partival med hemliga val av partiledarna. Planen var då bara på förberedelsestadiet. Men inget kunde stoppa medlemmarnas vilja att ta över makten från korrumperade partibyråkrater.

 

Exempel i Belyidistriktet

Ett typiskt exempel på stämningen i arbetarklassen efter centralkommittémötet i februari 1937 måste här återges. I Belyidistriktet (Belyi Raion) ägde ett möte rum för att gå igenom partiets verksamhet, ett möte som varade i fyra dagar. Protokoll från mötet är tillgängligt i Smolenskarkiven[77]. Basmedlemmar som tidigare sällan pratade vid möten eller som hade stämplats som passiva, tog nu till orda och skrädde inte orden ”oberoende av person”[78]. Under mötet i Belyis distriktskommitté (Belyi Raikom) närvarade 220 av de 240 medlemmarna. Sjuttiosju talade vid mötet och förde fram en hård kritik mot distriktssekreterare Kovalev. Han anklagades för att ha blivit en byråkrat som satte medlemmarna på undantag. Han hade förfalskat rapporter om kurser för politisk utbildning och stängt studiesalar med förevändning av att de inte var nödvändiga. Hans metoder var diktatoriska, partiska och brutala. Medlemmarna som av någon anledning kallades till distriktet kände sig illa till mods och viste att de hade att se fram emot långa väntetider och fick många gånger återvända med oförrättat ärende.

 

Till Kovalevs hjälp vid partimötet kom NKVDs chef i Belyi, Vinogradov. Han uppmanade medlemmarna att inte diskutera partiarbetet. Enligt honom innebar direktiven från centralkommitténs februarimöte att medlemmarna skulle diskutera vårens sådd. Kovalev för sin del försökte skicka kritiken vidare till lägre instanser, particellerna. Det var, enligt honom, där det hade brustit, inte i distriktet. Även Golovashenko, representanten för obkom (regionskommittén) kom till Kovalevs hjälp. Han försökte lugna ner diskussionerna och gick till motattack mot medlemmarna som hade gått hårt åt Kovalev. Men ingenting kunde hjälpa Kovalev. Medlemskritiken fortsatte oavbrutet under hela mötet och listan över anklagelserna blev lång. Mötet avslutades genom att medlemmarna på plats sparkade Kovalev och valde Karpovsskij till förste sekreterare i partidistriktet.

 

Stalins ”Slutord” verktyg i kampen

Historien slutar inte här. NKVD-chefen på platsen hade försökt hjälpa Kovalev och så gjorde regionsrepresentanten. Ett beslut från regionssekretariatet satte stopp för den nyvalde distriktssekreteraren Karpovsskij och föreslog en annan medlem, Boradulin. Ett nytt stort medlemsmöte ägde rum under vilket Boradulin förklarades vara ännu mera oduglig än Kovalev och där medlemmarna på nytt valde Karpovsskij till distriktssekreterare. Detta trots att självaste Karpovskij uppmanade medlemmarna att acceptera regionssekretariatets förslag. Efter detta backade regionssekretariatet och Karpovskij fick jobbet som distriktssekreterare.

 

Så var stämningen efter centralkommitténs februarimöte. Med Stalins ”Slutord” i handen började basmedlemmarna omgående kasta ut karriärister och korrupta byråkrater och valde sina egna ledare utan hänsyn till överordnade instanser. Det var en spontan kamp som väl framgår av rapporterna i Smolenskarkiven och medförde vittomfattande konsekvenser i en nära framtid. Samtidigt fortsatte korrupta byråkrater i maktställning att beskydda varandra. Kovalev fick t.ex. ett bra jobb i regionens personalavdelning. Men å andra sidan hade kampen bara börjat.

 

1937 års partival

En av de viktiga resolutionerna antagna på centralkommitténs februarimöte var ett beslut om allmänna partival som skulle äga rum enligt ett noggrant och rigoröst demokratiskt regelverk med hemliga omröstningar i personvalen. Två veckor efter centralkommittémötet, den 20 mars 1937, utfärdade centralkommittén direktiv om ”Val till partiorganisationerna” och startade en debatt i pressen om nödvändigheten av självkritik, demokrati i partiet och kontroll av ledande partifunktionärer. Den centrala ledningen gjorde sitt bästa för att korrupta partiledare inte skulle kunna manipulera valmötena.

 

Valen ägde rum under april 1937. På valmötena kritiserades de lokala ledningarna i stor omfattning. Partimöten för diskussion och kritik hade tidigare på många håll varit ett forum för kritik av basmedlemmarnas brist på partidisciplin eller dåligt leverne. Nu var situationen den omvända. Nu var det de lokala ledningarna som stod i centrum för kritiken. I regel nominerades många medlemmar till partistyrelserna på mötena. Diskussionerna var långa och protokoll fördes noggrant. Sist följde de hemliga valen. I Smolenskarkiven finns många dokument angående partivalet inklusive bevarade valsedlar från omröstningarna.

 

Gamla ledningar byts ut

De nationella resultaten av partivalen blev senare rapporterade i pressen. Av 54.000 partiorganisationer vars valresultat var kända i maj 1937 hade i genomsnitt 55 procent av de gamla ledningarna bytts ut. Detta var ett otroligt resultat. För det första visade detta att misstroendet mot de gamla ledningarna var mycket stort, för det andra att basmedlemmarna i praktiken hade den kollektiva styrka som behövdes för att kasta ut maktmissbrukande eller odugliga politiker. Uppenbarligen hade centralkommittémötet gett uttryck för ett redan existerande missnöje.

 

Men partivalet hade en annan aspekt. Av de utkastade partiledarna var de flesta verksamma på lokal nivå, i distrikten och cellerna, den nivå där vanliga partimedlemmar lätt kunde avgöra rätt eller fel och avslöja korruption, maktmissbruk eller sabotage. Högre upp i stads- och regionskommittéerna medförde partivalen inte samma resultat. De regionala partiledningarna fortsatte att visa stor förmåga att överleva kritik. Kända fall av korrupta politiker på regionsnivå som agerade på sina områden som byråkratiska små kungar, lyckades vid partivalet få omröstningen att utfalla till sin fördel. Basmedlemmarna hade inte samma möjlighet att värdera händelserna kring dessa ledare som kring de lokala. Till basmedlemmarnas nackdel talade en annan faktor. Korrumperade eller odugliga regionsoch stadssekreterare omgärdade sig alltid med en grupp som stödde dem i alla väder. Att tränga igenom allt detta på jakt efter sanningen var inte lätt för basmedlemmarna.

 

Regionala ledningar byts ut

Men kampen mot byråkratin och korruptionen inom kommunistpartiet fortsatte även på högre nivå. I början på juni kom de årliga regionala partikonferenserna i gång som vanligt. Dessa konferenser tillmättes inte någon större betydelse, det var mest fråga om rapporter angående de regionala ledningarnas arbete. Men denna gång inträffade något nytt. Även på de regionala konferenserna blev partiledarna utsatta för kritik. Particentralen visste att på regional nivå skulle det vara mycket svårare för basmedlemmarna att göra sin röst hörd. Denna gång bestämde sig particentralen för att skicka representanter från centralkommittén till de regionala konferenserna. Dessa representanter kom, ibland helt oanmälda, tog plats, och deltog i diskussionerna. Detta fick vågen på flera regionskonferenser att väga över till de regionala partiledarnas nackdel. Av tjugofem regionala partikonferenser som rapporterades i pressen, slutade fyra med att partiledningen fick gå. Problemet hade avhjälpts men på många håll fortsatte regionala småkungar att bestämma och göra som de ville utan att bry sig om partidirektiven.

 

Militärrättegången mot generalerna

Det var vid tidpunkten för de regionala partikonferenserna som något av avgörande betydelse för landets framtid inträffade i det sovjetiska politiska livet. Den 11 juni 1937 offentligtgjordes i Pravda att marskalk Tuchatjevskij samt generalerna Putna, Yakir, Uborevitj, Feldman, Kork, Primakov och Eideman hade fängslats anklagade för högförräderi. Dessa höga officerare hade arresterats den 26 maj 1937 och anklagats för att ”under en lång tid på ett förrädisk sätt röjt militära hemligheter till en viss fientlig fascistmakt och arbetat som spioner för att åstadkomma Sovjets fall och återställa kapitalismen”[79].

 

Generalernas konspiration var den militära delen av oppositionens kamp mot den sovjetiska regeringen. Pjatakov–Radeks förräderiprocess hade varit ett mycket hårt slag mot oppositionen, men generalerna hade inte lagt ner sina planer på en statskupp. Tvärtom förstod de att varje fördröjning skulle bli till deras nackdel. Planerna var redan uppgjorda sedan tidigare, det var dags att agera. Efter Pjatakovs rättegång och avslöjandet av Bucharin –Rykovgruppen som nu var häktade, hade de militära konspiratörerna ökat sina ansträngningar. I slutet på mars 1937 bestämde de tidpunkten för statskuppen. Den skulle äga rum inom sex veckor, senast den 15 maj.

 

Återkomsten av de politiska kommissarierna

Med kunskap om kupplanerna agerade den sovjetiska regeringen snabbt. Den 8 maj antogs en mycket viktig resolution: de politiska kommissarierna återinsattes i armén på alla nivåer. Systemet med politiska kommissarier som övervakade officerarna och de militära besluten hade avskaffats tio år tidigare, den 13 maj 1927, på förslag av Frunze ,en gammal bolsjevik och högt uppsatt partikader som med tiden hade blivit en av arméns ledande officerare. Frunze var revolutionär från början men hade med åren fått en förkärlek för sitt jobb inom armén och gått över till en borgerlig uppfattning. Han avskaffade de politiska kommissarierna och återupprättade officerarnas makt över soldaterna efter förebild från tsartiden. Så långt han kunnat hade han sett till att välja folk som stödde honom till arméns höga poster.

 

Vidare avsattes den 11 maj 1937 marskalk Tuchatjevskij från posten som vice krigskommissarie och skickades till en lägre befattning i Volgaområdet. General Gamarnik, en av konspiratörerna som begick självmord, avsattes samma dag som biträdande krigskommissarie. Generalerna Jakir och Uborevitj blev också de förflyttade till lägre befattningar och generalerna Kork och Eideman häktades anklagade för spioneri för Nazitysklands räkning. Konspiratörerna hade inte längre någon praktisk möjlighet att leda en militärkupp.

 

Det socialistiska samhället försvarar sig

Det snabba ingripandet av den sovjetiska regeringen avvärjde denna gång ett försök till statskupp mot det socialistiska Sovjetunionen, men omfattningen av konspirationen i det civila samhället och bland militärerna var inte känd till alla sina delar. Generalerna hade ett kontaktnät där många viktiga partifunktionärer och officerare fanns. Det var med en känsla av ovisshet och osäkerhet som det fortsatta politiska livet utspelade sig. Hela vidden av konspirationen kom fram först vid Bucharins rättegång 1938. Konspiratörerna hade t.ex. redan gjort upp listor på tusentals partikadrer som skulle häktas och elimineras. Emellertid fick det socialistiska samhället försvara sig genom att följa upp spåren som generalerna och Pjatakovgruppen hade lämnat efter sig.

 

Innan den militära rättegången började, underställdes bevisen för generalernas skuld ett stort antal officerare, representanter för alla militärdistrikt i Sovjetunionen, i en stor militärkonferens i Moskva. Rättegångsförhandlingarna hölls bakom stängda dörrar på grund av de militära hemligheter som behandlades under rättegången. Bara höga officerare hade tillträde till rättegången. Domstolen bestod av domaren Ulrich och åtta högre arméofficerare. Domstolen fann de anklagade skyldiga och dömde samtliga till döden. Två av domstolsledamöterna, marskalk Blücher och den gamla bolsjevikhjälten marskalk Budjonnyj, avkunnade dödsdomen. Den 12 maj offentliggjordes i Pravda att de åtta dömda hade arkebuserats.

 

Konspiratörerna och de utländska förbindelserna

Militärrättegången mot generalerna har under åren blivit föremål för oändliga spekulationer som resulterat i de mest befängda uppfattningar. Gemensamt för alla spekulationer är att det förekom en konspiration i den sovjetiska armén för att med våld störta regeringen i en statskupp. Även de mest reaktionära uttolkare av historien medger att en sådan konspiration existerade. Skillnaden bland författarna kommer först fram när man går in på vilka som var generalernas allierade i denna konspiration. Emellertid har på senare år den historiska forskningen bekräftat den sovjetiska regeringens anklagelse: att Tuchatjevskij och hans grupp hade sökt stöd hos Nazityskland för sin statskupp och att Pjatakov och Bucharins grupper var en del av konspirationen.

 

År 1937 skulle ett försök till statskupp i Sovjetunionen fått mycket stora konsekvenser, svåra att förutse i sin helhet. Å ena sidan hade den sovjetiska regeringen ett mycket starkt stöd bland befolkningen och bland manskapet i den sovjetiska armén. Å andra sidan hade konspiratörerna agerat i det fördolda under många år och förberett sina styrkor, i stor utsträckning folk som liksom Tuchatjevskij hade kommit från den gamla officerskåren i tsarens armé. Många av dessa hade fått förtroendet att fortsätta i röda armén och innehade 1937 höga befälsposter. Vid tidpunkten för rättegångarna hade den sovjetiska armén vuxit till en stor, modern och stark armé med flera miljoner man under vapen. En konfrontation inom en sådan armé, mellan regeringstrogna trupper och konspiratörerna, även om de senare var mycket färre, skulle fått omfattande konsekvenser och inneburit stora förluster.

 

Vi vet av liknande situationer i historien att denna typ av händelser i regel leder till förvirrade situationer där manskapet följer sina befäl utan att ha större möjligheter att fundera över riktigheten i sitt handlande. Ifall generalernas statskupp hade kommit i gång, var ett mindre krig att vänta med förödande konsekvenser. Detta var också konspiratörernas förhoppning. För att slutgiltigt skulle ha en möjlighet att segra måste de oundvikligen få hjälp utifrån, från starka militära stater som länge hade hotat Sovjetunionen: från Nazityskland, Japan och Italien. Så var det också planerat. Nazisterna skulle inleda en invasion för att ”befria” Ukraina och Japan skulle besätta den sovjetiska Stillahavskusten.

 

De regionala partimötena och kampen mot kontrarevolutionen

I juni 1937 var situationen mycket spänd i Sovjetunionen. Ingen var riktigt säker på omfattningen av den militära komplotten men mycket tydde på att den var större än den grupp som avslöjats. Centralkommittén bestämde sig för att inleda en omfattande undersökning. Den militära konspirationen kom ovanifrån och dess rötter i det civila samhället fanns också att söka bland personer som innehade ledande poster. Ett antal extraordinära medlemsmöten ordnades i regionerna för att värdera de regionala partiledningarnas arbete och undersöka hur omfattande konspirationen var. I Västra regionen ägde mötet rum under tre dagar mellan 19 och 21 juni 1937. Kaganovitj deltog på mötet som centralkommitténs representant. Den centrala frågan var värderingen av den regionale partisekreteraren Rumjantsevs arbete, liksom hans närmastes verksamhet.

 

Rumjantsev under kritik

Ivan Petrovich Rumjantsev var en ”gammal bolsjevik” som gått med i partiet redan 1905. 1929 utnämndes han av centralkommittén till förste sekreterare i Smolensk dit Rumjantsev tog med sig ett antal gamla kamrater som fick besätta flera av regionens ledande poster. Detta vänskapsförfarande stämplades som antimarxistiskt av Stalin vid centralkommitténs februarimöte, men hade ingen inverkan på Rumjantsev. I juni 1937 var Rumjantsev 61 år gammal och medlem av centralkommittén med stark ställning i Västra regionen där flera företag och fabriker hade fått hans namn. Rumjantsev var i praktiken oåtkomlig för kritik. Den ”gamle bolsjeviken” Rumjantsev hade med åren gett plats åt en präktig byråkrat som främst såg till sitt eget välstånd. Missnöjet med Rumjantsev i Västra regionen var påtagligt men möjligheterna att få honom på fall var i praktiken mycket små.

 

Till mötet den 19–21 juni 1937 hade förutsättningarna ändrats radikalt. Inte bara för att Kaganovitj närvarade och stödde de kritiska rösterna. En annan sak var nog ännu viktigare för medlemmarnas frispråkighet. Det visade sig att en av de konspirerande och dödsdömda generalerna, Uborevitj, var medlem i regionskommittén där han agerade i bästa samarbete med Rumjantsev. Misstankar fanns att Rumjantsev var en av de höga partifunktionärer som deltog i den militära konspirationen. Gamla oförrätter från Rumjantsev och hans grupp mot enskilda medlemmar drogs fram utan pardon. Läget för Västra regionens ledning blev allt dystrare. Bl. a. kom frågan om den utsparkade partisekreteraren Kovalev upp. Kovalev sparkades av partimedlemmarna på medlemsmötet i Belyidistriktet men fick en bra reträttplats i regionens personalavdelning av ... Rumjantsev. Nu påminde medlemmarna om det som hänt och menade att det var Rumjantsev som hade format Kovalevs sätt att agera mot partimedlemmarnas vilja. Det var han som var orsaken till övertramp och maktmissbruk i Belyidistriktet. Genom vänskapsrelationer hade ”Rumjantsev och hans grupp i Västra regionens ledning kunnat undertrycka kritik och självkritik”[80]. Listan av anklagelser för korruption och maktfullkomlighet mot Västra regionens ledning blev allt längre. Som en följd blev hela ledningen avsatt vid mötet. Vid senare undersökning blev Rumjantsev och hans grupp arresterade, anklagade för korruption och maktmissbruk.

 

Centralkommittén går till en omfattande motattack

I juli 1937 hade centralkommittén fått tillräckligt med bevis på att den misslyckade militära konspirationen var en del av en komplott med många höga partifunktionärer inblandade. Läget var ytterst allvarligt. Till och med i själva centralkommittén fanns korrupta ledamöter som var inblandade i konspirationen. Socialismens uppbyggande hade för en del gamla bolsjeviker och nyare höga partitjänstemän konsekvenser som de inte ville acceptera. Den avlägsna och lite romantiska bilden av arbetarmakten under revolutionsdagarna 1917 hade nu förverkligats i det arbetarstyrda Sovjetunionen. För en del som levt bra och skaffat sig privilegier var detta en skrämmande utveckling. De valde kontrarevolutionens väg. Utanför Sovjetunionen fann de nödvändiga allierade för att stoppa den socialistiska utvecklingen. Centralkommittén bestämde sig för att med fast hand bekämpa den vita terrorn och förräderiet.

 

Uppgiften att följa upp spåren efter förrädarnas statskuppsförsök sköttes av säkerhetspolisen NKVD under Jesjovs ledarskap. Över hela landet undersöktes folk kända för att ha haft förbindelser med konspiratörerna i Pjatakovs eller generalernas grupp. Många blev arresterade. Den politiska situationen var osäker och konspiratörernas utländska förbindelser fortfarande oklara i sin helhet. Generalerna hade lämnat ut hemligheter om Sovjetunionens försvar och det var oklart hur mycket detta hade försvagat landet.

 

Nazismen vinner i Europa

I Europa hade de fascistiska arméerna börjat agera fritt. Kriget i Spanien pågick för fullt med stöd från Italien som skickade 50.000 man till Francos hjälp. Nazityskland bidrog med ekonomisk hjälp, jakt- och bombflygplan, gevär, stridsvagnar och andra krigsmaskiner för att utrusta italienarna och Francos fascister. Ett av historiens första terroranfall med flyg mot civila ägde rum med bombningarna av Madrid och Barcelona. I Afrika ockuperade Italien kungariket Etiopien–Abessinien efter ett hänsynslöst krig mot en befolkning utan försvar mot en modern armé. I mars 1938 ockuperade nazisterna Österrike och i mars 1939 Tjeckoslovakien. Samma månad föll Madrid för fascismen och i september 1939 besegrade och ockuperade Nazityskland Polen. I april 1940 föll Danmark för den nazistiska invasionen och i juni 1940 var Norge tvunget att kapitulera efter tappert motstånd. Samma månad föll Holland, Belgien, Luxemburg och den stora militärmakten Frankrike efter fem veckors tyskt anfall! En brittisk armé fanns på plats för att hjälpa Frankrike men blev besegrad och tvingades retirera med stora förluster.

 

Sovjetunionen levde farligt. Den fascistiska aggressionen närmade sig med stora steg. Den skada som generalernas förräderi orsakade var ett hot mot landet som skulle ta lång tid att reparera. Regeringen visste att landet hade lång väg kvar att gå för att kunna stå emot Nazitysklands styrkor, världens största och bäst utrustade armé. När invasionsdagen kom i juni 1941 hade Nazityskland en armé på åtta miljoner man! Varken förr eller senare har en så stor armé funnits i mänsklighetens historia. Sovjetunionen hade i högt tempo byggt upp en modern industri och med fantastiska ansträngningar utökat armén till fem miljoner man.

 

Utrensningarna slår till högst upp

Utrensningarna i partiet tog fart efter det att centralkommittén ifrågasatt de regionala partiledarnas trohet mot socialismen. Partimöten påverkades starkt av den spända situationen i samhället och basmedlemmarna blev allt mera högljudda mot korrupta eller ineffektiva funktionärer. Folk som såg sig själva som oåtkomliga blev plötsligt utkastade från ledarställning av partimassorna, en del från partimötena direkt överlämnade till rättvisan för sina brott.

 

Den borgerliga historieskrivningen i väst pratar om terror mot ledande funktionärer och företagsadministratörer, folk som hade mycket bättre ekonomiska villkor än de flesta. Ingen ”kunde längre sova tryggt i sina sängar”, säger de borgerliga historikerna.

 

Men varför skulle man inte ifrågasätta människor som handlade med folkets egendom ”under bordet”, använde statens pengar till egna affärer och frikostigt delade ut presenter och mutor till vänner och bekanta? Varför skulle man ta speciella hänsyn till partiledare som använde sig av makten för att förtrycka basmedlemmarna och behandla dem illa? Varför skulle man inte förfölja generaler och andra höga officerare som hade förrått landets hemligheter och samarbetade med fienden? Varför skulle dessa kunna gå fria eller behandlas bättre än övriga kriminella? I Sovjetunionen, i motsats till de borgerliga demokratierna i väst, var alla lika inför lagen. Dessutom var en hög position i samhället ett förtroendeuppdrag vilket medförde att man skulle föregå med gott exempel och följa lagarna med stor noggranhet. Egentligen är detta märkvärdigt bara för det kapitalistiska borgarskapet som alltid levt på brott, fiffel och spekulation.

 

Uteslutningarna och de ”gamla bolsjevikerna”

Mycket har sagts av borgerliga historiker om förföljelserna av de ”gamla bolsjevikerna” vilka skulle ha varit de främst drabbade under utrensningarna. Forskningen i Smolenskarkiven finner inget stöd för en sådan teori. Om ”gamla bolsjeviker” blev utrensade eller arresterade var det för att de helt enkelt var ledande kadrer i partiet och hade av basmedlemmarna utpekats som korrumperade, översittare eller ointresserade av sitt uppdrag. Undersökningar som gjorts av de 127 ledande ”gamla bolsjevikerna” ur Stalins generation som deltog i oktoberrevolutionen 1917 i Moskva, visar att de inte var någon speciell målgrupp för utrensningarna. Om de föll var det på grund av deras ledande ställning och medlemmarnas kritik. Av dessa 127 ”gamla bolsjeviker” kunde man följa upp 109 livet ut. Av dessa var det 38 som uteslöts eller ställdes inför rätta under 1937[81].

 

En jämförelse mellan åren 1934 och 1937 ger också ett intressant resultat[82]. Antalet ”gamla bolsjeviker” vid den 17:e partikongressen 1934 var 182.600. Vid den 18:e partikongressen 1939 hade de minskat till 125.700. Minskningen av aktiva ”gamla bolsjeviker” under dessa fem år, alla orsaker inkluderade, även naturlig död och sjukdomar, var 56.900 eller cirka 31 procent. En del, säker en stor del, av dessa 56.900 blev uteslutna under utrensningen 1937. Men fortfarande 1939 var 125.700 ”gamla bolsjeviker” aktiva, de flesta faktiskt i ledande positioner i partiet över hela landet. Myten om att ”Stalin hade utrotat de gamla bolsjevikerna” är just bara en myt, ännu en lögn av Conquest–CIA som på sin tid satts i gång av Trotskij.

 

Forskningen visar också att de flesta uteslutna under denna tid var folk från ledande kretsar i partiet. Låt oss ge ett konkret exempel från Belyis partidistrikt[83]. Av de 244 medlemmar och kandidater i Belyis partiorganisation blev 36 uteslutna under 1937. Av dessa var 30 i ledande ställning. Två förste partisekreterare, en ordförande och två vice ordförande i sovjetens exekutivkommitté, en distriktssekreterare i Komsomol, distriktets åklagare, distriktets NKVD-chef och en av hans officerare, tre skoldirektörer, ledaren för distriktets jordkontor, direktören för Belyis traktorstation, fyra industriledare, två fackföreningsledare, fem ordförande för kollektivjordbruken och fem sovjetordförande.

 

Myten om 1937 års uteslutningar

Myten om det förskräckliga året 1937 som borgerligheten gjort till en av sina huvudnummer, faktiskt genom polisagenten Robert Conquest och CIA/MI5, de riktiga fäderna till myten, avslöjas bäst av den statistik som existerar om utrensningarna under hela 1930-talet.

 

UTESLUTNA MEDLEMMAR UR PARTIET [84]

Utrensningsår   Antalet uteslutna    Procent

1929           170.000           11

1933           792.000           18,5

1935           170.000             9

1936      –       –

1937           100.000             5

1938             70.000             2

Obs! För år 1936 finns ingen nationell statistik. I Smolensk blev två–tre procent av medlemmarna uteslutna.

 

När man analyserar statistiken förstår man vidden av den borgerliga lögnen. Egentligen var 1937 ett av de år när antalet uteslutna var som lägst, endast fem procent! Hur kan det komma sig att borgerligheten och dess lakejer har omvandlat 1937 till att bli det ”Otroliga Stalins år 1937” med ”miljoner falska anklagelser, miljoner deporterade, miljoner mördade”[85] som Peter Englund så gärna skriver? Vilka intressen döljer sig bakom detta? Vi förstår att i en så stor massrörelse av kritik och självkritik där miljontals människor var inblandade har säkert felaktiga beslut tagits som drabbat oskyldiga. Men sådant hände också vid tidigare utrensningar. Tiotusentals partimedlemmar blev då uteslutna på felaktiga grunder och fick tillbaka sina medlemskap enbart efter att ha överklagat till particentralen. Dessa orättvisor som faktiskt drabbade främst vanliga arbetare är ingen i väst intresserad av. Hur kan man då förklara ett sådant intresse för 1937? Att borgerligheten tar upp just 1937 som det allra värsta som hänt i Sovjetunionen?

 

Klassfrågan ger svar

Förklaringen är klassbunden. Den stora skillnaden mellan utrensningarna 1937 och övriga utrensningar i partiet är att under de övriga utrensningarna var det basmedlemmar, vanliga arbetare som till största delen uteslöts – de utgjorde upp till ca 80 procent av alla uteslutna. Förhållandet var nästan exakt motsatt 1937. Av de uteslutna var ca 80 procent korrumperade partipampar och folk på hög nivå inom armén[86]. Det var folk som hade skaffat sig privilegier och ekonomiska fördelar och som var beredda att till och med samarbeta med Nazityskland för att behålla dem. Det var folk som gärna trampade på basmedlemmarna och gärna kastade ut dem som inte fann sig i övertrampen. Det var västvänliga och borgerligt tänkande partifunktionärer och officerare som åkte ut 1937. Det var de som borgerligheten hade hoppats skulle föra Sovjetunionen in på en socialdemokratisk väg tillbaka till kapitalismen. Det var de som försvagade Sovjetunionen och sympatiserade och samarbetade med väst för att återställa kapitalismen som åkte ut. De förlorade sin maktställning, blev utkastade ur partiet och ställda inför rätta. Vi förstår borgerlighetens hat mot det sovjetiska året 1937.

 

Partiets politik och masskampens svårigheter

Utrensningarnas målsättning var att kasta ut korrupta byråkrater och förrädare i partiet och armén. En sådan omfattande kamp med miljontals partimedlemmar inblandade var omöjlig att genomföra helt utan misstag. Gamla personliga motsättningar kunde leda till orättvisa beslut. Å andra sidan spred sig lätt en stark misstro mot alla partikadrer i en partiorganisation när någon högt uppsatt partifunktionär bevisades vara en korrupt byråkrat. Centralkommittén var medveten om svårigheterna och varnade redan från början för överdrifter.

 

Kampen riktades mot byråkrati och förräderi och inte mot partikadrer i ledande ställning i allmänhet. På sina håll var det svårt att tillämpa denna princip. T.ex. blev partimedlemmar som arbetade med tjänstemannajobb och inte hade visat ett riktigt intresse för partilivet, lätt uteslutna trots att de i sitt arbete hade visat trohet mot socialismen. Centralkommittén motsatte sig detta och rättade till orättvisorna när de fick de uteslutnas överklaganden. I oktober 1937 under en mottagning för teknisk kader från Donbas uttalade sig Stalin personligen mot dem som ifrågasatte alla ledande kadrer. Enligt Stalin kom Sovjets nya tekniker och ekonomer från proletariatet och de förtjänade folkets respekt.

 

NKVD och maktkampen

Även säkerhetspolisen NKVD och dess chef Jesjov som haft en viktig roll i avslöjandet av konspirationen i armén varnades av centralkommittén. Polisen fick inte ställa sig över det socialistiska samhället utan var enbart dess tjänare och måste respektera den socialistiska lagen. Säkerhetspolisens arbete var viktigt, det räddade landet från inbördeskrig, men dess makt var underställd arbetarnas och böndernas parti. Inom NKVD ville en del krafter med centralkommittémedlem Jesjov i spetsen bestämma själva vem som ansågs som kontrarevolutionär och vad som kännetecknade en fiende. Dessa krafter ville ha långtgående utrensningar, utan överseende med den minsta förseelse. Man skulle radikalt rensa partiet från alla som visade minsta osäkerhet eller inte var fullständigt hängivna. Man skulle kasta ut alla som i sin närhet eller i sitt arbetade hade haft med korrupta byråkrater eller förrädare att göra. Självklart var detta en politisk fråga som bestämdes av partiet och centralkommittén, inte av säkerhetspolisen. Jesjov kritiserades stark för att ibland ha lett NKVD till överdrifter i jakten efter förrädare, överdrifter som innebar att oskyldiga människor blev fängslade och fick utstå stora umbäranden.

 

Vidare fanns en viss tendens att i samhället och inte minst i massmedier, trots kritiken från centralkommittén, glorifiera NKVD och Jesjovs agerande. Stalin vände sig personligen mot denna glorifiering. Vid NKVDs årsdag den 20 december 1937 vilken firades med pompa vid ett offentligt möte till polisens heder i Bolshoiteatern, stod hedersstolen tom. Stalin uteblev från mötet och Mikojan fick agera improviserad mötesordförande. Kritiken mot Jesjov och NKVD skulle tas på allvar. Stalin bojkottade NKVDs möte men gick demonstrativt under kvällen på en musikkonsert i Bolshoiteatern. Stalins frånvarande måste också ses mot den bakgrunden att han ofta sågs på möten, allt från möten till hjälteflygares, polarforskares och kolchoskvinnors ära till möten med industriledare eller väljare i hans valkrets.

 

Bucharin–Rykovs förräderirättegång

2–13 mars 1938

Den 27 februari 1938 meddelades officiellt i pressen att tjugoen framstående personer skulle ställas inför rätta anklagade för högförräderi. Bland dessa fanns nio före detta medlemmar i centralkommittén och andra högt uppsatta funktionärer (Bucharin, Rykov, Jagoda, Krestinskij, Rakovskij, Rosengolz, Ivanov, Tsjernov, Grinko, Selenskij, Bessonov, Ikramov, Chodsjajev, Sjarangovitsj, Subarev, Bulanov, Levin, Pletnev, Kasakov, Maximov-Dikovskij, Krjutsjkov)[87]. De anklagades för att ha bildat en grupp under beteckningen ”högerns och trotskisternas block” för att störta Sovjetunionens regering och återföra landet till kapitalismen. I gruppens verksamhet ingick sabotage, terror, samarbete med Nazityskland, Japan och England, attentatsförsök på framträdande medlemmar i kommunistpartiets centralkommitté och regeringen, deltagande i mordet på Kirov och mord på författaren Maxim Gorkij, hans son Maxim Pesjkov, säkerhetspolisens ordförande Mensjinskij och politbyråmedlem Kujbysjev.

 

Erkände sig skyldiga

De anklagade hade dessutom under många år haft kunskap om den konspiration som avslöjades under Sinovjev–Kamenjevs och Pjatakov–Radeks rättegångar och de hade haft ett nära samarbete med dessa grupper. Vidare hade de anklagade varit en del av militärernas konspiration och statskuppsförsök i medmaj 1937. De viktigaste av de anklagade var Bucharin och Rykov, forna medlemmar i centralkommittén och Jagoda, f.d. chefen för säkerhetspolisen, människor med politiskt inflytande och makt i samhället. Men även flera av de andra anklagade var högt uppsatta funktionärer med makt över det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen. Om denna rättegång har skrivits en mängd böcker och artiklar som nästan samtliga förnekar Bucharins och hans kumpaners skuld. Ändå har alla de anklagade erkänt sig skyldiga till de brott de anklagats för. Att de anklagade verkligen var skyldiga var också den allmänna meningen bland de diplomater som närvarade vid rättegången. Ett vittnesmål om rättegångens riktighet och opartiskhet lämnades t.ex. av USAs dåvarande ambassadör Joseph Davies som bevistade alla rättegångsdagarna. Vi återkommer till detta senare.

 

På vakt mot fascismen

Bucharin–Rykovrättegången var offentlig och följdes flitigt av den diplomatiska kåren och världspressen. Som vanligt vid sovjetiska rättegångar var samtliga anklagade närvarande under hela rättegången med sittplatser bredvid varandra. De hade under hela rättegången full frihet att när som helst prata och ge sin syn på de andras berättelser och även ställa frågor till de andra anklagade när de ansåg det nödvändigt. Mer än någonsin är det i dag viktigt att känna till denna rättegång, åklagarens anklagelser och de anklagades svar samt möjlighet till försvar och frihet att yttra sig. Att känna till fakta är det bästa sättet att bekämpa högerns smutskastningskampanj mot Sovjetunionen och socialismen. I den fortsatta berättelsen ska vi lägga fram material från det offentliga rättegångsprotokollet vilket gavs ut i bokform på franska, engelska och tyska i Sovjetunionen 1938 och på svenska av Arbetarkulturs Förlag under namnet På vakt mot fascismen. Av utrymmesskäl blir denna genomgång begränsad även om det ändå blir en mycket lång berättelse med många långa citat. För den som har möjlighet att få tag på På vakt mot fascismen, vill vi starkt rekommendera den till läsning. Vi tar upp först delar av förhöret med tre av de anklagade, Tsjernov, Selenskij och Ivanov, som ett exempel på högergruppens allmänna verksamhet för att sedan gå över till högergruppens ledare Bucharin, Rykov och Jagoda.

 

Forskning lika med noll

Ett sådant arbete, att med fakta i handen presentera Bucharin–Rykovrättegången (och Pjatakov–Radek) har mycket sällan gjorts. Åsikterna om dessa rättegångar ges ut gång på gång i nyskrivna böcker och artiklar i kapitalistiska massmedier. Men det är för det mesta enkla avskrivningar av polisers (som Conquest), fascisters eller trotskisters egna böcker och artiklar. Forskningen i dessa rättegångar är i stort sett lika med noll. Detta fick undertecknad erfara när han skulle låna den engelska utgåvan av rättegångsprotokollen rörande Pjatakov–Radek och Bucharin–Rykovrättegångarana vid Uppsala universitetsbibliotek i november 1999. Det visade sig att rättegångsprotokollen var utlånade och att de så hade varit till samma person sedan maj 1967! Böckerna vid universitetsbiblioteket får vara kvar hos utlånaren till den dag någon annan kräver att få låna dem. Undertecknad var den förste på 32 år som ställde krav på att få låna rättegångsprotokollen. Författaren Peter Englund från Uppsala t.ex, en av medlemmarna i Svenska Akademin och i den Kungliga Krigsvetenskapsakademin, har aldrig lånat rättegångsprotokollen men har skrivit långt och brett om dessa rättegångar!

 

Tyvärr måste jag berätta att rättegångsprotokollen på engelska, franska och tyska inte längre finns i Uppsala Universitets bibliotek, Carolina Rediviva. Det upptäckte undertecknad när jag förberedde den engelska och franska översättningen av denna text år 2002. Ingen på biblioteken ville i början förklara vad som hade hänt med böckerna. Så småningom kom det fram att de hade eldats upp! Enligt biblioteksstyrelsen var tvungen att förklara sig i lokalpressen att det var frågan om brist på pengar att betala lokalhyran. De beslöt att elda upp en hel boklager. Många historiska böcker som behandlar socialismen eldades upp. Ett gott exempel för borgarklassens respekt för kultur.

 

Förhöret med Tsjernov, folkkommissarie för jordbruket

Under rättegången erkände de anklagade fruktansvärda brott där sabotage mot produktionsapparaten var en utbredd verksamhet. Tsjernov, folkkommissarie för jordbruket[88], tidigare folkkommissarie för handeln i Ukraina[89], berättade under rättegångsförhöret att han av Rykov fått som uppgift att bedriva sitt arbete i Ukraina på ett sådant sätt, att det ”uppväcker förbittring bland de medelstora bönderna”. Det var högerns taktik för att sabotera och omöjliggöra kampen om kollektivjordbruken. I Rykovs direktiv till Tsjernov ingick också att ”förstora överdrifterna, ta speciell hänsyn till den ukrainska befolkningens nationella känslor och förklara överallt att dessa överdrifter är resultat av Moskvas politik”[90]! Vidare berättade Tsjernov i rätten att han också hade fått i uppdrag att, vid utlandsresor till Tyskland, ”bilda en högerorganisation bland med arbetarna i handelsrepresentationen eller ambassaden”[91] i Berlin.

 

Detta gjorde Tsjernov efter sin ankomst till Tyskland. Rykovs direktiv i detta fall var att Tsjernov i utlandet skulle ”upphetsa opinionen i de kapitalistiska länderna mot Sovjetunionen med hjälp av Andra internationalen” för att ”säkra en förstärkning av de borgerliga regeringarnas fientliga inställning till Sovjetunionen”. Högerblocket var berett att ”efter maktövertagandet - - - sluta överenskommelser med de borgerliga regeringarna såväl i frågor av ekonomisk natur som även, om det behövs, beträffande landavträdelser”[92]. Rykov hade meddelat Tsjernov att ”om vi behöver Sovjetunionens nederlag för att komma till makten i landet, så måste vi påskynda detta nederlag. Likaledes måste vi påskynda krigsutbrottet genom att försvaga Sovjetunionens ekonomiska och militära krafter”[93]. I den offentliga rättegången och inför världspressen erkände Rykov att han gett alla dessa direktiv till Tsjernov. Högern var beredd att arbeta för nederlag i kriget och ge bort Ukraina och delar av Vitryssland till Tyskland samt Stillahavskusten till Japan, mot hjälp att störta Sovjetregeringen och ta över statsmakten.

 

Agent åt Nazityskland

Men Tsjernovs verksamhet i Tyskland tog plötsligt en annan vändning. En medlem av högerns block som även arbetade åt den tyska polisen, berättade om Tsjernovs konspirativa verksamhet till den tyska polisen. Tsjernov ställdes inför ultimatum att börja arbeta åt Tyskland eller bli avslöjad inför de sovjetiska myndigheterna. Han berättade i rätten att han tog uppdraget för tyskarna. Han började regelbundet förse den tyska polisen med hemlig information om jordbruksresultat och industriell verksamhet samt utföra sabotage som den tyska polisen ställde krav på.

 

”Den huvuduppgift det tyska spionaget gav mig”, berättade Tsjernov i rätten, ”bestod i att organisera förstöringen av säden i landet. Det var nödvändigt att uppehålla bygget av lagerlokaler och elevatorer för att åstadkomma en klyfta mellan de växande sädeslägren och lagerlokalernas utrymme och på det viset uppnå två saker: för det första att fördärva själva säden, för det andra att göra bönderna förbittrade. Man krävde vidare, att det organiserades en kompakt förgiftning av lagren och ladorna med sädessvamp” och ställde ”speciellt krav på infektering av mobiliseringsförråden med bakterier”[94]. Allt detta fruktansvärda sabotagearbete utförde Tsjernov åt tyskarna med stora förluster för Sovjetunionen. Betänk att Tsjernov var en av de högsta partifunktionärerna på jordbruksområdet under flera år.

 

Sabotage i jordbruket

Tsjernov berättade också i rätten om andra delar av sin kontrarevolutionära verksamhet. Bland annat att ”skapa förvirring beträffande utsädet” genom ”att blanda samman det sorterade utsädet och sålunda nedsätta skörden i landet” och när det gällde växelbruket att ”göra upp felaktiga planer och sålunda försätta kollektivböndernas fält i ett sådant tillstånd att något riktigt växelbruk inte kunde genomföras”. Detta måste enligt Tsjernov ”leda till en minskning av skörden och samtidigt förbittra bönderna”[95]. När det gällde maskin- och traktorstationerna ”ställdes uppgiften att göra traktorer, skördetröskor och lantbruksmaskiner obrukbara, att ställa till oreda i maskin- och traktorstationernas finanser”[96]. I fråga om boskapsskötsel var Rykovs direktiv bland annat ”att slakta avelsdjuren, förorsaka större dödlighet, inte tillåta någon ökning av fodermedlen, döda djuren genom att infektera dem med olika slags bakterier”[97].

 

Till sin hjälp i sabotagearbetet hade Tsjernov medlemmarna i högerorganisationen i hela landet. Bland annat såg de till att inga medel infördes mot kreatursfarsoter i Ostsibirien vilket resulterade i att boskapspesten på våren 1936 tog tjugofemtusen hästar. Högerns medlemmar spred också infektioner och åstadkom svinpest i Leningraddistriktet och pest i Voronesj- och Asov–Svartahavsområdet. Preparatet med de infekterade medlen tillverkades i fabriker i Kasjinzev, Orlovsk och Stavropol under högerblockets kontroll. Uppskattningsvis dog denna gång tiotusen svin. Åt denna verksamhet ägnade Tsjernov sin tid tillsammans med ett stort antal underhuggare, han som hade fått förtroendet att organisera det sovjetiska jordbruket till folkets bästa.

 

Selenskij, sekreterare för

Moskvas partistyrelse, ordförande i Centrosojus [98]

Låt oss ge ett annat exempel på en förrädares verksamhet. Selenskij berättade själv i rätten att han på tsartiden hade jobbat åt den politiska polisen som informatör och angav sina kommunistiska partikamrater för pengar. Han var en av dem som lyckades gömma sitt förflutna och fortsätta att vara verksam och göra karriär inom kommunistpartiet. Han värvades 1929 till Bucharins och Rykovs organisation av Smirnov. Hans första uppdrag var att sabotera kollektiviseringen i Mellanasien. Av Smirnov fick han direktiv att ”upprätta en stark kulakhushållning” och ”bromsa och undergräva kollektiviseringen”[99].

 

I Moskva blev Selenskijs uppdrag att orsaka skadegörelse i Moskvas kooperativa föreningar och i Centrosojus där Selenskij var ordförande. (Centrosojus: Sovjetunionens centralorganisation för planering, transport och fördelning av jordbruksproduktionen, samt inköp och fördelning av sovjetiska och utländska varor till jordbruksproducenterna. Centrosojus hade underavdelningar i Sovjetunionens samtliga republiker som i sin tur hade underavdelningar ända till bynivå). Målet var att desorganisera ”det som stod närmast i beröring med befolkningen” för att ”framkalla missnöje över den dåliga försörjningen”[100]. Selenskij berättade hur man 1936 hade ”organiserat stockningar i sockerhandeln i Kursk” där ”många butiker inget socker hade under två veckor”[101]. Selenskij berättade om samma sabotage med tobaksvaror i Leningrad, bröd i Vitryssland och salt över hela landet.

 

Smöret som rev sönder hals och mage på folket

När åklagare Vysjinskijj ställde en direkt fråga om sabotaget med smöret som organiserades av högerns och trotskisternas block ville Selenskij först neka att han kände till det. Men Vysjinskijj fortsatte att ställa frågor och Selenskij måste till slut klämma fram hela historien. Högerorganisationen såg till att det periodvis endast tillverkades högkvalitetssmör till mycket höga priser. Detta orsakade stort missnöje bland befolkningen. Men värre blev det. För att vara säkra på att orsaka upprördhet, blandade högerorganisationens medlemmar glas och spik i smöret ”som rev sönder hals och mage på folket”. Selenskij var ansvarig för dessa sabotage och även för sabotaget mot äggen. Enligt Selenskij lyckades högern ”1936 fördärva 50 tågvagnar med ägg” och lämna Moskva utan ägg. Mottot var ”skada vad du kan”[102].

 

Engelska labour positiv till statskupp

Betänk att Selenskij var ordförande för Centrosojus och att hans arbete var att förse befolkningen med livsmedel och andra nödvändighetsartiklar. Selenskij berättade i rätten också om organiseringen av ”stockningar i varuomsättningen genom oriktiga eller olämpliga leveranser. Sommarvaror levererades på vintern och vintervaror på sommaren”[103], t.ex. filtstövlar på sommaren och sommarskor på vintern. För övrigt sträckte sig Selenskijs kontrarevolutionära verksamhet till förskingring av pengar från den stora organisationen Centrosojus och användandet av organisationens avdelningar över hela landet som centrum för hemlig organisering av kontrarevolutionärer. Selenskij använde sig också av sin post som ordförande i Centrosojus för att ta kontakt med det engelska labourpartiet och ställa frågan om hjälp vid en högerkupp i Sovjetunionen. Från labour hälsade man en kontrarevolutionär statskupp välkommen och erbjöd krediter från den engelska kooperationen.

 

Ivanov, andre partisekreterare i Nordkaukasien [104]

Tsjernovs och Selenskijs berättelser inför rätta är fruktansvärda brott mot det arbetande folket. Ändå är det bara ett par av de många brott som utfördes av den organisation som leddes av Bucharin och Rykov. En annan av de anklagade, Ivanov, andre partisekreteraren i Nordkaukasien, berättade i rätten om det uppdrag han fått av Bucharin ”att med hjälp av högerorganisationen börja förbereda Sovjetmaktens nederlag vid händelse av intervention” och i detta hänseende ”ge allsidig hjälp åt den representant som kommer att tillsättas där (Lobov) för att tillfredsställa den engelska spioneritjänstens behov”. Ivanov gjorde som han blev tillsagd av Bucharin och upptäckte att ”därvid motsvarade de anvisningar som jag fick av den engelska spioneritjänsten, fullständig de anvisningar som jag fick av högercentrum”[105].

 

Enligt Ivanov sade Bucharin om Englands intressen i Nordkaukasien att ”det existerade en överenskommelse mellan detta land och högercentrum om hjälp till högern vid störtandet av Sovjetmakten och upprättandet av kapitalisternas makt i Ryssland”. I denna överenskommelse hade man ”tagit sikte på säkerställandet av den engelska träindustrins intressen i Norddistriktets skogsbruk”. Enligt Ivanov hade Bucharin sagt ”att sågverken måste överlämnas till engelsmännen som koncession, under det att nya sågverk, upprättade under Sovjetmakten, skulle överlämnas för att betala tsarskulderna”. Och vidare att Bucharin sedan 1934 ”ansåg att vi kanske redan i dag måste betala något. Han sade att vi måste ge den engelska borgarklassen förskott, för att inte förlora dess stöd och dess förtroende”. I överensstämmelse med dessa Bucharins anvisningar ”genomförde Rosengolz och Lobov följande åtgärd: det bästa träet såldes till nedsatta priser, därigenom tillfogades Sovjetstaten en förlust på flera miljoner rubel i valuta”[106].

 

Terror i Nordkaukasien

Ivanov berättade också inför rätten att han av Bucharin fått uppgiften att skapa en terrorgrupp i Nordkaukasien. Efter mordet på Kirov hade Bucharin sagt till Ivanov att ”enstaka terrorhandlingar inte ger något resultat, att man måste förbereda massterror, och endast då skulle vi kunna ernå något resultat. Hans inställning var att likvidera partiledningen”. Skulle det inte lyckas före det förestående kriget mot Nazityskland, ”kommer vi att göra det under kriget vilket kommer att framkalla stor förvirring, undergräva landets försvarskraft och radikalt befordra Sovjetmaktens nederlag”. Ivanovs terrorgrupp var verksam från Arkangelsk, ”för att vid interventionen avskära förbindelsen mellan Arkangelsk och de centrala kommunikationslinjerna i vårt land och på så sätt underlätta engelsmännens besättande av detta skogsområde och av den viktigaste hamnen”[107].

 

Ivanovs terrorgrupp organiserade också sabotage mot skogsbruket i Nordkaukasien för ”att göra om intet den tekniska nyutrustningen i skogsbruket, att förorena och förstöra mekanismen och sabotera flottningen” så att träbristen ökade i landet. Vidare inriktade sig gruppen på att ”omintetgöra nybyggena, speciellt i cellulosa- och pappersindustrierna, för att på det viset hålla landet på svältkost beträffande försörjningen med papper och ge kulturrevolutionen ett slag, att göra det omöjligt att förse landet med skrivböcker och sålunda framkalla missnöje bland de bredaste massor”[108].

 

Men Ivanov började så småningom att tvivla på möjligheterna att vinna denna kamp vilket han meddelade Bucharin. ”Jag gjorde 1936 Bucharin uppmärksam på att vår organisation ramlade isär och att våra medlemmar avslöjades av massorna själva, och jag frågade om inte hela situation i landet visade att vi var hopplöst dömda till bankrutt - - - 1937 levde hela organisationen i ångest. Man kan säga, att högerns verksamhet faktiskt stod omedelbart inför grundligt avslöjande”[109].

 

Bucharin om förhöret med Ivanov

Ivanovs erkännande av sina brott var samtidigt en mycket allvarlig anklagelse mot Bucharin som satt bara några steg från dennes stol i rättegångssalen. Åklagaren Vysjinskijj vände sig till Bucharin under Ivanovs förhör och passade på att ställa frågor till Bucharin, att bekräfta eller dementera de uppgifterna som Ivanov lämnade.

 

”Vysjinskij: – Anklagade Ivanov säger att Ni föreslog honom att skapa en högerorganisation i Nordkaukasus med bestämda uppgifter.

Bucharin: – Jag bekräftar att jag gav honom anvisningar om uppbyggandet av denna organisation.

Vysjinskij: –Sade Ni den gången till Ivanov att redan ett högercentrum är i verksamhet?

Bucharin: – Det sade jag.

Vysjinskij: – Med vilken sammansättning?

Bucharin: –Det bestod av tre: Tomskij, Rykov och mig, Bucharin.

Vysjinskij: – Sade Ni att detta centrum förberedde Sovjetmaktens störtande?

Bucharin: – Det sade jag, men det rör den följande perioden.

Vysjinskij: – Vilken?

Bucharin: – Jag tror att det var ungefär 1932–1933.

Vysjinskij: – Det vill säga något senare, men det faktum att Ni haft ett sådant samtal med Ivanov bekräftar Ni?

Bucharin: – Det bekräftar jag. Jag minns varken dagen eller månaden, men det var högercentrums allmänna orientering” - - -

”Vysjinskij: – När ställde Ni frågan om upprorsgrupper?

Bucharin: – Övergång till våldsamma åtgärder ägde rum ungefär 1932” - - -

”Vysjinskij: – Ivanov säger, att han av Er fick reda på att det existerade ett block mellan trotskisterna, högergrupperna och de nationalistiska grupperna. Bekräftar Ni detta?

Bucharin: – Det bekräftar jag.

Vysjinskij: – Visste Ni om Ivanovs och andras förhandlingar med kapitalistiska länder?

Bucharin: – Ja, men det var mycket senare. Jag invigde Ivanov i högercentrums utrikespolitiska orientering och sade honom att man i kampen mot Sovjetmakten kan utnyttja krigskonjunkturen och en hel del rad saker. Med ett ord, som en av ledarna för högercentrum var jag förpliktad att meddela vår inställning till en av ledarna för landsortscentralerna. Vari bestod denna inställning? Kort sagt däri, att det är möjligt att utnyttja en krigskonjunktur, och att de ena eller andra eftergifterna för de kapitalistiska staterna för att neutralisera dem och ibland för att få deras hjälp är möjliga. - - -

Vysjinskij: – Med andra ord, orientering åt hjälp från några utländska stater?

Bucharin: – Ja, man kan också formulera det så.

Vysjinskij: – Med andra ord, orientering åt Sovjetunionens nederlag?

Bucharin: – Allmänt sammanfattande svarar jag: ja.”[110]

 

Rättegångsförhöret med Bucharin

Låt oss nu gå över till förhöret med de tre huvudanklagade: Bucharin, Rykov och Jagoda. Vi börjar med Bucharin, den egentlige ideologiske ledaren för högercentrum som tillsammans med Rykov bestämde den praktiska organiseringen. Suspekta historieförfalskare har ibland påstått att åklagare Vysjinskij förlorade i diskussionen mot Bucharin, att Bucharin på ett lysande sätt använt domstolen för att propagera för sina politiska ställningstaganden. Det är lätt att få publiken att falla i denna fälla, eftersom ytterst få människor är bekanta med domstolsförhören. Med papperen i handen, döm själv. Låt oss fortsätta att citera från rättegångsprotokollen.

 

”Vysjinskij: – Formulera kort vad Ni erkänner er skyldig till.

Bucharin: – För det första tillhörighet till det kontrarevolutionära högerns och trotskisternas block.

Vysjinskij: – Vilket syfte fullföljde denna kontrarevolutionära organisation?

Bucharin: – Huvudmålet för denna kontrarevolutionära organisation var i grund och botten, fast man så att säga kan erkänna, att den inte var tillräcklig medveten om det och inte alltid satte pricken över i, att återställa de kapitalistiska förhållandena i Sovjetunionen.

Vysjinskij: – Att störta Sovjetmakten?

Bucharin: – Att störta Sovjetmakten, det var medlet att realisera målet.

Vysjinskij: – Alltså det våldsamma störtandet av denna makt? Och med vems hjälp?

Bucharin: – Genom utnyttjande av alla svårigheter som möter Sovjetmakten på dess väg, i synnerhet utnyttjande av kriget som tydligen kommer att stå på dagordningen.

Vysjinskij: – Med vems hjälp?

Bucharin: – Hjälp av utländska stater.

Vysjinskij: – På vilka villkor?

Bucharin: – Om man vill tala konkret, en hel rad av eftergifter. Ända till territoriella eftergifter. Vysjinskij: – Det vill säga?

Bucharin: – Om man sätter pricken över i – sönderstyckande av Sovjetunionen.

Vysjinskij: – Till exempel?

Bucharin: – Ukraina, kustområdet i Fjärran Östern, Vitryssland.

Vysjinskij: – Åt vem?

Bucharin: – Åt Tyskland, Japan, delvis England” [111].

 

Bucharin berättade också under domstolsförhöret att han av Radek sommaren 1934 hade fått veta att denne ”hade fått meddelande från Trotskij, att Trotskij förde underhandlingar med tyskarna, att Trotskij redan hade lovat tyskarna en del rad territoriella avträdelser, däribland Ukraina”[112].

 

Mordet på Kirov

Längre fram i det offentliga förhöret går åklagaren Vysjinskij över till frågan om attentat mot partiets ledande kamrater.

 

”Vysjinskij: – Inställning på att organisera attentat, på att mörda ledare för partiet och Sovjetregeringen?

Bucharin: – Det förekom, och jag tror att man lämpligen kan datera denna organisering ungefär från hösten 1932.

Vysjinskij: – Mordet på Sergej Kirov utfördes likaledes med blockets kännedom och på dess anvisning?

Bucharin: – De kände jag inte till.

Vysjinskij: – Anklagade Rykov, vad känner Ni till om mordet på Sergej Kirov?

Rykov: – Jag känner inte till att högern eller den högra flygeln av blocket skulle haft någon som helst andel i mordet på Kirov.

Vysjinskij: – Hade Ni förbindelse med Jenukidse?

Rykov: – Mycket lite.

Vysjinskij: – Han var medlem av högerns och trotskisternas block?

Rykov: – Det var han, sedan 1933.

Vysjinskij: – Anklagade Jagoda, känner Ni till, att Jenukidse representerade högerflygeln av blocket och stod i omedelbar förbindelse med organiserandet av mordet på Kirov?

Jagoda: – Såväl Rykov som Bucharin talar osanning. Rykov och Jenukidse deltog i det sammanträde med centrumet där man behandlade mordet på Kirov.

Vysjinskij: – Stod anklagade Rykov och Bucharin i speciell förbindelse med detta mord?

Jagoda: – Direkt.

Vysjinskij: – Stod Ni som medlem av högerns och trotskisternas block i förbindelse med detta mord? J

Jagoda: – Ja.

Vysjinskij: – Talar Bucharin och Rykov sanning när de säger att de ingenting visste om det? Jagoda: – Det är inte möjligt eftersom Jenukidse meddelade mig, att de – vill säga högerns och trotskisternas block – på ett gemensamt sammanträde hade beslutat genomföra ett attentat mot Kirov”[113].

 

Förbittrade kontrarevolutionärer

Jagodas avslöjande av Bucharin och Rykov som inblandade i mordet på Kirov i december 1934 möttes av fullständig tystnad från Bucharins och Rykovs sida. De visste att den förre chefen för säkerhetspolisen, Jagoda, hade kunskap om alla detaljer kring mordet på Kirov och ville inte fortsätta en diskussion som bara skulle visa hur djupt inblandade de var. Vysjinskij går sedan över till frågan om varför högerns och trotskisternas block genomförde denna brottsliga kamp mot Sovjetmakten.

 

”Bucharin: – Jag är anklagad och måste bära mitt ansvar som en förbrytare som står inför det proletära landets domstol. Vi blev alla förbittrade kontrarevolutionärer, förrädare mot det socialistiska fosterlandet, vi blev spioner, terrorister och återställare av kapitalismen. Vi blev en upprorsgrupp, organiserade terrorgrupper, befattade oss med skadegörelse, ville störta proletariatets Sovjetmakt.

Vysjinskij: – Hur förvandlades det där hos Er till praktisk Sovjetfientlig verksamhet?

Bucharin: – Om jag praktiskt formulerar mitt program, så betyder det i ekonomisk hänseende statskapitalismen, minskning av kollektivbruken, utländska koncessioner, uppgivande av statsmonopolet på utrikeshandeln och som resultat att landet blir kapitalistiskt.

Vysjinskij: – Vart syftade Ert arbete? Vilken allmän förutsägelse gjorde Ni?

Bucharin: – Förutsägelsen gick ut på att det kommer att inträffa ett stort skred åt kapitalistiskt håll.

Vysjinskij: – Hur blev det i verkligheten?

Bucharin: – I verkligheten blev det en fullständig seger för socialismen och ett fullständigt sammanbrott för vår förutsägelse.”[114]

 

Konspirationen mot Lenin, Stalin och Sverdlov 1918

Under förhöret med Bucharin kom nya anklagelser fram mot honom som åklagare Vysjinskij sa ”ställer de skyldiga till räkenskap, även om inte inför Högsta domstolen som måste hålla sig inom ramen för förbrytelsernas preskription, så i alla fall inför historiens domstol som inte känner någon preskription och inte heller någon förskoning”. Fallet gällde händelserna 1918, kring fredsöverenkommelsen med Tyskland, i Brest, vid första världskrigets slut. Åklagare Vysjinskij tog upp fallet vid förhöret och frågade Bucharin om han var anhängare av att Lenin skulle häktas. Efter tveksamhet svarade Bucharin att ”första gången talade man om att häkta Lenin för 24 timmar”. Vysjinskij fortsatt förhöret:

 

”Vysjinskij: – Och planerade Ni 1918 att häkta kamrat Stalin?

Bucharin: – Det fanns en plan att häkta Lenin, Stalin och Sverdlov.

Vysjinskij: – Och att mörda kamraterna Lenin, Stalin och Sverdlov?

Bucharin: – Under inga omständigheter.”[115]

 

Åklagare Vysjinskij bad då rätten att kalla in vittnena Jakovleva, Ossinskij och Mantsev, tre tidigare aktiva medlemmar i Bucharins dåvarande fraktion (1918), de s.k. vänsterkommunisterna samt Karelin och Kamkov, två forna medlemmar av ”vänster”–socialrevolutionärernas centralkommitté. Enligt åklagare Vysjinskij hade 1918 en konspiration organiserats av Bucharins ”vänsterkommunister”, ”vänster”–socialrevolutionärerna och Trotskijs grupp för att förhindra freden i Brest. Trotskij som var ansvarig för förhandlingarna med tyskarna vägrade att skriva under fredsöverenskommelsen och proklamerade teorin om ”varken krig eller fred, heligt krig mot bourgeoisien i hela världen”. Detta i en tid efter ett långvarigt och fruktansvärt första världskrig, när en fortsättning av kriget inte hade någon möjlighet att lyckas, inte minst därför att tsararmén var krossad och någon röda armén inte fanns.

 

Förberedde statskupp

Trotskijs vägran att skriva under fredsöverenskommelsen resulterade i att tyskarna fortsatte nästan obehindrade att avancera in i Ryssland. Lenin lyckades efter debatt i centralkommittén isolera Trotskij och Bucharin och få centralkommittén att godkänna fredsöverenskommelsen. Men oppositionen ville inte acceptera detta beslut och Lenins politik utan förberedde i stället en statskupp. Centralkommittén visste att något var i görningen för att motarbeta Lenins förslag men fann då varken tid eller ro att följa upp oppositionens intriger. Under förundersökningen av högerns och trotskisternas centrum kom äntligen hela historien fram. Vysjinskij valde att ta upp den i rätten även om brottet då var preskriberat.

 

Samtliga vittnen berättade i rätten att en komplott av Bucharins och Trotskijs grupper tillsammans med vänster–socialrevolutionärerna hade förberett häktningen av Lenin, Stalin och Sverdlov samt en ändring av regeringen. Vidare hade dessa grupper överenskommit om att ”i händelse av en ytterligare tillspetsning av kampen inte rygga tillbaka för att fysiskt förinta de häktade”[116] som vittnet Jakovleva sa. I spetsen för komplotten och som dess främste organisatör och inspiratör fanns Bucharin. Inför rätten erkände Bucharin detta men deklarerade att något beslut om vad som skulle göras med de häktade aldrig hade tagits. Vi återger ordväxlingen mellan Vysjinskij och Bucharin efter det att Vysjinskij ställde frågan om vem som konspiratörerna tänkte häkta 1918.

 

Vem skulle häktas?

”Bucharin: – Lenin, Stalin och Sverdlov.

Vysjinskij: – Och hur skulle de häktas, varför?

Bucharin: – För att bilda en ny regering.

Vysjinskij: – Och vad ämnade Ni göra med de häktade?

Bucharin: – Det talades inte om deras fysiska förintelse.

Vysjinskij: – Om man störtar en regering och häktar den, använder man då våld?

Bucharin: – Ja.

Vysjinskij: – Ni hade för avsikt att använda våld vid häktningen? Är det riktigt eller inte? Bucharin: – Det är riktigt.

Vysjinskij: – Men vari bestod våldet? Fastställde Ni det noga?

Bucharin: – Nej, vi fastställde det inte.

Vysjinskij: – Alltså beslutades, så som omständigheterna tillåter och bjuder?

Bucharin: – Ja. Riktigt.

Vysjinskij: – Och omständigheterna kan bjuda att handla mycket beslutsamt?

Bucharin: – Ja.

Vysjinskij: – Vittne Jakovleva, vad säger Ni därom? Talar Bucharin sanning?

Jakovleva: – Han talade om att möjligheten av fysisk förintelse, d.v.s. mord inte var uteslutet.”[117]

 

Vittnet Jakovleva, en av Bucharins närmaste kamrater 1918, var ganska säker på händelsernas gång och vad som diskuterades.

 

Förhöret med Rykov

I själva högerorganisationens centrum som bestod av Bucharin, Rykov och Tomskij var Rykov den främste organisatören av den praktiska verksamheten. Rykov inledde sin underjordiska konspiration mot den sovjetiska regeringen 1928. Han värvade högt uppsatta partifunktionärer som Jagoda, Antipov, Rasumov och Rumjantsev till den kontrarevolutionära organisationen, utan att dessa öppet förklarade sig som anhängare av partihögern. Rykov avslöjade i rätten hur han och hans bäste vän Bucharin (som satt bredvid honom) var aktiva i organiseringen av kulakuppror i Kaukasus och Sibirien dit de skickade högerorganisationens sabotörer. Bucharin var tvungen att inför rätten erkänna alla dessa händelser. Både Rykov och Bucharin erkände att från år 1932 hade deras kontrarevolutionära arbete övergått till högförräderi. Enligt Rykov ”hade terroristiska stämningar” utvecklats ”redan före 1930”, men det var ungefär vid 1932 som en ”positiv inställning” till ”terror som kampmetod för erövrandet av makten” bestämdes med allt som ”tog sig uttryck i praktisk handling”[118]. Och Rykov fortsätter:

 

I allians med socialistrevolutionärerna

”Rykov: – Så snart vi antagit denna ståndpunkt började vi att dra motsvarande organisatoriska slutsatser av den, d.v.s. vi skapade en rad terrorgrupper. Jag gav personligen en rad terrordirektiv. Jag meddelade också dessa direktiv till de nationella organisationerna. I frågan om terrorn talade jag med medlemmar av de pan-turkiska och vitryska nationalistiska organisationerna. Senare, 1935, hade jag ett samtal av terrorkaraktär med Kotov, en ledande medlem av högerorganisationen i Moskva. Ungefär 1934 befallde jag min f.d. sekreterare Artmenko att iakttaga hur regeringsbilarna färdades. Under denna period åstadkom Bucharin förbindelse i fråga om terrorn med socialrevolutionären Semjonov. Bucharin sade att han genom Semjonov förberedde ett attentat mot Stalin.”[119]

 

Åklagaren Vysjinskij vill ha den senare uppgiften bekräftad av Bucharin.

”Vysjinskij: – D.v.s. att Ni 1932 hade ett samtal med Semjonov om att det vore lämpligt att organisera ett attentat mot kamraterna Stalin och Kaganovitsj?

Bucharin: – Den gången var det tal om terrorhandlingar mot ledande personer i partiet.

Vysjinskij: – Samtalet var teoretiskt?

Bucharin: – Nej, organiserandet av grupper är inget teoretiskt samtal.

Vysjinskij: – Vad rörde samtalet?

Bucharin: – Terroristiska planer för att organisera och förbereda förverkligandet av denna plan mot medlemmar av politbyrån.

Vysjinskij: – Detta rör just 1932?

Bucharin: – Mycket riktigt.

Vysjinskij: – D.v.s. att Ni 1932 enligt beslut av högercentrum gav Semjonov i uppdrag att organisera en terrorgrupp. Är det så eller inte?

Bucharin: – Det är så.

Vysjinskij: – Varför gav Ni honom i uppdrag att organisera en terrorgrupp?

Bucharin: – För att genomföra terrorhandlingar. V

Vysjinskij: – Mot vem?

Bucharin: – Mot medlemmar av politbyrån.

Vysjinskij: – Och däribland mot vem?

Bucharin: – Däribland också mot Stalin.”[120]

 

Rykov gick under förhöret också in på frågan om samarbete med nazisterna.

 

”Rykov: – Folk som håller fast vid sin kontrarevolutionära kamp tar sin tillflykt till de medel, till de bundsförvanter som vi hade under perioden efter 1933. Detta sagt i anledning av centrums förbindelser med de tyska fascisterna. Faktiskt förhöll sig saken på detta sätt: Initiativet låg hos Tomskij. Jag och Bucharin fick först reda på det efteråt. Men det är bara formella saker eftersom ingen av oss, inräknat jag och Bucharin, tvekade ens ett ögonblick om att Tomskij handlat riktigt. Om han hade frågat oss så skulle vi ha svarat: det är nödvändigt.”[121]

 

Kontaktcentrum

En annan mycket viktig fråga som åklagare Vysjinskij tog upp med Rykov var vilka som ingick i blocket av den samlade konspirationen, det så kallade kontaktcentrum.

”Vysjinskij: – Detta block utgjordes, sade Ni, av högern. Vem hörde vidare dit?

Rykov: – Höger, trotskister och sinovjevister.”

Åklagaren Vysjinskij vill ha frågan bekräftad av den anklagade Krestinskij.

”Vysjinskij: – Anklagade Krestinskij, känner Ni till att trotskister hörde till högerns och trotskisternas block som det här är tal om?

Krestinskij: – Jag vet genom Pjatakov som talade med mig om det i februari 1935 att man bildat en organisation som förenade högern, trotskisterna och militärerna och hade till mål att förbereda en militär omstörtning. Jag kände likaledes till att följande personer tillhörde det ledande centrum: från högern Rykov, Bucharin, Rudsutak och Jagoda, från militärerna Tuchatjevskij och Gamarnik, från trotskisterna Pjatakov.

Vysjinskij: – Ni själva tillhörde detta centrum?

Krestinskij: – Till detta centrum hörde efter en rad häktningar 1937: Rosengolz och jag från trotskisterna, Rudsutak och Jagoda från högern, Tuchatjevskij och Gamarnik från militärerna.”[122]

 

I allians med Tuchatjevskij

I det fortsatta förhöret bekräftade Rykov alliansen med militärerna och berättade också att Tuchatjevskijs militärgrupp ”ställde som sin uppgift att utnyttja kriget för att störta regeringen”. Det var ”fråga om öppnandet av fronten” för Tyskland och utnyttjande av nederlaget för att ta över statsmakten. Rykov berättade också att planer diskuterades i centrum för att tillåta lösryckandet av Vitryssland vilket skulle ställas under polskt protektorat.

 

Åklagaren Vysjinskij vände sig mot Bucharin och ställde frågan om vilka militärer som skulle öppna fronten. Bucharins svarade att det gällde ”Tuchatjevskij, Kork och om jag inte tar fel, även trotskister”. På en fråga av Vysjinskij förklarade Krestinskij att han av Tuchatjevskij hade fått veta att han stödde sig på ”Jakir, Uborevitsj, Kork och Eideman”[123].

 

Under förhöret med Rykov tog rättens ordförande Ulrich till orda för att ställa frågan om existensen av provokatörer i de kommunistiska organisationerna. Rykov bekräftade att det var sant att högerorganisationen i Vitryssland i samarbete med den polska generalstaben hade smugglat in provokatörer i utländska kommunistiska organisationer.

För varje förhör under rättegången får man en allt klarare bild av landförräderiet som högern höll på att organisera. Tänk att alla dessa förrädare hade på sin tid varit ledande personer i det sovjetiska samhället. De ville inte acceptera ett politiskt nederlag och gick i stället över till att bekämpa socialismen, till kontrarevolutionens sida. Rykov själv hade en gång varit ordförande för folkkommissariernas råd, alltså Sovjetunionens statsminister.

 

Jagoda och mordet på Maxim Gorkij

Förhöret med Jagoda, tidigare chef för säkerhetspolisen OGPU, avslöjade fruktansvärda brott. Jagoda gick med i Bucharins och Rykovs hemliga högerorganisation 1928 genom Rykov, med vilken Jagoda hade vänskapliga förbindelser. Jagoda var då vice chef för säkerhetspolisen OGPU (senare NKVD) och hade därför utomordentligt goda möjligheter att skydda högerns organisation från upptäckt och häktning samt även möjlighet att i säkerhetspolisen tillsätta chefsposter med eget folk från högerorganisationen. Dessa möjligheter använde Jagoda i stor omfattning. Genom sin post, chef för vaktmanskapet i Kreml med även truppavdelningar under sitt kommando, gjorde Jagoda till nyckelperson i den planerade statskuppen.

 

Liksom de andra i högerns organisation erkände Jagoda att han planerat och utfört sabotage, spioneri och attentat för att störta sovjetmakten och återupprätta kapitalismen. Jagoda erkände också att han även stulit stora pengabelopp som han ställt till Trotskijs förfogande samt att han var medskyldig till förberedelserna för mordet på Kirov. Det som gör Jagodas fall annorlunda än alla de andras är den typ av attentat och mord som utfördes under hans ledning. Jagoda använde sin makt för att, genom utpressning och hot, tvinga ett antal läkare och andra personer att utföra brottsliga handlingar och mörda Maxim Gorkij, hans son Maxim Pesjkov, politbyråmedlemmen Kujbysjev och hans egen chef, OGPUs ordförande Mensjinskij. Läkarna som utförde mordet var Levin, Gorkijs husläkare; Pletnev, medicinsk rådgivare åt Levin; Kasakov, Mensjinskijs husläkare; och Vinogradov, en annan medhjälpare till Levin, redan död av naturliga orsaker vid processens början. Övriga inblandade i dessa mord var Jagodas sekreterare Bulanov, Gorkijs sekreterare Krjutjkov, och Kujbysjevs sekreterare Maximov.

 

Trotskij mot Gorkij

Ursprungligen kom hotet mot Gorkij från Trotskij. Gorkij tog starkt avstånd från Trotskij vilken han klassade som en politisk äventyrare. Trotskij hade ingen möjlighet att vinna Gorkijs sympatier för kampen mot den sovjetiska regeringen. Gorkij stödde starkt det socialistiska uppbygget och hade vänskapliga förbindelser med Stalin. Ingen hade kunnat ändra på dessa förhållanden även om flera förrädare tidigare hade stått i kontakt med Gorkij och försökt vinna hans sympatier. Det hade Sinovjev och Kamenjev gjort samt även Tomskij. Gorkij var ett hot mot kontrarevolutionen. Han hade mycket goda kontakter bland de intellektuella i många länder i Europa och vid en statskupp skulle han använt sig av sin auktoritet och fördömt kontrarevolutionärerna. Därför beslöt högern och trotskisternas centrum att döda Gorkij. Det var ett krav från Trotskij.

 

Krjutjkov, Gorkijs sekreterare, berättade i rätten att han av Jagoda fått i uppdrag att döda Gorkijs son Maxim Pesjkov för att bryta ner Gorkij och göra honom till en ”harmlös gubbe”. Jagoda lockade med möjligheten för Krjutjkov att bli arvtagare till Gorkijs kvarlåtenskap. Detta var det första steget. Krjutjkov förledde Pesjkov till ständigt drickande med viner som han fick av Jagoda. En försvagad organism lämnade så småningom plats för sjukdom. Detta gav möjlighet för läkarna Levin och Vinogradov att undersöka Pesjkov och föreskriva mediciner som förvärrade hans sjukdom och som till slut orsakade hans död i maj 1934. Gorkij tog det hårt men fortsatte att vara aktiv i försvaret av revolutionen och socialismen. Krjutjkovs nästa uppdrag var att se till att undergräva Gorkijs hälsa så att läkarna hade anledning att ordinera medicin åt Gorkij.

 

Maxim Gorkij hade kronisk tuberkulos sedan ungdomstiden. Att se till att Gorkij blev förkyld var Jagodas nästa direktiv till Krjutjkov. Efter flera misslyckade försök kom till slut en möjlighet att få Gorkij bli sjuk. På direktiv av Jagoda fick Krjutjkov Gorkij att, från semestern på Krim i Tesseli, komma tillbaka till sitt hem i ett regnigt och kallt Moskva där Pesjkovs änka bodde med hans sondotter. Gorkijs barnbarn var svårt förkylt och Gorkij som var väldigt förtjust i barnbarnet fick snart barnets förkylning. Gorkij insjuknade den 31 maj 1936. Här kom äntligen den väntade anledningen för läkarna Levin och Pletnev att skrida till handling. En felak borgartig behandling av Gorkij gjorde att sjukdomen förvärrades till att bli en kraftig lunginflammation. Läkarna vittnade i rätten ångerfulla om den behandling de utsatt Gorkij för vilken var ämnad att mörda honom. Det lyckades några veckor efter insjuknandet. Gorkij dog den 18 juni 1936.

 

Flera mord

Maxim Gorkij och hans son Maxim Pesjkov var inte de enda offren för Jagodas, Bucharins och Rykovs konspirationer med läkarnas hjälp. Även politbyråmedlemmen Kujbysjev och OGPUs ordförande Mensjinskij föll i denna konspiration. Högercentrum ville genom Jagoda ta död på så många ledande personer i centralkommittén som möjligt för att orsaka oreda i brist på kadrer. I Mensjinskijs fall spelade det stor roll att dennes död skulle leda till att Jagoda, som stod näst i tur, blev OGPUs chef vilket också skedde. Mensjinskij som hade dåligt hjärta dog av medicin som inverkade skadligt på hjärtverksamheten. Han dog dagen före Gorkijs son Pesjkov den 10 maj 1934. Denna behandling organiserades av läkarna Levin och Kasakov.

 

Mordet på politbyråmedlemmen Kujbysjev organiserades av läkarna Levin och Pletnev samt Kujbysjevs sekreterare Maximov. Kujbysjevs hjärtsjukdom ignorerades avsiktligt. Läkarna gav honom fel mediciner. Maximov fick i uppdrag att ”i händelse av ett allvarligt insjuknande eller några som helst anfall” inte skynda sig ”att tillkalla läkare, och om nödvändigt, blott tillkalla de läkare som behandlar honom”[124], läkarna Levin och Pletnev. En vanlig arbetsdag när Kujbysjev var på sitt kontor kände han sig dålig och var mycket blek. Maximov förstod att tillfället hade kommit. Han avstod från att tillkalla läkare och Kujbysjev fick gå själv hela vägen hem och upp för tre trappor. Till följd av detta dog han av en hjärtattack kort efter hemkomsten. Politbyråmedlemmen Kujbysjev var bland de viktigaste personerna bakom första och andra femårsplanerna. Tillsammans med Molotov var han en av talarna vid SUKP(b):s 17:e partikonferens 1932 som summerade den första femårsplanen och lade fram förslag till den andra.

 

Bucharin–Rykovs förräderirättegång,

en sammanfattning

Samtliga anklagade i Bucharin–Rykovs förräderirättegång erkände sina brottsliga handlingar inför rätten och berättade hur allt hade överenskommits och genomförts. Det är tusentals och åter tusentals fakta som kommer fram vid rättegången där de 21 anklagade hade full frihet att tala för sin sak och även förneka sin skuld. Det hände ibland när nya uppgifter kom fram om händelsernas förlopp att någon av de anklagade kände sig förd bakom ljuset av konspirationens huvudpersoner och reste sig och deklarerade detta. Under Bucharins försvarstal i slutet av rättegången när Bucharin förnekade att han stått ”på samma nivå som Rykov som en av de största spionageorganisatörerna”, blev Bucharin avbruten av anklagade Sjarangovitj med orden: ”Sluta med att ljuga om också bara för en gång i Ert liv! Ni ljuger här inför domstolen.”[125]

 

En föredömlig åklagare

Åklagare Vysjinskij, Sovjetunionens högsta statsåklagare, har i den borgerliga pressen i tiotals år utsatts för smutskastningskampanjer som inte känner några gränser när det gäller lögnaktiga påståenden. Samtliga historieförfalskare, från polisagenten Conquest till de svenska motsvarigheterna, har ägnat sig åt vilda fantasier angående Vysjinskijs roll och uppträdande under rättegången. Men verkligheten var en helt annan. Det är lätt att konstatera detta när man läser rättegångsprotokollen. Åklagaren Vysjinskijs starka bevis lämnade knappast någon annan möjlighet för de anklagade än att berätta sanningen. Det är detta som gör historieförfalskarna helt galna. Han var djupt insatt i målet, kunnig om varenda detalj och lämnade inget utanför. Han gjorde det omöjligt för de anklagade att låta bli att berätta det de varit inblandade i och att avslöja alla detaljer. Under hela rättegången hade åklagaren Vysjinskij en korrekt attityd gentemot de anklagade. Vysjinskij genomförde sitt uppdrag som åklagare på ett föredömligt sätt och drog också de rätta slutsatserna av de anklagades berättelser.

 

Han avslutade sin plädering med det kända yttrande som så många gånger förfalskats i borgpressen: ”Hela vårt land, ung och gammal, väntar och kräver det enda: Förrädarna och spionerna som har schackrat bort vårt fosterland till fienden, måste skjutas som galna hundar!”[126]

 

Domstolen dömde 18 av de anklagade till lagens strängaste straff – arkebusering och beslagtagande av all personlig egendom (Bucharin, Rykov, Jagoda, Krestinskij, Rosengolz, Ivanov, Tsjernov, Grinko, Selenskij, Ikramov, Chodsjajev, Maximov-Dikovskij och Krjutjkov). De tre återstående dömdes till fängelse, förlust av de medborgerliga rättigheterna under fem år efter fängelsetidens utgång samt konfiskering av all deras personliga egendom. (Pletnev 25 år, Rakovskij 20 år och Bessonov 15 år).

 

Ryska qvislingar är kapitalisternas hjältar

Efter att ha läst rättegångsprotokollen är det lätt att förstå att detta var den enda riktiga utgången i denna rättegång mot förrädare, spioner och mördare. En del författare vänder sig mot dödsstraffen, mot det faktum att 18 dömdes till döden. I dag är dödsstraff överspelat i det mänskliga samhället. Men för över 60 år sedan var dödsstraffet det vanliga straffet som tillämpades mot högförräderi i hela världen. Men dödsstraffet är i sammanhanget inte den frågeställning som historieförfalskarna egentligen reser, utan bara en förevändning för att få dagens människor att fördöma 1930-talets rättegångar. Den frågeställning som kritikerna mot Sovjetunionen egentligen reser är att rättegången skulle varit en fars, att målet för rättegången bara var att ta död på oppositionen mot regeringen, en opposition som, enligt kritikerna, var en samling tänkare, filosofer, poeter, världsförbättrare m.m.

 

Det är så Ahlmark, Skotte och Englund skriver i sina böcker och tidningar. Men dessa historieförfalskarnas hjältar är en grupp förbrytare av värsta sort som ingick allians med Nazityskland och det fascistiska Japan för att komma åt statsmakten i Sovjetunionen. Det är nazist- och fascistallierade som Ahlmark, Skotte och Englund gjort till sina hjältar och vill ha som föredömen för barnen i de svenska skolorna. Det är mördare som dödade Maxim Gorkij och Kirov, folk av samma kaliber som de som mördade Olof Palme. Det är folk som saboterade landets försörjning av papper för att sätta stopp för kulturrevolutionen och göra det omöjligt att förse landets skolbarn med skrivböcker. Det är sabotörer som sprängde fabriker, gruvor och tåg och utan att tveka mördade tusentals arbetare, sådana som lade spikar och glas i smöret som rev sönder hals och mage på folket, sådana som spred boskapspest som dödade hästar och husdjur i tiotusental. Det är de ryska qvislingarna och nazisamarbetsmännen som är kapitalistiska massmediers förebilder och den svenska högerns hjältar.

 

Den svenska Moskvaambassaden om Bucharin–Rykovprocessen

Den välvilliga och beundrande inställning som dagens borgare visar de dömda i Moskva i mars 1938 har inte någon motsvarighet i den svenska Moskvaambassadens rapportering till det svenska utrikesdepartementet. Och då ska vi inte glömma att det svenska utrikesdepartementet och ambassaderna alltid har befolkats av högerfolk, folk från gräddan inom den svenska borgerligheten. Ambassadfolk meddelade då i brev till det svenska utrikesdepartementet att de dömda verkligen var inblandade i en konspiration för att störta den sovjetiska regeringen och överta statsmakten.

 

”Légation de Suède

Vad den senaste trotskistprocessen visat.

Moskva den 30 mars 1938

Förtrolig.

Till Hans Excellens Herr Minister för Utrikes Ärendena.

I vilken mån de anklagade i den nyligen avslutade processen mot ”höger– och trotskistblocket” gjort sig skyldiga till det som lagts dem till last torde väl aldrig bliva fullt utrett. Om sanningen över allt i världen har svårt att göra sig hörd, så gäller detta i särskilt hög grad om Ryssland, där objektiviteten alltid varit en rar avis och i händelse den funnits ständigt blivit trampad under fötterna. Under den sakliga diskussion, som ännu pågår inom härvarande utländska kretsar, synes emellertid i några stycken en opinion i bestämd riktning redan ha utkristalliserat sig. Efter att med häpnad och skepsis ha tagit del av beskyllningarna mot de tjugoen revolutionära veteranerna ha nämligen många måst medgiva, att anklagelserna, trots orimligheter och materiella oriktigheter i åtskilliga avseenden, innehållit en icke oväsentlig kärna av sanning i så mån att de nu dömda, besjälade av en stark vilja att vid första tillfälle röja undan den maktägande klicken, vidtagit förberedande åtgärder till att realisera sina syftemål.”[127]

 

Även om den allmänna stämningen i det sovjetiska samhället efter Moskvarättegångarna, vilka i grovt lögnaktiga artiklar betecknats och betecknas som kaos med miljoner och åter miljoner utrensade och dödsdömda människor, har dåtidens ambassadrapportering gett en annan bild.

 

”Légation de Suède

Ang. den terroristiska rensningen.

Moskva den 14 juli 1938

Förtrolig.

Hans Excellens

Herr Sandler, Minister för Utrikes Ärendena.

Det har kanske något sammanhang med den höga sommartemperaturen att sensationella berättelser från Sovjetunionen i främsta rummet om terrorn, naturligtvis, vid denna tid åter börjat breda ut sig i den utomryska pressens gästfria spalter. Otvivelaktig finnes nu, liksom det nästan alltid funnits under de senaste tjugo åren, mer än nog faktiskt material för anmärkningsvärda berättelser från detta land, men det är ganska visst att sådana berättelser skulle få ett helt annat utseende, om de framställdes realistiskt och utan en främmande och tendentiös fantasis utsmyckningar. Om den utländska pressens meddelanden härifrån gäller i regel att till en liten faktisk kärna satts en stark dos journalistisk sensation, vars huvudingredienser kanske i flertalet fall äro missförstånd och en spelande fantasi, samt ytterligare en ävenledes kraftig dos politisk tendens från dem som ha ett gott öga till sovjetriket.”[128]

 

Efter att ha gått igenom några ”belysande exempel” och berättat om ”olämpliga” personer och personer med ”en ganska medelmåttig kapacitet” eller som ”ej hålla måttet” eller den korrumperade folk kommissarien som ”transporterats från kommissariatet till fängelset” går ambassadrapportören vidare om orsaken till utrensningarna. Enligt rapportören får regimens motståndare gå (”i verkligheten relativt få till antalet”), men i mycket större antal kastar man ut dem som utmärkt sig för maktmissbruk, oredlighet och oduglighet och visat sig undermåliga och skadliga. Den sovjetiska regeringen ville ha en föryngring av förvaltningen med folk från de arbetande klasserna vilket faktiskt gjordes och den svenska ambassadrapportören slår fast ”att vad som för närvarande sker här i verkligheten ej kan och ej bör betraktas såsom tecken på upplösning och förfall utan tvärtom måste karakteriseras såsom tecken på en socialpolitisk konsolidering”. Detta var, får vi tillägga, mycket viktigt. Kriget var redan på gång, med invasion av Österrike, och snart skulle nazisterna invadera Sovjetunionen. I denna situation måste regeringen kunna lita helt till de civila, militära och ekonomiska förvaltningarna. Ambassadrapporten fortsätter:

 

”Men det betydelsefulla i den, om man så må säga epidemiska terrorn i sovjetriket, ligger, som åtskilliga gånger tidigare varit anledning erinra om, icke i dessa enskilda fall från höga ställningar, vilka visserligen för utomstående betraktare helt naturligt erbjuder ett mera uppskakande skådespel men i verkligheten äro relativt få till antalet och representativa huvudsakligen för den av terrorn berörda minsta samhällsgruppen. Det viktiga ligger i den allt från början av 1935 med då och då växlande styrka pågående massrensningen genom förvaltningens alla grenar, civil-, militär-, ekonomisk etc., och samhällets alla skikt. Denna exempellösa rensningsprocedur avser både att undanröja den nuvarande regimens motståndare, till vilkas talmässigt ringare grupp i de flesta fall hänföra sig just de högst uppsatta och därför djupast störtade offren, och att utrensa såvitt möjligt alla sådana element som antingen genom oredlighet och maktmissbruk eller genom sin oduglighet visat sig undermåliga och skadliga. Denna våldsamma procedur drives av en medveten strävan till å ena sidan social förnyelse och å andra föryngring av hela förvaltningen, en strävan att i förvaltningen i största möjliga ut sträckning införa en personal som hämtats ur de samhällsgrupper, vilka väsentligen uppburit revolutionen och numera rimligtvis kunna göra anspråk på att få njuta frukterna av den nya ordningen. Detta betyder i främsta rummet att man vinnlägger sig om att draga fram de, så att säga, i oblandade sovjetförhållanden uppfostrade och utbildade yngre årsklasserna ur arbetarnas och böndernas leder, vilka numera genom de mångtaliga högskolorna av olika slag, sådana dessa för övrigt än må vara, kastas ut i livet och kräva att få plats i solen och att få verka... - - - Detta bör, synes det mig, vara av vikt även av rent praktiska skäl att lägga märke till och även att lägga på minnet, emedan detta visar att vad som för närvarande sker här i verkligheten ej kan och ej bör betraktas såsom tecken på upplösning och förfall utan tvärtom måste karakteriseras såsom tecken på en socialpolitisk konsolidering, låt vara från våra utgångspunkter visserligen högst säregna. Och säregna äro de av den naturliga orsaken att de här i landet föreliggande betingelserna – historiska, etnografiska, geografiska etc. – verkligen äro säregna.”[129]

 

Ambassadör Joseph Davies om Bucharin–Rykovprocessen

En person som vistades i rättegångssalen under samtliga dagar var USAs dåvarande ambassadör Joseph Davies. För sin regerings räkning fick han sätta sig in i hela processen och rapportera vidare om omständigheterna kring de anklagade och rättegångens trovärdighet. Vi citerar Joseph Davies ur hans bok På uppdrag i Moskva. Det första citatet är från Davies brev den 8 mars 1938 till sin dotter Emlen som då fanns i USA men som tidigare levt med familjen i Moskva.

 

”Under senaste veckan har jag varenda dag varit närvarande vid den Bucharinska förräderiprocessen. Du har naturligtvis läst om den i tidningarna. Det är en förfärlig historia. Den har intresserat mig rent intellektuellt genom att återigen aktualisera de gamla problemen om vittnesmåls trovärdighet och svårigheterna att sålla agnarna från vetet – sanningen från lögnen – vilka uppställt sig så många gånger under de processer jag själv fört.

Alla de grundläggande svagheterna och lytena i de mänskliga naturen – egoismen i dess värsta form – träder i dagen under förhandlingarna. De avslöja huvuddragen av en komplott som var mycket nära att lyckas störta denna regering.

Vittnesmålen belysa vad som hände förra våren och sommaren och som vi då inte kunde förstå. Du minns att personer på kansliet kom och berättade om en ovanlig rörelse runt Kreml: portarna stängdes för allmänheten och vakthållningen lades om. Som du minns, påstods det att de nya vaktstyrkorna bestod nästan helt och hållet av soldater från Georgien, Stalins hemland.

De sensationella vittnesmål som avges av Krestinskij, Bucharin och andra tycks tyda på att en komplott existerade i början av november 1936, avsedd att i maj följande år igångsätta en statskupp under ledning av Tuchatjevskij. Det hängde tydligen på ett hår att det hade lyckats.

Men regeringen ingrep snabbt och energiskt. Röda armégeneralerna arkebuserades och hela partiorganisationen undergick en grundlig upprensning. Så upptäcktes det att en del av själva topparna var smittade och umgicks med planer att störta regeringen och i själva verket samarbetade med det tyska och japanska spionageväsendet.”[130]

 

Brev till USAs utrikesminister

Så skriver en van advokat från väst om Bucharins rättegång. Låt oss nu citera ambassadör Davies förtroliga depesch nr 1039 från den 17 mars 1938 till sin chef USAs utrikesminister.

 

”Trots de betänkligheter man kan hysa mot en praxis som godkänner bekännelser som bevisning och lämnar de anklagade praktiskt taget utan skydd, har jag dock efter dagliga observationer av de anklagade, deras sätt att uppträda, de omedvetna bekräftelser som deras berättelser lämna och andra detaljer i rättegången av juridiskt intresse, kommit till den slutsatsen att de politiskt anklagade är överbevisade om att ha gjort sig skyldiga till sådant brott mot sovjetlagen att de måste hemfalla till däri stadgade straff. De diplomater som mest regelbundet övervarit rättegången ha i allmänhet den upp fattningen att åklagaren bevisat att en kraftig politisk opposition och en oerhört allvarlig sammansvärjning existerat, vilket för dessa diplomater förklarar många hittills dunkla punkter i det senaste halvårets utveckling i Sovjetunionen. Den enda meningsskiljaktigheten avser i vad mån de olika anklagade är inblandade och hur pass centraliserad komplotten har varit.”[131]

 

Nazisterna ockuperar Europa

Ambassadör Joseph Davies förstod vidden av de anklagades brott vars följder kunde blivit fruktansvärt dramatiska. Nazistarméerna marscherade faktiskt i Europa och mitt under rättegångsprocessen den 11 mars 1938 ockuperade Nazityskland Österrike. Snart skulle det bli Tjeckoslovakiens tur och sedan Polens och sedan hela Europas. Och i Sovjetunionen som Nazityskland hade lovat den kapitalistiska världen att krossa, som var själva huvudmålet för nazisterna, fanns en grupp högt uppsatta politiker som samarbetade med nazisterna i syfte att döda den sittande regeringen och stycka upp landet samt dela det mellan dem själva och Nazityskland!

 

Sovjetunionens regerings och Stalins korrekta handlande stoppade en kommande katastrof för det socialistiska Sovjetunionen och för de slaviska folken. Hitlers utrotningshot mot de slaviska folken var inte bara tomt skryt. Betänk att under drygt tre års krig och ockupation av Ukraina, Vitryssland och andra områden i västra Sovjetunionen dödade nazistarméerna över 25 miljoner människor! Att rensa ut förrädarna var livsviktigt för Sovjetunionens överlevnad och avgörande för landets seger i andra världskriget.

 

I sin förlängning var det avgörande för nazismens utrotning och världens möjlighet att åtnjuta den frihet och demokrati vi har i dag. Hade nazisterna erövrat Sovjetunionen skulle de kunnat ta hela världen. Men det är inte bara vi kommunister som inser detta och öppet förklarar det. Även hederliga borgare ställer sig i detta fall på samma sida om barrikaden som vi själva.

 

Förräderiprocesserna krossade Hitlers femtekolonn i Ryssland

Låt oss än en gång återge ett citat från ambassadör Joseph Davies bok På uppdrag i Moskva. Han tar upp ”femtekolonnens” agerande i Sovjetunionen. Femtekolonnen är den benämning man ger åt förrädarna som tjänstgör åt en yttre fiende. Termen femtekolonn kommer från fascisternas attacker mot Madrid under spanska inbördeskriget. Fascisterna kom i fyra kolonner och proklamerade att de inne i Madrid hade en femte kolonn som skulle anfalla försvararna i ryggen. Låt oss höra vad ambassadör Davies har att säga om ”femtekolonnarna” i Sovjetunionen. Uppmärksamma att detta kapitel i På uppdrag i Moskva skrevs under sommaren 1941 men är insatt i boken direkt efter den förtroliga depeschen till USAs utrikesminister den 17 mars 1938. Ambassadör Davies förklarar varför: ”Detta skrevs efter det tyska angreppet på Ryssland sommaren 1941 men införes på denna plats såsom den mest logiska då det gäller att visa hur förräderiprocesserna krossade Hitlers femtekolonn i Ryssland.”

 

Ambassadör Joseph Davies:

”Femtekolonnen i Ryssland – En studie i efterklokhet

Då jag passerade Chicago på hemväg från junipromotionen vid mitt gamla universitet blev jag ombedd att hålla ett tal för universitetsklubben och Wisconsinsällskapet. Det var jämnt tre dagar efter Hitlers anfall mot Ryssland. Någon bland publiken frågade: ’Hur är det med femtekolonnarna i Ryssland?’ Utan att tänka mig för, svarade jag: ’Det finns inga. De är skjutna.’

På tågresan hem kunde jag inte bli kvitt denna tanke. Det var i själva verket påfallande att vid denna senaste nazistinvasion inte ett ord förekommit om något ’inre arbete’ bakom de ryska linjerna i samarbete med det tyska militärkommandot. Hitlers intåg i Prag 1939 ackompanjerades av de tjeckoslovakiska henleinorganisationernas aktiva militära stöd. Detsamma gällde hans invasion i Norge. Det fanns inga Sudettyska henleinare, inga slovakiska tisos, inga belgiska de grelles och inga norska quislingar i den Sovjetryska bilden.

Då jag tänkte på allt detta gick det upp för mig att de saker som hände i Ryssland medan jag var där, kanske hade en betydelse som jag förut inte tänkt på. Vid återkomsten till Washington skyndade jag mig att läsa igenom mina gamla dagböcker på nytt och med utrikesministeriets tillåtelse gå igenom några av mina officiella depescher.

Ingen av oss som var i Ryssland 1937 och 1938 tänkte på något slags ’femtekolonn’-verksamhet. Denna term var inte aktuell. Det är relativt nyligen som vi i vår vokabulär upptagit sådana uttryck om den nazistiska tekniken som ’femtekolonn’ och ’inre aggression’.

De mera välunderrättade misstänkte i största allmänhet att sådana metoder kunde komma till användning från Hitlers sida, men det var en av de saker som enligt mångas mening aldrig skulle inträffa. Det är först på de både sista åren som genom Dieskommittén och FBI de tyska organisationernas verksamhet i Nord- och Sydamerika har avslöjats och som vi ha sett de tyska agenterna i aktiv verksamhet i Norge, Tjeckoslovakien och Österrike i samarbete med förrädare som inifrån givit stöd åt de planerade Hitlerattackerna.

Denna verksamhet och dessa metoder existerade i Ryssland så långt tillbaka som 1935 såsom ett led i de tyska planerna mot Sovjet. Hitler höll 1936 sitt berömda Nürnbergtal där han klart avslöjade sina avsikter mot Ukraina.

Det förefaller nu som om Sovjetregeringen redan på den tiden var fullt medveten om den tyska militära och politiska ledningens planer och om det ’inre’ arbete som pågick i Ryssland som förberedelse till det tyska anfallet.

Medan jag övervägde dessa frågor såg jag plötsligt bilden klar för mig, så klar som jag borde ha sett den redan på den tiden. Historien hade berättats i de så kallade förräderi- och rensningsprocesser som jag bevistade och åhörde 1937 och 1938. Då jag ur den nya synvinkeln gick igenom protokollen från dessa rättegångar och de anteckningar jag själv gjort, fann jag att praktiskt taget alla de knep som den tyska femtekolonnen arbetar med och som vi nu känna till, uppenbarades genom bekännelserna och berättelserna av dessa ångerköpta ryska quislingar.

Det var tydligt att Sovjetregeringen själv trodde på att denna verksamhet existerade, att den blev allvarligt orolig och föresatte sig att grundligt krossa den. När det tyska anfallet 1941 kom var alla de femtekolonner utplånade som tyskarna organiserat. En annan detalj som var obegriplig på den tiden, men nu, efter den utveckling som skett, kommer i en annan dager, var sovjetregeringens aktion mot de tyska och italienska konsulaten 1937 och 1938. Denna skedde på ett hänsynslöst sätt och med en nästan brutal likgiltighet för vederbörande lands känslor. Det skäl som angavs av Sovjetregeringen var att dessa konsulat voro sysselsatta med hemlig politisk verksamhet och därför måste stängas. I meddelanden om rättegångarna och avrättningarna (’rensningarna’) från alla håll i landet detta år, beskylldes de anklagade för förrädisk och hemlig verksamhet, avseende att hjälpa en ’främmande makt’ att störta sovjetstaten.”

 

Ambassadör Joseph Davies fortsätter sedan sin berättelse genom att gå igenom en del rättsfall i förräderirättegångarna och avslutar kapitlet med orden:

 

”Genom dessa vittnesmål komprometterades general Tuchatjevskij och åtskilliga höga officerare i armén och marinen, och kort efter Bucharinrannsakningen blevo dessa arresterade och anklagade för att under Tuchatjevskijs ledning ha åtagit sig att samarbeta med tyska överkommandot i händelse av ett angrepp på sovjetstaten. Otaliga fall av underjordisk verksamhet inom armén avslöjades genom vittnesmålen. Enligt dessa hade många av de högsta officerarna antingen blivit mutade eller på annat sätt förmåtts att delta i konspirationerna. Fullständigt samarbete hade enligt vittnesmålen åstadkommits i alla grenar av försvaret och de politiska organisationerna med tyska och japanska överkommandona.

Sådan var den historia som upprullades vid rättegången. Det råder intet tvivel om att avslöjandena och de anklagades bekännelser gjorde ett djupt intryck på vederbörande i Kreml. Det snabba och grundliga ingripandet visade att regeringen trodde på dem. Regeringen tog med största energi och precision itu med uppgiften att göra rent hus. Röda arméns överbefälhavare, Vorosjilov, yttrade: ’Det är lättare för en inbrottstjuv att bryta sig in om han har medbrottslingar som öppnar dörren. Vi har tagit hand om dessa medbrottslingar.’

General Tuchatjevskij deltog inte i processionen vid kröningen i London. Han sades ha fått ett befäl i Volgadistriktet, men man fick veta att han blivit gripen på tåget innan han kom dit. Några veckor efteråt, den 11 juni, blev han tillsammans med elva andra officerare från överkommandot arkebuserad efter en krigsrättsförhandling inför stängda dörrar. Alla dessa rannsakningar, rensningar och likvideringar som verkade så brutala och gjorde ett så djupt intryck på värden på den tiden, voro tydligen ett utslag av den stalinska regeringens kraftiga och beslutsamma aktion att skydda sig icke blott mot en revolution inifrån, utan också mot ett anfall utifrån. Regeringen tog sin sak grundligt och rensade upp landet från alla förrädiska element. I tvivelaktiga fall fällde man hellre än friade.

Det fanns inga femtekolonnare i Ryssland 1941 – de var skjutna. Rensningen hade befriat landet från förräderiet.”[132]

 

Ambassadör Davies berättelse är i dag viktigare än någonsin. Den ställer frågan om utrensningarna och förräderiprocesserna i rätt belysning. Men den reser även andra frågor som aldrig behandlats av borgerliga historieskrivare. En viktig fråga i detta sammanhang är hur det över huvud taget var möjligt för nazisterna att på fem veckor besegra den stora militärmakten Frankrike som dessutom hade fått en engelsk armé till sin hjälp! Den franska överklassens förräderi mot sitt land och andra frågor från tiden mellan de två världskrigen är frågor som kräver en förklaring.

 

Förrädarna och hotet mot Sovjetunionen

Den som bläddrar igenom vanliga dagstidningar från 1930-talet kan lätt se hur hotet mot Sovjetunionen ökade dag för dag. Hotet kom från Nazityskland men även från de andra kapitalistiska länderna i väst, bland annat från Frankrike och Storbritannien. Så fortsatte det under hela 1930- talet. När nazisterna invaderade Polen i september 1939 deklarerade Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland men företog inga stridshandlingar eller försökte rädda Polen. Det var det så kallade ”löjliga kriget”. Det riktiga kriget mellan Frankrike /Storbritannien och Nazityskland startade först nio månaders senare med nazisternas invasion av Frankrike i juni 1940. Men under perioden september 1939–juni 1940 blev inte Frankrike och Storbritannien overksamma. Den antisovjetiska politiken var allmännrådande i dessa länder.

 

I Frankrike bildade man med avhoppare från Sovjetunionen en ukrainsk legion och nationella stridsenheter av kaukasier i den franska generalen Weygands armé. När Finland gick i krig mot Sovjetunionen i december 1939 ställde sig Frankrike och Storbritannien på Finlands sida. Storbritannien skickade till Finland 144 krigsflygplan, 114 tunga kanoner och hundratusentals granater och flygbomber. Frankrike skickade 179 flygplan, 472 kanoner, 5.100 kulsprutor och cirka en miljon granater av olika sorter. Samtidigt gjorde dessa länder upp planer för att skicka in en armé på 150 000 man för att slåss på den finska sidan mot Sovjetunionen. Frankrikes och Storbritanniens regeringar ville visa Nazityskland var de ”hörde hemma”. Det massiva hotet mot Sovjetunionen var påtagligt under hela 1930-talet.

 

Överallt i det kapitalistiska Europa förberedde regeringarna den allmänna opinionen för krig mot Sovjetunionen. I Sovjetunionen uppfattade man detta hot som verkligt. Den sovjetiska ledningen var tvungen att konstatera att landet skulle gå under om man inte lyckades ena alla i arbetet för en snabb samhällsutveckling och i arbetet med de enorma nödvändiga försvarsförberedelserna som tog stor del av den samhälleliga produktionen. I detta mycket ansträngda samhällsklimat upptäckte den sovjetiska regeringen att de länder som hotade Sovjetunionen med krig och utrotning hade egna legoknektar inne i landet, förbindelser som sträckte sig lång upp i staten och partiet. I den mycket pressade situationen, när alla tvingades att arbeta mycket hårt för att Sovjetunionen skulle överleva, fanns det de som i stället hjälpte fienden med information och saboterade produktionen och försvaret.

 

Den sovjetiska regeringen gick hårt åt förrädarna och de kretsar över hela Sovjetunionen där dessa förrädare rörde sig el ler hade förbindelser. Många dömdes till fängelse eller döden. ”I tvivelaktiga fall fällde man hellre än friade”, säger Davies. Det är beklagligt om oskyldiga blev drabbade. Men i den rådande situationen gick det inte att göra bättre. Den nazistiska invasionen och utrotningskriget mot Sovjetunionen närmade sig med stora steg. Att i förvaltningar och statsapparat ha kvar folk som var beredda att samarbeta med de nazistiska inkräktarna och som var fientligt inställda mot den socialistiska staten var lika med självmord. Med ett bestämt agerande lyckades den sovjetiska regeringen rädda landet – och världen – från det nazistiska barbariet och utrota nazismen. Hur skulle historien dömt den sovjetiska regeringen om Sovjetunionen gått under och nazisterna tagit över hela världen?

 

Några slutsatser

Låt oss återgå till början av denna broschyr, till Merle Fainsods bok Smolensk under Soviet rule från 1958. Med fakta i handen kan vi nu konstatera att Fainsods bok är starkt missvisande, egentligen en förfalskning av de historiska händelserna. Desto värre är att denna bok format generationer av intellektuella och öppnat för en billig polisagent som Robert Conquest att framstå som en auktoritet i ämnet Sovjetunionen. Arch Gettys Origins of the Great Purges visar klart att den, enligt Fainsod, planerade utrensningsvågen under 1930 som skulle ha blivit större och större helt enkelt inte existerade. Fainsods påstående att centralkommittén hade satt i gång en terrorvåg vid byte av partikort 1936 har inte heller den minsta grund i verkligheten. Rättegångarna som enligt Fainsod var en fars för att utrota all opposition mot Stalin, visar sig vara rättsprocesser mot förrädare som hade trätt i samarbete med Nazityskland.

 

Egentligen var den politiska rörelsen i Sovjetunionen under 1930-talet ett radikalt ifrågasättande av byråkratins makt i partiet och samhället. Allting var inte bra och felfritt, men det var en nödvändig kamp om Sovjetunionen skulle utveckla den socialistiska produktionen och överleva den nazistiska invasionen. Låt oss citera slutorden i professor Arch Gettys Origins of the Great Purges.

”Bevisningen tyder på att Jesjovs tid (1937- Jezjovsjtjinan) – vilket är vad de flesta uppfattar som de stora utrensningarna – måste omdefinieras. Den var inte en följd av en förstenad byråkratis utrotande av dissidenter och tillintetgörande av gamla radikala revolutionärer. Det kan faktiskt ha varit exakt det motsatta. Det är inte oförenligt med bevisen att säga att de stora utrensningarna var en radikal och även hysterisk reaktion mot byråkratin. De tjänstemän som hade förskansat sig i sina ämbeten blev tillintetgjorda uppifrån och nerifrån i en kaotisk våg av vilja till förändring och revolutionär puritanism.”[133]

 

Avslutning

Ambassadör Joseph Davies har få motsvarigheter i dagens nyliberala samhälle. Ett förstoringsglas av teleskops storlek är nödvändigt när man i dag letar efter en hederlig borgerlig intellektuell. Borgerliga massmedier domineras av clowner som Skotte, Ahlmark, Englund och andra penningsugna och skrupelfria ”författare” som befolkar landets universitet, tidningarnas politiska redaktioner och inte minst de så kallade stiftelser som ska undersöka kommunismens brott. De borgerliga intellektuella i dag påminner mest om ett sällskap andliga dvärgar som med plastkortet i högsta hugg villigt lyssnar till husbondens röst. De hederliga intellektuella som ändå finns vågar sällan lyfta huvudet, de är nästan alltid på defensiven och har svårt att peka ut bedragarna och kalla dem för de historieförfalskare som de är. Lite mera mod och civilkurage skulle kunna ge den svenska allmänheten en annan förståelse för den offentliga debatten och föra debatten upp till en anständig nivå. Dessutom utgör de intellektuellas passiva lydnad under ”marknadskrafterna” ytterligare ett ok på landets arbetare. Befrielse från fördumning och exploatering ställer krav på kamp mot borgerlighetens intellektuella fjantar. Historiekunskapen är viktig för att förstå vår samtid och slå sönder borgarnas lögner! I dagens samhälle är det, med få undantag, bara vi kommunister som vill återge kunskapen om historien till det arbetande folket. Vi sviker inte denna plikt.  

 

Mário Sousa

mario.sousa@telia.com

2001

 

Litteraturlista

• J. Arch Getty: Origins of the Great Purges. The Soviet Communist Party Reconsidered, 1933–1938. Cambridge University Press 1985.

• J. Arch Getty: The Road to Terror, Stalin and the Self-Destruction of the Bolsheviks, 1932–1939. Yale University Press 1999.

• J. Arch Getty and Roberta Manning: Stalinist Terror/New Perspectives. Cambridge University Press 1993.

• Sanningen om processen mot de sammansvurna terroristerna i Moskva – Om Sinovjev–Kamenjevrättegången 19–24 augusti 1936. Arbetarkultur 1936.

• Processen mot det sovjetfientliga, trotskistiska centrum – Om Pjatakov–Radekrättegången 23–30 januari 1937. Arbetarkultur 1937.

• På vakt mot fascismen – Om Bucharin–Rykovrättegången 2–13 mars1938. Arbetarkultur 1938.

• SUKP(b):s verksamhetsberättelser, 14:e, 15:e, 16:e, 17:e och 18:e partikongresserna.

• Ambassadör Joseph Davies: På uppdrag i Moskva. Bonniers 1942 (Mission to Moscow, London 1942).

• Ambassadör Joseph Davies: Our Debt To Our Sovjet Ally. New York 1942.

• D. N. Pritt: Sinovjev och Kamenjev inför Folkets Domstol. Stockholm 1937. (The Zinoviev Trial).

• (De två sistnämnda verk, Davies och Pritt, är broschyrer som går att köpa i kopieform från Bokhandeln Röda Stjärnan i Uppsala till självkostnadspris. Davies Our Debt To Our Sovjet Ally har, vad vi vet, aldrig funnits i Sverige tidigare. Den gavs ut i juni 1942 inför andra världskrigets första år och är en skrift för att få det amerikanska folket att gå in i kriget på Sovjetunionens sida. Den är full av sanningar som ingen vill upprepa i dag.)

• Korrespondens från den svenska Moskvaambassaden till den svenska utrikesdepartementet. Riksarkivet, Stockholm. • Nordisk Familjebok 1933.

• Tysklands Kommunistiska Parti och kampen mot fascismen 1928–35. Stockholm 1974.

• Kulkov, Rjechevski, Tchelichev: A verdade e a mentira sobre a segunda guerra mundial. Avante 1985.

• Stalin: On the opposition. Peking 1974.

• Stalin: Leninismens problem. Moskva 1951. Ludo Martens: Un Autre Regard sur Staline. Editions EPO Bruxelles 1994.

• Maurice Hartman: Staline. Les Éditions Éclectiques 1979.

• Lilly Marcou: Staline Vie Privée. Calmann–Lévy 1996.

• Michael Sayers och albert e. kahn: Den Stora Sammansvärjningen mot Sovjetunionen. Arbetarkulturs Förlag 1951.

• Arvid Fredborg: Storbritannien och den Ryska Frågan 1918–1920. Norstedts 1951.

• Douglas Tottle: Fraud, Famine and Fascism, The Ukrainian Genocide Myth from Hitler to Harvard. Toronto 1987.

• John Scott: Vad gör Ryssland bortom Ural? Stockholm 1944.

• John D. Littlepage: In Search of Soviet Gold. London 1939.

• Molotov: Den andra femårsplanen och resultaten av den första. Arbetarkultur 1932.

• Felix Chuev: Molotov Remembers. Chicago 1993.

• Stefan Szende: Sovjetrysslands utrikespolitik 1917–1943. Verdandi 1943.

• Robert Conquest: Den stora terrorn/Stalins skräckvälde under 30-talet. Stockholm 1971.

• Robert Conquest: The Great Terror/A Reassessment. Oxford 1990.

• Alec Nove: Sovjets ekonomiska utveckling. Wahlström & Widstrand 1971.                                                              


[1] J. Stalin, Centralkommitténs politiska verksamhetsberättelse på SUKP(b):s sextonde kongress, Moskva 1954, s 38-83.

J. Stalin, Leninismens problem, Moskva 1951, s 683-717, 871-890.

[2] Adolf Hitler, Min kamp, Stockholm 1941, s 573.

[3] J. Arch Getty & Oleg V. Naumov, The Road to Terror –  Stalin and the Self-Destruction of the Bolsheviks, 1932-1939, New Haven 1999, s 25.

[4] Ibid, s 27.

 

[5] Ibid, s 327.

[6] J. Arch Getty, Origins of the Great Purges – The Soviet Communist Party Reconsidered, 1933-1938. New York 1985, s 3.

[7] Ibid.

[8] Merle Fainsod, Smolensk under Soviet rule. London 1959, s 222.

[9] Getty 1985, s 6

[10] Vladimir I. Lenin, Collected Works, Vol 30, Moscow 1965, s 186.

[11] Getty 1985, s 46.

[12] Ibid, s 47.

[13] Ibid, s 46.

[14] Mario Sousa: Sanningen som kom bort – ny forskning avslöjar myten om miljontals fångna och döda i Stalins Sovjetunionen, KPML(r) 1998, http://www.mariosousa.se.

[15] Peter Englund, ”Den otroliga bilden av Stalin 1937”, Moderna Tider 1994:40, s 26;

Peter Englund, Brev från nollpunkten, Stockholm 1996, s 72.

[16] Robert Conquest, Den stora terrorn – Stalins skräckvälde under 30-talet, Stockholm 1971, s 495.

[17] Getty 1985, s 54.

[18] Ibid, s 59.

[19] Ibid, s 61.

[20] Ibid, s 63.

[21] Ibid, s 69.

[22] Ibid, s 83.

[23] Ibid, s 85.

[24] Ibid, s 89.

[25] Ibid.

[26] Englund 1996, s 66-67.

[27] J.V. Stalin, Works, vol. 7, 1925, Moscow 1954, s 393.

[28] Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia, Stockholm 1972, s 349.

[29] J. Stalin, Leninismens Problem, Moskva 1951, s 683.

[30] Tysklands kommunistiska parti och kampen mot fascismens perioden 1928-1935, Stockholm 1974, s 21.

[31] Nordisk Familjebok, band 19, Malmö 1933, s 944.

[32] Sanningen om processen mot De sammansvurna terroristerna i Moskva, Processprotokoll från rättegången mot det trotski-sinovjevska centrum 19-24 augusti 1936, Stockholm 1936, s 13.

[33] Ibid, s 42.

[34] Ibid, s 127.

[35] Ibid, s 78.

[36] Denis Nowell Pritt, Sinovjev och Kamenjev inför Folkets Domstol, Stockholm 1937, s 9.

[37] Korrespondens mellan den svenska ambassaden i Moskva och den svenska Utrikesdepartementet i Stockholm. Riksarkivet, Stockholm.

[38] Ibid.

[39] Processen mot det sovjetfientliga, trotskistiska centrum, Stockholm 1937, s 28.

[40] Ibid, s 29.

[41] Ibid, s 30.

[42] Ibid, s 31.

[43] John D. Littlepage, In Search of Soviet Gold, London 1939, s 274.

[44] Processen mot det sovjetfientliga, trotskistiska centrum, Stockholm 1937, s 45.

[45] Ibid, s 48.

[46] Ibid, s 49.

[47] Ibid.

[48] Ibid, s 51.

[49] Ibid, s 52.

[50] Ibid, s 53.

[51] Ibid, s 57.

[52] Ibid, s 56.

[53] Ibid, s 58.

[54] Ibid, s 60.

[55] Ibid, s 410.

[56] Joseph E. Davies, På uppdrag i Moskva, Stockholm 1942, s 466.

[57] Ibid, s 33.

[58] Robert Conquest, Den stora terrorn-Stalins skräckvälde uner 30-talet, Halmstad 1971, s 155, 6.

[59] Korrespondens mellan den svenska ambassaden i Moskva och den svenska Utrikesdepartementet i Stockholm. Riksarkivet, Stockholm.

 

[60] Ibid.

 

[61] Getty & Naumov 1999, s 323-4.

[62] Ibid, s 586.

[63] Stalin, Kampen mot fascismens trotskistiska agenter och vårt partis uppgifter, Göteborg 1971.

 

[64] Ibid, s 39.

[65] Ibid, s 40.

[66] Ibid, s 49.

[67] Ibid.

[68] Ibid, s 51.

[69] Ibid, s 52.

[70] Ibid, s 53.

[71] Ibid, s 54.

[72] Ibid, s 55.

[73] Ibid, s 74.

[74] Ibid.

[75] Ibid, s 76.

[76] Ibid, s 77.

[77] Getty 1985, s 151.

[78] Ibid.

[79] Davis 1942, s 122.

[80] Getty 1985, s 169.

[81] Ibid, s 176.

[82] Ibid.

[83] Ibid, s 175.

[84] Ibid, s 177.

[85] Englund 1994, s 22; Englund, 1996, s 73.

[86] Getty 1985, s 175.

[87] På vakt mot fascismen, Stockholm 1938, s 7.

[88] Ibid, s 68.

[89] Ibid, s 58.

[90] Ibid, s 59.

[91] Ibid, s 62.

[92] Ibid, s 60.

[93] Ibid, s 69.

[94] Ibid, s 65.

[95] Ibid, s 66.

[96] Ibid.

[97] Ibid.

[98] Ibid, s 146.

[99] Ibid, s 147.

[100] Ibid.

[101] Ibid.

[102] Ibid, s 149.

[103] Ibid.

[104] Ibid, s 73.

[105] Ibid.

[106] Ibid, s 74.

[107] Ibid.

[108] Ibid, s 75.

[109] Ibid.

[110] Ibid, s 76.

[111] Ibid, s 161.

[112] Ibid, s 180.

[113] Ibid, s 163.

[114] Ibid, s 165.

[115] Ibid, s 164.

[116] Ibid, s 183.

[117] Ibid, s 188.

[118] Ibid, s 93.

[119] Ibid, s 94.

[120] Ibid, s 95.

[121] Ibid, s 97.

[122] Ibid, s 98.

[123] Ibid, s 99.

[124] Ibid, s 253.

[125] Ibid, s 368.

[126] Ibid, s 335

[127] Korrespondens mellan den svenska ambassaden i Moskva och den svenska Utrikesdepartementet i Stockholm. Riksarkivet, Stockholm.

[128] Ibid.

[129]Ibid.

[130] Davies 1942, s 205.

[131] Ibid, s 207.

[132] Ibid, s 208-213.

[133] Getty 1985, s 206.

Tillbaka till första sidan