Proletären nr 21, 27 maj-2 juni 1999

 

Miljoner förde Hitler till makten

 

 

Den 30 januari 1933 utsågs Adolf Hitler av Tysklands dåvarande president Paul von Hindenburg till rikskansler, tysk statsminister. Trots att detta är en mycket viktig historisk händelse, som har påverkat mänskligheten under flera generationer, och trots att en omfattande beskrivning av Hitler, nazistpartiet och Nazitysklands massmordspolitik ägt rum under senare år, är Hitlers maktövertagande fortfarande ett gömt kapitel som den borgerliga historiken inte vill ta upp. Förklaringen är att det var storkapitalet och den politiska högern som en gång gav Hitler statsmakten i Tyskland, samma politiska krafter som idag styr världen.

 

Nazistpartiets enorma ekonomiska resurser kom direkt från den tyska arbetsgivareföreningen och det tyska finanskapitalet. Kunskapen om Hitlers maktövertagande är avslöjande för kapitalisternas tänkesätt och agerande och informationen är därför nästan obefintlig.

 

 

 

Ett av John Heartfields berömda fotomontage.

Heartfield arbetade för Arbeiter Illustrierte Zeitung i Berlin 1927-33.

Hans collage utnyttjades i kampen mot nazismen.

Han tvingades i landsflykt och bodde i Prag 1933-38.

1950 återvände han till Tyskland och utnämndes 1960 till professor vid konstakademin i Östberlin.


Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet

r) och som under många år skul-

År 1919 inledde Hitler sin politiska bana genom att överta ledningen för det tyska arbetarpartiet, Deutsche Arbeiterpartei. Han hade under första världskriget tjänstgjort som ordonnans och korpral och tog vid krigsslutet 1918 anställning i Münchens armédistrikt som antikommunistisk spion åt riksvärnet. Att ta över ledningen för det lilla högerpartiet Deutsche Arbeiterpartei var ett av Hitlers uppdrag. Hitler döpte om partiet till Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, NSDAP, och ett program med nationalistiska principer och starkt antisocialistiska och antisemitiska grunder antogs. Till partiet drogs många gamla yrkesmilitärer, underbefäl och officerare, som gav partiet en militär profil. Vid partiets möten visade sig Hitler vara en utomordentlig demagog som kunde konsten att hetsa upp åhörare med den mest hänsynslösa hatpropaganda mot judar, kommunister, socialister och kämpande arbetare.

 

Val 1928. Nazisterna halverades.

Under nödåret 1921, med massarbetslöshet och stor social oro fick hatpropagandan många anhängare och partiet växte. Ernst Röhm, en gammal officer, fick av Hitler uppdraget att organisera partiets privatarmé SA, Sturmabteilung (stormavdelning), som nazisterna använde till att hetsa upp folk vid partimöten och vid attacker mot socialdemokraternas och kommunisternas partimöten och partilokaler. År 1923 dömdes Hitler till fem års fängelse efter en misslyckad statskupp, men fick amnesti och sattes på fri fot efter endast sex månader. Under tiden började han att skriva sin bok Mein Kampf, i vilken han utvecklade sitt politiska program. Hatpropagandan, demagogin och ett skickligt utnyttjande av det allmänna missnöjet och nöden i den ekonomiska krisens spår, gjorde att nazistpartiet fick stort genombrott bland det tyska småborgerskapet och kunde växa. I riksdagsvalet i maj 1924 fick nazisterna två miljoner röster och 32 riksdagsplatser i en riksdag med 646 ledamöter. Men redan i december samma år, i nästa riksdagsval, gick partiet tillbaks till 0,9 miljoner röster. Kräftgången fortsatte de följande åren. I riksdagsvalet 1928 fick nazisterna 0,8 miljoner röster. Partiet förblev en mindre högerextremistisk grupp utan större inflytande i samhället, samtidigt som vänstern konsoliderade sina krafter. Socialdemokraterna, SPD, fick i samma val 9,1 miljoner röster och kommunisterna, KPD, ett parti med 120 000 medlemmar, 3,3 miljoner röster. Den traditionella högern representerades av centrumpartiet med 4,7 miljoner röster, nationalistpartiet DNVP med 4,4 miljoner röster och av ett antal småpartier. Ändå blev 1928 års val det sista val där Hitlers nazistparti betraktades som en av riksdagens mindre partier.

 

 

 

Ernst Thälmann var ordförande för KPD, det tyska kommunistpartiet.

Kommunister förföljdes och arresterades i tiotusentals över hela Tyskland.

Han mördades av SS-män i augusti 1944.

 

 

Hitler får hjälp av högern

Frågan om Tysklands krigsskadestånd efter första världskriget och Youngplanen kom att ändra på Tysklands politiska allianser och den politiska kartan. Trots att första världskriget avslutades 1918, var så sent som 1929 frågan om krigsskadestånd från Tyskland till de segrande makterna inte löst. Detta år lade den amerikanske diplomaten Owen D. Young fram en avbetalningsplan som slutgiltigt fastställde det tyska krigsskadeståndet till 105 miljarder mark att betalas till år 1988. Det höga skadeståndskravet för ett krig som kändes avlägset (15 år) och som under många år skulle bli en hård börda för Tyskland, orsakade mycket stora protester. I detta läge lyckades Hitler få till stånd en allians med nationalistpartiets ordförande Alfred Hugenberg mot Youngplanen. Alliansen gav Hitler möjlighet att för första gången göra sig hörd och känd över hela landet. Genom att utnyttja nationalistpartiets organisation och möten och inte minst de dagstidningar som Nationalistpartiet kontrollerade, gjorde sig Hitler ett namn över hela landet som skarp och hänsynslös agitator som kunde elda upp mötesdeltagarna.

 

Den tyska storkapitalet betalar Hitler

Stommen i hans tal var alltid grova anfall mot socialismen och rashets mot judarna, vilket för Hitler var en och samma sak. Redan i Mein Kampf hade Hitler skrivit: ”Den ryska bolsjevismen måste vi betrakta som ett försök i det tjugonde århundradet från judendomens sida att tillägna sig världsherraväldet” och vidare: ”Kampen mot den judiska världsbolsjevismen kräver en klar inställning till Sovjetryssland”. Han skulle 1936 i talet på rikspartidagen i Nürnberg påstå att i Sovjetunionen låg ”ledningen av sovjet- och bonderepublikerna till 98 % i händerna på judar”. Hetsen mot kommunismen, Sovjetunionen och judarna gav eko i den kapitalistiska överklassen. De tyska affärs- och industrimagnaterna fick ögonen på Hitler. De såg i honom en kraft att använda till att bilda en stark högerregering med en deklarerad politik mot landets arbetarklass. De tyska storkapitalisterna som hade kontroll över ekonomiska fonder att använda i den politiska kampen, bestämde sig för att stödja Hitler med stora mängder pengar. Bidragen använde Hitler för att bygga upp en riksomfattande parti- och propagandaapparat med avdelningar och propagandaspridning över hela landet och hundratusentals avlönade partifunktionärer. Bland annat betalades Hitlers stormavdelningar med storkapitalets pengar.

 

Ökning för nazisterna

Startbidraget från den tyska storfinansen spelade en avgörande roll i den tyska politiken. Ett år efter, vid riksdagsvalet i september 1930 fick nazisterna 6,4 miljoner röster! En åttadubbling av röstetalet på två år! Storfinansens pengar hade gjort nazistpartiet, ett av riksdagens små partier, till ett stort massparti. Under valrörelsen, i en tid när arbetslösheten passerat 2 miljoner och den ekonomiska och sociala krisen ökade markant, kom hela Hitlers demagogi till användning. Nazisternas valagitation koncentrerades till Hitlers person, Hitler som räddaren. Stora affischer med hans porträtt och rubriken ”Hitler skapar arbete och bröd – välj lista 3” var valets huvudpropaganda. Efter valet fortsatte arbetslösheten och nöden i landet att öka lavinartat. De arbetslösa var 1931 4 miljoner! Landet präglades av social oro, stora demonstrationer och blodiga sammanstötningar mellan nazister och kommunister. Flera män i den tyska storfinansen, som hade intagit en avvaktande hållning gentemot nazisterna, bestämde sig 1931 för att också de stödja Hitler ekonomiskt.

 

Presidentvalet 1932

De nya bidragen hade stor betydelse i presidentvalet 1932 där Hitler ställde upp mot den dåvarande presidenten Paul von Hindenburg. Hitler förlorade i valets två omgångar men fick ett betydande antal röster, 13,4 miljoner röster eller 36,8% i valets andra omröstning. (Kommunistpartiets kandidat Ernst Thälmann fick 3,7 miljoner röster i första omgången, 10%) Hindenburg vann presidentvalet med 53% av rösterna i valets andra omgång, med stöd av kommunisterna och socialdemokraterna. Arbetslösheten fortsatte att öka kraftigt i hela världen. I Tyskland ökade antalet öppet arbetslösa på bara ett år, från 1931 till 1932, med 2 miljoner till 6 miljoner människor. Ytterligare cirka en miljon hade redan ramlat ur det sociala stödsystemet. Paniken började att sprida sig i samhället och i affärs- och finanskretsar. Strax efter presidentvalet var det dags för ett nytt riksdagsval den 31 juli 1932.

 

Mera pengar, flera röster

Nazistpartiet backades upp ekonomiskt av den tyska storfinansen och nazisternas valframgång var denna gång oerhörd. Från 6,4 miljoner röster 1930 till 13,7 miljoner röster 1932. Nazisterna blev riksdagens största parti med 37%. Till nazisternas seger bidrog splittringen i arbetarklassen. Socialdemokraterna och kommunisterna var inte förmögna att sätta upp en politik som kunde besegra Hitlers demagogi. Vidare vägrade socialdemokraterna in i det sista att samarbeta med kommunisterna. Efter valet försökte Hitler få till stånd en koalition för regeringsbildning med det näst största högerpartiet, centrumpartiet under Franz von Papen. Centrumpartiet var ett starkt antikommunistiskt kristet parti. Förhandlingarna mellan Hitler och von Papen stupade på att Hitler ställde krav på att bli rikskansler med all makt i sin hand. De misslyckade förhandlingarna födde splittring inom nazistpartiet, vilket hade en negativ inverkan på partiets valresultat vid nästa riksdagsval i november samma år. Nazisterna förlorade då två miljoner röster och fick 11,7 miljoner, 33%.

 

Centrum och nationalisterna för Hitler till makten

Efter novembervalet övervann Hitler den politiska krisen inom partiet genom att utesluta opponenterna. Hans ställning i den tyska politiken blev starkare än tidigare. I nya regeringsförhandlingar med Franz von Papen och nationalistpartiet fick han igenom kravet på posten som rikskansler. President von Hindenburg var från början tveksam men utnämnde till slut den 30 januari 1933 Hitler till Tysklands rikskansler. Hitlers nya regering bestod av, förutom honom själv, 10 ministrar. Nazisterna i regeringen var Göring, riksdagspresident, som hade kontroll över den preussiska polisen, och Wilhelm Frick, inrikesminister med kontroll över den nationella polisen. Vice rikskansler blev centrumpartiets Franz von Papen. Nationalistpartiets ordförande Alfred Hugenberg blev finansminister. Övriga viktiga poster i regeringen delades mellan centrumpartiets och nationalistpartiets anhängare. Antalet öppet arbetslösa hade då stigit till 10 miljoner människor. Trots den nya maktställningen som rikskansler var Hitler inte nöjd. Han hade alltid siktat på den totala makten och ville inte vara beroende av andra partiers stöd. Nazisterna fick president Hindenburgs medgivande för ett nytt riksdagsval vilket bestämdes till 5 mars 1933. Nazisterna hoppades på att få över 50% av rösterna och egen majoritet i riksdagen. En vecka före riksdagsvalet, den 27 februari, tände nazisterna eld på riksdagshuset och anklagade kommunisterna för mordbrand.

 

Resultatet i riksdagsvalen 1928 - 1932 i Tyskland i miljoner

 

                                                           1928       1930       1932       1932

                                                                                  Juli         Nov

SPD, socialdemokraterna         9,1          8,6          8,0          7,3

KPD, kommunisterna                3,3          4,6          5,3          6,0

Centrum, kristna                       4,7          5,2          5,8          5,3

DNVP, nationalisterna              4,4          2,5          2,2          3,0

NSDAP, nazisterna                    0,8          6,4        13,7        11,7

 

Detta var en propagandakupp av nazisterna för att åstadkomma en total seger i valet. Efter riksdagshusbranden skrev president von Hindenburg under ett dekret som gav regeringen och Hitler nästan obegränsad makt. Den 3 mars, två dagar före valet arresterades Ernst Thälmann, ordförande för KPD, det tyska kommunistpartiet. Kommunister förföljdes och arresterades i tiotusentals över hela Tyskland. (Thälmann skulle tillbringa resten av sitt liv i fångenskap. I elva år satt han i nazisternas fängelse. Thälmann mördades av nazistiska SS-män troligen den 28 augusti 1944. Han togs från fängelset i Bautzen till koncentrationslägret i Buchenwald där han avrättades och hans kropp kremerades natten till den 29 augusti 1944.)

 

Klappjakt på oppositionen

Den 4 februari 1933 skrev president Paul von Hindenburg under ett nytt dekret som gav nazistpartiet legal rätt att förbjuda möten, olagligförklara tidningar och andra trycksaker och att arrestera människor för misstanke om förräderi. Klappjakten på oppositionen började. Göring bildade en polisstyrka av tusentals medlemmar i nazisternas stormtrupper med order att vid konfrontation skjuta ner ”fiender”. Riksdagsvalet den 5 mars 1933 gick inte som Hitler hade beräknat. Nazisterna ville ha absolut majoritet i riksdagen men trots 17,3 miljoner röster gav det bara 43,9% och därför var nazisterna fortfarande beroende av stödet från andra partier. Men Hitler gav inte upp. Ny kohandel med högern kom snabbt igång med positiva resultat för nazisterna.

 

Fullmaktslagen

Två dagar efter den nya riksdagens första möte, den 23 mars 1933, godkände riksdagen nazisternas fullmaktslag med stöd av centrumpartiet, nationalistpartiet och övriga borgerliga småpartier. Fullmaktslagen gav Hitler diktatoriska fullmakter med rätt att regera under fyra år utan riksdagens hörande. President von Hindenburg undertecknade lagen och gjorde den giltig. Kommunistpartiet gjorde ett förvånansvärt bra val den 5 mars 1933. Trots att det i mars månad fanns över 20 000 kommunister i koncentrationsläger och ett hundratal av dem redan hade mördats, fick partiet över 4,6 miljoner röster. I mitten av juni 1933 var alla politiska partier förutom nazisterna olagligförklarade, pressfriheten var indragen och fackföreningarna förbjudna. Judeförföljelserna tog då sin början och judarna började att skickas till koncentrationslägren där kommunister och andra vänstermänniskor redan fanns.

 

Führer

Hitlers väg till den absoluta makten nådde sin höjdpunkt när president Paul von Hindenburg dog den 2 augusti 1934. Strax efter presidentens död godkände arméledningen tillsammans med vice rikskansler Franz von Papen, att posterna rikskansler och president förenades i ett i Hitlers person, under benämningen Führer och Rikskansler. Presidenten var den högsta chefen för Tysklands armé och officerskår och soldaterna blev tvungna att svära en personlig trohetsed till den nya presidenten, Hitler. Diktaturen var fullbordad. Hitler vann kampen om den politiska makten i Tyskland med miljontals mark i bidrag från det tyska storkapitalet. Det var med dessa enorma summor pengar som nazisterna byggde upp nazistpartiet, dess propagandaapparat och stormtrupper. Hitlers och nazistpartiets diktatur blev möjligt på grund av högerpartiernas parlamentariska stöd åt nazismen och förräderi mot demokratin.

 

MARIO SOUSA 

mario.sousa@telia.com

Tillbaka till första sidan