Proletären
nr 34 - 35 september 1999
Kommunismens svarta bok –
kalla krigets lögnkampanjer i ny,
fransk, upplaga
(Utgiven som broschyr av Kommunistiska Partiet. Beställning genom, Proletärkulturen, www.kommunistiskapartiet.org, pris 10:-.)
Ännu en i raden av böcker som ska bevisa socialismens och
kommunismens ”felaktiga” och även ”brottsliga” karaktär har under våren kommit
ut i svensk översättning. Kommunismens svarta bok har som huvudredaktör Stéfane
Courtois och är skriven av inte mindre än ytterligare tio ”forskare” och
”historiker” betalda av en fransk organisation på högerkanten som heter
Studiecenter för kommunismens historia och sociologi. Svarta boken är på
närmare 800 sidor. Så mycket möda har man lagt ner för att få människor att ta
avstånd från kommunismen, en ideologi som otaliga gånger har dödförklarats av
borgerlig massmedia. I sig betyder detta att kommunismen är populär bland de
stora massorna, vilket oroar den kapitalistiska världens makthavare.
Att recensera en bok på 800 sidor, som enligt författarna
ska vara en ren faktabok, är inte lätt. Vi inriktar oss på att värdera
beskrivningen av några viktiga frågor i kommunismens historia i Svarta boken.
Men först några ord om bokens svenska förord. som har skrivits av en av den
svenska borgerlighetens främsta kulturorakler, Dagens Nyheters förre
chefredaktör Arne Ruth. Det måste refereras. I flera hänseenden är
förordet en vägledning för vad som komma skall. Ruths bidrag utgör ett
skriftligt bevis på okunnighet och fördomsfullhet. Ruths text börjar med ”Vissa
årtal är skiljepunkter i historien. Det gäller året 1945 när andra världskriget
tog slut. Ett annat skiljeår är 1989 när Berlinmuren föll, Östeuropa började
frigöras och hela Sovjetsystemet så småningom upplöstes inifrån. Det betydde
slutet på det kalla kriget…” Detta med ”årtal” som är ”skiljepunkter i
historien” är en intressant idé. Kunskap om händelserna kring vissa årtal kan
ge en djupare förståelse för den historiska utvecklingen och förhoppningsvis en
större förståelse för vår egen tids händelser. Men i Ruths text finns ingen
förklaring eller diskussion av den historiska utvecklingen. Varför är åren 1945
och 1989 ”skiljepunkter i historia” för Ruth? Det får vi aldrig veta.
Förklaringen har Ruth hoppat över.
Hur
kom det sig?
1945 var det år när Sovjetunionen, ett socialistiskt land
kommet från ett mycket efterblivet feodalt system besegrade ett av de högst
utvecklade kapitalistiska länderna, Nazityskland. Tyskland var då ett land med
en lång historia av industrialism bakom sig. Hur kunde detta ske? År 1945 står
för slutet för mänsklighetens största tragedi. Men vilka historiska
förändringar gav upphov till tragedin? Hur kunde den tyska bourgeoisien förråda
den borgerliga demokratin och stödja Hitlers nazistiska projekt? Hur kunde även
den svenska överklassen nästan mangrant stödja Nazityskland? Varför upprättade
man i Sverige listor på 60000 kommunister och 20000 judar? Hur kan det komma
sig att vinsterna från de svenska kapitalisternas stora affärer med
Nazityskland än idag ligger till grund för den ekonomiska makt som bestämmer i
Sverige (och som beställer Ruths skriverier och betalar hans saftiga honorar)?
Och vidare, varför blev livet inte bättre för människorna i Ryssland efter
”skiljeåret
En
ren lögn
Ett av Ruths påståenden måste här tillbakavisas. Han
skriver att ”Ingen har i Frankrike bestridit Svarta bokens uppgifter att
uppemot hundra miljoner människor dött i förtid som en följd av 1900- talets
kommunistregimer. Ingen har heller förnekat att denna siffra är flera gånger
högre än vad som kan läggas nazismen till last.” Detta är en ren lögn för att
ge Svarta boken den betydelse och respekt den aldrig fick i Frankrike. Två av
bokens medförfattare Nicolas Werth och Jean-Louis Margolin tog
redan i november 1997 i tidningen Le Monde avstånd från huvudredaktörens grova
påstående om kommunismens likhet med nazismen och om ”en överdriven, obestyrkt
uppgift om antalet offer för kommunismen”. Frågan om antalet påstådda offer har
även tagits upp och diskuterats bl a i tidningen Le Monde Diplomatic och av ett
antal välkända journalister och intellektuella. Jean-Louis Margolin vägrade
även att lämna sin del av manuset till tryck, men tvingades till det efter att
ha hotats av Courtois med en skadeståndsprocess (han hade ju redan fått
betalt…). Även om Werth och Margolin är beprövade reaktionära
historieförfalskare vill de inte gå så långt att de helt tappar ansiktet. Så
förhåller det sig inte med Courtois och Arne Ruth. Somliga gör vad som helst
för pengar.
Utan
bevis
Låt oss nu gå över till den inledning som bokens
huvudredaktör Stéphane Courtois står för. Utan det minsta försök att med fakta
bevisa eller åtminstone antyda äktheten i sina påståenden anklagar Courtois
kommunismen för ett oräkneligt antal brott och hundra miljoner människors död.
Påståendena är ytterst allvarliga och man förväntar sig åtminstone några enkla
bevis för några av dessa brott. Så blir det inte. Påståenden förblir påståenden
samtidigt som ett stort antal viktiga historiska frågor passerar revy i
Courtois beskrivning utan att förklaras och utan att läsaren ges en chans att
bilda sig en egen uppfattning. Här finns ingen intellektuell diskussion utan
läsaren lämnas att utan alternativ acceptera Courtois berättelse som den heliga
sanningen och/eller se sig själv stämplad som medbrottsling till mord,
dödsfall, svält, m.m. Som kunskapskälla använder Courtois bla polisagenten Robert
Conquest, som sedan 1947 arbetat med desinformation om Sovjetunionen, först
för Secret Services räkning och sedan slutet på femtiotalet för CIA:s räkning.
Courtois kallar Conquest för ”en av pionjärerna inom studiet om den
kommunistiska terrorn”! Andra källor är en del kända och okända avhoppare från
socialismen som helgonförklaras av Courtois. Fascisten Solzjenitsyn får
en hedersplats. Makaber blir Courtois när han tar tsarismen som vittne och
bedyrar dess mildhet mot det ryska folket och de politiskt oppositionella.
Enligt honom förde ”tsaren de politiska fångarna inför en riktig domstol”! Att
lovorda tsarregimen, som in i det sista höll det ryska folket i slaveri,
eländig misär och analfabetism kan bara göras av någon som är helt förblindad
av sitt hat mot kommunismen.
Lögnaktigt
Men Courtois går längre än så. Angående terrorn som bedrevs
av de fascistiska regimerna i Europa på tjugo-, trettio- och fyrtiotalen
skriver Courtois att ”En hastig granskning av siffrorna visar också här att
saken inte är fullt så enkel”. De italienska fascisterna och tyska nazisterna
var mindre farliga företeelser enligt honom. ”Den italienska fascismen
fängslade förvisso sina politiska motståndare och misshandlade dem. Ändå
tillgrep den sällan mord” skriver Courtois. Påståendet är fullständigt
lögnaktigt. De italienska fascisterna dödade tusentals kommunister, de skickade
även dödspatruller utomlands för att döda kända oppositionella. De italienska
fascisterna invaderade Abissinien-Etiopien och verkställde grymma massakrer på
försvarslösa människor som inte ville underställa sig fascismen. Till det
spanska inbördeskriget skickade de italienska fascisterna 50000 soldater för
att kriga på Francos sida, egentligen Francos starkaste styrka. Under andra
världskriget dödade fascisterna tusentals italienska partisaner och
oppositionella. Italienska fascistdivisioner, de så kallade Svarta Brigaderna,
sattes av det tyska överkommandot att bekämpa de italienska partisanerna.
Tyskarna visste att inga krigsfångar skulle tas. Dessa fascistbrigaders brutalitet
gjorde dem till de mest hatade militära enheterna i Italien.
Mot
kända fakta
Den tyska nazismens brott består av 25 miljoner människors
död, enligt Courtois. Han går emot kända historiska fakta. I väst dödade
nazisterna cirka 11 miljoner människor (6 miljoner judar, 3,5 miljoner
sovjetiska krigsfångar, hundratusentals politiska oppositionella, zigenare,
homosexuella, handikappade). I Öst bedrev de nazistiska arméerna ett
utrotningskrig mot Sovjetunionen där de dödade cirka 25 miljoner människor på
fyra år. Sammanlagt dog i andra världskriget över 50 miljoner människor vilket
nazister och fascister är ansvariga för. De startade kriget och försökte erövra
världen. Varför försöker Stéphane Courtois urskulda fascismen och nazismen? Om
nyliberalism och de högerextrema idéer som Courtois företräder ska ha en
politisk möjlighet måste historiens extremhöger urskuldas. De intellektuella
som har haft en vänskaplig inställning till socialism och kommunism blir också
offer för Courtois attacker. Den ryske författaren Gorkij, den franske
författaren Henry Barbusse mfl kallar Courtois för prostituerade. Även Danielle
Mitterrand, hustru till Frankrikes fd president ställs i samma bås! Även
Roosevelt och de Gaulle inkluderas bland dem som ”Inför den kommunistiska
propagandan” och som har ”visat prov på en enastående blindhet som förstärkts
av naiviteten inför ett extremt illistigt system”. Jag förstår att Courtois
antisocialistiska fanatism faller kulturknutten Arne Ruth i smaken. Men jag
blir något förvånad över att han inte reagerade på Courtois lista över
prostituerade och blinda. Har han verkligen läst boken?
Historieförfalskning
Courtois historieförfalskning leder honom in i en
återvändsgränd. Han kan inte förstå eller förklara varför ”röda fanor,
Internationalen, knutna nävar”, ”dyker upp på nytt vid varje social rörelse av
någon omfattning” och ”Che Guevara blir på modet igen” och vidare att ”öppet
revolutionära grupper är aktiva” (eller för den delen att Ludo Martens bok om
Stalin har fått så god acceptans). Courtois förstår ingenting längre. Han kan
inte förstå att de arbetande människornas historia är en historia av kamp för
fullständig befrielse från exploatering. En kamp mot privatägande hos ett fåtal
av de produktionsmedel som hela det mänskliga samhället är beroende av. Det är
en historisk rörelse som inte går att stoppa. I denna kamp har arbetarna vunnit
grandiosa segrar, som tsarregimens fall, Sovjetunionens upprättande, kampen om
sden socialistiska produktionen under trettiotalet och segern över Nazityskland.
Men som i alla kamper kan här också finnas tillfälliga nederlag. Chrusjtjovs
förkastande av leninismen i mitten av femtiotalet är en sådant. Trettiofem år
senare ledde det till socialismens slutgiltiga avskaffande och Sovjetunionens
fall. Men allt gick inte förlorat. När Sovjetunionen upprättades fanns ett
fåtal kommunistpartier i världen. Idag finns inte ett land där de kommunistiska
idealen inte är representerade. Courtois svettas över detta perspektiv och
hoppas att hans historieförfalskning ska hjälpa till att driva historien
tillbaka och rädda kapitalismen. Det är lönlöst. Inga CIA-betalda böcker kan
stoppa mänsklighetens utveckling till frihet.
Öppnade
arkiv
Svarta bokens viktigaste mål är att misskreditera
kommunismens och socialismens historiska ledare som Lenin, Stalin, Mao, Ho Chi
Minh, Fidel Castro, Che Guevara, Agostinho Neto och andra. Särskilt vänder sig
boken mot Sovjetunionen och dess ledare Lenin och Stalin. I boken finns en
speciell del som omfattar femton kapitel med lögner om Sovjetunionens historia
och utveckling. Författaren är den franske
historikern Nicolas Werth, en så kallad expert på Sovjetunionen med flera
böcker i ämnet bakom sig. Werth var en av dem som redovisade material från de
före detta hemliga sovjetiska arkiven om fångarna i de sovjetiska arbetslägren.
Werth var forskningschef vid det franska forskningsinstitutet CNRS – nationellt
center för vetenskaplig forskning (vars chef är Stéfane Courtois) och skrev om
sin forskning i en lång artikel i den franska tidningen L’Histoire i september
1993. Artikeln var en av undertecknads underlag till skriften ”Sanningen som
kom bort”. (När jag skrev att en del av forskarna på området hade ”en mycket
reaktionär bakgrund” var det i första hand med tanke på Werth). I L’Histoire år
1993 var Werth tvungen att ta avstånd från Robert Conquests förfalskningar och
skriva att siffrorna om antalet fångar och döda som Conquest m.fl. under åren
hade redovisat om de sovjetiska arbetslägren var ”uppumpade” och
”oförsvarbara”. I L’Histoire redovisade Werth de riktiga siffrorna på antalet
fångar och döda i de sovjetiska arbetslägren Gulag, uppgifter hämtade från de
före detta hemliga sovjetiska arkiven. I övrigt är artikel i L’Histoire fylld
av falska påstående.
Varför ändra sig?
I Svarta boken gör sig Werth till tolk för den mest
reaktionära historiebeskrivning som nyliberalismens skola har kläckt. För Werth
var inte tsarväldet en regim som bestod av parasiter som i århundraden gjort
det arbetande folket till slavar och en regim som med nödvändighet måste få
sitt slut. Werth beklagar istället att Nikolaj II inte byggde ”en bro mellan
statsmakten och samhällets mest avancerade element” och uppmuntrade och hjälpte
dem som skulle ha kunnat ”segra över de upplösande krafter som också var
verksamma”. Werth önskar att tsaren skulle ha delat makten med de andra i
överklassen för att förhindra vad han kallar för Lenins statskupp. För Werth
fanns aldrig någon socialistisk revolution i Ryssland, bara en bolsjevikisk
statskupp!
Bortförklaring
Han måste därför med nödvändighet bortförklara stämningen
inom den ryska armén 1917 och uppkomsten av soldatkommittéer. Werth låter
därför generalen Brusilov, den ryska arméns överbefälhavare upplysa oss om
soldaternas politiska uppfattning! ”Soldaterna hade inte den minsta uppfattning
om vad kommunism, proletariat eller författning var” säger Brusilov, ”De ville
ha fred, jord, frihet att leva utan lagar, utan vare sig officerare eller
jordägare. I verkligheten var deras ”bolsjevism” inget annat än en väldig
längtan efter frihet utan gränser, efter anarki”. Så har alltid överklassen
tyckt om det arbetande folket, att det inte kan något, inte vet sitt bästa och
måste ledas av andra för att inte falla i ”anarki”. Werth gör Brusilovs
anarki-tes till sin. General Kornilovs misslyckade militärkupp i augusti 1917,
kommenterar han på ett för honom typiskt vis, alltid beredd att urskulda
överklassen dessa ”små” övertramp. Enligt Werth var det ”den lavinartat
tilltagande anarkin” som ”frestade vissa arbetsgivare och godsägare,
generalstaben och ett antal besvikna liberaler” till ”en lösning genom ett
militärt maktövertagande”. För historikern Werth var folkets kamp mot kriget,
misären och slaveriet inte en kamp för de mest grundläggande mänskliga
levnadsvillkoren, utan för ”anarki”!
Historieförfalskning
Låt oss nu ge ett par exempel på Werths grova
historieförfalskning. Den första kommer från 1918, när ett stort antal
kapitalistiska arméer från bla England, Frankrike, USA och Japan, ”14 staters
invasion” enligt Churchill, invaderade Sovjetunionen och försökte kväsa den
unga socialistiska revolutionen. Dessa kapitalistiska stater utrustade flera av
de gamla tsargeneralerna med mängder av pengar, nya vapen och även egna
officerare som startade ett inbördeskrig mot den bolsjevikiska regeringen.
Historikern Werth har glömt de ”14 staters invasion”. Inte ett ord om detta i
Werths kapitlel! För honom var det bolsjevikerna som startade inbördeskriget
och inget annat. Vidare. En av de tsargeneraler som sålde sig till västmakterna
var generalen Dinikin. Tillsammans med sin armé av legoknektar härjade han i
Sydryssland och tvekade inte att döda alla som inte ville ansluta sig. Denne
Dinikin anstiftade bla en massaker på 150000 judar i Ukraina, vilket tvingade
Churchill att telegrafera och kräva stopp på dödandet. Judemassakrerna gjorde
ett starkt intryck på den allmänna opinionen i England och var ett hot mot det
fortsatta penningstödet till Dinikin och samarbetet i kampen mot
bolsjevikregeringen.
Beställningsjobb
England behövde en motbild för att tysta ner kritiken mot
Dinikin och något att använda som krigspropaganda i England och Frankrike.
Dinikins engelska rådgivare satte upp en ”Dinikinkommission för undersökning av
bolsjevikiska förbrytelser”. Dinikinkommissionens rapport gavs ut i London och
Paris 1919, mitt under kriget. Det är en makalös läsning om mord och alla slags
förbrytelser mot det ryska folket som bolsjevikerna skulle ha gjort sig
skyldiga till. Rapporten upphöjer också Dinikin till det ryska folkets befriare
och beskyddare. Meningen med Dinikinrapporten var att avväpna antikrigsrörelsen
i Europa och propagera för västmakternas fortsatta invasion i Sovjetryssland.
Det är denna Dinikinrapport, detta beställningsjobb, denna krigspropaganda som
historikern Werth, utan minsta kritiska anmärkning, använder som stomme för att
beskriva de kapitalistiska staternas framprovocerade inbördeskrig.
Dinikinrapporten har av Werth gjorts om från krigspropaganda till historiska
fakta! Den samvetslöse mördaren Dinikin har Werth gjort till hjälte!
Vet att han ljuger
Låt oss ta ett annat exempel, denna gång från
kollektiviseringen av jordbruket i början på trettiotalet. Den stora
omvandlingen på den sovjetiska landsbygden och kampen mot rikebönderna,
kulakerna, orsakade stora svårigheter i jordbruksproduktionen och på sina håll
hungersnöd. Om denna stora klasskamp på den sovjetiska landsbygden påstår Werth
att åren 1932 och 1933, ”enligt källor vilka i dag inte ifrågasätts av någon,
skördades över sex miljoner offer”. Vittnesbörd av tex Édouard Herriot,
Frankrikes statsminister eller Sir John Maynard, engelsk expert på svält och
hjälp åt svältoffer, som då besökte Ukraina, som motsatt sig katastrofteorin
och de ”sex miljoner offer” viftar Werth bara bort. Enligt Werth är dessa vittnesmål
”tillrättalagda”. Men Werth vet att han ljuger när han skriver ”enligt källor
vilka idag inte ifrågasätts av någon”. Den kanadensiska journalisten och
fackföreningsmannen Douglas Tottle avslöjar i sin bok Fraud, Famine and
Fascism. The Ukrainian Genocide Myth from Hitler to Harvard, 1987, med
noggrannhet den komplott som sedan 1933 satt igång myten om ”svältkatastrofen i
Sovjet” och de ”sex miljoner döda” (läs Sanningen som kom bort). Första gången
det skrevs om de ”sex miljoner döda” var i nazisternas partiorgan ”Voelkischer
Beobachter”, i Berlin den 18 augusti 1933. Artikeln var en del av nazisternas
propagandakrig mot Sovjetunionen. Bildmaterialet var förfalskningar från
tsartiden, första världskriget och från svälten som år 1922 följde efter invasionen
av de kapitalistiska staterna och inbördeskriget. Efter nazitidningen var det
den amerikanske massmediamagnaten och nazisympatisören William Hearst som under
trettiotalet fortsatte att ge spridning åt lögnerna om de ”sex miljoner döda”.
Hearst fick sitt material från Gestapo. När andra världskriget tog slut,
fortsatte nazistlögnerna att spridas, nu med hjälp av bla CIA och ukrainska
flyktingar i USA och Kanada som under kriget var nazikollaboratörer och
krigsförbrytare. Werth är i bra sällskap! I Svarta boken kommer Werths
källmaterial till de ”sex miljoner offer” bla från polisagenten Robert
Conquests böcker, som i sin tur använde nazisten Hearst material från 1934 och
de ukrainska nazikollaboratörernas uppgifter.
Fascistrapport
Werth använder även den italienska fascismens
representanter i Sovjetunionen som källmaterial för att bevisa de ”sex miljoner
offer”. Det är enligt honom ”rapporter från italienska diplomater”, år 1933,
”vilka nyligen har upptäckts och publicerats”. Enligt Werth gick år 1933,
miljontals utsvultna människor mot en säker död på den sovjetiska landsbygden.
Ingenting fanns att äta och även om det skulle ha funnits, fanns det ändå inga
pengar eller varor att handla med. Werth saxar från fascistrapporten så vi får
den ”riktiga” bilden. ”De som redan är uppsvällda (av svält, min anm. MS)
transporterades ut till landet med godståg och lämnades åt sitt öde på 50- till
Anekdot
Men det var värre än så, det fanns också fall av
kannibalism, enligt Werth. Inte av människor som i desperat hungersnöd åt upp
delar av andra svältdöda människor. Men väl av sluga spekulanter i piroger! Om
vi ska tro Werth och fascistkonsuln fanns det folk som plockade ut de svältdödas
levrar av vilka de sedan gjorde ”i ordning fyllningen till piroger som de sedan
sålde på marknaden”. I en landsdel där det varken fanns mat, brödsäd eller
pengar gick det plötsligt att baka piroger och sälja på marknaden! Det får vara
en fascistkonsul (eller en Werth) för att koka ihop en sådan historia. Werth
gör historien till en anekdot. En fråga ställer sig i sammanhanget. Varför
valde Werth att lita på fascistkonsulns skrönor och misstro en liberal borgare
som Herriot (eller många andra västerländska resenärer och tidningsmän i
Sovjetryssland under dessa år)? Är det på det sättet nyliberalismen väljer sina
bundsförvanter?
Utelämnande
Werths femton kapitel innehåller inget om Sovjetunionens
deltagande i andra världskriget! Kriget är en central punkt i Sovjetunionens
historia. Kriget påverkade och bestämde i mångt och mycket landets utveckling
under minst två decennier. Först under trettiotalet när hotet från Nazityskland
ökade och man nödgades anslå en allt större del av landets produktion till försvarsförberedelser.
Senare, under själva kriget utrotades över 25 miljoner människor av de
nazistiska horderna. Slutligen efter segern var det nödvändigt att på nytt
bygga upp en stor del av landet som förstörts av nazisternas utrotningskrig.
Vad är det för krafter som kan få en historiker att låta bli att redovisa
vikten av dessa händelser i Sovjetunionens historia? Werths kapitel i Svarta
boken är en beställd propagandaskrift för extremhögerns räkning.
Makalös läsning
Efter Werths kapitel kommer huvudredaktören Stéfane
Courtois på nytt. Hans historiebeskrivning av förbindelserna mellan
Sovjetunionen och andra länders kommunistiska partier är en makalös läsning där
tom Arkadij Vaksberg görs till historiker och hans skrönor till godtagbart
historisk material. En annan av Courtois källor är fransmannen Boris Souvarine,
en gammal medlem av det franska kommunistpartiet PCF. Souvarine var en trogen
trotskistmedlem i PCF:s ledning som först lovordade den ryska revolutionen och
Lenin, men som efter Trotskis politiska nederlag vände helt om mot
Sovjetunionen. Han förnekade revolutionen som han kallade för statskupp och tog
avstånd från Lenin, Stalin och andra politiska ledare (även Trotski). Souvarine
skrev en bok ”Stalin. En kritisk studie över bolsjevismen” vars efterord
avslutas med ett påstående som visar Souvarines inställning i politiken. Han
skriver ”Men allt oftare kommer frågan om Stalins eget ansvar att resas, inte
minst inom armén, och det beror på Europa om den skall framställas tillräckligt
högt och kraftigt. I det avseendet är mycket att göra. Paris årsskiftet
1939/1940”.
Krigets början
Vid årsskiftet 1939/40 hade Nazityskland redan ockuperat
Österrike, Tjeckoslovakien och Polen och var ett hot mot hela Europa. England och
Frankrike hade förklarad krig mot Tyskland i september 1939 när det allierade
Polen invaderades, men några stridsåtgärder vidtogs inte mot Tyskland. Det var
det så kallade ”löjliga kriget”. När Souvarine avslutade sin bok efter fyra
månaders ”krig”, hade inga strider förekommit! Emellertid deklarerade
Frankrikes och Englands regeringar i december 1939 sin önskan om att skicka en
armé på 100000 man för att kämpa på Finlands sida i det då pågående
Vinterkriget mot Sovjetunionen.
Varifrån kom hotet?
Det var denna vision om ett Europa där Frankrike och
England står enade med Nazityskland i krig mot Sovjetunionen som fick Souvarine
att skriva om kampen mot Stalin och att ”det beror på Europa om den skall
framställas tillräckligt högt och kraftigt. I det avseendet är mycket att
göra”. Souvarine såg inte Nazityskland som ett hot. Istället ville han att
Frankrike skulle gå i krig mot Sovjetunionen sida vid sida med nazisterna. Det
är en sådan ”historiker” som Courtois åberopar. Men historien blev inte som Souvarine
(eller Courtois) ville. Istället för Souvarines vision om en allians med
Nazityskland gick Nazityskland i krig mot Holland, Belgien, Frankrike och
Luxemburg. Den 14 juni 1940, efter drygt en månads krig, föll Paris och
Frankrike var krossat. Hur kunde Frankrike falla på fem veckor? Den franska
armén var ändå en av de starkaste i Europa och hade den engelska armén till sin
hjälp. Här har vi en intressant frågeställning som de franska historikerna har
glömt att reda ut. Det är kanske därför andra världskriget inte tas upp i
boken: Frankrike föll på fem veckor och Sovjetunionen krossade Nazityskland
efter fyra års hårda strider och vann kriget.
Polisagent
Andra kapitel i boken tar upp Kina, Nordkorea, Vietnam,
Laos, Kambodja, Kuba, Nicaragua, Angola, Moçambique, Etiopien och andra länder
där kommunister har haft en ledande roll. Texten i dessa kapitel är samma sorts
historieförfalskning som i resten av boken. Kuba skriver man ner på sexton
sidor. Författarens källmaterial kommer bla från Armando Valladares. Valladares
historia är känd. Han var polisagenten under baptistadiktaturens dagar som
jobbade åt CIA och hade tortyr som specialitet. Han togs till fånga av Castros
trupper och dömdes till ett tjugoårigt fängelsestraff. Efter några år i
fängelse gjorde Valladares om sig till en ”poet och dissident” som var falskt
anklagad av castroregimen och som på grund av polisbrutalitet och tortyr hade
blivit sjuk och förlamad från midjan och neråt. Svenska Amnesty International
intresserade sig för fallet, liksom Daniell Mitterand. Efter en lång historia
blev Valladares benådad och kunde resa till Genève, där vännerna i CIA och
Amnesty väntade för att gratulera. Amnesty hade samlat in pengar och köpt en
rullstol åt den stackars förlamade Valladares. Tänk när de fick se honom
springa nerför flygplanstrappan till de väntande vännerna! Poesin och
förlamningen var teater för att få ut CIA-Valladares ur fängelset.
Extremt reaktionär
Han blev snabbt USA-medborgare och en av de ledande i USA:s
attacker mot Kuba och bla chef för USA:s delegation vid FN i Genève. Han var så
extremt reaktionär att USA fick ge honom sparken därifrån, efter att de andra
delegaterna protesterat mot honom. En sådan pärla till människa passar bra som
källmaterial till Courtois bok! Enligt författaren av sidorna om Kuba var
situationen där mycket värre på åttiotalet än under batistadiktaturen. Denne
författares miljö måste varit bland maffia, kasinos och hallikar som på den
tiden styrde landet. Avslutningsvis återstår bara att säga att den ovanligt
stora propaganda som har funnits kring Svarta boken avslöjar bokens svaghet.
Boken är i sin helhet en tråkig läsning, där döda läggs på döda, kapitel efter
kapitel, där den största delen av källmaterialet är taget ur kända
historieförfalskares verk eller publicerats av nazister, fascister eller de
politiska poliserna i kapitalistiska länder. En del av källmaterialet är
omöjligt att kontrollera.
Skumt projekt
Socialismen beskrivs som en ideologi i ständigt nedåtgående
spiral. Hela samhället blir bara sämre och sämre i alla avseenden, socialt,
ekonomiskt, villkoren för arbetarna och produktionsresultaten o sv. Det är
idiotiskt. Hur kunde t ex Sovjetunionen segra över Nazityskland i andra
världskriget? Ett modernt krig är helt beroende av en modern och välutvecklad
produktionsapparat. Svarta bokens beskrivning av det sovjetiska samhället gör
den sovjetiska segern till en frågetecken, till vilket det inte finns något
svar. Så är det egentligen med alla frågor i boken. Frågetecknen staplas på
varandra och ingen intellektuell diskussion om framgångar eller eventuella fel
förekommer. Svarta boken är ett skumt projekt och en förkastlig produkt.
MARIO SOUSA
Text till bilder Den stora omvandlingen på den
sovjetiska landsbygden och kampen mot rikebönderna orsakade stora svårigheter i
jordbruksproduktionen och på sina håll hungersnöd. Denna klasskamp, påstår
Werth, skördade över sex miljoner offer ”enligt källor vilka i dag inte
ifrågasätts av någon” under åren 1932-33. Alla som menar annorlunda viftas
bort.