PROLETÄREN nr 32, 11-16 augusti 2000
Hiroshima, Nagasaki! – vi ska aldrig glömma!
För 55 års sedan, den sjätte augusti 1945, sprängde
USA den första atombomben någonsin över den japanska staden Hiroshima. Tre dagars
senare var det dags för Nagasaki att få känna av USA imperialismens råa makt. Flera hundratusen civila människor dödades
ögonblickligen av USA:s atombomber och många tiotusentals andra har, ända till
våra dagar, fått lida av mycket grymma sjukdomar och dött av sviterna från
USA:s atombomber. Detta får vi aldrig glömma, detta får aldrig upprepas!
Barbarernas
etik
USAs atombombsanfall mot Japan var helt onödigt ur militär synpunkt. Japan var då en besegrad militärmakt. Japan hade förlorat nästan hela sin flotta och sina krigsflyg efter 7000 anfall av de amerikanska flygplanen B29. Japans möjligheter till en offensiv krigföring var obefintliga. Dessutom var Japan ensam utan allierade. Nazityskland hade kapitulerat tre månader tidigare.
Vi
ska aldrig glömma
Låt oss inte glömma dessa ord i en tid när samma imperialistiska makt dominerar världen. Atombomberna i Hiroshima och Nagasaki var inte nödvändiga för att ”rädda 250000 amerikanska liv”, som USA:s president Truman då påstod. Så mycket skulle en invasion av Japan kostat i amerikanska soldaters liv, enligt Truman. Inför världens fördömande och för att vinna den amerikanska allmänhetens stöd, var detta Trumans försök att rentvå sig från det barbariska angreppet. Men världen fortsatte att fördöma, och Truman var tvungen att höja siffran på antalet påstådda räddade först till en halv miljon och senare till en miljon! Till hans hjälp kom den brittiske statsministern Churchill. Enligt honom var det 1,2 miljoner liv som atombomberna hade räddat! Även den brittiske marskalken Arthur Harris, han som ansvarade för terrorbombningen av den tyska staden Dresden med 120000 civila offer, kom till Trumans hjälp. Enligt Harris var de som ”räddades” av atombomberna ”mellan 3 och 6 miljoner”!
Kallt
beräknat mord
Lika lite som vår tids amerikanska bomber över Irak och Jugoslavien var till för att rädda människoliv och demokratin, var atombomberna 1945 till för att rädda liv. År 1945 som år 2000 är bomberna ett verktyg för imperialismen att visa sin makt och garantera sina ekonomiska intressen. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var ett kallt beräknat mord på hundratusentals oskyldiga människor med ett bestämt motiv, att visa Sovjetunionen att imperialismen hade ett va- pen så fruktansvärt att det kunde utplåna de sovjetiska städerna och industricentra. Mordet på hundratusentals människor i Hiroshima och Nagasaki var den första provokationen i det kalla kriget, ett misslyckat försök från imperialismens sida att skrämma Sovjetunionen och tvinga detta land att ändra sin politik.
Clinton
lik Truman
Inställningen hos den tjänstgörande presidenten i USA under åren har föga ändrats när det gäller respekt för människoliv. Det som imperialismen behöver är det som gäller. Clinton beordrade, och beordrar, bombning över Irak, Jugoslavien och många andra länder. Och när det gäller hans inställning till massakerna 1945 är han en kopia av Truman. Nyligen uttalade sig Clinton om atombomberna över Japan utan den minsta ånger eller ursäkt. ”Skulle jag vilja att detta aldrig hade hänt? Självklart. Men detta betyder inte att President Truman tog ett felaktigt beslut då och inte heller att Förenta Staterna nu ska be om förlåtelse för ett beslut som vi inte tyckte och inte tycker, var felaktigt”. Den amerikanska imperialismen är mänsklighetens fiende nummer ett och dess arrogans är samma då som nu.
Ändrade
inte på kriget
De amerikanska atombomberna över Japan hade faktiskt bara en andra rangs betydelse för att få Japan att kapitulera. Ett krig kan inte vinnas enbart med bomber, hur starka de än må vara och hur förödande deras effekt än är. Till slut måste angriparen sätta in marktrupper för att ockupera det angripna territoriet. Verkligheten i Japan i augusti 1945 var den att den styrande överklassen med den japanske kejsaren i spetsen var beredd att använda den armé, som fortfarande fanns, för att bekämpa de amerikanska och brittiska invasionsförsöken. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki slog hårt mot civilbefolkningen men orsakade föga förstörelse av den japanska armén. Den japanska överklassen tog ingen hänsyn till de civila offren och var beredd att offra miljontals andra så länge det fanns en möjlighet att få till stånd de kapitulationsvillkor som de önskade. Det var inte på grund av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki som den japanska överklassen ändrade sin inställning.
Sovjets
krigsdeklaration
En annan faktor kom till stånd som ändrade krigsvillkoren för Japans del. Den åttonde augusti 1945 deklarerade Sovjetunionen krig mot Japan. Detta var en följd av överenskommelsen vid de allierades konferens på Krim i februari 1945. På Krim hade England och USA bett om Sovjetunionens hjälp i kriget i Asien, vilket den sovjetiska regeringen lovade skulle ske tre månader efter Nazitysklands fall. Tyskland kapitulerade den sjunde maj 1945 och den åttonde augusti var tiden inne för Sovjetunionen att hjälpa sina allierade. Denna dag fick de allierade hjälp av en mycket stor och erfaren armé. För Japans del var det förödande. Att möta USA och England i markkrig var beräknat, men att möta Sovjetunionen var en helt annan sak. Att lämna Sovjetunionen utanför kriget hade varit en av Japans främsta strategiska målsättningar. Redan i ett direktiv i maj 1945 hade det japanska Högsta Försvarsrådet slagit fast detta: ”Oberoende av utvecklingen i kriget mot USA och England, är det absolut nödvändig att göra allt som är möjligt för att Sovjetunionen inte ska gå i krig mot oss. Ett krig mot Sovjetunionen blir en dödsstöt för det japanska imperiet.” Även om Japan under alla krigsår hade varit allierad med Nazityskland, angrep Japan aldrig Sovjetunionen. Inte ens när krigssituationen var som mest kritisk för Sovjetunionen och hela den kapitalistiska världen redan såg Sovjetunionen som förlorare. Japan visste bättre än så. Erfarenheterna från kriget mot Mongoliet 1939, där den sovjetiska armén deltog på Mongoliets sida och tillintetgjorde den japanska armén, gjorde att den japanska regeringen kände till den sovjetiska arméns möjligheter att föra krig och inte ville konfronteras med Sovjetunionen.
”Omöjligt
fortsätta”
Sovjetunionens inträde i kriget mot Japan vid sidan av USA och England tvingade den japanska regeringen att ge upp tankarna på fortsatt krig. Detta medgavs av den japanska statsministern Suzuki vid det första regeringssammanträdet efter USA:s atombombsanfall. Det ägde rum den nionde augusti 1945 tillsammans med Japans Högsta Försvarsråd. Sammanträdet ägnades inte åt att analysera konsekvenserna av atombombsanfallen. Det var istället den sovjetiska krigsdeklarationen som var huvudpunkten på dagordningen. I sitt tal om krigets inriktning deklarerade den japanska statsminister Suzuki då att: ”När Sovjetunionen idag på morgonen gick med i kriget mot oss blev vi definitivt ställda i en situation där det är omöjligt för oss att fortsätta kriget”. Ingen av de närvarande motsatte sig Suzukis bedömning av krigsläget. Fem dagar senare, den fjortonde augusti 1945 offentliggjorde den japanska regeringen sitt beslut om total kapitulation, och den andra september 1945 skrev den under kapitulationsdokumenten. Hade USA väntat några dagar efter den sjätte augusti 1945 hade atombomberna varit politiskt omöjliga att använda och de hade aldrig fällts. Det var just därför den första atombomben föll den sjätte augusti. För USA-imperialismen var atombombsutpressningen mot Sovjetunionen mycket viktigare än hundratusentals människoliv och fruktansvärda lidanden och döda under tiotals år.
MARIO SOUSA
Mario.sousa@telia.com
Klockan 11.00 den 9 augusti 1945 fälldes den andra atombomben (en plutoniumladdning) över Nagasaki. Tre dagar tidigare hade den första (en uranladdning) fällts över Hiroshima. Över hundratusen människor dog direkt, och många tusen människor har dött under oerhörda lidanden i decennier efteråt.