23 augusti
1939
Icke-angreppsavtal
mellan
Sovjetunionen och Tyskland
Det är över 60 års sedan det berömda icke-angreppsavtalet skrevs under
av Sovjetunionen och Tyskland. Avtalet har använts under kalla krigets år till
att smutskasta Sovjetunionen genom att framställa landet som en allierad till
Nazityskland. Smutskastningskampanjen pågår idag med full styrka även om
Sovjetunionen inte längre finns. Meningen är nu som då att bekämpa de
kommunistiska sympatierna och försvara kapitalismen. Det är därför viktigt att
ge den svenska allmänheten en beskrivning av vad som hände när
icke-angreppsavtalet skrevs under.
Europa 1939
Den politiska situationen i
Europa år 1939 präglades av stor politisk och militär spänning provocerad av de
fascistiska ländernas attacker och erövringar under trettiotalet. I oktober
1935 invaderade det fascistiska Italien Abessinien (Etiopien) som ockuperades
av italienarna 1936 efter stora massakrer på befolkningen. I Spanien startade
samma år fascisterna ett fasansfull inbördeskrig vilket de skulle vinna två år
senare med stor militär hjälp av det fascistiska Italien och Nazityskland. 1936
gick Nazityskland även ihop med Japan i antikomminternpakten mot Sovjetunionen,
en pakt till vilken Italien anslöt sig. I mars 1938 ockuperade Nazityskland
Österrike med förevändning att en kommunistisk statskupp var nära förestående.
Frankrikes
svek mot Tjeckoslovakien
Tjeckoslovakien blev
Nazitysklands nästa offer. I maj 1938 koncentrerade Hitler de tyska trupperna
vid den tjeckoslovakiska gränsen och ställde krav på de landområden där den
tysktalande befolkningen bodde. I detta område, Sudeterna, fanns alla
tjeckoslovakiska fästningar och andra försvarsanläggningar mot väst,
Nazityskland. Att förlora Sudeterna skulle innebära att lämna vägen fri för en
tysk invasion. Sovjetunionen som hade ett fredsfördrag med Tjeckoslovakien
mobiliserade 40 divisioner till sin västgräns och uppmanade Frankrike, som
också hade en militärallians med Tjeckoslovakien, att ta Tjeckoslovakien i
försvar. Men Frankrike svek sin allierade. Den 29 september 1938 i München
undertecknade Frankrike och England en pakt med Nazityskland och Italien som
gav tyskarna rätt att annektera Sudetområdet. Några dagar senare ockuperade
nazisterna Sudeterna. (Strax efter, ockuperade Polen och Ungern, där högern
hade makten, delar av Tjeckoslovakien i Teschen och Slovakien.)
”Fred i vår
tid”?
Det var det berömda talet
”Fred i vår tid” som Englands statsminister Chamberlain proklamerade vid
ankomst till England, som skulle garantera fred i Europa inom en överskådlig
framtid. Trots att Tjeckoslovakien hade en militäralians med Frankrike till
gemensamt försvar mot Tysklands aggressiva planer blev den tjeckoslovakiska
regeringen aldrig tillfrågad om landets delning och framtid eller bjuden till
förhandlingarna i München. Det närmaste de tjeckoslovakiska
regeringsrepresentanterna kom Münchenförhandlingarna var väntrummet utanför
förhandlingslokalerna. Där fick de sitta och vänta på beslutet om Frankrikes
och Englands förräderi. Sovjetunionen, som också hade en militärallians med
Frankrike och var en av de stora militärmakterna i Europa., blev inte heller
bjuden till München. Anledning var att Sovjetunionen förespråkade en
antifascistisk front för att få stopp på Hitlers krigspolitik. Detta gick tvärt
emot västdemokratiernas svansande efter Hitler.
England-Tyskland
Icke-angreppspakt
Dagen efter
Münchenöverenskommelsen den 30 september 1938 undertecknade England och Tyskland
en gemensam deklaration om att aldrig mera gå i krig mot varandra. Frankrike
gjorde detsamma i december 1938. Englands och Frankrikes fresdavtal med Hitler
lämnade Sovjetunionen som enda försvarare för den antifascistiska kampen och
militär motståndare till Hitler. Men München och fredsavtalet till trots blev
det ändå krig. Det hade aldrig varit meningen att Nazitysklands expansion
skulle sluta vid Sudeterna. Den 15 mars 1939 bröt tyskarna mot
Münchenöverenskommelsen, intog Tjeckoslovakien, ockuperade huvudstaden Prag och
delade landet i två tyska lydstater. Tjeckoslovakien upphörde att existera. En
vecka senare ockuperade Tyskland Klaipedaområdet (Memel) i Litauen och reste
nya territoriella krav, denna gång mot Polen. Nazisterna krävde den så kallade
”polska korridoren”, ett område mellan Ostpreussen och det övriga Tyskland,
Polens enda utgång mot havet.
Mot
Sovjetunionen
Nazitysklands krigståg gick
mot öst och Sovjetunionen. Där, hade Hitler bestämt redan 1925, skulle
Tysklands erövra nya landområden. Men mellan Hitler och Sovjetunionen fanns
Polen som hade försvarsavtal med Frankrike och England. Risken för en utbredd
konflikt med flera stora militärmakter inblandade var mycket stor. Sedan
Münchenförräderiet mot Tjeckoslovakien var den politiska hemsituationen i väst
förändrad och om Polen angreps av tyskarna blev de ledande politikerna i
Frankrike och England tvungna att ingripa för att inte tappa ansiktet inför
sitt folk. Å andra sidan om England och Frankrike kunde bygga upp en situation
där Sovjetunionen ensam försvarade Polen och ensam gick i krig mot Nazityskland
kunde västmakternas politiker undkomma kritik genom att hänvisa till en
uppgörelse mellan ”två icke demokratiska länder”. Det var denna taktik som de
franska och engelska regeringarna bestämde sig för i sin strävan att få
Nazityskland att attackera Sovjetunionen.
Även vid Sovjetunionens
östgräns var den militära situationen väldigt spänd. Redan 1931 hade de
japanska imperialisterna invaderat Manchuriet i norra Kina som de gjorde till
en japansk koloni liksom Korea hade blivit sedan 1910. Manchuriet användes som
utgång till nya aggressioner mot Kina. Sommaren 1937 attackerade Japan Shanghai
med 100.000 man och invaderade nordkina från Manchuriet. Hotet från de japanska
imperialisterna vände sig nu mot Vladivostok, den sovjetiska Stillahavskusten
och republiken Mongoliet med vilken Sovjetunionen hade ett alliansfördrag. I
maj 1939 invaderade Japan Mongoliet vid floden Chalchin-Gol. Sovjetunionen kom
till Mongoliets försvar. Efter fyra månaders hårda strider var den japanska
armén, i slutet av augusti, fullständigt besegrad och tvingades att retirera
med stora förluster.
Sovjetunionen
föreslår säkerhetssystem mot nazityskland
Under hela 1930-talet
kämpade Sovjetunionen för att övertyga alla de som vände sig mot fascismen och
nazismen att upprätta ett kollektivt säkerhetssystem för att stoppa kriget. Två
dagar efter tyskarnas intåg i Prag, den 17:e april 1939 när den krassa
verkligheten hade visat världens folk det meningslösa med en överenskommelse
som lämnade fria händer åt nazister och fascister, lämnade Sovjetunionen än en
gång ett konkret förslag till ett trepartsavtal med Frankrike och England, till
ömsesidigt militärt stöd mot Tyskland. En utbredd opinion stödde en sådan pakt
i Frankrike och England. I opinionsundersökningar gjorda sommaren 1939 i
Frankrike var 76% för användning av militär kraft om Tyskland invaderade Polen
och så många som 81% stödde en allians mellan England, Frankrike och
Sovjetunionen. I England var siffran ännu högre, 87% ville ha en allians med
Frankrike och Sovjetunionen.
Hemma-opinionen tvingade
till slut, den 25 juli 1939, de engelska och franska regeringarna att acceptera
ett sovjetiskt förslag till förhandlingar om en militärallians mellan de tre
länderna. Vid den tiden koncentrerade den tyska krigsmakten stora mängder
trupper vid den polska gränsen och krigshotet växte för varje dag. Mot detta
svarade de polska överstarna i regeringen, att landet kunde besegra vilken
invasionsarmé som helst, må det vara från väst eller Sovjetunionen.
Sovjetunionen hade aldrig hotat Polen, överstarnas uttalanden var till för
nazisterna, de ville visa var de hörde hemma och hoppades på en överenskommelse
med Hitler.
Den 26 juli 1939, dagen
efter att de engelska och franska regeringarna hade gått med på förhandlingar
med Sovjetunionen, blev den sovjetiska regeringen kontaktad av Tyskland och
erbjuden förhandlingar om ett avtal mellan länderna. Sovjetunionen svarade inte
på det tyska förslaget. Nya förslag från Tyskland kom vid flera tillfällen
under de följande veckorna, med allt fördelaktigare villkor för Sovjetunionen.
Bl.a. att de baltiska staterna var en del av den sovjetiska intressesfären, att
inga tyska trupper skulle placeras där. Bakgrunden till det var att i mars 1939
hade Tyskland ockuperat hamnstaden Klaipeda (Memel) i Litauen vilket sågs som
ett hot av Sovjetunionen.
Förhandlingarna
startar
Förhandlingarna mellan
Sovjetunionen, Frankrike och England startade äntligen den 12 augusti 1939,
samma dag som Frankrikes och Englands delegationer anlände till Moskva. I denna
allvarliga situation som då rådde när krigsfaran i Europa ökade för varje dag
tog det 18 dagar för Englands och Frankrikes förhandlare att nå Moskva!
Västmakternas förhalningstaktik för att lämna Sovjetunionen ensam i kriget mot
Nazityskland fortsatte trots hemma opinionen. I Hitlers hotfulla ton mot Polen
kunde man läsa att en invasion var nära förestående. Det enda som skulle ha
kunnat sätta stopp för Hitlers erövringsplaner var en omedelbar militärallians
mellan Sovjet, Frankrike och England, följd av en stark koncentration av
trupper från dessa länder vid de tyska gränserna. Men Frankrike och England
hade inte bråttom.
Inga
fullmakter!
När tremaktsförhandlingarna
kom igång i Moskva lördagen den 12 augusti 1939 visade det sig att de engelska
och franska delegationerna leddes av andra rangens diplomater (den engelska
kungens adjutant, amiral Drax och den franska generalen Doumenc) och att de av
sina länders regeringar inte hade fått några fullmakter att skriva på en
försvarspakt eller några andra överenskommelser med Sovjetunionen! Detta var
häpnadsväckande. Vad var det för mening att komma till Moskva utan rätt att
godkänna en försvarspakt? Den sovjetiska delegationen som leddes av marskalken
Vorochilov, folkommissarier för försvaret hade, av den sovjetiska regeringen,
fått fullständig fullmakt att förhandla och skriva under en försvarsallians med
England och Frankrike. De engelska och franska delegationernas uppdrag var
istället att diskutera ett militärfördrag med Sovjetunionen ”endast som en
hypotes”. Det var uppenbart att de hade kommit till Moskva för att förhala
förhandlingarna, ytterligare ett drag i västmakternas strävan att få Hitler att
anfalla ett ensamt Sovjetunionen. På Sovjetunionens förslag begärde de
utländska delegaterna nya fullmakter från sina regeringar redan samma dag.
Svaret i denna för världsfredens mycket dramatiska tid, när Hitlers arméer höll
på att gruppera sig vid Polens gränser, dröjde tre dagar. När svaret kom den 15
augusti visade det sig att de franska och engelska delegationerna av sina
länders regeringar inte hade fått några fullmakter.
Under tiden fortsatte
förhandlingarna trots allt. Den sovjetiska delegationen hoppades på att få
västmakternas regeringar att inse situationens allvar och att Sovjetunionens
intentioner om en riktig försvarsallians var fördelaktig för alla tre parterna.
För att i praktiken visa detta, lämnade Sovjetunionen under de fortsatta
förhandlingarna konkreta förslag på stridskrafter som landet skulle bidra med
till försvarsalliansen om Nazityskland skulle starta ett nytt krig i Europa.
Från sovjetisk sida skulle 136 divisioner, 5000 tunga kanoner, 9000 tanks och
5000 stridsflygplan delta i ett gemensamt försvar av Polen. Dessutom
presenterade Sovjetunionen en krigsplan för de tre makternas samarbete mot
Nazityskland. I gengäld ville de sovjetiska representanterna få konkreta
förslag på de stridskrafter som Frankrike och England var beredda att sätta in
i strid. De sovjetiska representanterna ville också att västmakterna kom
överens med sina allierade Polen och Rumänien om att lämna fri lejd för de
sovjetiska arméerna att passera genom dessa länder för att bemöta den tyska
invasionsarmén.
Tysk
förberedelser mot Polen
Gentemot de sovjetiska
förslaget visade västmakterna inget intresse. Inga konkreta förslag kom från
England och Frankrike, bara tidsödande diskussioner om detaljfrågor som t.ex.
de tyska styrkorna storlek och dess placering, saker som inte ledde till någon
militäröverenskommelse. Dyrbar tid gick till spillo för Sovjetunionen. Under
dessa dagar formerade sig den tyska krigsmakt till attack utanför Polen. Kriget
var i praktiken oundvikligt och tyskarnas öppna väg mot Sovjet snart en
verklighet. I detta läge bestämde sig den sovjetiska regeringen för att
acceptera att inleda förhandlingar med Tyskland. Den första kontakten hade
tagits den 12 augusti efter det att det stod klart att de engelska och franska
delegationerna i Moskva inte hade några fullmakter att förhandla om en
militäröverenskommelse med Sovjetunionen. Sovjetunionen öppnade då en
diskussion med den tyska regeringen om ett icke-angreppsavtal mellan länderna.
Liknande avtal hade de engelska och den franska regeringarna skrivit under med
Tyskland 1938. Den sovjetiska regeringen visste att kriget mot Tyskland var
oundvikligt och ville vinna värdefull tid för att rusta upp landets försvar.
Man hoppades på att ett icke-angrepsavtal skulle ge landet en livsviktig
tidsfrist. Det visade sig senare bli så.
Slut för
trepartsförhandlingarna
Den 22 augusti 1939 kom
trepartsförhandlingarna i Moskva mellan England, Frankrike och Sovjetunionen
till ett definitivt slut. Den franska delegationens ledare, general Doumenc
hade äntligen fått fullmakt att skriva under en militäröverenskommelse med
Sovjetunionen vilken han överlämnade till marskalk Vorochilov. Till Frankrikes
plötsliga intresse för förhandlingarna (och det nya tyska förslaget till
icke-angreppsavtal) måste det faktumet ha bidragit att den japanska
imperialismens invasionsarmé i Mongoliet då höll på att bli totalt omintetgjort
av de sovjetiska och mongoliska arméerna. Den franska ambassadören var tvungen
att medge att från den engelska sidan fanns fortfarande inga fullmakter.
Dessutom hade västmakterna inte fått sina allierade Polen och Rumänien att
tillåta sovjetiska trupper att gå in i dessa länder för att bemöta den tyska
invasionen. Dessa frågor var avgörande. Det är väl att Frankrike tog sitt
förnuft till fånga till slut. Men utan England var överenskommelsen inte mycket
värd. Frankrike hade, året innan, förrått Tjeckoslovakien i en liknande
situation. En annan viktig fråga var Polens och Rumäniens inställning. Från
Polens sida hotades Sovjetunionen med krig om den sovjetiska armén kom in i
landet till Polens försvar vid en tysk invasion! Polen gick inte längre att
rädda. Förhandlingarna i Moskva dog ut utan att de utländska delegationerna
visade vilja att lösa någon fråga. Deras ovilja till en gemensam
kraftansträngning mot de tyska krigsplanerna sänkte världen i en fasansfull
krigseld.
Den engelska delegationens
brist på fullmakter och totala ointresse vid Moskvaförhandlingarna hade sin
förklaring. I mitten av augusti misstänkte den sovjetiska regeringen att
England förberedde en fredspakt med Tyskland trots hotet mot Polen. Ny historisk
forskning av den engelska författaren L. Mosley har visat att så var fallet.
Hitlers högra hand Herman Göring skulle i hemlighet ha flugit till England den
23 augusti där han skulle ha träffat Englands statsminister Chamberlain för de
slutgiltiga förhandlingarna. Därför gjorde den engelska delegationen
Moskvaförhandlingarna till en ändlös diskussion av meningslösa detaljer.
England strävade istället efter att få ihop en gemensam överenskommelse mellan
de europeiska imperialistmakterna mot Sovjetunionen. En del uttalanden från den
dåvarande USAs ambassadör i London, J. Kennedy, om att USA ”måste ha fria
händer i ekonomiska frågor i öst”, pekar på att även USA var införstådd med de
pågående förhandlingarna mellan England och Tyskland. Men den sovjetiska politiken
gentemot imperialistmakterna kom att slå sönder Englands planer.
Icke-angreppsavtalet
med Tyskland
En ny förfrågan om att
skriva under ett icke-angreppsavtal kom från Tyskland till den sovjetiska
regeringen den 20 augusti. Den 22 augusti, efter den franska ambassadörens
besked, beslöt sig den sovjetiska regeringen för att säga ja till den tyska
förfrågan. Redan dagen efter, den 23 augusti, kom den tyska utrikesminister
Ribbentrop till Moskva där han skrev under icke-angreppsavtalet tillsammans med
den sovjetiska utrikesminister Molotov. Om detta påstås ibland i den borgerliga
pressen att Sovjet var den enda makten som skrev på ett avtal med nazisterna.
Det är ren lögn! År 1933 strax efter Hitlers maktövertagande tog England och
Frankrike initiativet till en ”Samförstånds och samarbetspakt” med det
fascistiska Italien och nazityskland. Polen skrev på en icke-angreppspakt med
nazityskland 1934 på inrådan av England. År 1935 skrev England på en
engelsk-tysk ”Flottöverenskommelsen” enligt viken den tyska örlogsflottan fick
byggas ut så den blev nästan lika stor som Frankrikes. Det var helt i strid med
Versailleförhandlingarna. År 1938 skrev England och Frankrike på
Münchenöverenskommelsen med Italien och Tyskland som lämnade Tjeckoslovakien i
händerna på nazisterna. I september 1938 undertecknade England och Tyskland en
deklaration om att aldrig mera gå i krig mot varandra. Detsamma gjorde
Frankrike i december. Sovjetunionen var den sista makten att skriva på ett
icke-angreppsavtal med nazisterna.
Förutom att avstå från
angrepp på varandra togs i det sovjet-tyska avtalet beslut på ett antal
konkreta frågor som hade med det militära läget mellan Sovjetunionen och
Tyskland att göra. Dessa frågor kom i den borgerliga pressen att kallas för
”det hemliga protokollet”. Namnet är till för att misstänkliggöra
Sovjetunionen. Givetvis är alltid den största delen av avtal som träffas mellan
två olika länder, speciellt under de förhållanden som då rådde, hemliga texter.
I det s.k. ”hemliga protokollet” fastställdes en linje mellan Tyskland och
Sovjetunionen som skulle åtskilja de två ländernas säkerhetsområden. Linjen
gick genom floderna Narew, Vistula och San i Polen. Dessutom fastställdes i
avtalet att Tyskland inte skulle skaffa sig inflytande i Finland, Lettland och Estland.
Genom detta protokoll sattes en barriär upp tvärs över Centraleuropa som enligt
Churchill (1 oktober 1939) ”är absolut nödvändig för Rysslands säkerhet inför
det nazistiska hotet. Linjen finns där och en front har bildats i öst som
Nazityskland inte vågar attackera”.
Curzon
linjen
Sovjetunionens intresse för
Polens östra områden, öster om den ovannämnda linjen, kommer från
Versaillesförhandlingarna efter första världskriget. Vid denna tidpunkt fanns
inget Polen. Den polska staten hade upphört att existera 1795 när återstående
delen av landet, efter två tidigare delningar, slutgiltig delades upp mellan
Preussen, Österrike och Ryssland. Polens sista monark Stanislav II tvingades då
att abdikera. 113 års senare, vid förhandlingarna i Versailles 1918, gjordes en
överenskommelse att återge polackerna sin stat, att skapa ett nytt Polen. Detta
reste vissa problemen i gränsfrågan, speciellt i öst, där under århundradens
lopp gränsen hade flyttats efter ländernas maktpositioner för stunden. Vid
Versaillesförhandlingarna fick därför den engelska utrikesministern, general
Curzon, i uppdrag att bestämma det nya Polens gräns i öst. General Curzon
föreslog en gränslinje som gick vid språkgränsen, polska å ena sidan och
ukrainska och ryska å andra sidan.
Denna Curzon-linje
accepterades av alla makter vid förhandlingarna 1918 utom av det nya Polen
själv. Den polske ledaren Pilsudski krävde större landområden i öst och tog
tillfället att göra territoriella erövringar när det unga Sovjetryssland var
fullständigt raserat efter ett fruktansvärt krig och utan möjlighet till ett
riktigt försvar. Med franska pengar och franska vapen drog Pilsudski in i
Ukraina och Vitryssland och efter långa och invecklade strider och hjälp av
franska officerare erövrade han stora områden i dessa länder. Sovjetryssland
var tvungen att acceptera en gränsdragning lång öster om Curzon-linjen, långt
in i de ukrainska- och rysktalande områdena. Detta skulle spela en roll i den
politiska situationen som rådde 1939.
Det löjliga
kriget
Under den sista veckan i
augusti 1939 försökte England komma undan sitt ansvar för Polens svåra
situation i hemliga förhandlingar med Tyskland. England försökte få Polen att
utan strid ge upp de landområden mellan Ostpreussen och Tyskland som nazisterna
hade ställt krav på. Det var en ny överenskommelse på gång av samma typ som
hade gjorts i München, som hade lett till Tjeckoslovakiens slakt. Men Polen
accepterade inte Englands propåer att ge sig utan krig. Det tyska krigståget
mot Polen fortsatte därför att förberedas efter nazisternas planer. Den 1
september 1939 invaderade Tyskland Polen. Två dagar senare, den 3 september,
förklarade Frankrike och England krig mot Tyskland men vidtog inga
stridsågärder. Detta trots att England och Frankrike tillsammans med den polska
armén hade 173 divisioner och Tyskland enbart 103. I själva gränsområdet mellan
Tyskland och Frankrike, hade Frankrike och England 110 divisioner mot 23 tyska
men förblev helt inaktiva. Frankrikes och Englands så kallade ”löjliga kriget”
hade börjat. Efter Polens fullständiga nederlag och fyra månader av detta
”krig”, hade Frankrike och England fortfarande inte gått i strid! Emellertid
deklarerade Frankrikes och Englands regeringar då, i december 1939, sin vilja
att skicka en armé på respektive 50.000 och 100.000 man för att kämpa vid
Finlands sida i det då pågående vinterkriget mot Sovjetunionen.
Vid invasionen av Polen vann
den tyska armén snabbt avgörande segrar mot den polska. Den 3 september var
tyskarna vid floden Vistula, den 9 september vid huvudstaden Warszawa och den
11 september vid floden San. Den polska armén tvingades till reträtt över hela
linjen. Polen var krossat. Det uppstod ett politiskt och militärt tomrum i de
östra delarna av Polen. En vecka senare, den 17 september, gick Sovjetunionen
in i de delar av Vitryssland och Ukraina som Polen hade lagt beslag på 1920,
när Polen inte respekterade Curzon-linjen som gräns till Sovjetryssland.
Uppmärksamma att den sovjetiska armén ockuperade endast områdena till öst om
Curzon-linjen och inte hela det område som omnämndes som sovjetiskt
säkerhetsområde i protokollet till icke-angreppsavtalet. Sovjetunionen
förhindrade att Tyskland erövrade de delar av Polen som Polen tidigare rövat
från Sovjet.
21 månaders
frist åt Sovjetunionen
Icke-angreppsavtalet, eller
Molotov-Ribbentroppakten som borgerliga media vill benämna det, var ett
nödvändigt och riktigt steg i den sovjetiska politiken för fred.
Icke-angreppsavtalet sprängde den imperialistiska fronten som England höll på
att bygga upp mot Sovjetunionen och tvingade England och Frankrike att ta
ställning i den antifascistiska kampen. Avtalet gav 21 månaders frist åt
Sovjetunionen, en nödvändig och väl använd tid för landets
försvarsförberedelser inför den nazistiska anstormningen. Under dessa månader
av mycket hårt arbete växte industriproduktionen i Sovjetunionen med 13% om
året, enbart försvarsindustrin växte med 39% om året. Från 1940 till juni 1941
ökade det totala värdet av de statliga materiella reserverna från 4 miljarder
rubel till 7,6 miljarder rubel och armén växte till en modern mekaniserad armé
med 5 miljoner man i vapen. Icke-angreppsavtalet var en grund för
Sovjetunionens möjligheter att krossa Nazityskland och befria världen från det
nazistiska barbariet.
Mário Sousa
26/8/1999
mario.sousa@telia.com