som kom bort
av Mario Sousa
Kommunistiska Partiet - KPML(r)
(Proletären, april 1998)
(Utgiven som broschyr av Kommunistiska Partiet.
Beställning genom, Proletärkulturen, www.kommunistiskapartiet.org, pris 30:-.)
Den påstådda historien om miljontals fångna och döda
i Stalins Sovjetunionen.
Från Hitler till Hearst, Conquest och Solzjenitsyn.
Vem i hela världen har kunnat undgå de makalösa historierom mord och suspekta dödsfall i arbetslägren Gulag i det forna Sovjetunionen? Vem har kunnat undgå historierna om miljontals svältdöda och summariska avrättningar av miljontals oppositionella i Stalins Sovjetunionen? I böcker, tidningar, radio, TV och film i den kapitalistiska världen går dessa historier om och om igen och myten om tiotals miljoner offer för socialismen har vuxit nästan obegränsat i femtio år.
Men varifrån kommer alla dessa siffror? Vem är ursprung till dem? Och vidare. Vad finns det av sanning i dessa historier? Vad finns tex att läsa i de tidigare hemliga arkiven i Sovjetunionen vilka öppnades av Gorbatjov för forskning 1989?
Enligt de borgerliga mytomanerna skulle historierna om de tiotals miljoner döda i Stalins Sovjet bekräftas den dag man öppnade arkiven för forskning. Blev det så?
I en artikelserie i Proletären i april 1998 ger Mario Sousa svar på ursprunget till myten om miljontals döda i svält och arbetsläger i Stalins Sovjetunionen. Vidare har Mario Sousa granskat rapporterna från de tidigare hemliga arkiven och skriver svart på vitt om det verkliga antalet fångar, typ av straff och strafftid och det verkliga antalet dödsfall och dödsdömda i Sovjetunionen under Stalin.
År
1933 bryter de förändringar ut i den tyska politiken som kommer att prägla
världshistorien under decennier framåt. Den 30 januari blir Hitler rikskansler
och ett nytt regeringssätt, med våld och föga respekt för lagen, tar sin form.
Nyval bestäms snabbt till den 5 mars för att konsolidera nazisternas makt.
För
att var säkra på valutgången skaffar sig nazisterna ett extra propaganda
nummer. En vecka före valet, den 27 februari, tänder nazisterna eld på
riksdagshuset och anklagar kommunisterna för mordbranden. Som en följd förbjöds
kommunistpartiet och massor av partimedlemmar arresterades. Stämningen i landet
blev väldigt spänd. Vid riksdagsvalet fick nazisterna 17,3 miljoner röster och
288 riksdagsplatser, ca 48 procent (att jämföra med 11,7 miljoner och196
platser i november 1932).
Efter
att ha förbjudit kommunistpartiet krossade nazisterna socialdemokraterna och
fackföreningsrörelsen. De första koncentrationslägren fylldes med alla dessa
vänstersympatisörer. Strax därpå, den 24 mars, får Hitler med hjälp av högern
riksdagen att godkänna Fullmaktslagen som ger honom rätt att regera i fyra år utan
riksdagens hörande. Judeförföljelserna tar sin början och de första judarna
fångas och spärras in i de koncentrationsläger där kommunisterna och andra
vänsterfolk redan fanns. Vidare bryter Hitler mot alla internationella
överenskommelser och militärupprustning av alla vapenslag startar i
Nazityskland med full kraft. Så var situationen när myten om de miljontals döda
i Sovjetunionen börjar att ta form.
Vid sidan om Hitler fanns propagandaminister Goebbels, vars främsta uppgift var att tillföra det tyska folket den nazistiska drömmen. Drömmen om det renrasiga folket i ett Stortyskland, ett land med behov av ett stort ”Lebensraum”, livsrum. Detta livsrum, en mycket större yta än det ursprungliga Tyskland, skulle erövras i öst och tillföras den tyska nationen.
Redan 1925 hade Hitler i sin bok Mein Kampf pekat ut Ukraina som en del av det tyska livsrummet. Ukraina och andra vida områden i öst skulle övertas av den tyska nationen för att användas på ett ”riktigt” sätt. Det tyska svärdet skulle befria landet för att ge plats åt den tyska plogen! Med tysk teknik och företagsamhet skulle Ukraina blir Tysklands kornbod! Men först måste tyskarna befria Ukraina från dess befolkning av ”undermänniskor”. ”Undermänniskorna” skulle enligt den nazistiska propagandan användas som slavarbetskraft i de tyska hushållen, fabrikerna och jordbruken, överallt där den tyska ekonomin behövde dem.
Erövrandet av Ukraina och andra områden i västra Sovjetunionen innebar ett stort krig mot Sovjetunionen, vilket måste förberedas på lång sikt. 1934 började Goebbels propagandaministerium en propagandakampanj om ett påstått bolsjevikiskt folkmord i Ukraina, en omfattande svält framprovocerad av Stalin för att underkuva bönderna och tvinga dem till socialism. Syftet var att förbereda den allmänna opinionen inför Ukrainas ”befrielse” av de tyska trupperna. Trots att några engelska tidningar återgav de nazistiska pressmeddelandena och en del av artiklarna i den nazistiska pressen fick inte nazisternas uppgifter om ”folkmordet” i Ukraina den världsspridning som de hade tänkt sig. Här måste Hitler och Goebbels få hjälp. Det visade sig att hjälpen fanns att få i det stora landet i väst, i USA.
Hjälpen
i den psykologiska kampen mot Sovjetunionen hette William Randolph Hearst. Hearst är den amerikanske tidningsutgivare
och publicist som står som den egentliga ”fadern” till sensationstidningarna,
den så kallade gula pressen. Av sin far George Hearst, miljonär från gruvindustrin,
senator och tidningsman, fick William Hearst 1885 tidningen San Francisco Daily
Examiner. Det var början till Hearsts massmediaimperium som starkt skulle
prägla det nordamerikanska vardagslivet och nordamerikanernas värderingar.
Efter
sin fars död sålde William Hearst alla aktier inom gruvindustrin och började
att ta över tidningsvärlden. Hans första inköp var New York Morning Journal,
vilken han förändrade till en extrem sensations tidning. Inga medel fick sparas
för att få fram sensationella nyheter. Fanns inga grymheter eller illdåd att
berätta om, fick journalisterna och fotograferna ”fixa” det. Det är denna
vulgaritet, hänsynslöshet och föga hänsyn till sanningen som är den
”gulapressens” kännetecken.
Hearsts
lögner gjorde honom till en framgångsrik tidningsman och miljonär. Med en
förmögenhet på 200 miljoner dollar var Hearst år 1935 en av världens rikaste
män. Efter Morning Journal köpte Hearst upp eller startade nya dags- och
veckotidningar över hela USA. På 40-talet ägde William Hearst 25 dagstidningar,
24 tid-skrifter,12 radiostationer, två nyhetsbyråer, en nyhetsbyrå för
filmindustri, filmbolaget Cosmopolitan mm. 1948 köpte Hearst uppett av de
första TV-bolagen i USA, WBAL-TV i Baltimore. Hearst sålde 13 miljoner
tidningar om dagen i USA – ca 40 miljoner läsare dagligen!
Nästan
en tredjedel av USAs vuxna befolkning läste Hearsts tidningar dagligen! Många
fler miljoner världen över fick Hearsts budskap genom hans nyhetsbyråer, filmer
och en mängd tidskrifter som översattes och gavs ut i stora kvantiteter över
hela världen.
Siffrorna
visar klart för oss den påverkan som Hearstimperiet har haft på det amerikanska
politiska livet och på det politiska livet i den övriga världen under många
decennier (bla mot USA:s deltagande i andra världskriget på Sovjetunionens sida
och McCartys anti-kommunistiska kampanjer på 1950-talet).
William
Hearsts värderingar var extremt konservativa, nationalistiska och
anti-kommunistiska. Hans politik var extremhögerns. 1934 reste Hearst till
Nazityskland och togs emot hos Adolf
Hitler som gäst och god vän. Efter detta blev Hearstpressen ännu mer
reaktionär, med ständiga inslag mot socialismen, Sovjetunionen och
speciellt mot dess ledare Stalin. Hearst
försökte även sprida ren nazistisk
propaganda i sina tidningar och tidskrifter. Hitlers främsta kompanjon Herman Göring, gavs plats i
Hearstpressen med en stor artikelserie. Men där gick Hearst för långt. Läsarnas
protester tvingade honom att dra in Görings artikelserie.
Hearst-tidningarnas
sensationsmakerier gick efter besöket hos Hitler ofta ut på att ”avslöja”
hemska händelser i Sovjetunionen, där påhittade mord och folkmord, slavarbete,
lyxliv för de styrande, svält och död för folket var ”vardagsnyheter”.
Materialet kom till Hearst från Nazityskland och Gestapo. Tidningarnas
förstasidor hade ofta karikatyrer och falska bilder från Sovjetunionen. Stalin
avbildades ofta som en stor och elak slaktare. Tänk på att alla dessa artiklar
dagligen lästes av 40 miljoner personer i USA och miljontals andra över hela
världen!
En av
de kampanjer som Hearst-pressen bedrev mot Sovjetunionen var den om de påstådda
miljontals svältdöda i Ukraina. Kampanjen började den 18 februari 1935 i
tidningen Chicago American med en stor rubrik över hela första sidan: ”Sex
miljoner döda i svält i Sovjetunionen”.
För
Nazitysklands räkning publicerade tidningsmagnaten och nazisympatisören Hearst
fantastiska historier om ett folkmord framprovocerat av bolsjevikerna, de många
miljontals döda i svält i Ukraina. Bakgrunden var den stora klasskampen över
hela den sovjetiska landsbygden i början på 30-talet, när jordlösa och
fattigbönder bekämpade storböndernas, kulakernas makt och reste sig i kampen
för kollektivjordbruken.
Denna
stora klasskamp, som berörde 120 miljoner människor, orsakade instabilitet i
jordbruksproduktionen och på sina håll hungersnöd. Hungersnöden orsakade i sin
tur att människorna fick ett försämrat immunförsvar och lätt blev offer för
infektionssjukdomar och epidemier.
Det är
beklagligt att människor for illa, men sådana epidemier var inget speciellt för
Sovjetunionen. Under 1918-1920 spred sig en influensaepidemi i Europa och
Amerika, den spanska sjukan, som krävde flera miljoner offer i USA och 20
miljoner döda i Europa (250 000 döda i Sverige). Ingen har anklagat de styrande
i de europeiska länderna för att tagit livet av dessa människor. Mot epidemier
stod länder och regeringar hjälplösa. Det var bara med penicillinets utveckling
under andra världskriget som man på slutet av 40-talet kunde börja att bekämpa
epidemier.
Rapporterna
i Hearst-pressen om mångmiljoner döda människor i den stora svälten i Ukraina
”framprovocerad av kommunisterna” var detaljrika och fruktansvärda.
Hearst-pressen använde hela sin styrka för att göra lögnen till verklighet. Den
allmänna opinionen i väst påverkades starkt mot Sovjet och myten om de många
miljontals döda hade börjat.
52 år för att avslöja en lögn!
I den
hets som de västerländska demokratierna riktade mot socialismen och
Sovjetunionen var ingen intresserad av fakta, ingen ville lyssna på
Sovjetunionens dementier. Avslöjanden om Hearst-pressens lögner om de miljoner
svältdöda i Ukraina år 1934 fick vänta till år 1987! Under tiden har flera
generationer människor världen över blivit påverkade att se negativt på
socialismen och Sovjetunionen.
William
Hearst dog 1951 i sitt hus i Beverly Hills. Han lämnade ett massmediaimperium
som än idag fortsätter att sprida sitt reaktionära budskap över världen.
Hearst-företagen är idag samlade i The Hearst Corporation, ett av de största
massmediaföretagen i världen med över 100 olika bolag där 15000 människor
arbetar. Det sträcker sig över utgivning och distribution av tidningar,
tidskrifter och böcker, radio- och TV-program, kabel-TV, nyhetsförmedling och
multimedia.
Nazisternas
desinformationskampanj om Ukraina dog inte med Nazitysklands nederlag i andra
världskriget. Nazistlögnerna togs över av CIA och det brittiska MI-5 och har
alltid funnits med i propagandakriget mot Sovjetunionen. Även McCarthy-perioden
efter andra världskriget har levt på temat ”miljoner svältdöda i Ukraina”.
1953
publicerades en bok i detta ämne, ”Black Deeds of the Kremlin”, av ukrainska
flyktingar i USA, nazikollaboratörer och krigsförbrytare under andra
världskriget, nu uppklädda till demokrater av den amerikanska administrationen.
När
Reagan blev USAs president och startade sin anti-kommunistiska kampanj på
80-talet, fick ”de miljoner döda i Ukraina” fart på nytt. 1984 gav en professor
vid Havarduniversitetet ut en bok med bla Hearst-pressens förfalskningar från
1934, under rubriken ”Human life in Russia”. Nazilögner och förfalskningar från
30-talet fick en respektfull amerikansk akademisk fernissa 1984!
Ytterligare
en bok gavs ut 1986 i detta ämne. Den heter ”The Harvest of Sorrow” och skrevs
av den före detta polisagenten i den brittiska säkerhetspolisen Robert
Conquest, numera universitetslärare i Stanford University i Kalifornien. Boken
beställdes av den högerextremistiska Ukraina National Association. För arbetet
med boken fick Conquest 80 000 dollar. Även en film gjordes 1986, ”The Harvest
of Despair”, bl a med hjälp av Conquests skriverier och betalt av de ukrainska
nazisympatisörerna i USA. Siffrorna för svältdöden i Ukraina var då uppe i 15
miljoner människor!
Men
mångmiljonerssvälten i Ukraina i den amerikanska Hearst-pressen och dess
efterföljare i böcker och filmer var bara lögner. Den kanadensiske
fackföreningsjournalisten Douglas Tottle
har i boken ”Fraud, Famine and Fascism, The Ukrainian Genocide Myth from
Hitler to Havard”, utgiven i Toronto 1987 bevisat detta med noggrannhet. Bland
annat har han visat att fotomaterialet, upprörande bilder på utsvultna barn, är
taget från publikationer år 1922, när miljoner människor dog i krig och svält
under åtta utländska arméers invasion av Sovjetunionen under inbördeskriget
1918-1921. Douglas Tottle går också igenom källorna i tidningsreportagen och
författarens resebeskrivning och visar det hopkok av lögner som publicerades i
Hearst-pressen.
Den
journalist som under en lång tidsperiod rapporterade och ”skickade” bilder från
de påstådda svältområdena, en viss Thomas
Walker, hade aldrig vistats där, han befann sig i Moskva i endast fem
dagar. Detta avslöjade journalisten Louis
Fischer, tidningen The Nations moskvakorrespondent.
Fischer
avslöjade också att journalisten M
Parrott, Hearst-pressens egentlige moskvakorrespondent, hade skickat hem
rapporter om de mycket goda skördarna i Sovjetunionen 1933 och om ett
blomstrande sovjetiskt Ukraina. Dessa rapporter blev aldrig publicerade.
Vidare
visade det sig att Hearst-pressens man Thomas Walker egentligen hette Robert
Green, en straffånge på flykt från Colorados statsfängelse. Walker alias Green
blev tillfångatagen vid sin återkomst till USA och erkände inför domstolarna
att han aldrig hade varit i Ukraina.
Tänk
att allt detta, om de påstådda miljontals döda i svälten i Ukraina på
1930-talet vilken skulle ha varit ”provocerad av Stalin”, fick vi veta först
1987! Tänk på alla de miljontals och åter miljontals människor som nazisten
Hearst, polisagenten Conquest mfl har påverkat med sina lögner och falska
rapporter. Än idag går nazistsympatisören Hearsts historia i nytryckt i böcker
i Sverige, t ex i Peter Englunds ”Brev från nollpunkten”.
Genom
sin monopolställning i tidningsvärlden i många storstäder i USA och sina
nyhetsbyråer blev Hearst-pressen Gestapos megafon världen över. I en värld vars
massmedia fullständigt dominerades av monopolkapitalet, blev Hearst-pressens
lögner till riktiga sanningar i många tidningar, radiostationer och så småningom
TV-stationer världen över.
När,
vid andra världskrigets slut, Gestapo försvann, togs det smutsiga
propagandakriget mot socialismen och Sovjetunionen över av CIA. De
anti-kommunistiska kampanjerna i den amerikanska pressen fortsatte i
oförminskad skala. ”Business as usual”, först Gestapo, sedan CIA.
En man
som ofta citeras i borgarpressen, en riktig kelgris för borgerligheten är i
detta sammanhang värd en närmare presentation. Han heter Robert Conquest och har många gånger skrivit och uttalat sig i
ämnet ”miljoner döda i Sovjetunionen”, till vilket han är den främste ”fadern”.
Conquest
är känd i första hand för sina böcker ”Den stora terrorn” 1969 och ”Harvest of
Sorrow” 1986. Conquest skriver bl a om mångmiljonerssvältdöden i Ukraina, om
miljontals döda i arbetslägren Gulag och miljontals döda under utrensningarna i
Sovjetunionen på slutet av 30-talet. Conquests källor är främst ukrainska
flyktingar, tillhörande de högerpartier som samarbetade med nazisterna under
kriget. Många av Conquests hjältar är kända krigsförbrytare som ledde och
deltog i judeutrotningen i Ukraina.
Stilen
i Conquests böcker är våldsamt anti-kommunistisk med en fanatism i en klass för
sig. I boken från 1969 angav Conquest att antalet svältdöda i Sovjetunionen
under åren 1932-33 var mellan 5 och 6 miljoner människor, därav hälften i
Ukraina. År 1983, under Reagans hysteriska antikommunism utvidgade Conquest
svältåren till 1937 och antalet döda till 14 miljoner!
Han
blev inte utan tack för bedriften. 1986 fick Conquest skriva huvudmaterialet i
Reagans kampanj till det amerikanska folket ifall USA skulle ockuperas av Röda
Armén! Boken heter ”Vad göra när ryssarna kommer: en överlevnadsmanual”. Ett
märkligt arbete för en historiker.
Egentligen är inte detta så konstigt för en man som hela sitt vuxna liv levt på lögner och uppdiktade historier om Sovjetunionen och Stalin. Först som polisagent, sedan som författare och lärare vid Stanford University i Kalifornien.
I januari 1978 utpekades Robert Conquest i tidningen The Guardian som en före detta agent i desinformationsavdelningen IRD, Information Research Departement, i den engelska säkerhetstjänsten. IRD bildades 1947 med huvuduppgift att bekämpa kommunistiskt inflytande över hela världen genom att ”plantera” lämpliga historier hos politiker, journalister och andra opinionsbildare. Verksamheten var omfattande både utomlands och i själva England. 1977 när IRD formellt las ner, visade det sig att bara i England hade över 100 av de främsta journalisterna en personligt kontakt med en IRD-agent. Därifrån fick journalisterna regelbundet material till sina skriverier. Vad vi pratar om är tidningar som Financial Times, Times, Observer, Sunday Times, Telegraph, Ekonomist, Daily Mail, Mirror, Express, Guardian med flera. Det ger ett mått på hur den politiska polisen har påverkat och säkert fortsätter att påverka nyhetsflödet som når allmänheten.
Robert Conquest var IRD-agent från starten 1947 och fram till 1956. Hans uppdrag var att skriva så kallade ”svarta historier” om Sovjetunionen (falska historier som skulle tas för sanning), att lämna till massmedia och andra opinionsbildare. Efter det att han formellt slutade vid IRD fortsatte han att skriva på IRDs förslag och med IRDs uppbackning.
Hans bok ”Den stora terrorn” om de ”miljoner döda” under utrensningarna i Sovjetunionen 1937, är en del av materialet som han hade skrivit under sin agenttid hos IRD. Den skrevs färdig och gavs ut på IRDs förslag. En tredjedel av ”Den stora terrorn“s upplaga köptes av förlaget Praeger som ger ut litteratur förknippad med amerikanska CIA. Boken har använts som gåvor till universitets- och mediafolk att vidare sprida Conquests och extremhögerns lögner. Conquest är en av de viktigaste källorna för högerns historieskrivare att hämta material ifrån när det gäller Sovjetunionen.
En annan person som man förknippar med böcker och tidningsartiklar om påstådda miljontals döda och tillfångatagna i Sovjetunionen är ryssen Alexandr Solzjenitsyn. Solzjenitsyn blev känd i väst på slutet av 60-talet genom sin bok ”Gulag-arkipelagen”. Den handlar om situationen för fångarna i arbetslägren i Sovjetunionen. Han satt själv åtta år i arbetsläger dömd för kontrarevolutionär verksamhet. Han dömdes 1946 för att ha spridit propaganda mot det sovjetiska folket.
Enligt Solzjenitsyn hade kampen mot Nazityskland under andra världskriget varit onödig. Enligt honom skulle allt lidande som de sovjetiska folket utsattes för kunnat hade gått med på en kompromiss med Hitler. Vidare anklagade Solzjenitsyn den sovjetiska regeringen och Stalin för att vara ondare än Hitler och för krigets, som ha sa, förödande resultat för folket i Sovjetunionen. Solzjenitsyn gömde inte sin inställsamma sympati för nazisterna. Solzjenitsyn blev dömd som förrädare.
1962 började Solzjenitsyn att publicera sina böcker genom Chrusjtjovs personliga hjälp. Den första blev ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” om en straffånges liv. Chrusjtjov tog vad han kunde få tag på i sin kamp mot Stalins socialistiska arv.
1970 fick Solzjenitsyn Nobelpriset i litteratur för ”Gulag-arkipelagen” och hans böcker började att ges ut i väst. Solzjenitsyn blev en av imperialismens stora slagträn i det kalla kriget mot socialismen och Sovjetunionen. Hans skildringar från arbetslägren packades ihop med annan propaganda om påstådda miljonmord i Sovjetunionen och återgavs i de kapitalistiska massmedierna världen över som sanningar. 1974 gav Solzjenitsyn upp sitt sovjetiska medborgarskap, lämnade Sovjetunionen och bosatte sig i Schweiz och senare i USA. I de kapitalistiska medierna blev han då själva personifieringen av kampen för frihet och demokrati. De nazistiska sympatierna grävdes ner för att inte störa propagandakriget mot socialismen.
I USA blev Solzjenitsyn en mycket efterfrågad föredragshållare. Bland annat var han 1975 huvudtalare vid den amerikanska fakföreningscentralens AFL-CIO:s kongress. En vecka senare, den 15 juli 1975 höll Solzjenitsyn tal för USAs senat. Solzjenitsyns tal var rena agitationstalet, våldsamt och provokativt i sin argumentering för de mest bakåtsträvande idéer. Bland annat slogs han in i det sista för nya militära satsningar mot Vietnam efter dess seger över USA. Han slogs också för väpnad intervention i Portugal, som år 1974 hade genomgått en folklig revolution, där vänsterofficerare tagit makten efter 40 års fascistisk diktatur. Solzjenitsyn varnade USA:s senat för Portugal som blivande medlem av Warszawapakten! Och än mera. I sina tal beklagade han befrielsen av Portugals kolonier i Afrika!
Men mest tog Solzjenitsyn till orda för att smutskasta socialismen. Från påstådda avrättningar av miljontals och åter miljontals i Sovjetunionen, till de påstådda tiotusentals amerikanska soldaterna som hölls fånga och utnyttjades som slavar i Nordvietnam. Det var Solzjenitsyns idé om amerikaner som slavar i Nordvietnam som gav upphov till Rambofilmerna om Vietnamkriget.
De amerikanska journalister som hade vågat skriva om fredssträvan och avspänning mellan USA och Sovjet och mot militarismen, brännmärktes av Solzjenitsyn som potentiella förrädare. (Denna typ av kampanj mot pressfriheten drivs i Sverige för närvarande av Per Ahlmark).
Solzjenitsyn agiterade också i sina tal för militär upprustning mot Sovjetunionens, som han sa, ”militära överlägsenhet” i ”tanks eller flygplan, fem eller sju gånger flera än USA” och i atomvapen vilka ”snart” skulle bli ”två, tre och till sist fem” gånger så stora som USAs! Solzjenitsyns framträdande i USA var extremhögerns. Men han skulle gå ännu längre till höger till rent offentligt stöd för fascismen.
I början på 1976 tog händelserna i Spanien en plötsligt utveckling som snart blev en världsangelägenhet. Efter Francos död i slutet på 1975 höll fascistregimen på att tappa greppet om den politiska utvecklingen. Strejker och demonstrationer ställde krav på demokrati och frihet och Francos arvtagare, kung Juan Carlos, var tvungen att inleda en mycket försiktig liberalisering för att dämpa den sociala oron.
I detta läge dyker Alexandr Solzjenitsyn upp i Madrid och låter sig intervjuas i det spanska TV- programmet ”Directisimo” en lördagkväll på bästa sändningstid. I TV-rutan bredde Solzjenitsyn ut sig i alla slags reaktionära uttalanden. Han gick inte ut till offentligt stöd för kungens så kallade liberalisering. Tvärtom! Han varnade för demokratiska reformer!
Han började med att ställa ”den riktiga friheten i Spanien” mot ”slaveriet i Sovjetunionen”, ett land där enligt honom socialismen hade krävt 110 miljoner döda! Vidare anklagade Solzjenitsyn de ”progressiva spanska kretsar” för att vara ”utopiker” när de stämplade Spanien som ett diktaturland. Progressisterna bestod av hela den demokratiska oppositionen från liberaler till socialdemokrater och kommunister.
”I höstas”, sa han ”var den allmänna opinionen oroad över de spanska terroristernas öde (fem antifascister som dömdes till döden och sköts av Francos regim, min anm MS). Nu kräver progressisterna politiska reformer och stödjer terroristernas aktioner. Vet de som vill snabba demokratiska reformer vad som kommer att hända efteråt? Om Spanien i morgon får demokrati, vad kommer då att hända i övermorgon? Kan man undvika att falla i en totalitär regim efter demokratin?”
På journalistens försiktiga fråga om hans uttalande inte kunde ses som ett stöd åt regeringar i länder där det inte fanns någon frihet svarade Solzjenitsyn:
”Det finns bara ett land där frihet inte existerar – det är Ryssland.”
Solzjenitsyns uppträdande i den spanska TVn var ett direkt stöd för den spanska fascismen, en ideologi som ligger honom nära om hjärtat. Denna politiska hållning har han än idag. Det är just därför hans framträdanden under hans 18-åriga exil i USA blivit allt mer sällsynta och just därför som västvärldens regeringar inte vill ha med honom att göra. Det var tacksamt för kapitalet att kunna använda en sådan som Solzjenitsyn i det smutsiga propagandakriget mot socialismen, men det får inte gå för långt.
I det nya kapitalistiska Ryssland är det möjligheterna till ”good business” som bestämmer vilken politisk inriktning västvärlden är beredd att stödja. Fascismen som alternativ i Ryssland bedöms inte kunna befrämja affärerna. Därför är Solzjenitsyns politiska projekt för Ryssland dödfött när det gäller att få hjälp från väst. Solzjenitsyn vill nämligen ha tillbaks det gamla tsarväldet i en auktoritär regim tillsammans med den traditionella rysk-ortodoxa kyrkan! Inte ens de mest arroganta imperialisterna är beredda att stödja en sådant politisk idioti. För stöd till Solzjenitsyn står bara intellektuella muppar som Peter Englund, Staffan Skott och Per Ahlmark.
Nazister, polisagenter och fascister!
Så är de, de främsta representanterna för myterna om de ”miljontals döda och fängslade i Sovjetunionen” – nazisten William Hearst, polisagenten Robert Conquest och fascisten Alexandr Solzjenitsyn.
Conquest har haft den ledande rollen sedan 60-talet. Hans uppgifter har använts av massmedia över hela världen och faktiskt bildat en skola inom vissa universitet. Utan tvekan måste detta anses som ett första klassens polisiära desinformationsarbete. På 70-talet fick Conquest hjälp av Solzjenitsyn och en del andrahandsfigurer som Andrei Sakharov och Roy Medvedev. Dessutom dök det upp lite varstans i världen en mängd spekulanter på döda och fångar vilka fick bra betalt för artiklar i de borgerliga massmedierna.
Men verkligheten kom till slut i kapp dem och visar vilka bedragare de är. Gorbatjovs öppnande av partiets hemliga arkiv 1989 hade konsekvenser som ingen kunde förutse.
Spekulation om miljontals döda i Sovjetunionen var en del av propagandakriget mot socialismen. Sovjetunionens officiella dementier och förklaringar togs därför aldrig på allvar och gavs aldrig plats i kapitalistisk massmedia. Istället hånade man de sovjetiska uttalandena, samtidigt som västerländernas ”experter” fritt fick lägga fram sina fantasier.
För fantasier var det verkligen! Gemensamt för siffrorna på miljontals fångna och döda som Conquest och övriga ”sovjetkritiker” har proklamerat är att de inte bygger på vetenskapliga undersökningar. Istället är alla dessa siffror en produkt av hemmagjorda uppskattningar och metoder.
Hur har Conquest, Solzjenitsyn, Medvedev och andra gått till väga rent praktiskt? Gemensamt för dem är att de har använt sig av enstaka statistiska siffror från Sovjetunionen, t ex befolkningsräkningar. De bearbetade dessa siffror med förmodad befolkningstillväxt utan att ta hänsyn till den verkliga situationen och kom då fram till hur många människor det borde ha funnits i Sovjetunionen vid vissa tidpunkter. De människor som enligt dem fattades, gjordes till fångar och döda.
Enkelt men genomfalskt. En sådan ”redovisning” av viktiga politiska händelser skulle aldrig få passera om det hade gällt västvärlden. Då hade professorer och historiker rest sig som en man och avslöjat bedrägeriet. Men när det gäller Sovjetunionen går det bra. Inte minst för att yrkesfolket ställer karriären framför yrkeshedern.
Vilka blev deras slutsatser i rena siffror?
Enligt Robert Conquest (i en uppskattning från 1961) dog 6 miljoner i svält i Sovjet i början på 30-talet. Denna siffra utvidgade han till 14 miljoner år 1986. När det gäller arbetslägren Gulag fanns där, enligt Conquest, 5 miljoner fångar år 1937, när utrensningarna började. Efter det tillkom ytterligare 7 miljoner fångar under 1937-38. Resultat, 12 miljoner i arbetslägren 1939!
Uppmärksamma att det är enbart politiska fångar Conquest pratar om! I lägren fanns också vanliga kriminella fångar vilka, enligt Conquest, var många fler än de politiska. Detta betyder enligt Conquest att alla fångar inräknade fanns det 1939 minst 25- 30 miljoner fångar i arbetslägren i Sovjetunionen!
Enligt Conquest blev 1937-38 1 miljon politiska fångar skjutna och 2 miljoner dog av svält. Resultat enligt Conquest år 1937- 39 när det gäller politiska fångar: 9 miljoner i arbetsläger och 3 miljoner döda! Genom att ytterligare ”statistiskt behandla” dessa siffror för att få en uppskattning av antalet döda i lägren från 1930 till 1953 kommer Conquest fram till att bolsjevikerna hade dödat 12 miljoner politiska fångar i lägren under denna period. Tillsammans med de döda i svälten på 30-talet blir det 26 miljoner dödade av bolsjevikerna! Vidare uppger Conquest också att 1950 fanns cirka 12 miljoner politiska fångar i Sovjetunionen!
Alexandr Solzjenitsyn har använt sig av ungefär samma statistiska uppskattningar som Conquest. De pseudovetenskapliga metoderna går igen, ibland med nya antaganden som leder till något mer extrema siffror än Conquests. Solzjenitsyn godkänner Conquests uppgifter om de 6 miljoner döda i svält 1932-33. Men under utrensningarna 1936-39 mördades enligt Solzjenitsyn en miljon om året!
Vidare uppskattar Solzjenitsyn att från kollektiviseringen av jordbruket i början på trettiotalet till Stalins död 1953 hade kommunisterna dödat 66 miljoner människor i Sovjetunionen. Dessutom lägger han skulden på Sovjetunionens regering för påstådda 44 miljoner döda ryssar under andra världskriget. Hans slutsats är att ”110 miljoner ryssar har dött, offer för socialismen”.
När det gäller fångar uppskattade Solzjenitsyn att antalet personer i arbetsläger 1953 var 25 miljoner!
Ovanstående
samling av otroliga siffror, en produkt av mycket väl betalda fantasier, har
gång på gång tagits upp i borgerliga massmedia i väst sedan 60-talet och slagits
fast som riktiga siffror framtagna med vetenskapliga metoder. Inspiratörerna
bakom bedrägerierna var de politiska poliserna i väst, främst amerikanska CIA
och engelska MI-5. Massmediernas inflytande på den allmänna opinionen är så
starkt att en del av siffrorna i breda folklager i väst faktiskt antas som
sanna.
Men
det blev värre än så. I själva Sovjetunionen, där Solzjenitsyn och andra kända
dissidenter som Andrei Sakharov och Roy Medvedev inte hade fått något gehör för
sifferexercicen, ändrades läget dramatisk 1990. I den nya ”fria pressen” under
Gorbatjov blev allt som motsatte sig socialismen positivt, vilket hade
förödande konsekvenser. En makalös inflation på döda och fångar under
socialismen satte igång, vilka blandades i en och samma grupp på flera tiotals
miljoner ”offer” under kommunisterna.
Hysterin
i Gorbatjovs nya fria press drev Conquests och Solzjenitsyns lögner vidare.
Samtidigt öppnade Gorbatjov Centralkommitténs arkiv för forskning, vilket var
ett krav från den fria pressen.
Öppnandet
av Centralkommitténs arkiv är faktiskt en central fråga i denna härva av
spekulationer. Dels därför att där finns fakta som kunde ge klarhet. Men främst
för att alla som under åren har spekulerat i döda och fängslade i Sovjetunionen
har sagt att den dag arkiven öppnades skulle deras utsaga bekräftas! Alla
spekulanter i döda och fångar i Sovjetunionen har sagt detta!
Men
när arkiven öppnades och rapporterna började att strömma ut hände något
konstigt. Varken spekulanterna i fångar och döda eller Gorbatjovs nya fria
press var längre intresserade av arkiven! Forskarrapporter från
Centralkommitténs arkiv av ryska historiker som Zemskov, Dougin och Xlevnjuk,
som började att publiceras 1990 i vetenskapliga tidskrifter fick ingen
uppmärksamhet!
Forskarrapporterna
gick emot strömmen om inflationen i döda och fångna i arbetslägren i den fria
pressen men förblev okända. De offentliggjordes i vetenskapliga tidskrifter med
låg upplaga, okända för den stora publiken. De vetenskapliga rapporterna hade
ingen möjlighet att konkurrera med den fria pressens hysteri och Conquests och
Solzjenitsyns lögner vann gehör bland breda lager av människor i Sovjet. Även i
väst passerade de ryska forskarrapporterna om det sovjetiska
kriminalvårdssystemet under Stalins tid, utan förstasidesrubriker eller
TV-inslag. Varför?
Forskarrapporterna
om det sovjetiska kriminalvårdssystemet är ett mycket omfattande arbete på
niotusen sidor. Författarna till rapporterna är främst de ryska historikerna
Zemskov, Dougin och Xlevnjuk. Deras arbete började publiceras 1990 och var i
det närmaste avslutat och slutpublicerat i Ryssland 1993. Till väst kom de
ryska forskar- rapporterna till kännedom genom andra forskares förmedling.
De
arbeten som undertecknad känner till är det arbete som publicerats i Frankrike
i tidskriften L’Histoire i september 1993 av Nicolas Werth, forskarchef vid det
franska forskningsinstitutet CNRS, Centre National de
Även
en del böcker baserade på de ryska forskarnas rapporter finns idag att köpa, de
flesta författade av ovanstående eller andra forskare i samma forskarlag.
Det
måste sägas här för att några missförstånd inte ska uppstå att ingen av dessa
vetenskapsmän har en socialistisk världsbild, alla har en borgerlig
antisocialistisk bakgrund, de flesta en mycket reaktionär sådan. Detta måste
understrykas för att läsaren inte ska tro att det är någon ”kommunistisk
konspiration” på gång. Ovanstående forskare krossar Conquests, Solzjenityns,
Medvedevs m fl lögner av det skäl att de, tvärtemot Ahlmark, Englund, Skotte m
fl ställer yrkeshedern i första rummet och inte låter sig köpas i
propagandasyfte.
De
ryska forskarrapporterna ger svar på en väldig mängd frågor om förhållandena
inom den sovjetiska kriminalvården. För oss är det tiden under Stalins
ledarskap av Sovjetunionen som är den intressanta att studera, det är den
polemiken gäller. Några konkreta frågor ställer vi upp för att besvaras med
material från L’Histoire (L’H) och The American Historical Review (AHR). Vi
tror att vi på det sättet bäst tar upp det viktigaste i debatten om det
sovjetiska kriminalvårdssystemet. Frågorna är följande:
1.
Vad omfattade det sovjetiska kriminalvårdssystemet?
2.
Hur många människor fanns tillfångatagna,
”politiska” och ”vanliga”?
3.
Hur många dog i arbetslägren?
4.
Hur många blev dömda till döden fram till 1953
och särskilt under utrensningarna
1937-38?
5.
Hur lång var strafftiden?
Efter
att ha svarat på de fyra frågorna diskuterar vi straffen för två grupper som
många gånger kommer upp när frågan om fångar och döda i Sovjet tas upp,
nämligen kulakerna som dömdes 1930 och kontrarevolutionärerna 1936-38.
Låt oss börja med fråga 1. Sedan 1930-talet omfattade det sovjetiska kriminalvårdssystemet fängelser, Gulags arbetsläger och arbetskolonier, öppna specialområden och bötesstraff. Den som blev arresterad placerades i vanliga fall i ett fängelse under förundersökningen med sikte på åtal eller frigivning. För den som blev åtalad blev det rättegång, vilket i sin tur kunde leda till frigivning, fängelsedom eller bötesstraff. De som dömdes till bötesstraff blev i regel inte arresterade under förundersökningstiden om brottets karaktär tydde på böttesstraff som påföljd. Bötesstraffet kunde vara en viss procent av lönen under en viss tid. De åtalade som dömdes till fängelsedom kunde hamna på olika anstalter beroende på brottets art.
Till Gulags arbetsläger kom de hårt kriminellt belastade (mord, rån, våldtäkt, ekonomiska brott m m.) och en stor del av dem som dömts för kontrarevolutionär verksamhet. Även andra, dömda till mer än tre års fängelse kunde bli placerade i arbetslägren. Efter en tid i arbetslägren kunde den dömde flyttas till en arbetskoloni eller ett öppet specialområde.
Arbetslägren var som ordet antyder mycket stora landområden där de dömda fick bo och arbeta under hård kontroll. Att arbeta och inte stå samhället till last under fängelsetiden var självklart. Ingen frisk människa fick vara overksam. En del kan idag tycka att detta är hemskt men så var det i vilket fall. Antalet arbetsläger var i mars 1940 53 stycken.
Gulags
arbetskolonier var till antalet ca
De öppna specialområdena var i regel jordbruksområden till vilka kulakerna, vars jord hade exproprierats under kollektiviseringen, blev förflyttade. En del andra dömda för kontrarevolutionär verksamhet fick också tillbringa sin strafftid där.
Antalet fångar i Sovjet 1934-53.
Tabell ur The American Historical Review.
|
Antalet |
Gulag |
Därav |
|
Antal |
|
|
|
Gulag |
Fängelser |
Total |
|
fångar |
Arbets |
kontrare- |
kontra |
döda |
Döda |
Frigivna |
Förrymda |
Arbets |
|
|
|
1 jan. |
lägren |
volution. |
rev.% |
under år |
% |
under år |
under år |
kolonier |
|
|
|
1934 |
510 307 |
135 190 |
26,5 |
26 295 |
5,2 |
147 272 |
83 490 |
|
|
510 307 |
|
1935 |
725 438 |
118 256 |
16,3 |
28 328 |
3,9 |
211 035 |
67 493 |
240 259 |
|
965 697 |
|
1936 |
839 406 |
105 849 |
12,6 |
20 595 |
2,5 |
369 544 |
58 313 |
457 088 |
|
1 296 494 |
|
1937 |
820 881 |
104 826 |
12,8 |
25 376 |
3,1 |
364 437 |
58 264 |
375 488 |
|
1 196 369 |
|
1938 |
996 367 |
185 324 |
18,6 |
90 546 |
9,1 |
279 966 |
32 033 |
885 203 |
|
1 881 570 |
|
1939 |
1 317 195 |
454 432 |
34,5 |
50 502 |
3,8 |
223 622 |
12 333 |
355 243 |
350 538 |
2 022 976 |
|
1940 |
1 344 408 |
444 999 |
33,1 |
46 665 |
3,5 |
316 825 |
11 813 |
315 584 |
190 266 |
1 850 258 |
|
1941 |
1 500 524 |
420 293 |
28,7 |
100 997 |
6,7 |
624 276 |
10 592 |
429 205 |
487 739 |
2 417 468 |
|
1942 |
1 415 596 |
407 988 |
29,6 |
248 877 |
18 |
509 538 |
11 822 |
360 447 |
277 992 |
2 054 035 |
|
1943 |
983 974 |
345 397 |
35,6 |
166 967 |
17 |
336 135 |
6 242 |
500 208 |
235 313 |
1 719 495 |
|
1944 |
663 594 |
268 861 |
40,7 |
60 948 |
9,2 |
152 113 |
3 586 |
516 225 |
155 213 |
1 335 032 |
|
1945 |
715 506 |
283 351 |
41,2 |
43 848 |
6,1 |
336 750 |
2 196 |
745 171 |
279 969 |
1 740 646 |
|
1946 |
600 897 |
333 833 |
59,2 |
18 154 |
3 |
115 700 |
2 642 |
956 224 |
261 500 |
1 818 621 |
|
1947 |
808 839 |
427 653 |
54,3 |
35 668 |
4,4 |
194 886 |
3 779 |
912 794 |
306 163 |
2 027 796 |
|
1948 |
1 108 057 |
416 156 |
38 |
27 605 |
2,5 |
261 148 |
4 261 |
1 091 478 |
275 850 |
2 475 385 |
|
1949 |
1 216 361 |
420 696 |
34,9 |
15 739 |
1,3 |
178 449 |
2 583 |
1 140 324 |
|
2 356 685 |
|
1950 |
1 416 300 |
578 912 |
22,7 |
14 703 |
1 |
216 210 |
2 577 |
1 145 051 |
|
2 561 351 |
|
1951 |
1 533 767 |
475 976 |
31 |
15 587 |
1 |
254 269 |
2 318 |
994 379 |
|
2 528 146 |
|
1952 |
1 711 202 |
480 766 |
28,1 |
10 604 |
0,6 |
329 446 |
1 253 |
793 312 |
|
2 504 514 |
|
1953 |
1 727 970 |
465 256 |
26,9 |
5 825 |
0,3 |
937 352 |
785 |
740 554 |
|
2 468 524 |
454 000 istället för 9 miljoner
Fråga 2. Hur många var fångarna i det sovjetiska kriminalvårdssystemet? Frågan omfattar egentligen fångarna i Gulags ar-betsläger och arbetskolonier och fängelserna. Låt oss titta på AHRs framtagna siffror under 20 år från 1934 när kriminalvården fick en central administration och till året 1953 när Stalin dog (se ovanstående tabell).
Det finns en del slutsatser att dra av tabellen. Till att börja med kan vi jämföra siffrorna i tabellen med Robert Conquests siffror. 1939 fanns enligt Conquest 9 miljoner politiska fångar i arbetslägren, där dessutom 3 miljoner hade dött under perioden 1937-39.
Kom ihåg att Conquest pratar bara om de politiska fångarna! Förutom dessa fanns enligt Conquest många fler vanliga kriminella i lägren och fängelserna. För året 1950 angav Conquest 12 miljoner fångar enbart när det gäller de dömda för politiska brott!
Vi kan nu med svart på vitt se vilken bedragare denna Conquest är. Inte en siffra stämmer. Året 1939 fanns i alla läger och fängelser ca 2 miljoner fångar. Av dessa var ca 454 000 dömda för politiska brott, inte 9 miljoner som Conquest vill göra gällande! De döda i lägren 1937-39 var cirka 160 000, inte Conquests 3 miljoner! Året 1950 fanns i lägren ca 578 000 dömda för politiska brott inte 12 miljoner!
Tänk att Robert Conquest än idag är den viktigaste källan för högerns propaganda mot kommunismen. Han är som en guru för folk som Peter Englund, Staffan Skotte och Per Ahlmark. Solzjenitsyns 60 miljoner döda i arbetsläger behöver inga kommentarer, det löjliga i påståendet är uppenbart. Bara en sjuk hjärna ägnar sig åt sådana fantasier.
Låt oss nu ställa bedragarna åt sidan och kallt analysera statistiken från Gulag. En fråga ställer sig omgående. Hur skall man se på antalet människor inom kriminalvårdssystemet? Högsta siffran på ca 2,5 miljoner, hur ska man se på den? Varje människa i fångenskap är ett bevis på att samhället fortfarande är otillräckligt, inte kunnat ge varje människa det som behövs för en positiv utveckling. I den meningen är 2,5 miljoner ett negativt betyg åt samhället.
Men
frågan om hur man ska se på antalet människor inom kriminalvården måste också
ges ett mera utförligt svar. I ett land som Sovjetunionen, nyss kommet från
feodalism och livegenskap var arvet i synen på människovärdet på många sätt
tungt att bära för samhället. I det forna systemet under Tsaren var de
arbetande människorna tvingade att leva i extrem misär. Ett människoliv var
inte mycket värt. Stöld och våldsbrott straffades med mycket stort våld. Uppror
mot överheten slutade i vanliga fall med massaker, dödsdomar och mycket hårda
fängelsestraff. Dessa förhållanden och det därtill förknippade tankesättet går
inte att ändra på i en handvändning. Det präglade starkt Sovjetunionens
utveckling och även landets kriminalitet.
Samtidigt
får vi komma ihåg att landet hotades av yttre fiender. Sovjetunionen hade på
30-talet en befolkning på cirka 160-170 miljoner människor. Det var en orolig
tid med stora politiska förändringar i Europa. Nazismen i Tyskland och de
politiska demokratierna i Europa och USA hotade Sovjetunionen med krig.
Nazityskland hotade de slaviska folkens överlevnad som folk. 1931 visade Stalin
i ett berömt tal på situationens allvar. Han sa då att ”Vi har blivit 50-100 år efter de avancerade länderna. Vi måste på 10
år tillryggalägga denna distans. Antingen kommer vi att göra det eller så gör
man slut på oss.”
Sovjetunionens
invaderades av Nazityskland 10 år senare, den 22 juni 1941.
Hela
30-talet präglades av ett ansträngt samhällsklimat. Försvarsförberedelserna
inför det förestående kriget mot Nazityskland tog den största delen av
samhällsresurserna. Människorna tvingades till ett liv av arbete utan stora
kompensationer. Arbetstidsreformen om 7 arbetstimmar per dag måste avskaffas
1937. 1939 infördes arbetsdag även för de flesta söndagar. I en sådan ansträngd
tid när ett stort krig formade samhällsutvecklingen under två decennier, 30-
och 40- talet, ett krig som kostade Sovjetunionen 25 miljoner människoliv och
halva landet i aska, uppstod brottslighet när den enskilde ville komma åt det
som livet inte kunde ge.
Under
denna hårda tid i Sovjetunionen fanns det som högst 2,5 miljoner människor inom
kriminalvårdssystemet, uppskattningsvis 2,4 procent av den vuxna befolkningen.
Ännu en gång, hur ska man se på det? Är det mycket? Låt oss göra en jämförelse.
Hur många är det t ex idag inom kriminalvårdssystemet i USA, ett land med ca 240 miljoner invånare, det rikaste landet i världen som ensamt konsumerar över 60 procent av all världens resurser? Hur ligger det till i detta rika land som inte hotas av krig och där inga samhällförändringar hotar den ekonomiska stabiliteten?
Enligt en
(liten) tidningsnotis den 16 augusti 1997 från telegrambyrån FLT-AP har ”Aldrig
tidigare har så många som 5,5 miljoner människor befunnit sig inne i
kriminalvårdssystemet” som 1996. Det är en ökning med 200 000 människor från
1995 vilket gör att antalet kriminella i USA idag ”motsvarar 2,8 procent av den
vuxna befolkningen”. Allt enligt det amerikanska justitiedepartementet. (se
också USA Departement of Justice. Bureau of Justice Statistics Press Realease http://www.ojp.usdoj.gov/bjs/press.htm och http://www.ojp.usdoj.gov/bjs/press2.htm Probation and Parole Populations,
1996)
I USA idag finns 3 miljoner fler dömda kriminella än det någonsin fanns i Sovjetunionen! I Sovjet fanns som högst 2,4 procent av den vuxna befolkningen dömda för brott – i USA är siffran för närvarande 2,8 procent och det fortsätter att växa! Enligt pressrelease från USA:s justitiedepartement från 18 januari 1998 ökade antalet fångar i USA under ett år med 96100 personer.
Och nog var de sovjetiska arbetslägren hårda och krävande för de intagna, men tänk på hur det är idag i USA:s fängelser med utbrett knarkande, prostituition och sexslaveri (290 000 våldtäkter per år i USAs fängelser). Ingen människa går säker i ett fängelse i USA! Detta i en modern tid i det rikaste samhälle människan skådat!
Vi går vidare till fråga 3. Hur många dog i arbetslägren. Statistiken ger oss fakta. Dödsfallen i lägret varierade stort, från 5,2 pro-cent 1934 till 0,3 procent 1953. Dödsfallen i lägret berodde på brist på resurser i samhället i övrigt. Främst var det fråga om brist på mediciner att bekämpa epidemier. Detta var inte ett specifikt lägerproblem utan samma problem fanns i övriga samhället liksom i de flesta länder i världen.
Efter antibiotikans upptäckt efter andra världskriget förbättrades situationen radikalt. Svårast var situationen under de fyra krigsåren under de mycket hårda livsvillkor som det nazistiska barbariet tvingade på alla sovjetmedborgarna. Detta ledde till att mer än en halv miljon dog i arbetslägren under dessa fyra år, vilket är drygt hälften av alla döda i arbetslägren under 20 år. I det sammanhanget måste vi komma ihåg att utanför lägren dog 25 miljoner människor under kriget.
När förhållandena i Sovjetunionen i början av 50-talet blev bättre och antibiotika fanns tillgänglig minskade antalet döda i arbetslägren markant till 0,3 procent.
100 000 dödsdömda
Låt oss gå vidare till fråga 4. Hur många blev dömda till döden fram till 1953 och särskilt under utrensningarna 1937-1938? Vi har sett Conquests siffra på 12 miljoner politiska fångar som bolsjevikerna skulle ha mördat i lägren från 1930 till 1953, därav 1 miljon avrättade under 1937-38. Solzjenitsyns siffra på döda i lägren är på tiotalsmiljoner, därav 3 miljoner under 1937-38. Det finns ännu högre siffror som nämns i debatten om Sovjetunionen. Ryskan Olga Shatunovskaia har t ex uppgett en siffra på 7 miljoner avrättade under 1937-38!
De
dokument som nu finns att läsa från de sovjetiska arkiven talar emellertid ett
annat språk. Ingen samlad siffra över de dödsdömda och avrättade 1937-38 finns
att tillgå. Forskarna måste föra samma siffror från olika arkiv med risk för
dubbelräkning och risk för att ange ett mycket större antal än det var i
verkligheten.
Enligt
Dmitrii Volkogonov, som av Jeltsin har utnämts till chef för alla Sovjets
tidigare arkiv, blev 30 514 människor dömda till döden av militärdomstolar,
från den 1 oktober 1936 till den 30 september 1938. En annan uppgift kommer
från KGB. Enligt KGB:s pressrelease i februari 1990 blev 786 098 människor
dömda till döden för kontrarevolutionära brott under 23 år från 1930 till 1953.
Av dessa skulle enligt KGB 681 692 blivit dömda till döden under 1937-38. Det
finns ingen möjlighet att kontrollera KGB:s uppgifter, men osannolikheten för
en sådan fördelning är påtaglig. Vidare kan man fundera på om det nya
prokapitalistiska KGB ger rätt information om det gamla prosocialistiska KGB.
Det visar sig i alla fall att enligt det underlag varifrån KGB:s uppgifter
kommer, var de nämnda dödsdömda under dessa 23 år både vanliga kriminella och
kontrarevolutionärer och inte bara kontrarevolutionära som prokapitalistiska
KGB ville göra gällande 1990. Vidare pekar alla uppgifter på att antalet
dödsdömda kriminella – vanliga och kontrarevolutionära – var ungefär lika.
Slutsats
av allt det material som finns att tillgå, är att antalet dödsdömda året
1937-38 ligger runt 100 000 och inte flera miljoner som västpropagandan vill
göra gällande.
Uppmärksamma
i detta sammanhang att alla dödsdömda inte blev avrättade i Sovjetunionen.
Många fick dödsstraffet omvandlat till strafftid i arbetsläger eller arbetskolonier.
Det är också viktigt att skilja mellan ”vanliga” kriminella och
kontrarevolutionära. Många av de dödsdömda var kriminella med mycket svåra
våldsbrott som mord och våldtäkt bakom sig. Även i världen i övrigt blev sådana
kriminella dömda till döden på den tiden för sextio år sedan.
Fråga
5. Hur lång var strafftiden? De dömdas strafftid är en av de frågor där
västpropagandans ryktesspridning om Sovjetunionen har varit som värst. Den
vanliga beskrivningen är att ett fängelsestraff i Sovjetunionen betydde
oräkneliga år i fängelse – den som kom in kom aldrig ut. Detta är fullständigt
falskt! Egentligen var den överväldigande delen av straffade under Stalins tid
dömda till högst 5 års fängelse!
Statistisk
från AHR ger oss fakta i målet.
Vanliga
kriminella dömdes i den Ryska Federationen år 1936 enligt följande fördelning –
upp till 5 års fängelse: 82,4 procent – mellan 5 och 10 år: 17,6 procent. I
hela Sovjetunionen dömdes 1936 politiska brottslingar i civila domstolar enligt
fördelningen – upp till 5 års fängelse: 44,2 procent – mellan 5 och 10 år: 50,7
procent. När det gäller de som blev dömda till Gulags arbetsläger, där de långa
fängelsestraffen avtjänades, är statistiken för de intagna i januari 1940
följande – upp till 5 års fängelse: 56,8 procent – mellan 5 och 10 år: 42,2
procent – mera än 10 år: 1,0 procent.
För år
1939 har vi statistik från Sovjetunionens domstolar. Fördelningen är då
följande för de dömda – upp till 5 års fängelse: 95,9 procent – mellan 5 och 10
år: 4,0 procent – mera än 10 år: 0,1 procent.
Som vi
ser är även frågan om strafflängdens oändlighet en av myterna om Sovjetunionen
– sprida i väst för att smutskasta socialismen.
De ryska forskarrapporterna – en diskussion
Låt oss göra ett försök att sammanfatta vad som verkligen hände i Stalins Sovjetunionen.
Egentligen avslöjar de ryska forskarnas undersökning i de sovjetiska arkiven en verklighet helt annorlunda än den man under de senaste 50 åren har lärt ut i skolor och på universitet över hela den kapitalistiska världen. Generationer av människor har under dessa 50 år av kalla kriget itutats mycket grova lögner om Sovjetunionen som har lämnat spår hos alla. Detta avspeglar sig på flera sätt i de franska och amerikanska forskarnas rapporter.
Forskarna
ger oss siffror och tabeller på fångar och döda i lägren. Siffrorna diskuteras
ingående i ett mycket omfattande arbete. Men det primära och viktigaste,
nämligen vilka brott de dömda gjort sig skyldiga till, redovisas inte – är
aldrig föremål för en allvarlig diskussion! Kapitalisternas politiska
propaganda har alltid refererat till fångarna i Sovjetunionen som offer för
politiskt förtryck. Detta ifrågasätter aldrig forskarna. Så fort forskarna
kommer ut ur statistikkolumnerna och måste kommentera händelserna, kryper deras
borgerliga värderingar fram och resultatet av kommentarerna blir ibland rent
makabra. Alla dömda i det sovjetiska kriminalvårdssystemet kallas för offer,
fast de flesta av dessa var tjuvar, rånare, mördare, våldtäktsmän osv.
I
Europa eller USA skulle sådana kriminella aldrig få benämnas i pressen som
några stackars ”offer”. Men när det gäller Sovjetunionen går det bra. Att kalla
återfallsvåldtäktsmän eller mördare för ”offer” är minst sagt magstarkt. Ett ställningstagande
för den sovjetiska rättvisan borde, när det gäller de ”vanliga” kriminella,
skyldiga till grova våldsbrott, ha varit självklart, om inte i typ av straff så
åtminstone i själva domen.
Även när det gäller kontrarevolutionärerna är frågan om vilka brott de gjorde sig skyldiga till också viktig att diskutera. Låt oss här ta upp ett par exempel och mera in- gående visa vad frågan gäller. Vi tar upp kulakerna dömda i början på 1930-talet och attentatsmän och kontrarevolutionärer dömda 1936-38.
Vi
börjar med frågan om kulakerna, de ryska rikebönderna. Enligt de
forskarrapporter som nu står till vårt förfogande blev 381 000 kulakfamjlier,
cirka 1,8 miljoner personer, dömda till exil. En mindre del av dessa blev dömda
till arbetskoloni eller ar-betsläger. Men varför blev kulakerna straffade?
Den
ryska rikebonden kulaken utsatte under århundraden fattigbönderna för ett
oerhört förtryck och en hänsynslös exploatering. Av 120 miljoner bönder år 1927
levde 10 miljoner kulaker i överflöd. De flesta av de övriga 110 miljonerna
levde fortfarande i fattigdom – före revolutionen hade de alltid levt i den
djupaste misär. Kulakernas rikedom kom ur de andra böndernas underbetalda
arbete.
När fattigbönderna började att gå ihop i kollektivjordbruk försvann kulakernas största inkomstkälla. Men kulakerna gav inte upp, de försökte återupprätta exploateringen genom svält. Grupper av kulaker utsatte kollektivjordbruken för väpnade attacker, mördade fattigbönder och partifunktionärer, brände ner kollektivjordbrukens sädesfält och dödade dragdjuren. Genom att pro-vocera fram svält bland fattigbönderna ville kulakerna försäkra sig om fortsatt utbredd fattigdom, vilket skulle garantera deras maktställning.
Nu
blev det inte så som mördarna och mordbrännarna hade tänkt sig. Fattigbönderna
backades upp av revolutionen och var denna gång för starka för kulakerna. Dessa
blev istället nedkämpade, tillfångatagna och dömda till exil eller arbetsläger.
Av 10 miljoner kulaker blev 1,8 miljoner straffade med exil.
Nog
begicks det orättvisor i denna stora klasskamp på den sovjetiska landsbygden,
vilken berörde 120 miljoner människor. Men kan man anklaga de fattiga,
hungriga, exploaterade i sin kamp för ett liv värt att leva, i sin kamp för
barnens rättighet att inte förbli hungriga analfabeter, för att inte vara
tillräckligt civiliserade och milda i sina dom? Kan man anklaga dem som i
århundraden hade förvägrats alla civilisationens framsteg för att inte vara
civiliserade? Och när agerade överklasskulakerna civiliserat eller milt mot
fattigbönderna under århundraden av hänsynslös exploatering?
Vårt
andra exempel, om de kontrarevolutionärer som dömdes vid rättegångarna 1936-38
efter utrensningarna i partiet, armén och statsapparaten, har sina rötter i den
revolutionära rörelsens historia i Ryssland.
Till
bolsjevikernas framgångsrika kamp mot tsaren och det ryska borgerskapet anslöt
sig miljontals människor vilka i stora skaror drogs med i kommunistpartiet.
Bland dessa fanns tyvärr sådana som kom med av andra skäl än att kämpa för den
proletära makten och socialismen. Men klasskampen var av en sådan karaktär att
det många gånger inte fanns tid eller möjlighet att sätta nya medlemmar på
prov.
Även
tidigare politiskt oppositionella från andra grupper som bekände sig till
socialismen antogs som medlemmar i kommunistpartiet. En del av dessa nya
medlemmar fick även mycket viktiga poster inom partiet, staten och armén allt
efter deras förmåga att leda den dåvarande klasskampen. Tiderna var mycket
hårda för den unga sovjetstaten och den stora bristen på kader, eller helt
enkelt på folk som överhuvudtaget var läskunnigt, tvingade partiet att se
mellan fingrarna med kvalitén på nya medlemmar och kader.
Av
allt detta växte så småningom upp en motsättning som delade partiet i två läger
– å ena sidan de som ville kämpa framåt mot det socialistiska samhället, å
andra sidan de som inte ansåg tiden mogen för att genomföra socialismen och som
förespråkade en socialdemokratisk politik.
Ursprunget
till de senare idéerna fanns hos Trotskij, invald i kommunistpartiet i juli
1917, och gruppen kring honom. Med tiden fick Trotskij stöd av en del ledande
bolsjeviker. Denna samlade opposition mot de ursprungliga bolsjevikiska idealen
fick sin prövning i en partiomröstning den 27 december 1927 om vilken linje
partiet skulle följa. Omröstningen hade föregåtts av en stor politisk och
ideologisk diskussion under flera år. Partiomröstningens resultat var entydig.
Av 725 000 röster fick den samlade oppositionen inte mer än 6 000 röster –
mindre än 1 procent av partimedlemmarna stödde den samlade oppositionen.
I konsekvens med omröstningen och med anledning av att oppositionen företrädde en annan politik än partiets, beslöt centralkommittén att ur kommunistpartiet utesluta alla ledande personer i den samlade oppositionen. Den samlande gestalten för oppositionen, Trotskij, blev utvisad ur Sovjetunionen.
Oppositionens historia slutade inte här. Sinovjev, Kamenjev och Evdokimov gjorde snart självkritik på sitt tidigare handlande, likaså flera ledande trotskister som Pjatakov, Radek, Préobrajenski och Smirnof. På grund av detta fick alla sitt partimedlemskap åter och sina arbeten inom partiet och staten. Med tiden visade det sig att deras självkritik inte var ärligt menad. Varje gång klasskampen på nytt hårdnade i Sovjetunionen stod de flesta av de kända oppositionella enade på kontrarevolutionens sida. De flesta av dessa hann bli uteslutna och återfå sina partimedlemskap, ytterligare ett par gånger innan avgörandet kom 1937-38.
Mordet i december 1934 på Kirov, partiordförande i Leningrad och en av de viktigaste kamraterna i Centralkommittén, var inledning till avslöjandena om en hemlig organisation som konspirerade för att med våld ta över partiledningen och landets regering. Den politiska striden som de förlorade vid omröstningen 1927 skulle nu vinnas med organiserat våld mot staten. Organisationen hade förgreningar i partiet, armén och statsapparaten över hela landet. Dess verksamhet inriktade sig på industrisabotage, terrorism och korruption. Den stora inspiratören, Trotskij, satt i utlandet och drog i alla trådar.
Industrisabotage
Industrisabotagen
var förödande för den sovjetiska staten. Den både kostade enorma summor pengar,
tex i dyra importerade maskiner som förstördes och måste kastas, och enorma
produktionsbortfall i gruvor och fabriker.
En man
som 1939 skrev om detta var den amerikanske ingenjören John Littlepage, en av de utländska experterna i gruvindustrin som
inhyrdes till Sovjet.
Littlepage
arbetade 10 år, mellan 1927 och 1937, i den sovjetiska gruvindustrin, främst i
guldgruvorna. I sin bok ”In search of Soviet gold” skriver han:
”Jag
har aldrig varit intresserad av subtiliteten i de politiska idéerna och
ma-növrerna i Ryssland så länge som jag kunde undvika dem; men jag måste
studera vad som var på gång inom den sovjetiska industrin så att jag kunde
klara mitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Och jag tror bestämt att
Stalin och hans närmaste tog lång tid på sig innan de upptäckte att de utkastade
kommunisterna var deras farligaste fiender.”
Littlepage
skriver också att hans egen erfarenhet bekräftar de officiella förklaringarna
att en konspiration ledd utifrån använde sig av ett utbrett industrisabotage
som ett led i att få regeringen på fall.
Redan
1931 hade Littlepage tvingats konstatera detta under ett uppdrag i koppar- och
blygruvorna i Ural och Kazakistan. Gruvorna var en del av den stora koppar-
bly-trusten, vars högste chef var Pjatakov, vice-folkkommissarie för den tunga
industrin. Tillståndet i gruvorna var katastrofal både när det gäller
produktionen och arbetarnas välstånd. Littlepages slutats då var att sabotagen
var organiserade från den högsta ledningen inom koppar- bly-trusten.
John
Littlepages bok ger oss också nyckeln till kunskapen om varifrån den
trotskistiska oppositionen fick pengar till att betala den kontrarevolutionära
verksamheten. Enskilda medlemmar ur den hemliga oppositionen använde sin
maktställning i Sovjetunionen till att förorda inköp av maskiner från vissa
fabriker i utlandet. Produkterna var av låg kvalitet men betalades ändå till
det högsta priset. Mellanskillnaden gav de utländska fabrikerna till Trotskijs
organisation i utlandet mot att han genom sina medkonspiratörer i Sovjet såg
till att Sovjet fortsatte att köpa varor från samma fabriker.
Detta kunde Littlepage konstatera på plats i Berlin våren 1931 vid inköp av en stor beställning av industrihissar till gruvhanteringen. Den ryska delegationen leddes av Pjatakov. Littleplage hade i uppdrag att undersöka och godkänna de beställda hissarna. Han upptäckte snart bedrägeriet med hissar av undermålig kvalité, oanvändbara i gruvorna i Sovjet.
När
han för Pjatakov och de andra i den sovjetiska delegationen avslöjade detta,
mottogs han med kyla, bortförklaringar och krav på att han skulle godkänna
hissarna. Det gjorde inte Littlepage. Han trodde vid tillfället att det var
fråga om korruption på det personliga planet, att medlemmarna i delegationen
fick pengar under bordet av hissfabriken. Efter Pjatakovs bekännelse vid
rättegång 1937 om hans förbindelse med den trotskistiska opositionen,
konstaterade Littlepage att det han hade varit med om var något mycket större
än personlig korruption. Pengarna under bordet var avsedda till att betala den hemliga
oppositionens verksamhet i Sovjet såsom sabotage, terrorism, mutor och
propaganda.
Sinovjev,
Kamenjev, Pjatakov, Radek, Smirnof, Tomskij, Bucharin och andra, som borgerliga
massmedia i väst så mycket ömmar för, använde sig av de förtroendeuppdrag som
de hade fått av det sovjetiska folket och partiet för att stjäla pengar ur
statskassan, för att användas av socialismens fiender i utlandet, att
underminera, sabotera och bekämpa det socialistiska samhället i Sovjetunionen.
Brottets art när det gäller stöld, sabotage och korruption var allvarlig. Men utvecklingen av oppositionens verksamhet gick mycket längre än så. Den kontrarevolutionära konspirationen förberedde ett maktövertagande genom en statskupp där hela det sovjetiska ledarskapet skulle elimineras. Mordet på alla framträdande personer i kommunistpartiets centralkommitté var hörnstenen i denna konspiration. Statskuppens militära planer skulle genomföras av en grupp generaler under ledning av marsalken Tuchatjevskij.
Enligt
Issak Deutscher, trotskisten som har skrivit ett stort antal böcker mot Stalin
och Sovjetunionen, skulle statskuppen börja med en militär operation mot
Kremlin och mot de viktigaste förbanden i storstäderna Moskva och Leningrad.
Konspirationen skulle enligt Deutscher ledas av Tuchatjevskij tillsammans med
Gamarnik, chef för de politiska kommissarierna inom armén, generalen Yakir,
Leningrads kom-mendant, generalen Ouborevitch, kommendant för Moskvas
militärakademi och general Primakov, en av cheferna för kavalleriet.
Marsalk
Tuchatjevskij var en gammal tsarofficer som hade gått över till Röda Armén
efter revolutionen. År 1930 var ca 10 procent av officerskåren, eller ca 4500,
gamla tsarofficerare. Många av dessa gamla tsarofficerare hade aldrig gett upp
sina borgerliga värderingar, utan väntade i det tysta för att få kämpa för dem.
Möjligheten kom med oppositionens förberedelse till statskupp.
Bolsjevikerna
var starka, men den civila och militära konspirationen skaffade sig starka
vänner.
Enligt
Bucharins bekännelse vid den offentliga rättegången 1937, hade den
trotskistiska oppositionen i utlandet gjort en överenskommelse med Nazityskland
om att stora landområden, bla Ukraina, skulle överlåtas till Nazityskland efter
den kontrarevolutionära statskuppen i Sovjetunionen. Det var betalningen som
Nazityskland krävde för det utlovade stödet åt kontrarevolutionärerna. Enligt
Bucharin hade han fått veta detta av Radek som i detta ärende hade fått
direktiv från Trotskij. Alla dessa konspiratörer, som hade höga positioner inom
det socialistiska samhället, som hade valts att leda, förvalta och försvara det
socialistiska samhället, arbetade istället för dess undergång.
Betänk
dessutom att allt detta fortskred under 1930-talet, när det nazistiska hotet
växte lavinartat, nazistarméerna satte Europa i brand och en invasion av
Sovjetunionen förbereddes. Konspiratörerna dömdes i offentliga rättegångar till
döden som förrädare. De som gjorde sig skyldiga till sabotage, terrorism,
korruption, förberedelser för mord och som ville ge bort en del av landet åt
nazisterna kunde inte ha slutat på annat sätt. Att kalla dem för ”offer” är
helt felaktigt.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att veta vad den västerländska propagandan genom Robert Conquest har ljugit för oss om utrensningarna i Röda Armén.
I ”Den
stora terrorn” skriver Conquest att 1937 fanns 70 000 officerare och politiska
kommissarier i Röda Armén och att 50 procent, eller 15 000 officerare och 20
000 kommissarier, skulle ha fängslats av den politiska polisen och antingen
skjutits eller fått tillbringa resten av livet i arbetsläger. Liksom i övrigt i
boken finns inte heller här någon sanning i Conquests påstående.
Historiken Roger Reese har i uppsatsen ”The Red Army and the Great Purges” lagt fram fakta i frågan och visat vad utrensningarna 1937-38 verkligen betydde för armén. Antalet ledare inom Röda Armén och flygvapnet, officerare och politiska kommissarier, var 1937 144 300 och växte hela tiden till att i början på 1939 omfatta 282 300 man. Under utrensningarna 1937- 38 fick 34 300 sparken av politiska orsaker, men i maj 1940 hade redan 11 596 fått upprättelse och blivit återinsatta på sina poster. Detta betyder att 22 705 officerare och politiska kommissarier (13 000 armé-officerare, 4 700 i flygvapnet och 5 000 politiska kommissarier) fick sparken från armén under utrensningarna 1937-38. Detta är 7,7 procent av alla officerare och kommissarier och inte 50 procent vilket Conquest angav. En del av dessa 7,7 procent vet vi blev dömda som förrädare, men det tillgängliga historiska material tyder på att de flesta återgick till det civila livet.
En
sista fråga. Var rättegångarna 1937-38 rättvisa mot de åtalade?
Låt
oss ta upp som exempel Bucharins rättegång, den högsta partifunktionären som
arbetade åt den hemliga oppositionen. Enligt den dåvarande USA-ambassadören i
Moskva, Joseph Davies, en känd advokat som fanns i rättssalen under
rättegångens alla dagar, hade Bucharin fått prata fritt under hela rättegången
och själv fått lägga fram sin sak utan förhinder.
Joseph
Davies skrev till Washington att det som kom fram i rättegången väl visade att
de anklagade hade gjort sig skyldiga ”till brotten vilket blev bevisat”. Och
vidare: ”Det är en allmän känsla bland diplomaterna som var närvarande under
rättegången att bevisen har fastställt förekomsten av en mycket allvarlig
sammansvärjning”.
Diskussionen om det
sovjetiska kriminalvårdssystemet under Stalin, om vilket det har skrivits
tusentals lögnaktiga artiklar och böcker och spelats in hundratals lögnaktiga
filmer, har en del lärdomar att ge.
Fakta visar än en gång att historien om socialismen som ges ut i den borgerliga pressen till största delen är falsk. Högern har genom press, radio och TV möjlighet att förvirra och förvränga och få stora massor av människor att uppfatta rena lögner som sanning. Speciellt gäller det historiska frågor. Nya historier från högern måste därför antas som falska så länge motsatsen inte är bevisad.
Denna försiktiga attityd är
nödvändig. Faktum är att trots att högern känner till de ryska
forskarrapporterna, fortsätter den att ge ut lögnerna som har lärts ut de
senaste 50 åren och som nu är totalt avslöjade. Högern följer sitt historiska
arv - en lögn som upprepas gång på gång, blir till slut en sanning. Efter det
att de ryska forskarrapporterna började att publiceras i väst, kom en
bokutgivning igång i många länder vars enda syfte är att bekämpa de ryska
rapporterna och på nytt få alla gamla lögner att framstå som sanning. Det är
påkostade böcker med lögner om kommunismen och socialismen från pärm till pärm.
Högerns lögner upprepas för
att bekämpa dagens kommunister! Lögnerna är till för att arbetarna inte ska
finna något alternativ till kapitalism och nyliberalism. De är en del av det
smutsiga kriget mot kommunisterna som har alternativen till framtiden, det
socialistiska samhället. Därav en ny bokutgivning med gamla lögner. Allt detta
ställer stora krav på oss som har en socialistisk historieuppfattning. Vi måste
ta ansvar för att göra de kommunistiska tidningar till arbetarklassens verkliga
tidningar, för att stå emot borgarnas lögner!
Detta är en av de viktigaste
uppgifterna i dagens klasstrider som inom en kort framtid kommer att utvecklas
med nya krafter.
mario.sousa@telia.com