PROLETÄREN
nr 5, 3-9 februari 2000
Är nyliberalismen kusin med
nazismen?
Gemensamt
för Adolf Hitler och Per Ahlmark är ett glödande hat mot kommunismen och allt
vad den revolutionära arbetarrörelsen står för.
Denna högst aktuella fråga, om
likheterna mellan nyliberalismen och nazismen, var rubriken för ett möte i
Växjö om den antikommunistiska hetsen, där undertecknad deltog som talare.
Mötets organisatörer gjorde om en provokativ fråga
som journalisten Kjell Albin Abrahamson ställde till Gudrun Shyman, om
kommunismen var kusin med nazismen. Det gjorde växjökamraterna med rätta!
Nyliberalismens allt större likheter med fascismen och nazismen är markanta!
Nazismen slogs på sin tid för att bevara den tyska borgerlighetens
kapitalistiska ordning och hade som främsta målsättning att bekämpa
arbetarklassens kamp för en värld fri från förtryck. För detta fick nazistpartiet
ett nästan obegränsat ekonomiskt stöd från det tyska storkapitalet, ett
grundläggande villkor för Hitlers maktövertagande och den nazistiska
diktaturen. Idag är det nyliberalismen som, över hela världen, axlar den tyska
fascismens uppdrag. Med de råaste och våldsammaste metoder försöker
nyliberalismen underkuva världens arbetarklass och få den att finna sig i en
tillvaro utan rättigheter, utan ekonomisk och social trygghet och med allt
sämre levnadsbetingelser – för stora delar av världens befolkning en tillvaro i
ren misär. Nyliberalismen vill tvinga de arbetande människorna i hela världen
att acceptera en framtid där den orättvisa ordningen ska gälla i all oändlighet
och klyftorna mellan fattiga och rika ständigt öka. Nyliberalismen är
2000-talets fascism.
Attackerar alla som vill ha
rättvisa
För nyliberalerna är de rikas ständigt ökande
rikedomar och privilegier en självklarhet. De går till attack mot alla som vill
ha en rättvis fördelning av jordens tillgångar och speciellt till attack mot
kommunisterna. Det är här som en som Kjell Albin Abrahamson kommer väl till
användning för nyliberalerna. Hans provokationer mot socialismen är en del av
nyliberalernas kamp mot en rättvis världsordning. En annan figur som har gått i
tjänst hos 2000-talets fascism är Per Ahlmark, folkpartiets misslyckade fd
ledare, samt misslyckad vice-statsminister, sedermera misslyckad poet, som nu
drar sig fram som ”fristående kolumnist” i Dagens Nyheter. I borgarblaskan
skrev Ahlmark i början av december att med marxismens genombrott i Sverige
efter 1968 ”vidgades förståelsen” för ”idéer som står nazismen nära”. Tydligen
är kapitalets lakejer beredda till vad som helst för att bekämpa kommunismen.
Till och med att påstå att det var 1968 års vänstervåg som öppnade för
nazistiska sympatier i Sverige! Ahlmarks och Abrahamsons attacker på
kommunismen visar på kapitalisternas behov att avleda uppmärksamheten från den
ekonomiska och sociala krisen som kapitalisterna är skyldiga till. De är väl
medvetna om att det är den nyliberala högerpolitiken som är orsaken till de
rasistiska strömningar där dagens nazister frodas. De vågar inte gå i politisk
debatt mot kommunisterna om samhällsutvecklingen, istället tar de till
smutskastning! De vill skrämma människorna från att intressera sig för socialismen
och ta kontakt med kommunisterna.
Vill inte granska borgerligheten
Samtidigt går kapitalismens försvarare i ständig
rädsla för att den stora opinionen som idag reser sig mot nazismen ska ge
upphov till en granskning av vad borgerlighetens makthavare gjorde och vilka
politiska sympatier de hade under 1930- och 40-talet. Nazismen var då en
politisk kraft i världen, beundrad av borgerligheten för dess kamp mot
arbetarklassen och kommunisterna. Låt oss inte glömma att på den tiden hade den
överväldigande delen av den svenska borgarklassen sina sympatier hos
Nazityskland och att en stor del av den svenska överklassen var
nazistsympatisörer. I slutet av trettiotalet demonstrerade föreningen Heimdal
(De borgerliga studenters förening!) på Uppsalas gator med krav på att skicka
de judiska flyktingarna tillbaka till Tyskland. På Uppsala Universitets stora
aula samlades på initiativ av föreningen Heimdal tusentals studenter till möte,
där resolutioner antogs att kasta ut judiska flyktingar. En resolution mot en
grupp judiska läkare, som antogs på ett av dessa profascistiska möten i
Universitets aula, ledde till att den svenska regeringen avslog de judiska
läkarnas ansökan om uppehållstillstånd. De judiska läkarna skickades tillbaks
till Nazityskland och blev mördade i förintelselägren.
Svenska profascister tystade
nazismens brott
De profascistiska stämningarna i den svenska
borgarklassen under andra världskriget var orsaken till att nazismens
fruktansvärda brott i förintelselägren tystades ner i Sverige och aldrig kom
till kännedom för det svenska folket. En noggrann kunskap om nazismens brott
fanns redan 1942 i svenska kyrkan och i svenska utrikesdepartametet, där
folkpartiet, respektive högerpartiet-moderaterna hade de bästa kontakterna och
den bästa insyn. Den svenska borgarklassen teg om judemorden därför att de var
nazisympatisörer. Kommunisternas avslöjande om morden i förintelselägren
avfärdade borgarna som ”kommunistpropaganda”. Det är detta som folkpartiets Per
Ahlmark är rädd ska komma ut till allmänhetens kännedom. Han har sitt
ideologiska och politiska ursprung i ett parti som såg mellan fingrarna med
nazisternas brott och morden i förintelselägren på judar, kommunister,
oppositionella, zigenare, handikappade och många andra. Dessutom reste dessa
stolta svenska liberaler aldrig ett finger för att protestera mot folkmordet i
Sovjetunionen där nazisterna slaktade över 25 miljoner människor, därav 1
miljon judar.
Ahlmark försöker skapa förvirring
Per Ahlmark försöker smutskasta kommunismen med
alla slags lögner för att skapa förvirring, så att borgklassens och de
borgerliga partiernas nazistiska sympatier inte undersöks och uppmärksammas. Vi
ska se till att de inte lyckas med det. En som på sin tid försökte bekämpa
kommunisterna med liknande metoder som Per Ahlmark använder idag, var Adolf
Hitler. Hitler och nazistpartiet använde de fördomar som fanns i Tyskland mot
judarna för att bygga upp en rasteori som gjorde judarna skyldiga till allt ont
i samhället i alla länder. Judarna var enligt Hitler och nazisterna ett folk
som ville ta över hela världen för deras egen vinnings skull och som för det
var beredda till vad som helst. Och när det gäller marxisterna, och speciellt
bolsjevikerna, slog Hitler fast att dessa inget annat var än förtäckta judar,
egentligen den riktiga spjutspetsen i den judiska konspirationen för att ta
över hela världen! I boken Mein Kampf tar Hitler upp detta på ett flertal
ställen, vilket utgör en av bokens huvudteman. Nazisterna utvidgade rashatet
mot judarna till att gälla alla marxister och speciellt bolsjevikerna. Detta är
en av bakgrunderna till varför nazisternas krig mot Sovjetunionen inte blev
något vanligt krig, utan ett utrotningskrig mot alla som sympatiserade med
socialismen. 25 miljoner människor mördade nazisterna i Sovjetunionen! Med
kunskap om detta är Ahlmarks och Abrahamsons uttalande desto mer upprörande. I
deras kampanj mot kommunismen känner man igen metoderna från nazismens
propagandaapparat. Påståendena om Hitlers inställning till marxister och
bolsjeviker som förtäckta judar är för de flesta människor nog så
häpnadsväckande. Det är inget man har fått lära sig i skolan, inget man
någonsin har hört talas om. De flesta har aldrig haft någon möjlighet att känna
till nazismens arbetarfientliga kapitalistiska politik, det har kapitalisternas
sett till att gömma. Låt oss därför redogöra för läsaren hur det förhöll sig
med dessa frågor i den nazistiska litteraturen. Låt oss ge läsarna några
konkreta exempel från Hitlers bok Mein Kampf. Hitlers inställning till Karl
Marx finns förklarad i en lång redogörelse i kapitlet ”Världsåskådning och
parti”. Han skriver bland annat att ”juden Karl Marx”… ”var den bland miljoner
som upptäckte giftämnet som hastigt skulle förinta de fria nationernas
självständighet här på jorden…detta skedde till fromma för hans egen ras”.
Hitler likställer marxister med
judar
Marx undersökningar om kapitalismen och hans
teorier om den vetenskapliga socialismens var för Hitler enbart ett sätt att ”förinta
de fria nationernas självständighet” till fromma för judarna! Och Hitler slår
också fast skillnaden mellan borgerligheten som han hyllade och marxismens kamp
för det påstådda judiska världsherraväldet. ”Den borgerliga världen tror på att
maktställningen kan innehavas av vissa grupper medan marxismen planmässigt
strävar efter att överföra hela världen i judendomens händer”. I kapitlet
”Världsåskådning och organisation” skriver Hitler om marxismens mål: ”Även
marxismen hade ett mål, och även den kände till en uppbyggande verksamhet även
om det endast var fråga om att inrätta en despoti av den internationella
världsfinansjudendomen!”. Han fortsätter längre fram i samma kapitel och ger
sin syn på den ökade medvetenheten bland den tyska arbetarklassen och de tyska
arbetarnas respekt för kommunistpartiets ledande personer. Han skriver att
”medan de borgerliga partierna i sin ensidiga intellektualism endast bildade en
oduglig, odisciplinerad hop, skapade marxismen av sitt mindre bildade
människomaterial en armé av partisoldater som lydde sina judiska ledare lika
blint som den en gång lytt sina tyska officerare”.
Marxismen skriver för judiska
världserövringen
I kapitlet ”Första tidens kamp” skriver Hitler om
marxismens klassiska verk och förnekar dess roll i att utveckla arbetarnas
medvetenhet och kampvilja. Han skriver: ”Det som har givit marxismen dess
häpnadsväckande makt över den stora massan är ingalunda de skriftligt
formulerade resultaten av judiskt tankearbete, utan snarare den oerhörda
talpropaganda som massan under årens lopp har utsatts för” … ”Dessa
(marxismens) verk är heller inte skrivna för den stora massan, utan uteslutande
för den intellektuella ledningen av den judiska världserövringsmaskinen”. I
kapitlet ”SA:s syfte och organisation” tar Hitler upp den socialistiska
revolutionen i Ryssland och de nya makthavarna, ”judiska diktatorer”. Han
skriver att ”När det i Ryssland lyckades att hetsa upp de obildade, icke läs-
och skrivkunniga hoparna mot ett intellektuellt övre skikt, som icke på något sätt
sammanhängde med dem, var landets öde beseglat och revolutionen hade lyckats.
Den ryska analfabeten hade därmed blivit en värnlös slav under sina judiska
diktatorer, som emellertid var kloka nog att låta sin diktatur få namnet
”folkdiktatur” ”. I kapitlet ”Tysk allianspolitik efter kriget” tar Hitler
bland annat upp faran för en bolsjevikisk stat i Tyskland som ett
maktövertagande av den ”judiska världsfinansen”. Han skriver att ”Det tyska
näringslivets internationalisering, det vill säga den tyska arbetskraftens
överlämnande åt den judiska världsfinansen, kan i sin helhet genomföras endast
i en politiskt bolsjevikisk stat. Skall emellertid det internationella judiska
börskapitalets marxistiska kamptrupper lyckas att definitivt bryta ryggen av
den tyska nationalstaten, så kan detta endast ske med välvilligt bistånd
utifrån. Frankrikes arméer måste därför utöva ett sådant tryck på den tyska
statsbildningen att det invändigt murkna riket till slut faller offer för den
internationella världsfinansjudendomens bolsjevikiska kamptrupper” .
”Judendomens tankegång är klar. Tysklands bolsjevisering… är bara tänkt som ett
förspel till den judiska värdsrövartendensens ytterligare utbredning”. I
kapitlet ”Östorientering eller östpolitik” i slutet på sin bok avslöjar Hitler
äntligen vad allt tidigare nonsens var ämnat till, nämligen att jaga upp en
hatstämning mot bolsjevikerna och förbereda den allmänna opinionen inför en
invasion av Sovjetunionen. Han skriver om Tysklands behov av ny mark med stora
ytor, stort livsrum.
Bolsjevikrevolution ett judiskt
knep
”Därmed dra vi nationalsocialister medvetet ett
streck över förkrigstidens utrikespolitik. Vi fortsätta på den punkt, där man
för sex sekler sedan slutade. Vi stoppa den eviga germanska folkvandringen åt
Syd- och Västeuropa och peka i stället mot landet i öster. Vi göra äntligen
slut på förkrigstidens kolonial- och handelspolitik och övergå till framtidens
jordpolitik. Men när vi i våra dagars Europa tala om nya markområden, måste vi
i första hand tänka på Ryssland och de av Ryssland behärskade randstaterna”. I
samma kapitel och efter det att än en gång ha slagit fast: ”Man får inte glömma
att den internationella juden i våra dagar fullständigt behärskar Ryssland”,
kommer slutgiltig det berömda ”avslöjandet” om bolsjevikernas revolution som
ett judiskt knep. Hitler skriver att ”Den ryska bolsjevismen måste vi betrakta
som ett försök i det tjugonde århundradet från judendomens sida att tillägna
sig världsherraväldet”! Hitlers påstående om bolsjevismen som judendomens spjutspets
i en påstådd judisk världserövring fick även en konkret siffra! Hitler
proklamerade den i talet vid rikspartidagen 1936, som den amerikanska
ambassadören Joseph Davies ansåg ”klart avslöjade” Hitlers ”avsikter mot
Ukraina”, en krigsdeklaration mot Sovjet. Hitler utropade då att ”I Ryssland
ligger i dag ledningen av sovjet och bonderepublikerna till 98 procent i
händerna på judar”! Hitlers idiotiska skriverier om marxismen som judendomens
spjutspets står väl i klass med Per Ahlmarks skriverier om marxismen som
”vidgade förståelsen” för ”idéer som står nazismen nära”.
Båda förpassade till historiens
sophög
Gemensamt för dessa två fähundar är att de har
sålt sig till kapitalismen och marknadskrafterna – må vara att den första var
en riktig utstuderad skurk och att den senares mentala tillstånd gränsar till
idioti. Deras politiska arbete har också en gemensam nämnare. Hitler arbetade
för fascismens, den råaste kapitalismens, seger. Ahlmark arbetar med
lögnkampanjer mot socialismen för den kapitalistiska nyliberalismens, denna
2000-talets fascisms, framgång. Som bekant förpassades Hitler till historiens
sophög av de sovjetiska kommunisterna, vilka krossade Hitlers arméer och
befriade världen från det nazistiska barbariet. Den misslyckade poeten Ahlmark behöver
inte förpassas till sophögen. Han är redan där.
MARIO SOUSA
mario.sousa@telia.com